Sphere (1998)

 

Detta är en gammal sci-fi från 90-talet som tidigare svävat just utanför sfären av filmer jag velat se. 

Triggern som pushade mig in i klotet var när Joel nämnde att filmen var stabil och då slog jag till. Nu bör vi vara tydliga med att Joel är ett egenutnämnt fan av film från 90-talet. 

Men kolla! Dustin Hoffman, Sharon Stone, Samuel L Jackson och Liev Schreiber är ändå en lovande skara skådisar. Filmen är regisserad av Barry Levinson som regisserat både Good morning, Vietnam och Rain Man. Bra filmer som jag kommer ihåg det.

Människan hittar ett gammalt rymdskepp på havsbotten, bygger vattenstation längst ner i djupet och skickar ner ett team för att ta kontakt med utomjordingarna. Äh va fan, om ni är sugna på denna film ta och se Arrival från 2016 istället. Men om ni ändå måste se den, ta och se Solaris istället, eller ännu bättre läs Stanislaw Lems bok istället. Ja, egentligen är detta en misch-mash av dessa filmer med en stor portion The Abyss på toppen. Men stopp och belägg, nu har jag nog spoilat klart filmen!

Allvarligt talat. Sphere är helt ok. Den är solid, men den saknar ett eget id som skulle gjort att den stack ut bland många liknande filmer, inklusive de jag listat ovan. Jag kände mig inte totalt uttråkad när jag såg filmen, men jag blev heller inte speciellt exalterad av den. Den bara malde på, och ganska länge dessutom. Det kändes lite onödigt. Egentligen tror jag kanske inte att den är värd att tipsa om. Se de tre filmerna jag nämnde istället. 

Och om ni nu vill ta mina råd, erbjuder jag här ännu fler sådana. Av Solaris är nog den äldre ryska bättre, men Clooneys är mer lättsmält. Ska man se The Abyss ska man absolut välja The Special Edition som kom ut 1992. Om ni är sugna på Arrival så kan jag bara nämna att den är ännu bättre andra gången ni ser den. Ni som sett, och förstått hela filmen, förstår vad jag menar.

Sphere förbleknar i jämförelse med dessa tematiskt närbesläktade filmer. Dustin, Sharon, Sam och Liev är alla ok men det är som hela bunten halvsov sig igenom inspelningen. De vaknade säkert inte till liv förrän lönechecken kom på posten.

Betyg: 2/5

Extranummer: Bra artikel från The Dissolve som reder ut varför The Abyss the Special Edition är överlägsen The Abyss the Theatrical Cut. OBS, artikeln spoilar skiten ur filmerna inklusive deras respektive slut.

Paterno (2018)

Den 29:e oktober 2011 mötte Penn State Nittany Lions rivalerna Illinois Fighting Illini. Matchen vanns av Penn State med 10-7 efter att Illinois field goal attempt gick stolpe ut i slutet av matchen. Segern innebar huvudtränaren Joe Paternos 409:e vinst för Penn State, ett svårslaget rekord inom NCAA Division I Football (den högsta divisionen inom amerikansk college football).

Oväntat nog blev detta den sista matchen Paterno coachade. Han fick sparken efter 46 år som huvudcoach. Filmen Paterno med Al Pacino som JoPa behandlar händelserna i oktober-november 2011.

Grunden till avskedandet var en pedofilskandal gällande Jerry Sandusky, en tidigare coach i Paternos stab och huruvida Paterno hade vetat om något eller inget, och gjort tillräckligt mycket på den eventuella information han hade. Paterno skulle ändå ha pensionerat sig efter säsongen 2011 i en ålder av 85 år. Han dog av cancer en kort tid efter avskedandet.

Filmen fokuserar på Paterno och hans familj. Jag antar att man tagit sig stora friheter med exakt vad som sades bakom stängda dörrar. Mycket av historien kommer från journalisten Sara Ganim som var först att rapportera om Jerry Sandusky och hans organisation  The second Mile Charity. Ganim vann ett Pulitzer pris 2012 för bästa "local reporting". Ganim var också med i filmproduktionen vilket borde ha lett till att filmen borde representera vad som hände i hög grad.

Filmen är helt klart intressant och spännande. Jag hade bara en vag kännedom om fallet då jag inte följer collegefotbollen nära. Det var lärorikt att följa vad som hände och det var kul att se Al Pacino tillbaka. Med det menar jag att han spelar rollen utan hans vanliga hojtanden och frustanden. Han spelar helt enkelt inte över lika mycket som jag fått en känsla av att han gjort den senaste tiden, typ de senaste 30 åren...

Själva historien är vedervärdig och det är smärtsamt att tänka på att om folket runt laget tidigare hade anmält Sandusky till polisen hade flera offer undsluppit sitt öde. Filmen är tydlig om vad den tycker om själva brottet, vilket borde vara en självklarhet för alla, men det är inte det huvudsakliga ämnet i filmen. Däremot fokuserar den mer på att spekulera om hur mycket Paterno visste. Det är en intressant vinkel. Pacino ger oss en man som, antagligen helt korrekt, struntade i allt annat än laget och sporten. Han var blind på båda ögonen om saker som skedde utanför hans intressesfär. Det är en rimlig beskrivning av en man som arbetat med laget i 61 år varav 46 år som dess huvudocach.

Vi får inte alls lika mycket inblick i journalistens arbete. För det journalistiska perspektivet (om en annan gigantiskt mycket större pedofilskandal) kan jag rekommendera Spotlight från 2015. Vi får heller inte speciellt mycket om football, sporten som sådan. Som studie av en legendars sista dagar är den dock klart rekommendabel för oss som gillar denna sport.

Jag ger Paterno tre touchdowns av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Rain Man (1988)

Rain man: 'Cause I'm an excellent driver.

Rain man är ju en gammal kär klassiker som de flesta sannolikt har med bland sina favoriter från året. Vad skulle jag tycka om den nu, anno 2014? Tom Cruise och Dustin Hoffman. Då gillade jag Hoffman mest, nu för tiden lutar jag åt att Cruise är den vassare av dem.

Det är en lång film, nästan två timmar. Trots att filmen är en road movie, som jag nästan alltid älskar, är jag inte imponerad under första halvan. Tom Cruise's karaktär Charlie Babbitt är arg mest hela tiden. Jag förstår karaktären och hans reaktioner, men det dras några varv för många. Han kommer ju bli mjuk och kärleksfull mot slutet av filmen, men det är ändå lite tradigt under första timmen.

Under andra halvan får man dock maximal pay-off för filmens set-up och när Charlie och Raymond finner varandra blir det dammig i rummet! Filmens sista halvtimme är filmiskt guld, även om jag någonstans i bakhuvudet känner att det är renodlad manipulation av mina känslor.

Filmens starkaste scen är från ett badrum på ett motell då Charlie kommer på vem Raymond, Ray Man, är. Jag sitter med tårfyllda ögon. Den typen av bitterljuva scener får mig alltid på fall. Jag har inget försvar kvar.

Raymond: Never hurt the baby. Never hurt baby Charlie Babbitt.

En av filmens stora styrkor är en mycket bra filmmusik. Jag känner igen den mycket väl men jag vet inte om det är från då jag såg filmen för 25 år sedan eller om filmen har återanvänt någon känd musikslinga. Hans Zimmer står för de perfekt smäktande och lite sorgsna slingorna.

Filmens tredje största roll är Charlies filickvän Susanna spelad av Valeria Golino. Hon är sparkly och adderar en bra motvikt mot Tom Cruise's intensiva Charlie. Det är tjejen som var med i Charlie Sheens Hot shots filmer. Var tog hon vägen sen?

Susanna: How was that?
Raymond: Wet. 
(kyssscenen!)

Dustin Hoffman har den "showiga" rollen och han vann också en orscsr för sin insats. Den är bra men jag finner ofta dessa over the top roller lite tråkiga. Jag tycker Tom Cruise lyfter denna film. Han är som vanligt stabil. Här är han fortfarande ung och lovande.

Vad kan man säga om filmens beskrivning av autism då? Utan att vara en expert i ämnet kan jag ändå tänka mig att detta är något av en romantiserad bild vi får oss till lags. Lyckligtvis har filmen i alla fall ett realistisk slut. Rain man håller upp! Jag var lite tveksam efter jag sett halva filmen men den är fortfarande rejält bra. Mycket bra till och med, men inte en personlig toppenfavorit.

Jag ger Rain man fyra insikter om vad som är viktigt här i livet av fem möjliga.

Betyg: 4/5