Så har vi kommit till den näst sista säsongenav denna supermysiga tv-serie. Det är sannerligen som att umgås med gamla vänner när jag sätter mig ner med en kopp te och kollar på Poirot.
Denna säsong består av fyra långfilmer och säsongen domineras totalt av den tredje filmen "Murder on the Orient Express". Om jag inte misstar mig tror jag till och med att små fragment av musiken i "Murder on the Orient Express" spelas i de övriga tre filmerna. Och endast några få dagar efter att ha sett alla fyra i rask följd är det den som dröjer sig kvar i minnet. Den dominerar säsongen totalt.
Detta är den tredje versionen av Agatha Christies klassiska roman jag sett och jag inser nu att jag sett dem i den perfekta ordningen.
Först såg jag versionen av Sidney Lumet från 1974, den med alla kända skådespelare av det lite äldre gardet. Den med Albert Finney, Lauren Bacall, Ingrid Bergman, Sean Connery och Vanessa Redgrave. Den versionen känns minst seriös av de tre, mest humor och en hel del "tongue in cheek".
Sen såg jag Keneth Branaghs utskällda version med stjärnor som Michelle Pfeiffer, Dame Judi Dench, Penélope Cruz, Olivia Coleman, Daisy Ridley, Willem Dafoe och Johnny Depp. Där spelas Poirot upp som en bombastisk James Bond-agent vilket var chockerande, men filmen har också ett mörker som mest tydligt kommer fram under den tredje akten. Känslorna kändes riktiga och vidden av hur sorglig denna berättelse egentligen framställdes på ett bra sätt. Jag älskade slutet av den filmen.
Och nu har jag sett denna version. I denna version ser vi färre stora stjärnor, mest kända är Jessica Chastain, Barbara Hershey, Toby Jones och Hugh Bonneville. Denna version är klart mörkast och den som följer bokförlagan bäst skulle jag gissa. Här brottas Poirot och vi åskådare med rätt och fel, brott och straff och till och med religionens roll därom. Poirot krossas av valet mellan att göra vad som är lagligt rätt och vad som är rätt rätt, helt enkelt, och vi krossas med honom.
Redan i inledningen ser vi Poirot i två korta scener i Egypten, som belyser det moraliska dilemmat han ställs inför på tåget senare i filmen. I den första pressar Poirot en ung militär till självmord. Mannen hade inte gjort något olagligt men han hade bedragit sin fru, skapat skandal för regementet samt ljugit för Poirot! Poirot gick så hårt åt honom att han tog en pistol och skjöt sig i tinningen vilket gav tydligt intryck på Hercule. I den andra scenen bevittnar Hercule och två av västerlänningarna som senare äntrade tåget hur en folkmassa ledde av en kränkt man stenar en otrogen kvinna. Jessica Chastains Mary Debenham försökte förtvivlat böna folkmassa om nåd för kvinnan. En liknande scen återkommer senare när hon bönar till Poirot om att släppa mördarna på tåget. Hercules svar till Mary angående den otrogna kvinnan var att hon visste reglerna i landet hon bodde i och att hon gjorde sitt val. Mary poängterade mycket rimligt att straff och brott inte var balanserade.
Filmen är långsam med en ton som nästan tagen från en skräckfilm. Musiken är oroväckande och inte så lite "creepy". Hercule låter sig störas av många små detaljer resan igenom, men det är sannolikt beroende på hans upplevelser i Egypten och hans undermedvetna som brottas med sin egen skuld i det första fallet och den allmänna skulden han kände rörande det andra fallet.
I denna film läggs inte stor vikt på hur Poirot löser fallet, den fokuserar mer på de filosofiska frågorna. Poirot får heller inte en storslagen scen inför alla de misstänkta där han på sitt ibland pompösa och teatraliska sätt berättar om vem som är den skyldige. Istället får vi en mycket välspelad scen där Hercule nästan med gråten i halsen sammanfattar vad som hänt både före tågresan och under densamma. Han står på sig ett tag om att lagen måste följas men till slut krossas han under tyngden av brottet som signore Cassetti begått.
Sista scenen när Poirot vandrar bort längs spåret i snön är den emotionella höjdpunkten i tv-serien än så länge. Filmen är en solklar 5/5.
Som tidigare sagt förbleknar de övriga tre filmerna i skuggan av "Murder on the Orient Experss". Första filmen "Three act tragedy" inleds mycket humoristiskt med Sir Charles, en pensionerad hyllad skådespelare som vill utreda morden själv. Extremt lustig figur. Underbart speleri av Martin Shaw. Han är betuttade i unga skönheten Egg Lytton Gore (Kimberly Nixon). Mycket rolig under utredningsfasen, sedan sorglig och somber stämning.
I andra filmen "Hallowe'en Party" återförenas Poirot med författarinnan Aradne Oliver förträffligt spelad av Zoë Wanamaker. Även denna film är på ytan lite smårolig men den döljer ett mörker som så ofta i filmerna under slutet av serien. Jag är nyfiken på vilken ton de kommer ge filmerna i sista säsongen.
Säsongens sista film "The Clocks" är den mest lättsamma av de fyra. Ett bra val att avrunda med den efter tredje filmen. En ung sekreterare blir anklagad för ett mord på en okänd man i huset dit hon kallats på uppdrag. Poirot får hjälp av unge MI6-agenten Colin Lamb på jakt efter tyska spioner samtidigt som de ska hitta mördaren. Är det unga sekreteraren eller någon helt annan? Många av intervjuerna av grannarna runt mordplatsen var otroligt lustiga. Jag njöt i fulla drag över filmen som till slut fick ett för "sena Poirot" överraskande lyckligt slut.
Jag rankar denna säsong högt. Två mysiga om än mörka filmer, ett mästerverk och till sist en underhållande och nästan ljus film som avrundning. Nu bara en säsong kvar!
Betyg: 4/5
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar