Doctor Who - Series 4 (2008)

Doctor Who är upp-och-ner för mig. När det är som bäst är det väldigt bra och engagerande, men när det är som sämst är det rent ut sagt riktigt dåligt. När det är bra bygger det antingen på intressanta koncept som tagna från science-fictionikonen Isaac Asimovs böcker eller så bygger det på karaktärer och relationer som mödosamt byggts upp flera säsonger. Speciellt det andra, karaktärer och relationer, älskar jag med denna serie. Favoriten Rose Tyler tog det mig dock nästan två säsonger att förälska mig i.

Säsong 4 var en stor besvikelse. Problemet jag har med säsongen stavas Donna Noble. Jag gillar den tionde Doktorn i David Tennants skepnad så däri ligger inte problemet. Doktorns nya companion är helt fruktansvärd tycker jag, och showen gör flera fel hur de behandlar henne. Det läggs ingen tid på att bygga relationen. Redan tidigt i säsongen, då hon fortfarande är relativt ny, förväntas vi känna spänning om hur det ska gå för dem eller henne. Före man hunnit knyta an. Det funkar uppenbarligen inte (för mig i alla fall).

Men det största problemet är att showens stora röda tråd i säsongen är att Donna ska vara "brilliant" mot slutet. Hon framställs som alldaglig och snarast ganska korkad under hela säsongen för att mot slutet ivrigt påhejad av Doktorn bli "brilliant". Men istället för att visa några goda sidor av henne, ingår någon slags symbios med Doktorn och bli mer eller mindre oövervinnlig. Showen är riktig svag med hanteringen av sin värld i denna säsong. I var och vartannat avsnitt håller någon på att dö men det "tar" aldrig. Gång efter annan tror jag att en eller annan karaktär har dött, paus för chockad sorg, men då alla hela tiden överlever på mer och mer orimliga sätt försvinner alla "stakes" och kvar blir känslan av att alla regler i denna värld luckrats upp. I sista avsnitten är till och med de så farliga och oövervinnliga Daleks enkla att besegra med små handeldvapen.

Men trots att ett flertal av de 13 avsnitten inte höll måtten, var allt inte dåligt. Avsnitt 2 och 7 var lustiga på grund av deras kontext. I det ena, The Fire of Pompeii, besökte Doktorn Pompeii dagen före vulkanens utbrott. I det andra, The Unicorn and the Wasp, löser han ett mord tillsammans med Agatha Christie. Under den mycket svaga första halvan satt jag och  väntade på Steven Moffats avsnitt, han skriver ju ett eller två avsnitt per säsong här i början. Hans dubbelavsnitt Silence in the Library och Forest of the Dead var höjdpunkter ur ett konceptuellt perspektiv. Långt ifrån lika bra som The Girl in the Fireplace från säsong 2 eller Blink från säsong 3, och anledningen stavas som vanligt Donna Noble. Hon är gapig och ser som vanligt korkat förvånad ut genom dubbelavsnittet.

Men det som räddar säsongen under tittningen är att Rose Tyler dyker upp några sekunder i första avsnittet för att sedan försvinna igen. Jag satt upp raklång. Vad var detta? Det blev givet att vi skulle få ett gästskådespel av Billie Piper. Det såg jag fram emot. Mycket riktigt så dök hon upp i några sekunder i tionde avsnittet för att sedan vara med i de tre avslutande avsnitten. Och inte bara Rose, ytterligare inte bara en utan två före detta companions dök upp som gäster i denna säsong. Showen hade uppenbarligen ett otroligt lågt förtroende för Donna Noble. Marta Jones var med i en handfull avsnitt och även en Sara-Jane som jag inte ens kände igen. Hon är enligt Källan en ex-companion.

Problemet med Donna är att hon är menlös och totalt ointressant. Jag är så trött på hennes vidriga mor och morfadern som var kul i det första avsnittet, men som snart blev jobbig som fan han också. Showen vill väl göra en poäng av att alla vanlisar i världen kan vara "brilliant". Det är ett "fint" budskap, men det är sannerligen inte anledningen till att jag tittar på denna science-fictionserie som i dess bästa stunder TAR MIG BORT FRÅN VERKLIGHETEN. Donna är den värsta sortens "vardagsbänk" man kan tänka sig.

I slutet verkar det som att Donna ska försvinna ur serien i slutet och jag får bara hoppas på att det blir så, men jag är riktigt orolig för att vi ska tvingas stå ut med henne i minst en säsong till.

Slutet av säsongen var inte så lite förvirrande. Rent emotionellt hade det inte en chans mot slutet i säsong 2, vilket var platsen då jag verkligen föll för serien. Jag antar att Doktorn (ännu en som "dog", men ändå inte dog) var tvungen att hantera sin tvilling som han förvisade till en annan dimension. Hade tvillingen utfört ett stort brott då han besegrade Daleks? Oklart. Varför förvisades då Rose? En nödvändig del i manus för att skådespelerskan inte ville vara med längre? Eller en logisk slutsats ur historien? Det kändes tyvärr mer som det första.

Efter säsong 4 tog showen paus som det verkar. Innan säsong 5 drog igång visades hela fem Doctor Who Specials mellan december 2008 och januari 2010. Jag kommer klippa dem så snart jag kan.

Säsong 4 gav mig en liten törn i mitt förtroende för Källans obehärskade kärlek till showen. Hoppas att det blir bättre inom en snart framtid!

Frågor som man lämnas med efter säsong 4. Är detta det allra sista vi fick se från Rose? Kommer Jenny, Doktorns "döda" dotter nu åka omkring i rymden som en annan Jubal Early? Vem var kvinnan som kände Doktorn så väl i biblioteket? Hans framtida fru som det verkade. Spännande fortsättning följer...

Betyg: 3/5