The King of Staten Island (2020)

The King os Staten Island är som Boyhood med en förståndshandikappad huvudperson minus det långa tidsperspektivet. Filmen påminner också i stil med regissören Judd Apatows film Funny people. Båda filmerna är dramer med en stor portion humor med ett lika stort allvar i botten.

Huvudrollen spelas av komikerna Pete Davidson på manus av Davidson och Apatow med flera. Filmen bygger löst på Davidsons uppväxt på Staten Island. Detaljen med en död pappa kommer från Davidsons liv då hans far var en av alla de brandmän som dog i World Trace Center den 11:e september 2001.

Filmen har helt klart något, men jag blir ändå inte fullt engagerad. Det tar lång tid innan jag helt kommer in i den till att börja med. Det är inte superintressant att följa Scotts liv då han är stenkorkad. Japp, det blir ett problem för mig. Tyvärr kompenseras det inte av att han är extra charmig eller något sådant. Filmen är vrång på det sättet. Det är som att Davidson och Apatow har försökt göra Scott så unlikable som möjlig.

Marisa Tomei är bra, men när är hon inte bra?

Mot slutet av filmen när Scott och Bill Burrs Ray började bli sams blev filmen något bättre, men det var lite för lite, lite för sent kan jag tycka. Den känns också alldeles för lång.

Betyg: 2/5

Kari-gurashi no Arietti (2010)

 

Lånaren Arrietty eller The secret world of Arrietty är en animerad film från Studio Ghibli. Hayao Miyazaki har skrivit manus och den regisserades av Hiromasa Yonebayashi. Detta är en mycket gullig liten film om en liten flicka från det lilla folket som heter Arrietty.

Filmen är vemodig och rejält sorglig. Den når inte samma nivåer som en vissa annan film från Studio Ghibli, men den drar och sliter i tårkanalen ändå. En liten sjuklig pojke på besök hos moster får syn på Arrietty vilket leder till att han får uppleva förunderliga ting under de sista dagarna i livet. Han får lite glädje av utbytet, men Arrietty och hennes föräldrar måste fly från deras fina hem då de blir upptäckta. Antingen finns det många fler av det lilla folket i världen, eller så är de bland de sista av sitt slag.

Lustigt att en liten film som denna kan få en att hata en karaktär så intensivt. Jag tänker på den äckliga hushållerskan. Trots alla vedermödor lockades jag att tro att det skulle sluta lyckligare. Det fina dockhuset som var som gjort för Arrietty och hennes familj borde fått en större del av slutet tänkte jag. Jag trodde också att den lilla pojkens önskan att Arrietty skulle få huset skulle komma mer i spel. Istället fick vi en fin men vemodig sista scen. Våra två huvudkaraktärer gick sina öden till mötes med mycket bistra framtidsutsikter.

Fin film, lite sorglig, inte ens en gnutta hopp, en film som passar bra in i 2020.

Betyg: 3/5

Sofia kör ett Studio Ghibli-tema denna månad, hoppa gärna över och kolla in hennes tankar om filmen.

Hemmet

Lagerbladet

Dockhuset

Häxan

Höjden av lycka

Gake no ue no Ponyo (2008)

Nej du, den "gubben" gick inte. Detta var en stor negativ överraskning från mästaren Miyazaki. Filmen är rejält svag.

De flesta Studio Ghibli-filmerna riktar sig till barn men kan lika gärna ses av vuxna. "Ponyo" är den första film där jag känner att den bara riktar sig till en yngre publik, typ sex år. Jag saknade allt det som kan vara bra i filmerna, symbolik, livssanningar, en fantastisk komplett värld osv.

Sagan om Havets Drottning och den "elake" trollkarlen som kanske inte är elak och deras barn, ett stim små "guldfiskar" skulle kanske kunnat vara bra men det känns som att Hayao bara skrapar på ytan på historien. Hela filmen påminner om "Den lilla sjöjungfrun" i handlingen.

Manus känns ofullständigt. Vad är Ponyos drivkrafter egentligen? Det känns som ett lotteri att lägga sitt liv i en femårings händer. Jag fruktar att det är trista framtidsutsikter för henne. Men i en sexårings värld var slutet säkert lyckligt.

Även kritiken mot nedsmutsning av haven känns ofärdig. Men det lilla vi fick var effektivt. Man önskar att människan skulle sluta lorta ner haven!

Lustigt att Ponyo egentligen heter Brunhilde, enligt svenska översättningen i alla fall...

Nej, jag hade till och med tråkigt när jag såg denna film och det har jag sannerligen inte haft förr med film från Ghibli. Filmen är mer gullig än bra. Den är endast ett glupskt ätande av skinka ifrån betygsettan. Ytterligare en besvikelse över ett alster från Studio Ghibli.

Betyg: 2-/5

Hoppa nu över och kolla in om Sofia, som kör ett Studio Ghibli-tema denna månad, tyckte mer om denna film, vem vet den kanske föll henne på läppen?

Neko no ongaeshi (2002)

Filmen heter "The cat returns" på engelska och katten som återvänder bör vara den ståtliga kattstatyn som vi såg i den fantastiska "Whisper of the heart" från 1995. Jag lyckades ha med kattstatyn på hela tre av bilderna jag valde ut för den filmen trots att jag inte visste att det fanns en sequel...

Vad titeln på filmen refererar till bör vara ganska givet, även om fler katter återkommer inne i handlingen, inte minst den smutsiga lilla vita kattungen som Haru matar i inledningen av filmen.

Här får vi följa den unga flickan Haru som kan prata med katter. Hon blir indragen i en magisk saga där kungen över kattriket vill hitta en brud åt sin son. På sin sida har Haru katten som stod som staty i "Whisper of the heart" och några andra figurer.

Detta är en mysig och gullig barnfilm. Men den har också en massa fantasi och det händer en hel del. Den är lite långsam inledningsvis men under andra halvan blir det till ett riktigt äventyr.

Filmen är duglig men långt från den bästa från Studio Ghibli. Något av en besvikelse i mina ögon.

Betyg: 2+/5

Sofia kör ett Studio Ghibli-tema denna månad, läsa hennes blogg Rörliga Bilder och Tryckta Ord

Ny säsong för Shinypodden - Bondpodden

Idag startar jag och Patrik upp en ny säsong för Shinypodden. Vi har döpt säsongen till Bondpodden. I första avsnittet avhandlar vi Dr. No.

Nu blir det en ny bondfilm i veckan under de närmaste 24, 25 eller 26 veckorna!

Hoppa över till Shinypoddens hemsida och ladda ner, prenumerera eller kommentera våra poddavsnitt. För ni hänger väl med i James Bonds underbara värld!

Fast & Furious Presents: Hobbs & Shaw (2019)

Wow, bra underhållning! Jag älskar filmens lättsamhet, glimten i ögat och dess charmiga skådespelare. Redan när Hobbs och Shaw introduceras förstår man vilken typ av film detta är och jag älskar det. Fokus är på karaktärsdriven humor och deras personligheter samt deras relation. Detta är en buddy-komedi där de två inte vill vara kompisar men såklart blir det till slut.

Introduktionen är kul där vi får se dem speglade i varandra där karaktärsdragen och olikheterna förhöjs, en är en stram britt den andre är en cool dude from California.

Detta var en omtitt för mig. När jag och Joel såg den på bio i höstas var jag underhållen men fann filmen tunn. Nu efter att ha sett åtta Fast & Furious-filmer i ett furiöst tempo under några sommarveckor finner jag denna film starkare än vad jag gjorde förra året. Så kan det gå. Denna gång fokuserade jag på det positiva, inte tvärtom.

Jag gillar filmens balans. Med överdrivet actioninnehåll behövs humorn. Det påvisar att filmen inte tar sig själv på för stort allvar. Till skillnad från vin Diesels superallvarliga Dom verkar det som att Hobbs och Shaw har kul när de gör denna film.

Jag gissar att det måste sticka i ögonen på Vin att denna spin off utan hans medverkan lyckas bättre att visa vad familjens betydelse är jämfört med de mer allvarliga filmerna i serien där han tjatar hål i våra trumhinnor om familjens betydelse. Sen kan en familj bestå av både biologiska och icke-biologiska familjemedlemmar.

Deckards lillasyster Hattie introduceras och jag gillar henne skarpt. Hon tar för sig och det är en skön feeling mellan dem tre, Shaw x2 och Hobbs. Dessutom gillar jag båda drottningarna, mamma Shaw och mamma Hobbs. Starka och olika kvinnor.

De bästa actionscenerna var den när Hattie spöar en CIA-agent i glasrummet och den efter Hobbs och Shaw väljer varsin dörr för att ta sig in the villains lair.

För mig står humorn i första farstun. Typen av humor påminner mig lite om den i väl valda delar av Thor-filmerna. Det är något mycket festligt när en film tar väl etablerade karaktärer och skruvar till det med humor.

En favoritscen är de med Ryan Reynolds som har seglat upp som en favorit på sistone. Hans kemi med Dwayne Johnson är påtaglig. Älskar driften med Game of Thrones, kalla mig en nörd om ni vill. Älskar Deadpool också för den delen. Samma typ av humor.

Jag gillade också scenerna med DJs kompis Kevin Hart, mycket lustigt.

Filmen är en lättviktare och har massor av hål att intressera sig för om man vill nit-picka, men eftersom ren underhållning likt denna är så förtvivlat svårt att göra är jag generös och ger den en svag fyra. Japp så får det bli.

Betyg: 4/5

Lyssna på Joel och mig snacka om filmen i Rapporter från apokalypsen.

Agatha Christie's Poirot - Series 6 (1994-1996)

Den sjätte säsongen består av fyra långfilmer. Alla resterande säsonger består av långfilmer och enligt multipla källor stiger kvaliteten mot slut, vilket låter supernajs för det är bra redan nu. Serien är småputtrigt mysig. Mysterierna är inte det viktigaste, ibland är de bättre och ibland sämre, men det är inte dem som jag ser den för. Det är stämningen i serien, den lågmälda humorn, de sköna miljöerna och alla afternoon tea.

Alla fyra återkommande huvudkaraktärer är bra men David Suchet som Poirot och Hugh Frasers Arthur Hastings är bäst. Jag gillar de avsnitt där Poirot och Hastings är på resande fot, inom England eller utomlands mest.

Första filmen heter Hercule Poirot's Christmas och den är bra. Filmen inleds med att Hercule ser fram emot en fridfull julhelg för sig själv, hans bok och ett glas vin. Men då hade han inte räknat med att han bor i England med deras erkänt usla plumming. Husets central heating går sönder och Hercule fryser, otroligt lustigt. Lyckligtvis blir han bjuden till ett fint stort hus där dessutom ett mord begås.

Hickory Dickory Dock gav inte något bestående intryck på mig förutom att det var en barnramsa som sjöngs som inte hade något med handlingen att göra. De hade också hyss för sig med kameratekniken under filmen vilket inte adderade direkt.

Tredje filmen heter Murder on the Links och är säsongens starkaste tycker jag nog. Poirot och Hastings är i Frankrike och när ett mord begås blir det tävling om vem som kan lösa mordet snabbast mellan Poirot och hans franske kollega Monsieur Giraud, en välmående och mustig herre som bolmar på en Sherlock Holmes-pipa hela tiden. Giraud bettar sin pipa mot Poirots mustasch. Quelle extraordinaire! Mordfallet är svårt då flera personer beter sig konstigt då de skyddar älskande som de tror är skyldiga. Så vi får icke sanningsenliga vittnen och andra lömska ting som gör det mer komplicerat. Dessutom går Arthur och kärar ner sig i en vacker dam mitt upp i allt, Bella Duveen. Hercule är så fin när han hjälper Arthur is slutscenen, hjärtat ökar takten lite där.

I den fjärde och sista filmen åker Poirot och Hastings till kusten för att beskåda ett försök att slå världsrekord med motorbåt. Det efterföljande mordet har aspekter av seanser, andar från döda och att Poirot skaffar sig en hund! Monsieur Bob! Lustigt avsnitt!

Jag gillade detta skarpt. Småputtrigt! Mysigt! Inte allt för kämpigt.

Betyg: 3/5

The Fate of the Furious (2017)

Så den åttonde filmen i serien och nu bröt filmen igenom betygsgränsen uppåt. Detta var en fröjdsamt underhållande film. Den är bra balanserad mellan sanslös action och humor med flertalet charmiga skådespelare. Jag älskade filmen som den summer blockbuster-film den är. Fram med popcornen!

Jason Statham är med igen som Shaw och jag gillar det skarpt. Han och Hobbs har en bra personkemi, och Shaw har filmens skönaste scen när han fritar Doms lille son från Charlize Therons Cipher. Det är kanske scenen som gjorde att filmen tryckte sig upp till betygsfyran.

Denna åttonde film prövar något nytt med att Dom "byter sida". Jag tänker direkt på Captain America: Civil War där konflikt inom gruppen hanteras på ett briljant sätt. Här görs det ok, filmen funkar som ett popcornsugsinducerande åkdon. Tyvärr finns det gigantiska plot holes i storyn, men bryr sig om det när man bjuds på en sådan här "ride"?

Filmupplevelsen är modell "extra allt" och jag blir nästan fartblind i actionscenerna. Jag vill ha mer och mer, som på Liseberg när man springer till mer och mer vansinniga åkattraktioner.

Jag gillar de flesta av karaktärerna i filmen som Hobbs, Shaw, Tej, Ramsey, Mr Nobody, Little Nobody, Elena, och Roman. Två karaktärer som sticker ut på den negativa sidan är Charlize Theron som är underutnyttjad som big bad, hon försvann mest hela tiden vilket kan ha att göra med att hon bara satt i skuggan och styrde allt från avstånd. Den andra är tyvärr Letty mest på grund av dåligt skådespeleri från Michelle Rodriguez. Tyvärr. Med ett bättre manus runt Doms avhopp då hans lojalitet till gruppen ifrågasätts skulle kunnat blivit mycket bättre och då borde Letty fått ha en viktigare roll. Nu gör de väldigt lite av den konflikten jämfört vad de kunde gjort. "Game of Thrones-norsken" är bra som buse och Helen Mirren gör ett ljuvligt inhopp.

Filmens överraskning är den roll Elena fick. Jag förstår nu varför hon varit kvar i filmserien trots väldigt liten del av storyn i tidigare filmerna (6 och 7). Här blir hon en del av the stakes och chockerande nog mördad i kallt blod. Sure vi fick inte se en död kropp men om hon lever vidare är det fusk och dåligt utfört av filmen. Vi såg ju det ske via Doms reaktion och kan kan inte ha sett fel på så nära håll.

Till sist nämnde jag den stora missed opportunity i mitt och Joels . Jag hade tyckt att det varit otroligt snyggt och inte så lite känslosamt om Dom hade döpt sin son till Paul.

Men allt som allt en riktigt najs actionkomedirulle. Jag vill ge den en fyra!

Betyg: 4/5

Lyssna på mig och Joel podda om filmen i Rapporter från Apokalypsen.

Palm Springs (2020)

Palm Springs är en otroligt trevlig liten film från debutanten Max Barbakow. Den är rolig, charmig, underhållande och förbryllande. Tyvärr var jag svagt spoilad när jag såg filmen vilket förtog lite av upptäckarglädjen när jag såg den.

Därmed varnar jag här för SPOILERS. Om ni vill se filmen, och den får en rekommendation från mig, sluta läs här, se den och kom tillbaka senare.

SPOLIER ALERT!



Ok, så jag hade förstått att detta var en film med tidsresor vilket blir uppenbart tidigt i filmen men dansscenen från bröllopet hade varit ännu roligare om man inte visste att Nyles hade varit där många gånger tidigare.

Detta är en romantisk komedi med en rejäl krydda av science fiction. Detta kan vara min sweet spot av genres just nu, eller en av dem i alla fall. Jag satt filmen igenom med ett stort fånigt leende. Humorn är elegant, den startar inte så många gapflabb utan är bara mycket roande. Filmen är mysig att titta på helt enkelt. Jag kände mig varm i kroppen efter jag sett den.

En film som denna har svårt att kunna vara helt unik och det är bara att konstatera att den påminner en hel del om Groundhog Day. Men det är helt ok, det blir ändå en fräschör över filmen på grund av hantverket. Dessutom löser de "problemet" på ett annorlunda och festligt sätt jämfört med föregångaren. Tycker det var kul att Sarah löste det genom att bli en expert på kvantfysik.

Skådespeleriet var bra, gillade både Andy Samberg och Cristin Milioti mycket. Ett charmigt par och jag köpte deras relation till fullo. J.K. Simmons var såklart bra i sin biroll, vilken independen films-snubbe han är. Gillade också att återse en lite åldrad Peter Gallagher som jag gillade i Short cuts.

En sak jag verkligen gillade med filmen var ett skönt soundtrack. Speciellt la jag märke till Kate Bushs låt Cloudbusting. Den används på ett perfekt sätt, när Nyles och Sarah springer in i grottan sista gången. Så bra scen, så bra sång, så bra Kate Bush.

Betyget blir jättelätt att sätta denna gång. Det är inte en fem av fem, för det krävs det att jag ska bli mer av en fan-boy för filmen men den är å andra sidan mycket bättre än en trea.

Betyg: 4/5