Il grande racket (1976)

The Big Racket är en stenhård italiensk euro-crime, också kallad poliziottesco. Bloggkompisen Movies-Noir som både gillar sjuttiotalet och hårda filmer gillade filmen en hel del så jag hade mina förhoppningar uppe när nu Filmskolan äntligen gav oss en genrefilm istället för tråkiga politiska dramer.

Jag gillar stilen, om man tar den för var det är. Den var överraskande brutal med våldtäkter och mord på synnerligen bestialiska sätt. Filmen är dock något av en b-film så teknik och specialeffekter hänger inte med. Istället är det ljusrött blod och en massa slagsmål och skjutande i slow motion. Speciellt en scen där vår hjälte polisen Nicos (Fabio Testi) bil rullan ner för en brant brant visas in en lång slow motion-sekvens. Det är klart att om man filmat en så avancerad scen måste det dras up på användandet av den!

Filmen har dock ett stort problem. Uppbyggnaden tar en evighet. Där lär vi oss hur hemska skurkarna är, speciellt ett gäng om fyra extra elaka typer. Sedan planeras motdraget av vår hjälte tillsammans med ett mindre gäng med män som alla har personlig hämnd att ta ut. Tyvärr blir slutuppgörelsen kort och komprimerad. Det kändes som att vi mer eller mindre omgående kände hur elaka och sadistiska gänget var, men de fick inte lida speciellt mycket när de till slut fick sona för sina brott enligt gatans lag. Jag hade hellre sett en bättre balans mellan uppbyggnad och pay back time. Det hade varit snyggt om de elaka hade fått utså liknande öden som deras offer, men här blev det en shoot out och sedan var allt över relativt sett snabbt.

Filmen som sådan påminde mig om spagetti westerns och framför allt Clintans Man with no name-trilogi samt om Clintans Dirty Harry-filmer. Denna film hade dock ännu mer en känsla av b-film och glada amatörers afton.

Allt som allt var filmen helt ok, och den var sannerligen ett välkommet tillskott i Filmskolan efter överflödet av allvarliga politiska filmer så det är alltid något.

Betyg: 2/5 

Hoppa över och läs Movies-Noir's text om filmen, han är mycket bättre påläst och van med denna typ av film.

Och lyssna gärna på när jag och Måns pratar om filmen i Shinypodden, där poddar finns, eller här.

Sambizanga (1972)

Sambizanga är en innerlig film inspelad i Angola 1972 under inledningen av frihetskampen mot den portugisiska kolonialmakten. Angola blev fritt från Portugal 1975.

Det är mer fascinerande att filmen blev till än att den är bra. Bra kämpat att lyckas spela in den. Skådespelarna förefaller vara mer eller mindre amatörer men de har närvaro och känslan av att detta är viktigt går genom skärmen.

Men om man ska vara ärlig är filmen otroligt simpel och inte speciellt bra gjord. Den är allt annat än tajt med resultatet att scener inte hänger ihop med varandra, det blir en film med olika scener som kommer lite random en efter en. Fotot är inte heller mer än på nybörjarnivå. Egentligen finns det inte en enda scen som sticker ut som kompetent filmskapande.

Därför vänder jag åter till det förunderliga att filmens ens finns till. Regissören Sarah Maldoror gjorde den första filmen producerad i någon av de före detta portugisiska kolonierna. Filmens huvudperson är Maria som letar efter sin make som tagits av, och senare dödas, av säkerhetspolisen. Hon spelas av Elisa Andrade och är filmens stand out. Hon var bra, men det övriga var inte så roligt.

En film mest för dem som studerar de afrikanska kolonierna och kolonialismens fasor.

Betyg: 1/5

Lyssna på Shinypodden där poddar finns, eller här.

Filmskolan: Sambizanga

Vi har nått fram till näst sisa avsnittet av Filmskolan denna termin. Veckan bjuder på tre filmer; den argentinska politiska filmen The Hour of the Furnaces från 1968, den Angolanska politiska filmen Sambizanga från 1972 samt den italienska euro-crimefilmen The Big Racket från 1976.

Dessutom pratar vi lite kort om andra filmer vi sett; Amadeus (1984), Sisu (2022) samt Dungeons & Dragons: Honor Among Thieves (2023).

Lyssna på Shinypodden där poddar finns, eller här.

Dungeons & Dragons: Honor Among Thieves (2023)

Jag hade hört gott om denna film, ett humoristiskt fantasyäventyr från Dungeons & Dragons-världen. Och när jag såg att det var John Francis Daley och Jonathan Goldstein, dvs killarna bakom två av de senaste tio årens roligaste filmer, Game Night och Vacation, blev jag ännu mer nyfiken och förväntansfull.

Ok, jodå filmen är helt klart underhållande men den är inte riktad till mig. Alla referenser från rollspelet gick över huvudet på mig. Jag önskar att jag hade haft möjlighet att spela spelet när jag var yngre och då hade kanske denna film landat lite bättre.

Filmen är en komedi totalt fri från stake eller spänning då det gäller actioninnehållet. Det som underhöll var humorn och inget annat än humorn, men tyvärr klistrade den sig inte fast på mig. Jag kommer fram till att denna typ av humor, antagligen all form av humor egentligen, är helt beroende av skådespelarna som framför den. 

Här har vi den ganska trista Chris Pine tillsammans med den urtrista och snarast mycket svaga skådespelerskan Michelle Rodriguez som spelar våra huvudroller. Hon är det klart svagaste kortet i F&F-serien men där är hon lyckligtvis inte i förgrunden hela tiden i alla fall. Tyvärr hittade jag heller ingen jätterolig bifigur som det funnits i överflöd av i Daley-Goldsteins tidigare filmer.

Så även om filmen hade sina poänger var den bara ganska ok. Jag fann dock Hugh Grant i rollen som skurk lustig. Men han får akta sig så det inte blir uttjatat då det är en roll som han numera ofta verkar ramla in i. Vi såg honom i sliskiga roller i Guy Ritchies The Gentlemen samt Operation Fortune. Hans type cast har gått från charmig lover boy till charmig creepy guy.

Kul film, men kanske mest för fans av rollspelet den bygger på. Det är min spekulation i vilket fall.

Betyg: 2/5

Jeanne Dielman, 23, Quai du Commerce, 1080 Bruxelles (1975)

Jag var nog inte ensam om att bli förvånad när en ny film dök upp på förstaplatsen på Sight & Sounds senaste lista över "The Greatest Films of All Time". Det var Chantal Akermans Jeanne Dielman som var på alla filmnördars läppar. Vafalls? Jag hade aldrig hört talas om filmen...

Detta är en 202 minuter lång meditativ studie i en hemmafrus vardag under tre dagar i mitten av sjuttiotalet. 

Filmen är långsam och statisk både i kameravinklar och berättande. Jeanne lever ett extremt inrutat liv och vi ser i princip endast henne och hennes nästan vuxne son som kommer hem efter skolan och sitter och läser en bok hela kvällen efter middagen.

I filmen egna lilla bubbla är den ett intressant sätt att göra film. Akerman tar åskådaren på en resa där hon med precision styr exakt vad vi får se och inte. Allt är så repetitivt och monotont att vi nästan chockas när den minsta detalj ändras under andra eller tredje dagen. Så regissören lyckas mycket väl med sina mål som jag uppfattar det.

Däremot är jag inte alls säker på vad filmen vill säga, varken när den gjordes eller idag. Huruvida hon är en representativ hemmafru låter jag vara osagt. Att hävda tesen att de vanliga hushållssysslorna skulle vara lika mycket värda som actionscener i en underhållningsfilm tycker jag är struntprat. Det är som att säga åt publiken på CL finalen att det är lika mycket värt att kolla på en match i division 6. Låt oss lämna den frågeställningen till filosoferna efter de funderat klart på om någon människa egentligen existerar eller om våra upplevelser och tankar endast är elektriska signaler i kosmos.

Filmen kan tyckas vara feministisk i vilket fall, men jag finner den än mer troligt vara en psykologisk studie av en person som antagligen råkat ut för ett trauma. Det skulle förklara mycket av filmens innehåll. Det kan också vara så att Jeanne har någon form av diagnos vilket lett till detta enformiga, absurt vanestyrda och som det verkar tråkiga liv.

Sen finns det en aspekt till som måste blandas in i analysen men den undviker jag att spoila för de av läsarna som inte sett filmen än.

Framför allt är jag nöjd att ha sett filmen som trots allt bör ses av en filmnörd (pga omröstningen som S&S höll i). Filmen dök upp i Filmskolan och det var en utmärkt spark i rumpan för att ta tag i att se den. Mitt betyg blir lite högre än "underhållningsvärdet", mest för Akermans vision och konsekventa genomförande samt en stark sista scen.

Betyg: 3/5

Sofia har också skrivit om filmen, hoppa över och läs hennes analys här.

L'une chante l'autre pas (1977)

Min första film av Agnès Varda blev en trivsam upplevelse. Vi får följa två kvinnors vänskap under cirka 15 år från tidigt sextiotal till mitten av sjuttiotalet. Filmen berättar en intressant historia om de två kvinnornas liv och deras olika personligheter. 

Filmen utspelas under tiden för abortdebatten i Frankrike, och Vardas åsikt i frågan är uppenbar, hon var för kvinnans rätt att bestämma över sin kropp. Men lyckligtvis trycks den inte ner i halsen på oss åskådare. Gärna politiskt men helst inte föreläsande!

Filmen inleds tämligen mörkt, men efter den första akten tar den vändningar som jag inte förutsåg och filmen blev till en allmänt positiv upplevelse. Jag gillar den mest för den fina vänskapen mellan Suzanne och Pomme och filmen påminner mig lite om Truffauts Jules and Jim i stil och känsla.

Mycket av det politiska budskapen låg säkert i sångtexterna till visorna som Pomme och hennes hippie-kollektiv spelade för folk på landsbygden under deras road trips. Jag gillar den sköna stämningen filmen hade, men sångerna var ganska tama och jag lyssnade nog inte på texterna speciellt mycket.

Filmen har en fin Criterion Collection utgåva för den intresserade.

Betyg: 3/5

Sofia har också skrivit om filmen, förhoppningsvis något mer utförligt... läs hennes ord här.

Filmen heter "One Sings, the Other Doesn't" på engelska och "Sjunger, sjunger ej" på svenska.

Misshandlingen (1969)

Knut är sociopat och kommunist. Knut är Förtryckt! Han går omkring på Stockholms gator med sin kompis Björn och föreläser för både borgare och patrask. Han står på balkongen och skriker ut sin smörja. Han söker ivrigt upp ett äckel till förtryckare, en Direktör. Knut hävdar att Direktörens Jaguar tillhör arbetarna som byggt bilen. Knut anser också att bilen därmed är hans bil. En underbar logik som går hem hos kommunisterna. Gräl uppstår, Direktören tycker inte alls att bilen är Knuts. Men Knut är Förtyckt och tar sig därmed rätten att ge Direktören en rallarsving så att blodvite uppstår. Farbror polisen kommer och haffar den helt oskyldige Knut. Knut är Förtryckt! Sedan startar det förtryckande samhällets onda utredningar. Knut är nu ännu mer Förtryckt. Den svenska staten är ond och Knut kastas i fängelset, här kallad sluten psykiatrisk vård. En ganska ointressant socialist debattfilm som slutade bra!

/Lite lätt trött på Filmskolans politiska aktivistfilmer...

Betyg: 1/5

Sofia har också skrivit om filmen, förhoppningsvis lite mer seriöst till och med... Läs hennes ord här.

Filmskolan: Jeanne Dielman

Denna vecka välkomnas Sofia som gäst hos Henke och Måns. Avsnittet behandlar tre filmer; Den svenska filmen Misshandlingen från 1969, S&S-vinnaren Jeanne Dielman från 1975 och Agnès Vardas L'une chante l'autre pas från 1977. Dessutom ger Sofia oss hennes fem favoritfilmer.

Sofia bloggar om film och litteratur på ⁠Rörliga Bilder och Tryckta Ord⁠.

Lyssna på Shinypodden där poddar finns, eller här.

Fire of Love (2022)

Maurice: It will kill me one day, but that doesn't bother me at all.

Fire of Love är en mycket omtalad dokumentär om ett franskt forskarpar, vulkanologer, som levde och dog för sina älskade vulkaner. Katia och Maurice Krafft dog vid berget Unzen i Japan den 3:e juni 1991.

Jag kände en morbid fascination när jag såg filmen. Det finns något lockande och vackert med människor som så älskar det de gör att de är beredda att dö för sin passion. 

Dokumentären verkar fokusera på känsla och vackra bilder. Miranda Julys berättarröst adderar till en meditativ känsla och sceneriet och bilderna från aktiva vulkaner och strömmande lava är hypnotisk. Men som historiskt dokument är filmen tämligen svag. Visst får vi en grov genomgång av deras gärning men filmen går aldrig på djupet. Jag saknade att komma djupare in på livet av Katia och Maurice. De förblev figurer långt bort på vulkankanten för mig. Vad såg de nere i djupet? Vad var det de sökte, vad var det de flydde från?

Vackert och suggestivt men saknar en djupare insikt.

Betyg: 3/5

Disenchanted (2022)

 

Enchanted kom 2007 och den var en mycket positiv överraskning för mig. Amy Adams i sitt esse som Disneyu-prinsessan som dyker upp som "Live action"-figur i New York City var underbart. Jag var sugen, förväntansfull och lite, lite orolig för magplask när uppföljaren nu dök upp hela 15 år senare. Sablans vad tiden går fort...

Och om det inte var känt tidigare kan vi nu slå fast att Disney kan trolla! Denna gång har de trollat bort all magi från den första filmen och gjort uppföljaren Enchanted fruktansvärt dålig. Usel. Bra trolleri ändå Disney, bra trollat med oss i publiken.

En kort bit in i filmen efter Giselle och hennes familj flyttat ut i förorten fick filmen en liten vajb av WandaVision men den försvann snabb. Så kul skulle vi tydligen inte ha det.

Är det roligt med en gråtmild Amy Adams? Hon kör en tillgjord ljus röst och verkar vara på på gränsen till gråt filmen igenom. Hur tusan tänkte de här?

Idén är trots allt ganska intressant. Via förvecklingar blir Amy Adams Giselle en ond häxa, och allt håller på att gå åt skogen. Men tyvärr går ju detta inte för sig. Istället för att gå hela vägen låter de Giselle vara ond men egentligen snäll och det snälla vinner och allt blir bra igen... det vill säga blir dåligt igen eftersom det var det filmen var innan hon blev ond-fast-god.

Denna film har till skillnad från första filmen absurt många sånger. Det är ju trots allt Disney. Fast inte Disney med lite nya alternativa idéer som i Enchanted utan trista "gamla" Disney. Och tyvärr är sångerna inte fyndiga med blinkning i ögat utan smöriga så in i bomben. Urtråkigt. 

Den enda som fortfarande är rolig är James Marsden som sagoprinsen Edward. Amy Adams är osannolikt svag med tanke på vad hon kan. Patrick Dempsey är som vanligt trist och nykomlingen Maya Rudolph är usel. Generellt sett är birollskaraktärerna undermåliga i denna film, något som bland mycket annat var en styrka med den första filmen.

Mycket stor besvikelse.

Betyg: 1/5

Easy Rider (1969)

Hehe, det har varit skralt med riktiga "hittar" bland filmerna i Filmskolan. Stackars studenterna som pluggar filmvetenskap på SU... Men här har vi en film som jag gillade skarpt ändå!

Jag hade sett filmen förr, för länge sedan och mina minnen var att den var lite obegriplig och rejält flummig. Men jag var ändå nyfiken på att se om den för vissa filmen man såg som ung kan te sig helt annorlunda när de ses vid en mognare ålder. Och så blev det sannerligen med denna film.

Jag gillar känslan i filmen. Det är en road movie som så ofta är sköna att hänga i. Speciellt scenerna från Monument Valley under filmens första halva var otroligt mysiga. Jag och min gode vän Sir Per bilade genom detta underbara landskap så sent som 2017 och minnena från vår road tripp blandades med filmupplevelsen.

Första halvan av filmen är starkast. När de anlände New Orleans tycker jag att filmen ändrar karaktär och den tappar i tempo. Slutscenen är smått fantastisk dock.

Skådespeleriet var bra och intressant, framför allt Peter Fonda som var über-cool och Jack Nicholson dominerade de få scener han var med i och bevisade var hans storhet byggdes från. Dennis Hopper var mest en obehaglig typ, kändes hela tiden på gränsen till ren galenskap. Det lustiga var att han påminde mig så om David Crosby till utseendet. Jag misstänker till och med att Hopper använde Croz som modell för hans rollkaraktär... Croz var en härlig musiker men också tämligen svår att leva med under hans "junkie years" som jag förstår det.

Musiken var överlag spektakulärt bra där The Bands låt The Weight står ut men vi har också musik från Jimi Hendrix, The Byrds, Steppenwolf och Roger McGuinn. 

Peter Fonda som filmens producent vill ha låten Find the cost of freedom från Crosby, Stills, Nash & Young men Dennis Hopper satte käppar i hjulet för det. Hans roll som regissör övertrumfade kanske...

Betyg: 4/5

Allt ovan och mera pratar vi om i Skinypodden där jag och Måns också hade besök av Greta. Ni finnes Shinypodden där poddar finns, eller via länken här.