Peter Jackson har åstadkommit något helt otroligt fantastiskt igen! Denna dokumentär i tre delar ger en helt ny bild av hur det gick till när de spelade in Let it be. Jag har sett Michael Lindsay-Hoggs gamla dokumentär Let it be från 1969. Den är mörk och äcklig och den visar ett band i förfall. Jag ogillade den intensivt och instinktivt. Peter Jacksons dokumentär å andra sidan är lättsam, komplex och otroligt intressant. Och bra. Den är lång, så in i helvetet lång, men det med rätta. Det är i detaljerna, en kommentar här, en menande blick där, som gör filmen. Helt utan berättarröst tas vi på en sällsam resa genom de 21 dagarnas inspelningar och likt en thriller får vi följa hur bandet navigerar sig framåt. Det enda Peter Jackson har gjort är att lägga in kort kontextuell information i textform när det så behövs. För övrigt lämnas vi åskådare ensamma att bedöma vad som händer och vem som är vem (vilken roll).
Vi slipper helt Lindsay-Hoggs skandalsökande korta version som fokuserade på gräl mellan Paul och John och som sedan kom att dominera världens syn på bandets sista år. Till och med Paul sa i en intervju sagt att han själv blev övertygad om att han var "the bad guy" trots att han innerst inne inte kände sig så, och att Jacksons dokumentär hade öppnat dörrar till gamla minnen som han trodde var stängda.
Så hur upplever jag det jag sett då?
Det mest slående måste vara Pauls kreativitet. Han sprutar ur sig klassiker efter klassiker. Att få se i en oklippt lång sekvens hur låten Get back skapas ur intet motiverar filmen på egna meriter. Paul är också den enda som försöker att få någon struktur alls under inspelningarna. Det är uppenbart att beatlarna hade mycket kul tillsammans och dokumentären är fylld med varma scener där de bara har kul ihop. Men det känns också ibland som att de övriga beter sig som en skock tonåringar. Trots denna otacksamma roll har Paul hela tiden en öppen inställning till allas synpunkter och idéer. Han och John spelas in via en hemlig mikrofon när de gått iväg för att pratas vid privat (!) och det är fint att höra hur bra de hanterar konflikter dem emellan och med George. I skeendet av scener som denna kan jag bara hytta med näven i luften åt Lindsay-Hogg som uppenbarligen valde att ful-klippa sin version och därmed vinkla historien högst avsevärt.
Ringo är bandets skönaste typ. Det är svårt att inte älska Ringo efter att ha sett denna film. Och jag måste själv göra avbön. Jag har ibland underskattat hans förmåga som trummis, men här är det tydligt hur viktig han var för deras sound. Ok, han skrev inte låtar men damn vilken vass trummis han var. Kommer upp på min lista av favorittrummisar. För sent jag vet men men...
George som bandets yngste medlem hade det inte så lätt i skuggan av pophistoriens största låtskrivarduo. Dessutom verkar det som att Paul och John själva kommit till insikt att de inte varit speciellt schyssta mot George när deras lillebror kommit med idéer till nya låtar. Scenerna när George kommer in till studion en morgon med idéerna till I me mine är smärtsamma att titta på. Att George lämnade bandet, för att senare efter förhandlingar återkomma, skapar bra drama i filmen.
John Lennon, denna popkulturella gigant som alla sätter på en piedestal. Här framkommer han som en ständigt hög goofy slacker. Han verkar inte bidra alls i partier. Men när han och Paul väl slår ihop sina huvuden slår det gnistor om dem. John verkar mest sugen på att spela gamla 50-talsrockers samt sjunga Don't let me down.
På tal om Don't let me down - Yoko. Denna film är i högsta grad belysande. Var det Yoko som bröt upp Beatles? Det verkar som att den urbana myten måste tas död på. Jag hade som många andra gått på den. Jag tror bestämt att George, John och Paul allihopa pratar om tiden efter Beatles. George till exempel ville få tid att spela in en soloplatta. Jag kan inte annat än jämför med Fish och Marillion. Efter deras fjärde skiva ville Fish ta en time out och vila samt spela in en soloplatta för att ladda batterierna. Det slutade med att bandet (och deras producent) sparkade Fish och en perfekt union bröts för alltid. Men tillbaka till Yoko. Ok, hon bröt inte upp The Beatles. Men däremot verkar hon ha grava problem med att respektera privata sfären och utrymme för bandet att spela in sin skiva. Under hela jävla filmen sitter hon mitt i bandet och ser sur ut. Helt absurt. Alla andra, inklusive fruar och flickvänner, som hälsar på lite då och då tar plats lite utanför den sfär som bandet utgör när de spelar in. Men inte Yoko inte, hon ska sitta så nära John som möjligt hela tiden. Om något fascineras jag av att Paul eller någon av de andra inte exploderade...
Höjdpunkter och kommentarer från del 1
Fantastisk musik.
Paul improviserar fram Get back.
George kommer in en morgon med en idé till en ny låt (I me mine).
Maureen Coxs (Ringos fru) min när hon tittar på Yoko...
George säger upp sig från bandet.
Dyster stämning, inte minst från den otrevliga och kala miljön de hade på Twickenhams Studios...
Höjdpunkter och kommentarer från del 2
Fantastisk musik.
Hur mycket trevligare allt blev på Abbey Road Studios
Pauls kommentar med tårar i ögonen: "... and then there were two."
John låter Yoko tala för honom när bandet har ett "band only meeting"
Yokos joinar the band för lite mer arty-farty installationer... dvs skriksessioner.
Höjdpunkter och kommentarer från del 3
Eh, fantastisk musik.
Linda Eastmans sexåriga dotter Heather iakttar Yoko och senare "out Yoko" Yoko med att skrika sig igenom två låtar med bandet... Hilarious. Tyvärr ingen reaktion shots på Yoko... Peter Jackson fattade nog var gränsen gick, även om han trippade nära den här.
Billy Preston! Den femte beateln lättar upp stämningen.
Paul försök att styra upp inspelningarna vilket klipps till att de sitter och fånar sig mer än vanligt. Klippningen av den sekvensen sammanfattade hela inspelningssessionen.
The Rooftop Concert visas i sin helhet inklusive reactions från vanlisar på gatan och närbilder på poliserna som till slut avbröt showen. The Beatles sita publika framträdande är ståpälsnivå. Det är också här de gravt vemodiga känslorna började infinna sig hos mig.
De sista tjugo minuterna efter konserten får vi se den sista dagen av inspelningarna. Med oväntat snabba klipp ser vi en knippe klassikers spelas in. Som om att Peter Jackson kände på sig att publiken skulle lida av sorg och vemod under denna fas. Den hålls kort i relation till allt annat. Jag sällar mig till Paul och Ringo och känner sorg över bandet som en gång var. Jag vet egentligen inte om man kan säga att det var sorgligt att de bröt upp ens, då alla verkade vara redo, men som alltid när man ser början av slutet på en era, något sås tort som The Beatles kan jag inte annat än att sitta med en stor klump i bröstet och känna vemodet likt motvinden på Tjörnbron...
Betyget är ett av de enklast jag satt på länge...
Betyg: 5/5
Har faktiskt inte sett hela än men jädrar det känns som att man sitter tillsammans med The Beatles i replokalen. Synd bara att låtmaterialet inte var deras bästa, en smaksak förstås, men tänk om samma upptagningar gjorts till Revolver eller Sgt Pepper!!
SvaraRaderaWow, vilken "hot take"... inte bra låtmaterial? Ok, jag älskar låtarna, de sista två åren är min favoritperiod. Get back, Let it be, Don't let me down, I've got a feeling, One after 909 är alla otroliga. Sen älskade jag också låtarna som kom att hamna på Abbey Road (Something etc), och inte minst de som kom på solo-plattorna som Georges All things must pass etc. Detta är en guldgruva!
RaderaFantastisk närvarokänsla som du är inne på. Helt otroligt bra. :-D