Kari-gurashi no Arietti (2010)

 

Lånaren Arrietty eller The secret world of Arrietty är en animerad film från Studio Ghibli. Hayao Miyazaki har skrivit manus och den regisserades av Hiromasa Yonebayashi. Detta är en mycket gullig liten film om en liten flicka från det lilla folket som heter Arrietty.

Filmen är vemodig och rejält sorglig. Den når inte samma nivåer som en vissa annan film från Studio Ghibli, men den drar och sliter i tårkanalen ändå. En liten sjuklig pojke på besök hos moster får syn på Arrietty vilket leder till att han får uppleva förunderliga ting under de sista dagarna i livet. Han får lite glädje av utbytet, men Arrietty och hennes föräldrar måste fly från deras fina hem då de blir upptäckta. Antingen finns det många fler av det lilla folket i världen, eller så är de bland de sista av sitt slag.

Lustigt att en liten film som denna kan få en att hata en karaktär så intensivt. Jag tänker på den äckliga hushållerskan. Trots alla vedermödor lockades jag att tro att det skulle sluta lyckligare. Det fina dockhuset som var som gjort för Arrietty och hennes familj borde fått en större del av slutet tänkte jag. Jag trodde också att den lilla pojkens önskan att Arrietty skulle få huset skulle komma mer i spel. Istället fick vi en fin men vemodig sista scen. Våra två huvudkaraktärer gick sina öden till mötes med mycket bistra framtidsutsikter.

Fin film, lite sorglig, inte ens en gnutta hopp, en film som passar bra in i 2020.

Betyg: 3/5

Sofia kör ett Studio Ghibli-tema denna månad, hoppa gärna över och kolla in hennes tankar om filmen.

Hemmet

Lagerbladet

Dockhuset

Häxan

Höjden av lycka

Gake no ue no Ponyo (2008)

Nej du, den "gubben" gick inte. Detta var en stor negativ överraskning från mästaren Miyazaki. Filmen är rejält svag.

De flesta Studio Ghibli-filmerna riktar sig till barn men kan lika gärna ses av vuxna. "Ponyo" är den första film där jag känner att den bara riktar sig till en yngre publik, typ sex år. Jag saknade allt det som kan vara bra i filmerna, symbolik, livssanningar, en fantastisk komplett värld osv.

Sagan om Havets Drottning och den "elake" trollkarlen som kanske inte är elak och deras barn, ett stim små "guldfiskar" skulle kanske kunnat vara bra men det känns som att Hayao bara skrapar på ytan på historien. Hela filmen påminner om "Den lilla sjöjungfrun" i handlingen.

Manus känns ofullständigt. Vad är Ponyos drivkrafter egentligen? Det känns som ett lotteri att lägga sitt liv i en femårings händer. Jag fruktar att det är trista framtidsutsikter för henne. Men i en sexårings värld var slutet säkert lyckligt.

Även kritiken mot nedsmutsning av haven känns ofärdig. Men det lilla vi fick var effektivt. Man önskar att människan skulle sluta lorta ner haven!

Lustigt att Ponyo egentligen heter Brunhilde, enligt svenska översättningen i alla fall...

Nej, jag hade till och med tråkigt när jag såg denna film och det har jag sannerligen inte haft förr med film från Ghibli. Filmen är mer gullig än bra. Den är endast ett glupskt ätande av skinka ifrån betygsettan. Ytterligare en besvikelse över ett alster från Studio Ghibli.

Betyg: 2-/5

Hoppa nu över och kolla in om Sofia, som kör ett Studio Ghibli-tema denna månad, tyckte mer om denna film, vem vet den kanske föll henne på läppen?

Lupin III: The Castle of Cagliostro (1979)

Den andra filmen från 1979 som jag gav chansen inför min topplista över filmåret 1979 blev Hayao Miyazakis första långfilm "Rupan sansei: Kariosutoro no shiro" som på engelska heter "Lupin III: The Castle of Cagliostro". Jag har sett nästan alla Miyazakis filmer efter att ha sett flera av dem under mitt Decennier-projekt. Denna film tappades dock bort i hanteringen så jag tog chansen nu istället.

Detta är inte en av hans bästa filmer, snarare kanske den svagaste av dem alla, men det var ändå riktigt kul att se den då den visar en filmskapares mödosamma steg på väg mot sin högsta nivå som i Miyazakis fall kommer bli mästerlig. Det är en lekfullt berättad skröna om en charmig spelevink som stjäl pengar och hjärtan i det påhittade landet Cagliostro. Animationen och hela historien får mig att tänka på Tintin eller varför inte barndomens favoriter Johan och Pellevin. Det är fokus på actioninnehållet och vår hjälte Arsène Lupin uppvisar en imponerande räcka med fysiska färdigheter som var och varannan gång trotsar tyngdlagen och andra hinder i en realistisk värld.

Lupin ska bryta sig in i ett befäst slott för att rädda en vacker flicka och stjäla några dyrgripar. Vi får en antydan till kärlekshistoria, men karaktärerna är trots allt ganska grunda och det djup man kan uppfatta i senare filmer från Miyazaki saknas här till stor del. I denna film arbetar han mer med karikatyrer och farsartad humor än "riktiga" karaktärer. De släpps inte in i mitt hjärta, och jag kommer inte sakna dem när filmen är slut, som så ofta sker med Miyazakis figurer.

Jag kommer med all säkerhet någon gång se de tre återstående Miyazaki-filmerna jag har kvar; Porco Rosso, Ponyo och The wind rises, och att då ha sett alla hans långfilmer kommer känna bra. Detta var ett steg på vägen.

Jag ger Lupin III: The Castle of Cagliostro två starka rövare av fem möjliga.

Betyg: 2+/5

Hauru no ugoku shiro (2004)

Alternativa titlar: Det levande slottet, Howl's moving castle

Hollywood har Pixar Animation Studios, Japan har Studio Ghibli. Inför Decennier hade jag bara sett en enda Ghibli-film och jag ville se några fler filmer från dem. När film efter film varit grymma har jag adderat fler och fler. Belöningen har varit starka treor, fyror och en femma till och med. Självklart ville jag se Howl's moving castle, eller Det levande slottet som den heter på svenska.

Jag brukar kolla med systerdottern Clara vad hon tycker om de olika Ghibli-filmerna jag ser. Syster har bra nog visat dessa filmer för kottarna. Clara svarade att hon tyckte att den var bra, men att den inte hade så himla mycket handling såvitt hon kom ihåg. Det var ett intressant svar. Filmen innehåller en tjej som blir förvandlad till en gammal gumma, en ung trollkarl som förvandlas till en fågel titt som tätt, ett slott som går på fyra ben och en demoneld... Inte så mycket handling? Det lustiga är att jag förstår precis varför hons skrev så. Efter filmen är klar känner jag likadant. Handlingen är mycket otydlig.

Denna Miyazaki-film innehåller flera kännetecken som jag känner igen från hans filmer. Där finns de flygande mekaniska fordon som ger mig steam punk-vibbar. De känns igen från Nausicaä. Städerna som tagna från sydeuropa påminner om de i Kikis expressbud. Och att ont och gott suddas ut återkommer här från Mononoke. Häxan som förtrollar Sofi, vår kvinnliga huvudperson, tappar sin kraft men istället för att utkräva hämnd hjälper Sofi och Hauru henne.

Filmens handling påminner om en gammal folksaga. Jag undrar... Kollar på interwebben och finner att filmen bygger på en bok skriven av brittiskan Diana Wynn Jones. Ok.

Så mycket av det som vi får se i denna film är bekant från Miyazakis världar, men jag blir inte lika betuttad i denna film som de tidigare. Den är visuellt mycket spännande, den har en hel del humor (hunden med astma!), och historien borde falla mig på läppen. Men till slut tycker jag nog som Clara att den inte har så himla mycket handling. Oj då.

Av de övriga filmerna från Ghibli är denna mest jämförbar med Spirited away.

Jag ger Det levande slottet tre elddemonder av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Mimi wo sumaseba (Om du lyssnar noga) (1995)

Jädrans vilken bra film! Min fascination över Studio Gibli-filmerna fortsätter! Ni börjar kanske bli trötta över detta eviga tjat om Ghiblisarna? Jag hoppas och tror inte det. Nåväl, idag ska vi prata om "Whisper of the heart" eller "Om du lyssnar noga" som den heter på svenska. Filmen är regisserad av Yoshifumi Kondô. Han var en av medarbetarna som plockades upp som en påläggskalv som regissör i Studio Ghibli. Tyvärr dog han i sjukdom vid en för ung ålder. Men detta är en helt solid Ghibli då den är producerad och skriven av Hayao Miyazaki. Till skillnad från många av de övriga filmerna jag sett från studion utspelas denna film i vår verklighet och den innehåller inget övernaturligt (nästan).

Filmen handlar om den helt underbara lilla 14-årig flickan Shizuku. Hon har en stark vilja, underbart egensinne och en stor portion personlighet. Hon studerar hårt i skolan och lånar en massa böcker i skolans bibliotek. I filmens inledning lägger hon märke till att en pojke har lånat samma böcker som hon om och om igen. Hon undrar vem han kan vara och börjar fantisera om honom. En dag som alla andra på väg till skolan får Shizuku syn på en välgödd katt och hon följer efter katten. Han tar henne till ett område hon aldrig besökt och där hittar hon en liten butik som säljer prydnadssaker och annat. Inne i butiken står en figur på ett bord, en katt klädd i kläder med hatt och spankuleringsstav i handen. Shizuku blir nyfiken....

Historien är en blandning av mycket. Det finns en "coming of age"-historia därinne, lite romantik och lite drama. Jag älskar hur genuskorrekt den är. Filmen kom ut 1995 långt före jag ens kände till begreppet "genuskorrekt". Shizuku är egen person och vill över allt annat inte vara ett bihang till en man. Hon vill inte gå miste om livet för en kärlek (till en man), men hon vill såklart ha kärlek, som ju är en del av livet. Filmen överraskar med förstående föräldrar och en far som till och med låter dottern vara när hennes betyg börjar dala. Hon säger att hon genomgår ett test och han förstår på något obegripligt sätt.

Med en trevande inledning är risken stor att alla otåliga och mobilflipprande filmtittare tappar fokus, men för de som hänger med i filmen ända in i andra halvan blir belöningen mångfald. Historierna i filmen är underbara, och filmen är helt enkelt ganska fantastisk.

Jag måste också lyfta fram hur de inkorporerat den gamla countrylåten "Take me home, country roads" av John Denver. I filmen hör vi en version av Olivia Newton-John samt såklart Shizuku's två japanska versioner! Underbara! Concrete road!

Jag ger "Whisper of the heart" fyra starka berättelser av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Mononoke-hime (Prinsessan Mononoke) (1997)

Jädrans vilken bra film! Inför Decennier var jag bland mycket annat sugen att se några Studio Ghibli-filmer och "Princess Mononoke" (svenska "Prinsessan Mononoke) var en av dem som låg högst upp på listan. Jag kunde dock inte tänka mig att de genomgående skulle vara så bra. Den enda film jag hade sett tidigare var Spirited away som anses vara en av de bättre men jag måste sett den i fel sinnesstämning för jag var inte så bedårad av den ändå. Men nu, my gosh, varenda film från Ghibli gör mig mer och mer förälskad. Och det är inte bara Miyazaki's filmer, även om han är nestorn i gänget verkar det som. Nu känns det som att jag inte kan sluta titta! Happy times.

"Princess Mononoke" sluter några cirklar för mig. Först och främst är den tematiskt mycket lik Miyazakis första film "Nausicaä från Vindarnas Dal". Här har han återgått till sitt grundtema om fred. Mononoke hand om konflikten mellan naturen med dess sagoväsen och den modern människan. Jag tycker att Hayao har utvecklat koncepten en hel del och denna film slår sin föregångare klart. Detta är en otroligt komplex film. Ingen är ond eller god. Detta är en fantastiskt fascinerande film som bara växer och växer efter man sett den. Jag har tänkt mycket på filmen sedan jag såg den.

Den andra kopplingen min hjärna gjorde var till en av de första filmerna jag såg i Decennier, stumfilmen "Metropolis" från 1927. Huvudpersonen Freder var "a mediator between head and hands". I "Princess Mononoke" är det pojken Ashitaka som har den rollen. I "Metropolis" är det överklassen och arbetarklassen som behövde förstå varandra, här är det alltså människan och naturen.

Den sista kopplingen jag gör efter jag sett filmen är till min egen barndom. Vi hade en sagobok om fantastiska världar och väsen. Lite i samma anda som "Tomtar och troll" med en massa fantasieggande bilder. Framför allt de fantasyinspirerade miljöerna fick mig att kvickna till... Var gång jag bläddrade i boken kände jag att jag kunde kastas in en förunderlig värld, och min fantasi skenade. Det är precis samma känsla jag nu får när jag sätter mig ner för att se en Miyazaki-film. Det är en känsla att jag kan få se vad som helst. Jag blir nyfiken helt enkelt, ett av de mest underskattade känslolägen vi har om jag får säga det själv....

"Princess Mononoke" är överraskande på fler sätt. Attans vad våldsam den är! I kriget mellan människogrupper huggs både armar och huvuden av. Det är som om Miyazaki tittat på Kurosawa's "Ran" just när han skrev Mononoke. Filmen känns också mer riktad till en äldre publik då storyn är komplex och långt från barnanpassad. Filmen klockar in på drygt två timmar och det är händelseutveckling hela vägen. Tvärt emot en film som "Min granne Totoro" alltså.

Styrkan in Miyazakis filmer är de fantastiska världarna han målar upp och alla de magiska väsen som befolkar dessa världar. Jag gillar vargarna i denna film en hel del, men framför allt fann jag de små skogsandarna "kodama" helt bedårande. Speciellt när de snurrade på huvudena och gjorde ett skallrade ljud när de blev upphetsade. My gosh. Miyazaki... Vilka filmer!

Jag ger "Princess Mononoke" fyra starka demoner av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Tenkû no shiro Rapyuta (1986)

Ok, så blev det en film till. Nu när jag sett tre av Miyazakis fyra filmer från 80-talet vore väl det attans att inte knäppa den fjärde också! Castle in the sky heter den på engelska och Laputa - slottet i himlen på svenska.

Sheeta är en ung mystisk tjej med en magisk kristall. Pazu är precis som Sheeta föräldralös och han kommer till hennes undsättning. Band knyts och samarbete uppstår. Två barn med viljor av stål.

"Mama" leder ett gäng pirater som åker omkring bland molnen i sina lustiga flygskepp som ser ut som metalliska insekter. Armén bestående av burdusa och mustiga män med stora mustascher (de ser ut som vikingar) och blonda hemliga agenter i solglasögon är lömska i bakgrunden. Och allt handlar om legenden om staden Luputa som svävar bland molnen och dess försvunna civilisation.

Detta var mycket mer spejsigare än Kikis expressbud. Filmen har en rejäl handling med tydliga protagonister och antagonister, allianser och konflikt. Historien är "quelle spectaculaire" och förunderlig. Delar av slutet påminner mig om Prometheus. Andra delar av filmen kan mycket väl ha varit grunden för Brad Bird's The iron giant.

Ytterligare en film från Studio Ghibli som jag omfamnar till fullo. Vilken grej! Alla dessa Miyazaki-filmer jag nu sett har en sak gemensamt. De är sagor och de kräver en hel del av åskådaren. De är barnfilmer men de kan lika gärna ses av vuxna. De tilltalar barnet i oss, och den där känslan av förundran man hade som barn. Då sagor och verklighet inte gick att skilja på. Den där känslan som nu är så svår att nå tillbaka till. Som vuxen har vi alla blivit hämmade och avtrubbade, det är inte lätt att se det fantastiska i en saga längre. Miyazaki hjälper oss att öppna ögonen igen. Det är hans stora gåva till oss.

Jag ger Tenkû no shiro Rapyuta fyra trädgårdsmästare av fem.

Betyg: 4/5

Majo no takkyûbin (1989)

Kikis expressbud är en bedårande liten film från Hayao Miyazaki. Den handlar om den trettonåriga häxan Kiki som flyger hemifrån för att söka reda på sin stad och vinna självständighet. Med sig på resan har hon bara sitt goda humör, sin optimism inför framtiden och sin talande svarta katt Jiji. Bedårande? Javisst, tvärtom alla förväntningar man kan ha om en animerad film som denna finns det ingen ond fiende i filmen, ingen elak kung eller stygg styvmor.

Jag fann det faktiskt lite svårt att komma på vad jag skulle skriva om denna film. Jag har säkert startat och startat om denna text fem gånger vid detta laget. Filmen bjuder inte på det jag är van vid att se. De klassiska dramaturgiska knepen finns inte med.

Det är kanske bättre därmed att endast gå på känslan. Jag gillar filmen jättemycket. Den är inte lika magisk och underbar som Totoro, men den har en så skön och stark huvudperson i Kiki att det är svårt att inte kapitulera inför filmen. Hon kämpar på med allt hon vill göra. Istället för att, som en vanlig flicka, stanna hemma hos hennes snälla och trygga föräldrar dikterar traditionen att hon måste bege sig ut i den vida och för henne helt okända världen. Jag vet inte om det är en typisk japansk pliktkänsla vi får se prov på här?

Hon ställs på stora prov och när hon till slut tappar modet och börjar tvivla på sig själv, det är då hon verkligen börjar få problem. Hon förlorar förmågan att pratat med sin katt. Filmen slut är för mig mycket klurigt, öppet på ett sätt. Jag läste någonstans att i en av de amerikanska dubbade versionerna var slutet inte öppet. Damn you, yanks!

En liten lustig detalj är att Kikis expressbud utspelas i Visby!! Well, well, den utspelas i hamnstaden Koriko med en hamn mot Medelhavet och en hamn mot Östersjön. Koriko är inspirerad av framför allt Visby och Stockholm men också några andra västerländska städer. Jag blir i alla fall flabbergasted när jag ser gatunamn och butiksskyltar på svenska blandat med andra språk.

Detta var den fjärde, och kanske sista, Sudio Ghibli-filmen jag såg för inom Decennier the 80s. Det har varit uppfriskande, mysigt, sorgligt, härligt och framför allt fantastiskt att få tumla in i de världar som spelas upp i filmerna...

Jag ger Majo no takkyûbin fyra röda hårband av fem möjliga.

Betyg: 4/5

På engelska heter filmen Kiki's delivery service.