Shinypodden Special - Bästa albumen från 1991, del 2

Efter en hel veckas väntan, äntligen crème de la crème av album från 1991.

Niklas och Henke snackar om årets album. Häng med!

Shinypodden hittas där poddar finns, eller här.

Virginia Techs entré till Enter Sandman:

House Of The Dragon - Season 2 (2024)

Sådärja, nu har jag till slut sett klart på House of the Dragon season 2. Den var rejält seg ganska länge men den tog sig rejält mot slutet och de tre sista avsnitten var najs. Jag ser lite fram emot nästa säsong, men om jag skulle missa den kommer jag inte att gråta för det.

HotD är som motsatsen till GoT när den var bra (de sex första säsongerna, typ). GoT var som bäst när de intressanta karaktärerna pratade med varandra, dioalogdrivna karaktärsutvecklande scener var dess guld. Actionscenerna var nästan lite "nödvändigt ont" i mina ögon även om vissa sådana scener såklar var häftigt som omväxling. Här i HotD är det tvärtom! 

Serien har så få intressanta karaktärer att det är omöjligt att bli speciellt intresserad av alla långa pratscener och de är många, många under denna säsong. I slutet av S1 antyddes att nu skulle ett stort krig utbryta mellan de gröna och de svarta. Det känns som att vi inte har avancerat en millimeter mot detta krig nu i slutet av S2 och jag känner mig lite blåst på konfekten. Nu handlade det intressanta om drakarna, hur de valdes ut, om det var "the rider" som väljer eller var det tvärtom... Också rejält spännande vad som hände när draken inte gillade sin potentiella ridare och såklart den "dragon on dragon"-fajt vi fick se (det var väl endast en om jag kommer ihåg rätt).

Jag har inte speciellt många karaktärer jag gillar i serien. Serien är flera snäpp svagare än GoT i detta avseende. Jag håller på Rhaenyra, antar jag, och jag finner Daemon i Matt Smiths skepnad spännande. Säsongen fokuserar mycket på Daemons inre demoner och mardrömssyner. Denan series motsvarigthet till den röda häxan och den allseende korpen kanske...

Men den största skillnaden ligger trots allt i alla karaktärer som man älskar att hata, fienden. I HotD får vi den extremt trista Alicent och hennes dårar till söner. De är ljusår tristare än Cersei, Joffrey och Jaime och hela entouraget runt the Lannisters.

I Game of Thrones är också storpolitiken mer eller mindre satt. Allianser mellan familjer är etablerat. Därmed kan dramat utspelas på en personligare nivå. Här i House of the Dragon är det bara storpolitik som gäller och det blir olidligt tråkigt i vissa sekvenser av säsongen. Det hjälper inte att alla mer eller mindre har samma namn och jag orkar inte hänga med vem som är vem i familjerna. Sen blev det ju förstås inte bättre av att de gjorde ett stort tidshopp i mitten av S1 vilket förvirrade till allt än mer.

Lustigt nog påminner de storpolitiska intrigerna mig mycket om diton i Wheel of Time (böckerna, ej serien). Men där görs det bättre och intressantare samt det är endast en krydda i bakgrunden och fokus är hela tiden på de enskilda individerna. Som det ska vara!

Säsongens favorit utöver de största namnen? Ser Simon Strong, ju! Den runde gamla mannen som är herre över Harrenhal före Daemon kommer dit och tar över. Han spelas jättebra och karaktären är intressant, hur han navigerar bland idel fysiskt starkare och farligare män.

Bästa scener under säsongen? I princip alla scener där vi fick se drakar i närbild plus scenen i sista avsnittet när Rhaenyra har sagt "fuck it" och flugit till Harrenhal för att konfrontera Daemon. Deras stand off var kanske enda scenen i hela säsongen som kom upp i normal GoT-nivå...

Betyg: 2/5 

Shinypodden Special - Bästa albumen från 1991, del 1

Specialen är tillbaka med albumåret 1991, det andra av tre albumår i vår "grunge-skola". Henke och Niklas reder ut vilka är de tyngsta grungealbumen och vilket är årets köra bil-album.

Vi hinner med våra bubblare samt plats 10-6 på listorna. En del överlapp mellan listorna är kanske oundvikligt ett år som detta. Creme de la creme av albums från året kommer nästa vecka.

Lyssna på Shinypodden där poddar finns, eller här.

Apocalypse Now (1979)

För länge, länge sedan, en bister senvinterdag i februari, trotsade jag och Måns vädrets makter och gick till Cinemateket för att avnjuta Francis Ford Coppolas Apocalypse Now. Vi skulle se bioversionen som såklart är överlägsen den absurt långa och helt onödiga Redux. Detta skulle också bli första gången jag skulle se filmen på bio och på riktig film. Det blev en mycket trevlig kväll med en av den moderna filmhistoriens största klassiker.

Jag har inte kommit till skott med denna revy på länge för jag har haft svårt att formulera mina tankar om filmen. Den är ett mästerverk och en film jag kan tänka mig att jag kommer se om flera gånger i framtiden, men den känns ändå inte tillräckligt mästerlig för att ge den full pott!

Vad är det som hindrar mig är svårt att sätta fingret på. Men låt oss försök bena ut mysteriet.

Filmen har flertalet starka sidor. Det som mest sticker ut är stämningen hela filmen igenom. Den är förtätad och tryckande, och det jag mest av allt tänker på. Annars är inledningscenen kanske filmens starkaste sekvens. Martin Sheen under drogruset på hotellrummet i Saigon är starkt. Mittendelen när de åker på floden är också bra såklart men den stora delen av filmen blir ju lätt dominerad av Robert Duvall och hans "napalm in the morning". Filmens tredje och avslutande del är lika galen som jag har förstått att inspelningen var. Marlon Brando är utomjordisk som Kurtz. Denna del av filmen är en annan favorit men den känns också lite som ett eget väsen, som om det är en annan film, detta trots att den väl fyller ut handlingen, det är exakt detta som hela filmen leder fram till. Men ändock, som om den vore tagen från en annan film, era, konstform...

Vad är det då som gör att filmen inte klickar till 100%? Förklaringsmodeller mottages varmt. Kommentera gärna nedan.

Kan det vara att filmen saknar någon karaktär att gilla? Att heja på? Att roas av? Kan det vara så att karaktärerna i filmen spelar olika roller som mer tjänar storyn än att de är egna levande personligheter med sina egna drömmar och ambitioner. Just det där som gör att en film tar sig ända in i hjärtat på mig... 

En personlig anekdot är att jag tog en tredagars båttur upp genom Mekongdeltat där denna film är inspelad. Känslan på plats på floden mitt i djungeln var mycket speciell. Jag upplevde en oväntat stark fysisk reaktion när minnesbilder från Apocalypse Now och alla andra Vietnamkrigs-filmer blandades med verkliga synintryck i stunden. Mycket speciellt.

Apocalypse Now, en 5/5-film som jag ger en fyra!

Betyg: 4/5

The Bridges of Madison County (1995)

Det var första gången jag såg The Bridges of Madison County, och jag hade magiskt höga förväntningar på denna klassiker. 

Men tyvärr föll filmen platt för mig. Den är lång med sina 135 minuter. Den sista halvtimmen är riktigt bra med ett vemodigt på gränsen till sorgligt slut. Men under de första 100 minuterna var jag dödligt uttråkad.

Jag fann inte filmen speciellt engagerande förrän i slutet. Det började redan med de inskränkta och i mina ögon ganska orealistiska vuxna barnens reaktioner på vad deras mor lämnat efter sig. Förvisso reagerar nog vi alla helt olika i den situationen så orealistiska är nog fel ord, men det kändes som att de reagerade som  de nu gjorde för att det skulle passa filmens narrativ bättre. Nåväl man blir lätt lite avogt inställd när det är så tydligt att filmen gör allt för att manipulera dig som åskådare.

Under större delen av filmen satt jag och förundrades över hur gammal Clintan var redan i mitten av nittiotalet.. Han var då 65 år! Och nu har han nyss fyllt 94 år. Damn, det är krut i gubben. 

Jag tyckte till och med att det blev lite osmakligt när han började med the smoochies med Meryl. Hon var runt 45 år när filmen spelades in så filmen lyckades i alla fall undvika jättegammal gubbe med en 20-årig tjej. Men jag är uppenbarligen inte speciellt van att se sexliv för folk i pensionärsåldern på bio. 

Vad filmen däremot lyckas med till fullo är att beskriva hur olyckligt det blir när en person, i detta fall Meryls Francesca, inte lever sitt liv till fullo på grund av samhällets regler. Det är ett rejält problem och man ömmar för de som råkar ut för detta på grund av religion, statsskick eller fördomar. I detta fall valde hon bort lyckan på grund av omtanke till sin make och sina barn så jag ser det som delvis ett eget val och därmed lite mindre hemskt. Men lite sorgligt var det allt. Fast mest vemodigt, kanske.

Slutet var dramatisk, jag blev mer engagerad och kan absolut förstå varför filmen fått stor uppmärksamhet. Jag var bara inte en av filmens tilltänkta publik antar jag.

Betyg: 2/5 

Lyssna på Shinypodden där jag, Joel och Frans pratar om filmen, podden finns där poddar finns, eller här.

Shinypodden - The Bridges of Madison County

I sista avsnittet för säsongen snackar vi om det romantiska dramat Broarna i Madison County. Henke valde filmen. 

Vi avslutar säsongen med varsin topp 3 lista. Mycket nöje.

Shinypodden finner ni där poddar finns, eller här.

Alien Resurrection (1997)

Så har jag och Måns sett den sista Alien-filmen han inte sett tidigare vilket blev fyran av de fyra "originalfilmerna". Det känns som extremt länge sedan jag såg denna men den uppfyllde ungefär förväntningarna. Den var bättre än väntat inom vissa delar och sämre än väntat i andra.

Filmen är ganska "gory" vilket var en överaskning. Det gjorde varken till eller från. Den stösta negativa överaskningen var att flera av karaktärerna var pajjiga och att dialogen i delar var riktigt risig.Det känns trist då Joss Whedon står som manusförfattare. Kom han inte in som en "script doctor" för att rädda upp filmen? I vilket fall lider filmen ganska gravt av ojämnhet i tonalitet. Den hade vunnit på att välja spår och kört det rak över. Nu var det blandning gore, body horror, skräck, action och en slags missplacerad humor som inte passade in.

Det jag gillar med filmen är utvecklingen och det sorgliga om Ripley. Vi får se henne som en riktig bad ass igen, men visst finns det saker i filmen som är tråkiga. Annars är Winona Ryder som roboten Call filmens behållning. Dels har hon ett så speciellt utseende, hon är otroligt vacker med sina stora mörka ögon. Men framför allt är det spännande med en android av "andra generationen" som de säger om henne, dvs att hon är byggd av andra androider. Här ser vi kanske ett exempel av en AI. Call är den mest mänskliga av dem alla på hela skeppet. Intressant med tanken att AI kan utvecklas så också, istället för att bli ett nytt Skynet Jag gillade den delen av historien. 

Sen måste jag lyfta undervattenscenerna som ändå är innovativa för serien och de funkade överlag bra. Och de galna veteskapsmännen, speciellt Brad Dourif i rollen som Gediman, han som fascinerad studerade mostert in i det sista... Inte ens ett skrik.

Mina två stora, stora bekymmer med filmen är dels "body horror"-scenen när Ripley tittar in i rummet med försök 1-7. Det är en grotesk och osmaklig scen som jag bara tycker är malplacé för en Alien-film. Men det största problemet är såklart hela slutet med "the Newborn". Fasen vad kasst det är. Jag har riktigt svårt för Ripleys barnbarn. Ta bort.

Det var därför det var så trist att Romulus också hade en Newborn. Det var redan prövat och vi visste redan att det inte funkar.

Till sist en ny spaning från när jag nu såg den efter att ha sett det mesta av vad Joss gjort. Jag ser tydliga likheter mellan Call och River. En ung och liten tjej med ett stort hjärta som på olika sätt vet en massa av "myndigheternas" hemligheter. Också skeppet "The Betty" och hennes crew med en "Jayne"-typ (Ron Perlman), en "mekaniker", en "pilot", en "Captain" osv känns ju igen i Joss senare arbeten. 

OK, nu får vi flytta fokus från Alien till Predator-serien. Vi ska sova på saken vilka av filmerna Måns vill se, men jag hoppas på den första ska få plats i alla fall...

Betyg: 2/5

Uppdaterad ranking av Alien-seriens filmer à la 2024: 

1. Aliens
2. Alien
3. Alien 3
4. Alien Resurrection
5. Alien: Romulus
6. Alien: Covenant
7. Prometheus

Tightrope (1984)

Tightrope är en polisprocedurthriller där Clintan spelar en polis som är allt annat än Dirty Harry. Han spelar en frånskild, ensamstående far till två döttrar i New Orleans. Om dagarna löser han mord och om kvällarna kallar han in barnvakten och går ut på nattliga äventyr bland prostituerade och andra nattsuddare. Han känner miljön väl då han är en av de mest pålitliga kunderna hos nattfjärilarna. Filmen tar vid när en seriemördare har mördat ännu en ung tjej från den miljö Clintans Wes Block så väl känner.

Jag trodde detta skulle bli första gången jag såg filmen men så började jag känna igen dialog och insåg att jag måste sett denna i mitten av åttiotalet tillsammans med Olof och kompisarna i Skövde. Men jag kom inte ihåg speciellt mycket av filmen förutom vissa "klassiska" citat som "Go bowling"...

Filmen är mörk och dyster både till känsla och bildligt då mycket av filmen utaspelas om natten. Den är ganska bra men i slutändan känns den splittrad som om teamet hade en tre-fyra idéer i huvudet och inte riktigt kunde välja vilket spår de skulle välja. Detta är filmens stora "issue". Filmens manusförfattare och tillika regissör på pappret Richard Tuggle lyckades inte.

Filmen antyder flera varianter av det klassiska mordmysteriumet. Först tror man att det handlar om en polis som mördare, kanske en av Blocks kollegor? Senare förstår man att Block på något sätt har en koppling till mördaren och det blir personligt. Vilken koppling kan det vara, någon från Blocks privatliv, eller någon skurk han haffat i sitt polisvärv? Till sist har flera av mordoffren en koppling till Blocks nattliga eskapader i New Orleans glädjekvarter... Kan Block själv vara den man han jagar? Som sagt en massa idéer som var och en för sig kunde funkat. Jag tänker speciellt att den sista av idéerna kunde varit mycket spännande att testa. Att Clintan inte bara är hjälten utan också skurken. Quelle spectaculaire!

Men nej, handlingen var inte speciellt spännande om jag får säga det. Dessutom är filmens klimax med en av få actionscener rejält dåligt klippt. Mycket av det spännande händer "off screen" vilket känns lite snålt.

En av filmens mest intressanta saker är att Clintans dotter Alison spelar Blocks dotter Amanda. På en metanivå var det lite sorgligt att Alison fick spela en dotter på film som hade en mer närvarande far än vad hon hade i verkliga livet. Clintan är väl känd för att alltid vara iväg på jobb...

Överlag kul att återbesöka filmen och den har sina poänger men i det stora hela var den endast "helt ok". Det blir en tvåa i min bok.

Betyg: 2/5

Lyssna på Clintanpodden för vårt samtal om filmen.

Shinypodden - Tightrope

Nu har vi kommit fram till säsongen näst sista avsnitt. Joel har valt filmen Tightrope från den sköna åttiotalet. Mycket nöje!

Shinypodden hittar ni där poddar finns, eller här.

Alien 3 (1992)

Efter Romulus kändes det rimligt att köra vidare med Aliens-filmer med systersonen och täcka in de som han inte sett. Alien 3 var näst på tur. Jag hade själv inte sett den på en herrans massa år, minst 25 år i alla fall.

Först fick vi bestämma vilken version vi skulle se. Bioversionen på 115 minuter är ju allmänt dissad, vilket Måns var mycket väl medveten om. Den alternativa "Assembly cut" på 145 minuter är berättarmässigt den överlägsna filmen. Den största skillnaden i den långa versionen är tråden om hur de fångar alien i ett rum (för toxiskt avfall) och att den galna fången Golic sedan släpper den lös. Golic tror att det är en drake, en fulländad varelse och närmast tillber den som en gud. Golic dör ändå skrikande som alla andra. Bioversionen utan de delarna makar inte sense. Men man får betala med sämre utförda specialeffekter etc i den ofärdiga versionen. Det var ett lätt val för oss, vi kollade på Assembly cut.

Först och främst slås jag av hur bra denna film egentligen är. När den kom efter Alien och Aliens var det såklart inte så lätt för den, den var ju då "sämst" av de tre. Men nu med en massa andra filmer är den långt från bottenskrapet, den är snarare den tredje bästa filmen helt enkelt.

Miljöerna och stämningen i filmen är mörk och tung. Otroligt snygga scener i den förlängda inledningen i Assembly cut. Man påminns av Finchers Seven i dess dysterhet. Världsbygget är mycket bra och som med alla de äldre Alien-filmerna är det mesta byggt och praktiska effekter i första rummet. Det är endast alien-varelsen i sig som är dåligt animerad, speciellt i denna version. Men om jag ska vara ärlig så stör inte de svagare effekterna speciellt mycket. Jag prioriterar berättelsen så mycket mer.

Jag älskar hur Ripley får ett värdigt slut. Hela filmen känns som en hyllning med ett långt och smärtsamt avsked till den älskade karaktären. Jag hade glömt hur mycket filmens titelsekvens spoilar filmen vilket nu känns lite onödigt, samma i båda versionerna för övrigt. Jag kom ihåg det som att det var något av en twist med Ripleys öde, men nu kändes det väldigt uppenbart hela filmen igenom. Allt hostande, ont i halsen, känna sig sliten etc. För att inte tala om den ikoniska scenen när alien-monstret är framme och sniffar på Ripley...

Filmen är sannerligen inte ett glädjepiller. Lyckligtvis tyckte Måns om filmen som det verkar, men jag gick och la mig med ett tungt sinne den kvällen.

Den långa versionen vi såg är dock inte utan svagheter heller. Dess styrka är att historien är komplett med den andra vändpunkten med Golic, men svagheter är bland annat en hel del lite taffliga dialogsnuttar eller sekvenser. Jag förstår varför en hel del blev bortklippt.

Den största nackdelen jag såg var dock slutscenen för Ripley. The Assembley cut har inte med chest bursten och att Ripley håller fast drottning-ungen vid sitt bröst. Efter filmen var slut var jag tvungen att visa Måns bioversionens slut och vi var rörande överens om att bioversionens slut var det klart bästa. Att Ripley till slut tvingas uppleva det hon kämpat så länge och så outtröttligt för att slippa kändes i maggropen. Också att hon hindrar den lilla drottningen att fly känns så rätt, bilden när hon för drottningen till sitt bröst i en omfamning var fin. Nästan lite dammigt i rummet. Det är en magnifik scen och en höjdpunkt från alla de tre första filmerna. Jag som älskar Alien-serien ser det som ett defining moment. Konstigt nog verkar fans på internet inte vara överens om den scenen var bra eller inte. En del föredrar renheten med att Ripley bara faller ner i ugnen. Rent såklart, men inte lika meningsfullt, för mig i alla fall.

Till sist kan jag nämna att jag blev förvånad av att båda versionerna har en egen hantering av titeltexten av filmen. Jag saknade att namnet långsamt byggs upp av de lodräta och snedställda elementen från bokstäverna... Är kanske en grej som endast Ridley Scotts bolag har rätten till?

Allt som allt en mycket bra film!

Betyg: 4/5

Uppdaterad ny ranking 2024: Aliens, Alien, Alien 3, Alien: Romulus, Alien: Covenant, Prometheus

The Rock (1996)

Inför titten av Escape from Alcatraz för Clintanpodden kastade Frans in en handgranat. Han frågade sig om det inte är Frank (Clintans karaktär i Alcatraz) som dyker upp i The Rock, närmare bestämt den karaktär som där spelas av Sean Connery. Vilken tanke! Vi bestämde snart att vi skulle göra en double ticket av det hela.

Jag såg The Rock på nittiotalet och sedan dess har den legat i arkivet som en schysste actionrulle. Jag var sugen på att se om den och utröna om den var så underhållande som jag mindes den...

Och javisst detta var ju underbar underhållning på alla cylindrar. Nic Cage är både sansad och "over the top". Ibland samtidigt. Sean Connery spelar den gamla terroristen med gravitas och de två har en härlig personkemi. Filmen är en vass actionrulle där jag njuter av Cage och Connery och övriga casten men framför allt humorn. Jag gillar helt enkelt filmens glimt i ögat och att den inte tror sig vara mer än den är. En film som just Escape from Alcatraz blir lätt så allvarlig att den känns lite pretto...

Filmen är fylld med små guldklimpar som när Nic Cage köpt en vinyl och hävdar att de låter bättre (sant!), eller när Sean Connerys svarar på samma sätt som i Diamonds are forever när en karaktär introducerats sig, "of course you are".

Till slut måste frågan besvaras. Kan det ha varit samma karaktär om än med olika namn? Njae, vi kommer fram till i poddsnacket att så nog inte är fallet. Tyvärr, det hade varit kul.

Betyg: 3,5/5

Lyssna på Clintanpodden för hela vårt samtal om filmen.

Shinypodden - High Plains Drifter

Nytt avsnitt ute igen. Den andra western i rad vilket var Frasses tredje film för säsongen. Filmen som vi älskar att kalla Mannen med oxpiskan. 

Shinypodden hittar ni där poddar finns, eller här.