Jesus (2018)

Första filmen från årets filmfestival. Så var vi igång! Jesus är en personlig och mycket "liten" film från den 22-årige japanske debuterande regissören Hiroshi Okuyama. Nästa japanske storregissör som tjejen från festivalens programavdelning glatt förkunnade före filmens visning. Nja, "nästa japanske storregissör", jag vet inte jag, men han är tydligen den hittills yngste vinnaren av San Sebastian New Director award i alla fall. Hiroshi har skrivit, regisserat, fotat och klippt filmen. Ibland känns den som en studentfilm och det är kanske inte så långt från vad den är. Filmen är framför allt mycket personlig.

Jesus handlar om pojken Yura vars familj flyttar ut på landet från Tokyo. Hans nya skola är en kristen friskola (typ). Yura har ingen relation alls till kristendomen och allt upplevs som helt galet. Jag kan hålla med. Man ska inte trycka ner religion i halsen på barn på det viset. Oacceptabelt!

Filmens knorr är att den historiska figuren Jesus uppenbarar sig för Yura efter att han prövat på det där med att be en bön för första gången. Kul idé.

Spolier alert! Spoilers dead ahead!

Yura är ensam, väldigt ensam. Efter ett tag får han dock en vän. Livet leker. En riktig vän och en låtsasvän. Klackarna i taket. Men så händer det obegripliga, ett barn slits bort ur verkligheten. Döden kommer alltid plötsligt. Filmen beskriver sorg på ett fint sätt. Den är lågmäld och avstår helt från yviga gester. Den är snarare för behärskad, den saknar tyngden man anar under ytan. På många sätt blir filmen som mest känslosam när jag läser i eftertexterna att filmen är dedikerad till Hiroshis kompis som jag gissar gått ur tiden vid ung ålder.

Detta var en typisk filmfestivalfilm. En film som man absolut inte bör vara för stressad när man ser den. Den är extremt långsam, men tar sig lite mot slutet. Men allt som allt en helt ok första film av unge herr Hiroshi, långt kvar till riktiga höjder. Jag ger den en tvåa!

Betyg: 2/5