Roger Waters, Stockholm (2018)

Roger Waters, Us + Them World Tour, Friends Arena, lördagen den 18:e augusti 2018

Highlights: Pink Floyd, nostalgi, suveränt ljud, politisk propaganda
Alla foton och videos (via youtube-länkar) är tagna av mig själv.

Konseten börjar på tid men ändå inte. Klockan åtta på kvällen startas en film som visade sig vara 20 miuter lång. Filmen visar en kvinna sittanden bland sanddyner på en strand. Hon sitter, hela tiden, med ryggen åt kameran. Vem är hon och varför sitter hon där? Hon tittar ut över havet och de rullande vågorna som sköljer in. Precis i slutet av filmen färgas himlen mörkare och till slut helt mörkröd samtidigt som Speak to me inleds, det klassiska inledningsspåret från skivan The Dark Side of the Moon.

Jag har ibland under de senaste åren känt en tristess på vissa konserter. Kanske har jag gått på för många konserter, vad vet jag? Insikten har i alla fall infunnit sig om att jag borde välja artister som jag verkligen känner för att se. Som livslång Pink Floyd-fan kan jag sannerligen räkna in Roger Waters bland de artister jag "känner för". Jag har sett Floyd live fyra gånger och detta blev den tredje gången jag såg Waters live. De två tidigare konserterna med honom var i Globen 2002 samt 2011. Nu har Waters just släppt sitt fjärde soloalbum, en skiva som är mycket bra. Den har influenser av gamla Floyd, från skivor som Animals, The Wall och till och med Dark side. Under konserten spelade han fyra låtar från den nya skivan och resten var Floyd. Otroligt härligt! Det blev en kväll i nostalgins tecken.

Inför konserten var jag osäker på hur bra ljudet skulle vara i Friends Arena. Det mesta man hör om den saken är att ljudet brukar vara dåligt. Waters har dock rykte om sig att alltid anstränga sig extra mycket för att få till bra ljud, och det lyckades han och hans team med denna gång också! Vi satt på understa nivån på långsidan ganska nära svängen mot kortsidan och ljudbilden var sensationellt bra. Jag skulle kalla det krispigt, en bra blandning av muller, diskant och ljudeffekter via alla surroundhögtalare som satts upp i lokalen. Både sången och instrumenten framkom perfekt. Friends var avdelad och framkanten av scenen stod ungefär i mitten av parkett. Enligt tidningarna dagen efter var det cirka 20.000 i publiken. Det var en bra publik som gav gensvar på det mesta av det som hände på scenen eller någon av skärmarna.

Pink Floyds, Gilmours och Waters liveframträdanden har alltid varit mer om ljus- och videoshow än fokus på de enskild personerna i bandet och så var det denna gång också. Bandet står ofta i skugga och ljusshow och filmer visas på den gigantiska skärmen bakom bandet. Ofta klipptes Roger eller någon av de övriga musikerna in på skärmen också, ibland överlappande filmerna.

Roger Waters är en man som är tydlig med sina politiska budskap. Han är extremt anti-krig (The Wall...) och för humanism. Åsikter alla kan skriva under på. Under denna turné har han valt att ta sikte på Trump och han firar triumfer med att ironisera och skymfa den amerikanska presidenten. Han kalla honom en gris och ser folk som följer honom som får. Kapitalister som skor sig på situationen kallar han hundar... Dogs, Sheep, Pigs (three different ones)... get it? Animals!



I mitten av konserten får vi en 20 minuter lång paus vilket jag inte gillar då tempot bryts och det är generellt sett tråkigt. Under pausen rullade mer och mer och mer politiska budskap om en massa viktiga frågor. Publiken jublade förnöjt när Trump hånades eller när publiken uppmanades att motstå Facebook, Zuckerberg och andra makthavare. Publiken var dock inte lika medhållande när skärmen glatt förkunnade att Julian Assange måste släppas för han är en hyvens kille. Publiken i det land som eftersöker Assange för våldtäkt var dock inte helt med på noterna. Waters förkunnade också från scen att han önskade att han hade kunnat bjuda de som deltagit i Ship to Gaza på konserten. Vissa i publiken jublade hysteriskt. Jag var dock tyst som många andra. För viktig fråga för att lalla om den på en konsert som denna. De flesta av publiken som jublade med i vad som än visades på skärmen betedde sig precis som fascisterna i The Wall gör. Sheep! Dessutom har han fel ibland, den gode Roger.

Vilka låtar spelades då? Alla låtar förutom fyra från nya skivan är gamla Pink Floyd-låtar!

0A. Intro-filmen med kvinnan på stranden...

0B. Speak to me
1. Breathe
Från klassiska The Dark Side of the Moon från 1973. Rysningar, äntligen är det igång "på riktigt".

2. One of these days
Från Meddle från 1971. Detta är en låt som jag upplever som en "Gilmour"-låt och som Pink Floyd under Gilmour ledning ofta spelade live. Kul att se den med Waters!

3. Time
4. Breathe (reprise)
5. The Great Gig in the Sky
Ytterligare tre låtar från The Dark Side of the Moon. Mycket bra som alltid, även om det var synd att han skippade On the run som alltid brukar var en av de bästa från skivan... Tjejerna Jess Wolfe och Holly Laessig från indie-bandet Lucious är med som kör och de fick visa sig på styva linan under The Great Gig in the Sky.



6. Welcome to the machine
Från Pink Floyds bästa album Wish You Were Here från 1975. Waters körde de gamla originalfilmerna från 70-talet på skärmen, de är tecknade av Gerald Scarfe som alla film-quizzare känner till...

7. Déjà vu
8. The last refugee
9. Picture that
Tre låtar i rad från nya soloskivan Is This the Life We Really Want? Under The last refugee får vi se kvinnan från förfilmen. Hon sitter på stranden, hon lever på gatan i en storstad, hon ömmar över en smutsig liten björn i tyg, hon plockar upp tygbjörnen i vattenbrynet på stranden...

10. Wish you were here
Andra av två låtar från Wish You Were Here som vi får höra under kvällen. Var och varannan i publiken sjunger med. Falskt.

11. The happiset days of our lives
12. Another brick in the wall, part 2
13. Another brick in the wall, part 3
Första setet avslutas med tre låtar från The Wall från 1979 i ganska bra men ändock ordinärt utförande.

Paus med politisk satir blandat med slagord på skärmarna.




14. Dogs
Kvällens höjdpunkt blev den 17 minuter långa Dogs från albumet Animals från 1977. Under inledningen av låten sänktes en ljusramp ner över parkett, i nittio grader ut från scenen. Rampen byggdes sedan upp och vi fick se hela Battersea Power Station inklusive de fyra höga skorstenarna och den flygande grisen mellan två av dem. Denna konstruktion användes sedan som projiceringsyta under stora delar av andra setet. Jag var totalt blown away. Har aldrig sett något liknande förr. Jag var också mycket nöjd över att vi satt på långsidan och inte i mitten på kortsidan vilka knappast kunde se de adderade filmerna alls.





15. Pigs (Three different ones)
Direkt efter Dogs kastas vi in i nästa epos från skivan Animals. Pigs (Three different ones). Trump, Teresa May och andra fick sig slängar av Rogers heliga ilska. Låten gör sig mycket bra live, "charade you are!", och den var som skriven för 2018 trots att den är drygt 40 år gammal. Låten började spelas live runt vintern 1974-75... En radiostyrd uppblåst gris i gigantiskt format svävade över huvudena på publiken i arenan. Alltid lika kul med den flygande grisen. Waters fick rättigheterna till suggan som användes på 70-talet. Gilmour har skapat en lika stor gris med rejäla ballar för "nya " Floyd. LOL. Varför bråkar ni pojkar?



16. Money
17. Us and them
Två låtar till från The Dark Side of the Moon. Money är kul men en av de Floyd-låtar jag kan tycka är lite uttjatade (tillsammans med Wish you were here och Another brick in the wall, pt2). Us and them är innerlig, som vanligt, och den har också satt namn på hela turnén.





18. Smell the roses
Den fjärde låten från nya plattan. Bra ändå!

19. Brain damage
20. Eclipse
Andra setet avslutades med de två avslutande låtarna från The Dark Side of the Moon. Battersea Power Station "monterades ner" och istället skapades en pyramid av laserstrålar ovanför huvudena på folket på parkett (alla sittandes). Det var otroligt snygg och också något som jag aldrig sett förut.

Bandintroduktion och allmänt politiskt snack...

21. Vera
22. Bring the boys back home
Som första "extranummer" fick vi en oändligt vacker version av Vera som gick in i den melankoliska Bring the Boys Back Home. Båda från The Wall såklart. Rogers far dödades i andra världskriget och han har bearbetat den förlusten i sin konst hela livet igenom.

23. Comfortably numb
Sista låten? Oh nej, redan? Nåväl Comfortably numb från The Wall kan aldrig bli komplett utan Gilmour på gitarren. Waters hade med sig två gitarrister som båda är ok eller till och med bra. Den yngre av de två, Jonathan Wilson, är "bara barnet" på 43 år. Han kommer från södra Kalifornien och ser ut som David Gilmour från tidiga sjuttiotalet med det långa håret som ramar in den vassa näsryggen. Wilson visades ofta under sina solon i svartvitt på skärmen som för att ännu mer påminna om Gilmour. Tänk er hur Gilmour såg ut på den gamla klassiska konsertfilmen "Live at Pompeii" från 1972.

Outro-film med sista skympten av kvinnan på stranden...
Direkt efter sista tonerna från Comfortably numb klingat ut återupptogs filmen med kvinnan på stranden. Nu fick vi se resten, hur en liten flicka kommer springande mellan dynerna med en tygbjörn i handen. Hur hon kastar sig i famnen på sin mor. Detta är Rogers sista hälsning till publiken. Jag hoppas hans film visar att flickan klarade sig, men jag tror tyvärr att det är en drömbild Roger visar upp. För att det gör den bittra verkligheten så mycket grymmare...