Veckans låt

Slänger in en skön synthlåt från Skövde som ångar 80-tal. Najs va?

Sick & Busy - We wish we were famous

Eurovision Song Contest: The Story of Fire Saga (2020)

 

Här har vi den andra filmen med Dan Stevens!

Detta är en varm och rolig romantisk komedi som blir bättre och bättre ju längre filmen rullar. Det blev både gåshud och lite dammigt i rummet under slutscenerna. Blödiga jag! 

Den inleds dock ganska svagt då humorn inte riktigt funkar. Men desto längre filmen pågår desto bättre blir den. Jag tycker att den tar fart när Fire Saga anländer till Edinburgh. Mot slutet är den varm och mysig och härlig.

Det är lätt att tro att filmen skulle vara en typisk Will Ferrell-komedi med "crazy" humor, men icke så, detta är en varmare och mer dramatisk komedi i samma anda som till exempel Wedding crashers eller Forgetting Sarah Marshall. Båda de exemplen är dock ännu starkare (såklart).

Faktum är att filmen hade kunnat blivit ännu bättre om Will Ferrell hållit sig borta från huvudrollen. Han borde nöjt sig att skriva manus och producera. Ferrell är filmens klart svagaste länk, och jag misstänker att han kanske funkar bäst i små portioner som i den ovan nämnda Wedding crashers.

 Rachel McAdams är som alltid lysande och Dan Stevens är otroligt rolig som den ryske schlagerstjärnan som vill ha en tiger som husdjur. Tyvärr slår det knappast gnistor mellan McAdams och Ferrell. De skulle haft någon som Owen Wilson i huvudrollen, men då skulle det blivit för likt Wedding crashers kanske. Men varför inte en Adam Driver istället?

Filmen tar sig an fenomenet Eurovision med ett stort hjärta och de flesta skämten kommer från en snäll och sympatisk plats. Filmen kryllar av både internationella och svenska schlagerstjärnor som John Lundvik, Loreen, Alexander Ryback och Conchita Wurst. Molly Sandén sjunger Sigrits delar.

I en av birollerna ser vi vår egen björn, Mikael Persbrandt, och Will Ferrell talar engelska med svensk brytning. Något han plockat upp från besöken i Sverige med sin svenska fru Viveca kanske?

Roligaste skämten? Lars Ericksongs multipla utfall mot de amerikanska turisterna var mycket roliga. En hel del av dialogen var kul också; "Brother and sister? No. Probably not.", "I he, him.", "Semen and Garfunkel.":)

Betyg: 3+/5

Blithe Spirit (2020)

 

Nu blir det "Dan Stevens"-festival två dagar i rad. Vad har vi här då? En komedi och kostymdrama med Isla Fischer? Okey då. Let's go.

Men nej, detta blev inte bra. Isla Fischer är bra och det är den manlige huvudrollsinnehavaren Dan Stevens också. Däremot är jag inte ett stort fan av Leslie Mann har jag insett. Dame Judi Dench är med i rollistan och jag trodde hennes rolls kulle vara pytteliten men hon är med en hel del vilket alltid är ett plus.

Charles Condomine (Stevens) är en författare med skrivkramp. Det är brittiskt 40-tal. Han och hans fru Ruth (Fisher) ställer till med bjudning där de på skoj bjudit in ett medium, Madame Arcati (Dench). Under seansen råkar olyckligtvis Charles döda exfru Elvira (Mann) återuppstå. And so it begins.

Detta är en komedi som inte är speciellt roligt. Ett stort fail för en komedi! Det kunde varit ett romantisk drama om odödlig kärlek eller lika gärna en rysare om spöket som hemsöker de levande, men nej nu ska detta föreställa en komedi. Men då måste det vara roligt! Istället försöker de skohorna in någon slags sense moral i slutet, som inte känns förtjänad över huvud taget.

Dessutom tycker jag att de skulle bytt roller. Isla Fisher skulle spelat Elvira och Leslie Mann Ruth istället. Det kändes som att deras energier, eller auror, hade använts bättre så. Dessutom var den sista delen av filmen extremt svag. Framför allt Ruths karaktär ändrade skepnad hux flux men också till viss del Elviras. Det slarviga manuset hjälpte inte till att höja filmen.

Jag var uttråkad mest hela tiden. 

Betyg: 1/5

Låt oss hoppas att morgondagens film med Dan Stevens i en stor biroll bjuder på lite bättre "utdelning".

Torn Curtain (1966)

Jo, alla Hitchcock-filmer kan inte var utsökta. Detta var ett rejält bottennapp. En av de sämsta filmerna hittills i projektet, men då har vi bara sett 43 filmer av de 47 planerade än så länge.

Det största problemet med filmen jag har är kombinationen av handling och tonaliteten. Detta är en spionhistoria med drag av romantiskt drama (mellan Newman och Andrews) men tonen i filmen känns alldeles för klämkäck för min del. Det är något av en pajasfilm som låtsas vara en spionthriller.

Jag blir inte speciellt förvånad när jag läser att Julie Andrews har sagt att hon inte behövde skådespela i filmen, hon behövde bara dyka upp på inspelningen och se glamorös ut. Jag förblev totalt oengagerad av hennes Sarah Sherman och det blir tydligt var grunden till den fattiga tolkningen kommer från. 

Blir inte heller förvånad att läsa att Paul Newman och Hitchcock blev osams över manus och hur Newmans karaktär Professor Michael Armstrong skulle spelas.

Filmen är inte trovärdig för fem öre. Den är dessutom varken spännande, romantisk eller rolig. 

Det finns dock en scen jag fann mycket stark och bra, den med Lila Kedrovas polska dam som desperat försökte få Armstrong och Sherman att ställa upp som hennes sponsor så att hon kan lämna förtryckarsamhället bortom järnridån.

En av anledningarna till att jag inte gillade filmen kan vara att jag hade flera andra spionfilmer i huvudet, filmer som Spionen som kom in från kylan (1965) och The Courier (2020) och i det perspektivet står sig denna film mycket dåligt.

Betyg: 1/5

Lyssna gärna på när jag, Frans och Joel snackar om filmen i veckans avsnitt av Shinypodden. Killarna har en mer förlåtande ton än vad jag hade. "Oförarglig!" 

Kate Bush – The kick inside (1978)

Kate’s stellar debut album

Kate Bush is one of the most impressive artists out there. Her voice is her most magnificent instrument, there is talk about four-octave range which would be very impressive indeed. She may not be able to go all the way with her voice anymore, and yet I love it more and more the older she gets. But singing aside, it’s her personality I really love, or is it maybe her artist persona? To me I see a powerful will with a strong individual self. She’s like a witch, but the good kind. I get the feeling that she will only have it her way, and I admire that. Her story started in the seventies…

Legend has it that David Gilmour discovered Kate Bush at a very young age, around fourteen years old. It was around 1973 and her first album was still to be released five years later. In 1975 Gilmour produced two songs that also ended up on the debut, “The man with the child in his eyes” and “The saxophone song”.

The debut album is great. It’s unique and Kate can’t be compared to anyone. The music is theatrical and complex, true art pop with influences from baroque music as well as progressive rock from the seventies. Even though she has released several singles from each album I don’t see her music as focused on hit singles. The music is part of a bigger unit – the album, and it should be enjoyed in that format.

The remastered vinyl from 2018 is quite nice. I hear some background noise in a few places, most notably between songs on the second side. But the overall quality is great, and the music is clear and separated.

The artwork, an excellent replica of the original LP cover from the seventies, is glossy and colourful. It is more interesting than beautiful. It’s like a picture from a dream.

“Moving” is a perfect first song with focus on Kates quite soft voice with clear drums and some interesting turns musically. It gets you in the mood for the album, one of many songs that are very theatrical. The album starts with sounds of whales similar to what Crosby, Stills & Nash used to use.

The second song “The saxophone song” is the first one Gilmour produced and sure enough it starts off with pigs grunting. Also, the forceful saxophone gets us Pink Floyd fans to feel home. Thinking about Us and them or why not Shine on?

“Strange phenomena” is straight forward but very nice. The production is really good where you hear the voice, drums, piano and bass clearly.

“The man with child in his eyes” is beautiful. It starts out simple, Kate’s voice and an orchestra with piano and flutes in the forefront. Very, very nice indeed.

The albums magnus opus is of course “Wuthering heights”. It is sung in a high tone, a youngster’s voice. It starts with the iconic first lines, but when the drums kick in I got goose bumps running up my arms. Clearly influenced by the book or the movies, the song is about what you would expect. It is nearly perfect, even though the guitar solo in the end doesn’t do that much for me. Kate, privately called Cathy, has stated that she identifies with Cathy in the song. I think that feeling is clearly communicated.

“Them heavy people” is quite fun with the male backing vocals. The song makes me think about “circus music” or maybe it’s a little vaudeville. “James and the cold gun” is a wonderful up-tempo song. “Feel it” seems very sincere. Well, all songs on the second side is fun to listen to.

As a first album this is great. It may not be my favourite of hers, but it has such an unique identity that makes it not only beautiful but also important… Yes!

My rating: 8/10

Side A:

1. Moving
2. The saxophone song
3. Strange phenomena
4. Kite
5. The man with the child in his eyes
6. Wuthering heights

Side B:

1. James and the cold gun
2. Feel it
3. Oh to be in love
4. L’amour looks something like you
5. Them heavy people
6. Room for the life
7. The kick inside

Best songs: “Wuthering heights”, “Moving”

Produced by: Andrew Powell and David Gilmour (two songs)

Released: February 17, 1978

Media: Remastered 180 gram vinyl, reissued in 2018 (part of Remastered In Vinyl I)

Veckans låt

Bättre än alla låtar från i lördags? 

Firar helgens begivenhet med dagens låt. Allsång!

Håll utkik på bloggen på fredag, då det blir mer Jaja ding dong.

The Wolf of Snow Hollow (2020)

 

Jakten på värdiga filmer från 2020 går vidare. Jim Cummings nya film var en stark kandidat. Hans, typ, debutfilm från 2018 heter Thunder Road och den gillade jag mycket och gav den en fyra av fem. Nu kommer han med ännu en amerikansk independent film. Det är en mix av genrer; komedi, skräckis, crime och thriller. Kunde ju ha blivit hur bra som helst tänkte jag.

Åter igen står Cummings själv i centrum som en huvudperson som sannerligen är på gränsen, eller rättare sagt lång däröver. 

Han spelar polisen John i en liten skidort i Utah. John har problem, en massa problem. Det är med alkoholen, det är med en alienerad dotter och en fader, stadens sheriff, som är på gränsen till hjärtinfarkt mest hela tiden. På toppen av detta drabbas den lilla sömniga staden av en serier bestialiska mord av en... varulv. Men varulvar finns ju inte... Eller?

Filmen håller ganska bra, men den blir lite endimensionell med Cummings överdrivna polisman John. Han är för "over the top". Det blir inte dynamiskt och ej heller speciellt realistiskt. Jag köpte hans skruvade karaktär i Thunder Road med hull och hår men denna gång gick han över gränsen. Det visade sig att den gränsen var ganska tunn. 

Ändock måste jag säga att jag gillade stämningen i filmen. Det är en mysig liten stad av den sömnigare typen som lever på sina turister som skidort. Jäkligt mysiga miljöer. Påminner mig närmast av Twin Peaks faktiskt. Små diners, lokala baren och en samling mer eller mer weirda invånare.

Jag gillar också hur filmen hoppar mellan genrer. Cummings klipper friskt mellan varulvsöverfallen med Johns alla problem. Det blir komiskt. Hey, vänta nu, finns varulvar verkligen? Knappast, va? Eller?

Filmen får inget superhögt betyg av mig men jag kan ändå rekommendera den för er som gillar quirky American independent movies. Den har ett id, en tydlig känsla. Skulle man komma bättre överens med polismannen John skulle filmen kunnat funka bra. Jag ger den en stark tvåa.

Betyg: 2+/5

Calculating Ada: The Countess of Computing (2015)

 

En dokumentär med Hannah Fry av BBC om geniet Ada Lovelace. 

Ada var en fantastisk kvinna som levde 1815-1852. Hon var antagligen den mest intelligenta kända kvinnan i världshistorien. Hur stod hon sig mot Albert Einstein och Stephen Hawking? Mitt emellan dem?

Adas var far var den berömde Lord Byron. Adas mor Anne skiljde sig tidigt från sin otrogne make och såg till att Ada aldrig träffade sin far. Istället drillades flickan i skolan och kom tidigt att bi intresserad av teknik. Hon kombinerade en genialisk hjärna och intresse för matematik med faderns kreativitet och mod. 

Ada kom i ung ålder i slag med en av dåtidens största uppfinnare, Charles Babbage och hans "the Difference Engine" som var en gigantisk räknemaskin. Den kunde addera. Ada tänkte flera steg vidare och uppfann "the Analytical Engine" som i vår tid kallas en dator. Hon skrev artiklar om maskinen och till och med programkod. Världens första datorprogram!

Adas värv föll i glömska och världen uppfattade inte hennes genialitet förrän Alan Turing fann hennes anteckningar i arbetet som skulle leda fram till kodknäckarmaskinen Enigma. Turing och hans team var kanske de första som byggde den maskin som Ada drömde om. En fantastisk historia väl värd all uppmärksamhet.

Dr Hannah Fry är en brittisk matematiker vid University College London. Hon är också programledare för dokumentärer på BBC, oftast om matematik, samt författare.

Betyg: 4/5

Marnie (1964)

 

I veckans avsnitt av Shinypodden diskuterade jag, Frans och Joel denna film intensivt. Vilken spännande film som kan skapa tre olika syner på ett och samma verk! Jag fann den svag, mycket på grund av ett bräckligt manus och outvecklade karaktärer, speciellt Mark (Sean Connery). Frans å andra sidan hyllade filmen som ett mästerverk och avnjöt den som klassisk musik där tankar och känslor fördes fram och tillbaka som skummet på vågtoppar i ett oroligt hav. Joel å sin sida såg positivt på filmen och dess äkta par, vilkas fötter han kunde lägga sina förhoppningar om evig kärlek framför.

Sannerligen en sällsam film. Jag har spenderat många timmar på att försöka förstå vad Hitchcock menade med filmen. Hur jag ska tolka Mark och hans behandling av Marnie (Tippi Hedren). Var han ett monster? Var han genuint förälskad eller var allt bara ett spel? Varför har han med våldtäktsscenen utan att följa upp det mer än vad som nu skedde?

Den andra tankenöten jag brottats med var relationen mellan Marnie och hennes mor (Louise Latham). Modern var enklare att bryta ner. Hon är filmens stora monster och källan till dotterns trauma och brutna psyke. Filmen är karg och hemsk. Slutet signaleras tidigt i filmen men det blir inte mindre sorgligt för det. Detta är en otroligt sorglig film. Det är kanske en film som man kan gilla när man är sjutton år, men vad sjutton ska man gör med den nu? Den är destruktiv för sakens skull. Hade Hitchcock blivit gaggig på gamla dar eller var han bara en sadist? 

Så jag ger filmen högsta betyg som subjekt för en poddning men jag fann den inte tillfredställande i sin presentation av misären som var Marnies liv. Nu för tiden räcker det inte för mig att en regissör bara visar upp en deprimerande saga, jag vill ha ett större djup än ett bottenlöst becksvart hål.

Betyg: 3/5

Veckans låt

Vid sidan av filmbloggen och poddandet startade jag ambitiöst nog en musikblogg i januari 2019. Den nya bloggen heter onelouder.reviews. På Onelouder skriver jag på engelska vilket också adderar till huvudvärken. Jag tror att det blev lite för mycket av det god och jag har fått ångest. 

Bloggande och poddande ska vara sprunget ur glädje. Det är trist när det känns som en hemläxa. Onelouder har därmed som man kanske kunde förvänta sig helt stannat av och jag har inte publicerat något där på över åtta månader. 

Så vad ska jag göra med detta? Jag har ändå skrivit mer än hundra skivrecensioner och det är content som jag inte vill bara kasta bort. 

Jag finner mig leka med tanken att lägga ner Onelouder, men skapa en undersida med samma namn här på filmbloggen där jag kan lägga upp skivrecensioner. Jag kan skriva nya recensioner när jag känner för det, och lägga ut gamla recensioner från Onelouder när jag känner för det. Låta lusten styra.

Anledningen jag vill skriva om musik är att det håller musiken mer levande för mig. Genom att skriva om en skiva bildas en bild av skivan i mitt sinne. Jag vet inte vad det kan ge er läsare, men om det kan ge upphov till diskussioner om favoritartister och favoritskivor vore det helt fantastiskt.

Klarar läsarna av denna blogg av lite musik då och då? Och att läsa mina stapplande texter på utrikiska? 

Ja, vad tycker ni? 

Ja just det, en veckans låt också. 

Här kommer en bra låt av ett band som försvann från mitt sinne illa kvickt efter att de la ner. Det blir lätt så att artister som slutar ge ut skivor faller i glömska. En musikblogg kan råda bot på det lite grann. 

Peninsula (2020)

Train to Busan som kom ut 2016 och det var en frisk fläkt inom zombie-genren. Jodå. Jag gillade den skarpt och gav den tre av fem vilket jag anser är ett bra betyg för att vara en film från den genren för mig. Hur skulle då uppföljaren stå sig? Skulle jag serveras en färsk skiva sushi eller ett stinkande ruttet stycke kött som taget från en zombie? Tyvärr var denna film under all kritik, som så ofta är fallet med uppföljare.

Filmen tar vid fyra år efter zombiekatastrofen som utspelades i första filmen. Hela den koreanska halvön är i karantän. Haha, vem hade kunde anat att det var bra att ha den nordkoreanska diktaturen som plugg som stoppar horderna av sydkoreanska zombies?? 

I äventyret som ligger för avhandling ska några glada gamänger smugglas in i zonen för att frakta ut miljarders miljarder av amerikanska dollars. Detta blev alltså något av en Flykten från new York-kopia med zombisar istället för gatugäng.

Problemet är bara att detta inte är lika bra. Men är den kanske i nivå med den utskällda uppföljaren till Flukten från New York, det vill säga Flykten från L.A.? Men nej, den var åtminstone pajigt underhållande, denna film är ännu mycket sämre.

Vad? Jo allt. 

Zombisar kan vara roande, men man får inte se speciellt mycket av dem egentligen, överraskande lite i alla fall. Det är som om det kostade för mycket att sminka upp skådespelarna... Istället fokuserade filmen på de glada gamängerna och en stor grupp galna militärer som förskansat sig inne i zonen.

Men det är framför allt actionscenerna som sänker denna film. De är pinsamt dåliga där framför allt klippningen stör rejält. Det är som att alla "moves" utförs med små mikropauser inkastade på grund av någon outgrundlig anledning. Regissören har tydligen noll förtroende för sin egen förmåga och ännu lägre förtroende för sin publik. Istället pausar för att övertydligt visa  oss. Kör upp det i fejset på oss som om han mular oss med snösörja med isbitar. Och det är ofantligt oskönt kan jag meddela.

Om actionscenerna inte funkar i filmen kan kanske relationerna eller karaktärerna rädda upp denna soppa? Nej. Det är överdrivet sentimentalt på det sättet man ibland ser i koreansk film. Sliskig musik blandas med övertydligt manipulerade avsked och efterföljande scener där ångest för tidigare gärningar trycks upp i ansiktet på åskådaren. Vem hade kunnat ana att jag skulle längta till musik från Herrman så snart? 

Problemet är att regissören inte etablerar karaktärerna eller får oss att bry oss om dem innan han startar sin långa radda med "känslosamma" tårdrypande scener. I slutändan var jag aldrig speciellt investerad i någon av karaktärerna i filmen. Slutscenen blev därmed bara fånig och gav inte den reaktion som regissören rimligen hade tänkt sig.

Skådisarna var svåra att bedöma då jag var så uttråkad av filmen att jag bara ville komma igenom den. Alla engelskspråkiga skådespelare var dock verifierat värdelösa.

Men för balansens skull *elakt leende* måste jag lyfta något bra. Efter intel från säker källa skulle filmen innehålla några schyssta biljakter och det var mycket riktigt det najsaste filmen hade att erbjuda. I och för sig såg de ibland ut som kackiga scener tagna från något dataspel men det var lite coolt för ett ögonblick där. Liten tjej med glimten i ögat som föraren var en kul detalj.

Dålig film i en genre jag inte är så svag för, och dessutom sprungen ur en filmisk tradition med överdriven sentimentalitet som kanske inte är min favorit direkt. Betyget blir lätt att sätta.

Betyg: 1/5

PS, filmen heter tydligen också Train to Busan 2 alternativt Train to Busan presents Peninsula.

Sphere (1998)

 

Detta är en gammal sci-fi från 90-talet som tidigare svävat just utanför sfären av filmer jag velat se. 

Triggern som pushade mig in i klotet var när Joel nämnde att filmen var stabil och då slog jag till. Nu bör vi vara tydliga med att Joel är ett egenutnämnt fan av film från 90-talet. 

Men kolla! Dustin Hoffman, Sharon Stone, Samuel L Jackson och Liev Schreiber är ändå en lovande skara skådisar. Filmen är regisserad av Barry Levinson som regisserat både Good morning, Vietnam och Rain Man. Bra filmer som jag kommer ihåg det.

Människan hittar ett gammalt rymdskepp på havsbotten, bygger vattenstation längst ner i djupet och skickar ner ett team för att ta kontakt med utomjordingarna. Äh va fan, om ni är sugna på denna film ta och se Arrival från 2016 istället. Men om ni ändå måste se den, ta och se Solaris istället, eller ännu bättre läs Stanislaw Lems bok istället. Ja, egentligen är detta en misch-mash av dessa filmer med en stor portion The Abyss på toppen. Men stopp och belägg, nu har jag nog spoilat klart filmen!

Allvarligt talat. Sphere är helt ok. Den är solid, men den saknar ett eget id som skulle gjort att den stack ut bland många liknande filmer, inklusive de jag listat ovan. Jag kände mig inte totalt uttråkad när jag såg filmen, men jag blev heller inte speciellt exalterad av den. Den bara malde på, och ganska länge dessutom. Det kändes lite onödigt. Egentligen tror jag kanske inte att den är värd att tipsa om. Se de tre filmerna jag nämnde istället. 

Och om ni nu vill ta mina råd, erbjuder jag här ännu fler sådana. Av Solaris är nog den äldre ryska bättre, men Clooneys är mer lättsmält. Ska man se The Abyss ska man absolut välja The Special Edition som kom ut 1992. Om ni är sugna på Arrival så kan jag bara nämna att den är ännu bättre andra gången ni ser den. Ni som sett, och förstått hela filmen, förstår vad jag menar.

Sphere förbleknar i jämförelse med dessa tematiskt närbesläktade filmer. Dustin, Sharon, Sam och Liev är alla ok men det är som hela bunten halvsov sig igenom inspelningen. De vaknade säkert inte till liv förrän lönechecken kom på posten.

Betyg: 2/5

Extranummer: Bra artikel från The Dissolve som reder ut varför The Abyss the Special Edition är överlägsen The Abyss the Theatrical Cut. OBS, artikeln spoilar skiten ur filmerna inklusive deras respektive slut.

The Birds (1963)

Efter den stora framgången med Psycho blev The Bird en mild besvikelse för mig. Missförstå mig inte, det är en bra film men den där riktigt maffiga känslan uteblev för mig trots allt.

Filmen inleds som en screwball comedy, en romantisk komedi, går över till ett triangeldrama för att till slut, under andra halvan, omvandlas till en skräckis. En monsterskräckis där fåglarna står för terrorn. Naturen låter fåglarna slå tillbaka mot människan och vår sätt att förstöra allt runt omkring oss. Vi fiskar ut haven, förpestar skog och mark och förökar oss som ett virus som argsint angriper Moder Jord.

Då det gäller fågelactioninnehållet föll det platt för mig. Jag gillade istället scener under filmens första del när vi fick föraningar om att något skulle ske, då när hotet från fåglarna byggs upp. De bitarna var mycket suggestiva. Under själva attackerna kom jag att jämföra filmen med Romeros Night of the living dead där fåglarna bytts ut till zombies. Det är dock samma grundläggande skräck som utnyttjas, den att naturen på ett eller annat sätt kommer slå tillbaka mot människan som art.

Jag var dock mer intresserad av karaktärerna i filmen. Tippi Hedrens Melanie är filmens huvudperson och som sådan i bild mest hela tiden. Hon är som mest intressant i inledningen då hon spelas upp som en lätt uttråkad äventyrerska som köper minipapegojor och levererar dem till en okänd mans hus långt utanför San Fransisco bara som ett hyss. Det är vederkvickande, inte minst eftersom man inte så ofta får se en karaktär som detta som är en kvinna. Under andra halvan när Melanie blivit förälskad i Mitch svalnar jag för hennes figur då hon bleknar och nästan försvinner för mig.

Mitch spelas av Rod Taylor och han är stabil men inte speciellt intressant att se. Som Frans är inne på i podden står han för tryggheten och styrkan och han är extremt väl placerad i sin hemmiljö. Det är väl inte speciellt konstigt att Melanie faller för honom.

Filmens andra intressanta karaktär är istället Annie spelad av Suzanne Pleshette. Hon är en ratad flickvän till Mitch som av litet oklara skäl stannat i Bodgea Bay. Annie och Melanie blir vänner vilket överraskade mig något. Det förväntade var att Annie skulle se Melanie som en elak konkurrent och att de skulle slåss till den sista blodsdroppen över Mitch och hans vita stickade tröja. Det var slående hur lik skådespelerskan var Audrey i Twin Peaks eller hennes föregångare Liz Taylor som Frans påpekade.

Mitchs mamma Lydia spelad av Jessica Tandy är bra. Hennes scen med Melanie i sovrummet var mycket stark. Lydia berättar om sorgen över sin makes död och hur hon önskar att hon vore starkare. Jag förstod vad hon menade och ömmade för henne. Bra spelat av Tandy.

Till sist har vi Mitch lillasyster Cathy som spelas av Veronica Cartwright, ni vet Lambert från Alien. Hon är ok, inte dålig som en hel del barnskådisar är, men inte heller lysande. Däremot var det kul att se intervjuer med henne om hennes minnen från inspelningen.

I veckans avsnitt av Shinypodden diskuterar jag, Frans och Joel filmen ingående. Det blev ett långt och köttigt avsnitt. Avsnittets hemsida hittar ni här.

Som helhet var filmen bra, helt klart en film jag kan rekommendera och mycket väl kan tänkas se om någon gång. Den kommer dock inte upp i samma nivå som några av de senast sedda från Hitchcock.

Betyg: 3/5

Denna vecka sampostar jag om filmen med Sofia som skriver för bloggen Rörliga bilder och tryckta ord.

Veckans låt

Denna vecka bjuder jag helt enkelt på en bra låt från en av mina favoritartister. Vackert och djupt. Förstår inte allt Neil sjunger, men han målar bilder i mitt huvud.

Den akustiska versionen är väl ännu bättre.

Ha en trevlig vecka!

Psycho (1960)

 

Psycho är sannerligen en mycket välkänd film men otroligt nog hade jag inte sett den förrän nu. Men bättre sent än aldrig som det gamla ordspråket säger.

Det kan vara lite problematiskt att se en film för första gången som är så berömd och omtalad att man redan har en känsla för och uppfattning om filmen. Jag hade allt för bra koll på denna film då jag någon gång hade sett den berömda duschscenen, trots att jag inte sett hela filmen. Jag kände också till den twist som filmen döljer i sitt sköte med Norman Bates och hans mamma.

Men trots allt detta blev det ändå filmen en stor succé i mina ögon. Detta är en riktigt bra film! 

Jag älskar framför allt Anthony Perkins magnifika skådespeleri. Magiskt. Det känns som att hans insats är ett unikum och det kan ha varit en lyckoträff med skådespelare, regissör och manus i ljuvlig symbios.

Filmen i övrigt, vid sidan av Perkins insats, är också vass. Janet Leigh inleder som den förväntade huvudpersonen (Marion Crane) och jag håller med om att hon borde stå som huvudperson oavsett hur länge hon är med i filmen. Just när den kända duschscenen inträffade i filmen, att den kom så tidigt, var en överraskning för mig. Klart stimulerande att det hände redan runt mitten av filmen. 

Efter Marion blivit mördad introduceras systern Lila Crane som spelas av Vera Miles. Jag gillar bådas insatser även om Janet Leigh är den som får dra det stora skådespelarlasset med sin insats under filmens första halva. Filmens kanske viktigaste scen utspelas mellan Norman Bates, Marion Crane och en nattmacka. Briljant scen.

Precis som Joel är inne på i podden är filmen uppdelad på två halvor där första halvan är ett psykologiskt drama som går långsamt framåt. Vi får en karaktärsstudie på Marion Crane och hennes psyke. Filmen visar tydligt varför hon stjäl pengarna och varför hon känner sig jagad. Frans är inne på att filmen skulle kunnat ta flera alternativa vägar men att den nu istället checkar in på Bates Motel.

Andra halvan går snabbare då filmen ändrar skepnad från karaktärsstudie till ren thriller om inte skräck rent ut sagt. Filmens näst bästa scen är mellan Norman Bates och detektiven Milton Arbogast där detektiven nedmonterar Normans ihåliga vittnesmål. Även den leder till ett våldsamt och överraskande slut. Norman spenderar mycket tid ute vid träsket i filmen!

Nästa gång jag ser filmen ska jag studera Janet Leighs skådespeleri under första halvan. Joel gav ett brandtal om hur bra hon är där, och jag var kanske lite för fokuserad på handlingen för att ta in detaljerna i skådespeleriet under första titten.

Det finns inte mycket att klaga på i en film som denna, men en sak som stack i ögonen på mig var den långa monolog som gavs precis i slutet då en psykolog noggrant redde ut de psykologiska förvecklingarna i Normans inre. Det blev en orgie i exposition och jag tyckte att hela slutet blev lamt, som en pyspunka. Som om det vore en epilog mer. Den unge Albert borde insett att det är bättre att "visa" istället för "berätta" (via monolog). Jag har dock en lösning på problemet som kom till mig som en snilleblixt mitt under poddningen. Lyssna på vårt program och avgör sedan om min lilla förändring av slutfasen hade fungerat eller ej!

Men allra sista scenen med Norman Bates och hans leende räddar mer eller mindre upp slutet av filmen ändå. Vilket magnifikt slut!

Betyg: 4/5

Lyssna på när jag, Frans och Joel snackar om filmen i nionde avsnittet av nionde säsongen av Shinypodden.

Veckans låt

Johnny Cash är en favoritsångare. Countryn är outlaw och sångrösten är en bland topp 10. Mot slutet gjorde han ett gäng skivor där han hade med flera intressanta covers. "Hurt" är en av de mest kända och det med rätta. Trent Reznor och Nine Inch Nails har gjort originalet. 

Äh, slänger in en version till av samma låt. Bra grejer.