Patriots Day (2016)

Det jag gillade mest med Patriots day var de brutala scenerna från bombdådet. Hela filmen är filmad på ett sätt som får den att kännas lite mer "dokumentärt", och speciellt scenerna från dådet var otroligt nervpirrande. Damn! Det kändes som att man som åskådare befann sig mitt bland poliserna och publiken som förtvivlat försökte få klarhet i vad som hänt. Om man hade studerat mig där i biomörkret hade man kunnat se mitt chockade ansiktsuttryck över brutaliteten i scenerna, sett mig med handen över munnen slitandes i skägget och kanske med ett pappersduk torkandes tårar.

Patriots Day återberättar händelserna runt bombningen av Boston maraton den 15:e april 2013 och den efterföljande jakten på terroristerna. Filmen inkluderar en hel del autentiska scener från tv-nyheter, polisens presskonferenser och ett tal av Obama. Blandningen av inspelade filmscener och det övriga materialet sker sömlöst. Generellt sett känns filmen mycket realistisk i de partier som jag är mest intresserad av, själva händelsen. Jag följde handlingen i realtid via massmedier och internet och såvitt jag kan bedöma återvisar filmen förloppet mycket bra.

Självklart finns det en hel del scener och dialoger som sker mellan de olika aktörerna, poliser, politikers, offer och anhöriga, som jag inte har en aning om hur autentiska de är. Filmen är gjord av Peter Berg som bland annat har gjort den fantastiska tv-serien Friday Night Lights. Styrkan med serien är beskrivningen av samhället och folket däri, Det "lilla" livet som pågår i bakgrunden. Mr Berg är alltså mycket bra på att beskriva det amerikanska samhället men han är också ganska sentimental och i slutet av Patriots Day får vi de förväntade och välkomnade raj-raj-scenerna där mer eller mindre alla huvudpersoner intygar att friheten att leva sitt eget liv inte får inskränkas av terrorism och att Boston som stad är starkt. Jag kan tänka mig att vissa åskådar som inte gillar sådana amerikanska uttryck skulle kunna störa sig på slutet men jag gillar det. I princip alla huvudkaraktärers riktiga personer dyker upp i slutet i korta intervjubitar. Detta sker före eftertexterna så det är mer än en liten extradetalj (som tex scenerna från draften är under eftertexterna till The blind side).

Huvudrollerna spelas av Mark Wahlberg, John Goodman, Michelle Monaghan, Kevin Bacon och J. K. Simmons. Alla funkar i sina roller men den klart bästa är Kevin Bacon. Han är fasen alltid riktigt bra. Underskattad! Filmens lilla fynd och den lustigaste karaktären är dock Dun Meng spelad av Jimmy O. Yang från tv-serien Silicon Valley.

Vissa av huvudpersonerna kan säkert, som så ofta är i denna typ av film som bygger på en stor och komplex händelse, vara en komposit av flera karaktärer. Jag har inte orkat ta reda på hur det ligger med den biten. Jag är inte så intresserad i om Mark Wahlbergs hjälte är hundra procent riktigt återberättad. För mig är hans karaktär (Tommy Saunders) ändå en sammanslagning av poliser på gatan. Jag är intresserad i vad som hände på en liten mer generell nivå.

Som historisk beskrivning av en notabel händelse funkar nog filmen bra. Och jag hoppas att den funkar som upprättelse och hjälp till läkning för alla dem som befann sig mitt i helvetet efter splitterbomberna smällt av. De som hatar amerikansk sentimentalitet bör kanske hålla sig borta, ni får gå hem och fylla på era tryckkokkärl med rakblad, kullager och skruvar istället.

Jag ger Patriots Day fyra amputerade ben av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Post scriptum: kollar "user reviews" på imdb och det finns en hel drös med betyg 1/10 där de flesta som hävdar att bombningen är en "hoax" skapad av "myndigheterna". Hahaha. Att de aldrig ger sig...

The Duellists (1977)

The duellists är Ridley Scotts första film. Den bygger på en novell av Joseph Conrad som också skrev Heart of darkness som Coppola filmatiserade. The duellists är inte lika episk som Apocalypse now utan fokuserar på två officerare i Napoleons armeunder tidigt 1800-tal. Lustigt nog bygger Conrads historia på två historiska personer från Napoleons. Namnen är ändrade i Conrads text, och därmed i filmen också.

Schysste form

Armand d'Hubert (Keith Carradine) är filmens huvudperson, en mild löjtnant som av en ren slump väljs att leverera dåliga besked till kollegan Löjtnant Gabriel Feraud (Harvey Keitel). Feraud som är helt galen och tar åt sig personligen vad som än händer honom utmanar genast d'Hubert på duell. Den senare är en man med en extremt pliktfast hederskänsla accepterar utmaningen utan att blinka trots att han inte förstår varför han blivit utmanad. Båda överlever den första duellen och därefter inleds en flera år lång period då de duellerar mot varandra närhelst de av slumpen och ödet möts på eller utanför slagfältet.

Filmen har en skön nästan drömsk stämning. Den har litterära kvaliteter mer än filmiska nästan. Jag fascineras av galenskapen hos den Napoleonlike Feraud och det stoiska lugnet d'Hubert uppvisar. Duellerna är inte fy ska heller. De känns ganska realistiska och vissa av dem är rejält brutala. I en minnesvärd duell skalperas nästan Feraud till exempel. I en annan scen får vi se d'Hubert och Feraud samarbeta under Napoleons misslyckade försök att storma Ryssland. Damn, de där ryssarna får alltid hjälp av vintern som det verkar. Det är några scener som fryser ditt hjärta till is med ihjälfrusna soldater...

Filmens struktur med två män som strider mot varandra under flera år får mig givetvis att tänka på Powell och Pressburgers klassiker The life and death of Colonel Blimp. The duellists kommer inte upp i nivå med den filmen men den är ändå ganska bra faktiskt. Filmen har också jämförts med Kubricks Barry Lyndon (1975), en film som jag har kvar att se.

Jag ger The duellists tre absurda hattar av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Buffypodden avsnitt 47: Var det inte mer?

Nej, det var det inte. Det 47:e avsnittet blev det sista Buffypodden. Nästan.

Nu är det gjort, Johan och jag har poddat om hela Buffy the Vampire Slayer. I sista avsnittet tittar vi tillbaka på poddäventyret. Vi sammanfattar hela serien, alla sju säsonger, alla 144 avsnitt, ur flera perspektiv. Det blir minnen, intryck, slutsatser och en och annan topplista.

Vi inledde starkt och slutade först då Johan insjuknat i influensan!

Lyssna på och läs om poddavsnittet här.

Hela poddserien hittas på buffypodden.se .


PS, i början av April kommer ett Buffypodden Special där jag och tre gäster poddar om de bästa filmerna från 2016. Det blir topp 10, bubblare, bubbel och annat... och nästan ingenting om Buffy.

Bildgalleri från The Slayer Club #3 den 10:e mars 2017, 20-årsjubileumet för seriens premiär i USA.
På bilderna; Elin, Erik, Victoria, Niklas, "Doublemeat Palace-Buffy" och Buffypodden.

Sorcerer (1977)

Ojojoj vilken dyster film detta var. Eller är det dyster jag menar? Det känns som att dyster inte täcker in hela beskrivningen. Det engelska "bleak" passar bättre. Idag skriver jag om William Friedkins remake på den franska filmen Le salaire de la peur, på engelska The wages of fear, från 1953. Friedkins film som kom ut 1977 mottogs inte så väl av kritikers när den kom ut men den har på senare dagar hyllats som ett mästerverk. Sanningen ligger väl någonstans mitt emellan om jag får säga mitt.

Filmen handlar om fyra män från olika länder som av olika separata anledningar gömmer sig i ett anonymt land i Sydamerika. De tar på sig ett uppdrag att köra två lastbilar fyllda med instabil nitroglycerin genom djungeln mot en stor summa pengar. Enda problemet är att om lasten skakas för mycket smäller dynamiten och männen i lastbilen dör.

Filmen är svettigt nervig och den har en tung stämning rakt igenom. Vi får först fyra korta vinjetter där vi får se varför de fyra männen tvinga fly. Det är sjuttiotal så att det skriker om det och jag påminns om estetiken och de döda och tunna färgerna i en film som The day of the jackal (1973). Under resten av filmen påminns jag mer av Werner Herzogs Fitzcarraldo (1982). Speciellt det fysiska inslaget i filmerna är likartat. Här är det två tunga lastbilar som ska igenom djungel, lera och vingliga träbroar. I Fitzcarraldo är det en hel hjulångare som ska transporteras över ett berg.

De fyra männen dominerar filmen. Alla skådespelare gör ett bra jobb men de två karaktärer jag gillar mest är smågangstern Scanlon (Roy Scheider) och förskingraren Victor (Bruno Cremer). Speciellt Scheider får till den där exceptionellt förvildade blicken några gånger. Männen ställs inför den ena utmaningen efter den andra och deras desperation över att först och främst bara överleva och i andra hand få ut sin lön för mödan så att de kan fly landet kommer fram väl.

En stor styrka med filmen är det grymma soundtracket av tyska syntgruppen Tangerine Dream. Det är så bra att man gärna kan lyssna på det helt stand alone.

Nej, detta är inget mästerverk i mina ögon men den är ändå klart värd att se. Jag ger Sorcerer tre jubileumsklockor av fem möjliga.

Betyg: 3/5 

That Obscure Object of Desire (1977)

Filmer från förr, som vi med trygghet kan kalla filmer från sjuttiotalet, tar god tid på sig. Det låga tempot kan 2017 kännas lite obehagligt och kräver en omkalibrering hos mig som åskådare. Med rätt sinnesstämning kan jag uppskatta filmerna allra bäst och därför har jag sett dem i rad för att inte slitas mellan de olika tidernas filmtempo.

Det finns en regel som en del använder, att om en film inte är bra inom de första 25 minuterna så "får" man stänga av. Denna regel är osäker då det gäller gammal film! Ibland behövs den kompletta filmupplevelsen för att man ska uppskatta filmen. Så är det med denna film.

Jag startar alltså min lilla 1977-odyssé med den franske filmmakaren Luis Buñuels sista film Cet obscur objet du désir (en. That obscure object of desire, sv. Begärets dunkla mål). Buñuel omtalas som en "avant garde"-surrealist som samarbetade med Salvador Dali. På svenska Wikipedia kan man läsa följande: "Typiska teman i Buñuels filmer var fotfetischism, nekrofili, hat mot blinda människor och äldre män som älskar yngre kvinnor." Hat mot blinda människor?!? Nåja, det är det framför allt det sista av hans fyra teman som vi får ta del av i denna film.

I Cet obscur objet du désir får vi genom återblickar följa det bisarra förhållandet mellan den äldre herren Mathieu och den fattiga 18-åriga spanska flickan Conchita.

När man ser en film som denna efter att sett och analyserat Buffy the Vampire Slayer ser man inledningsvis bara ett äckligt gubbslem. Mathieu agerar som att han äger flickan och han gör ingen hemlighet av att det enda han vill är att komma innanför hennes trosor. Hade filmen fortsatt på den inslagna vägen hade den dock inte blivit en filmisk klassiker som dyker upp på var och varannan lista över de bästa filmerna genom tiderna. Nej, det visar sig att Conchita inte alls är det enkla och svaga offer som man kan tro efter de första 25 minuterna. Filmen har istället en klart intressant premiss. Mathieu är inte en häradspåsättare, utan snarare en hanrej. En hanrej av stort mått.

Vad som gör filmen riktigt spännande är dock inte handling utan Buñuels briljanta "val" av skådespelerska för Conchita. Hon spelas av två olika skådespelerskor. De har olika energier och de spelar Conchita olika. Skådespelerskorna byts ofta och helt slumpmässigt, ibland till och med i samma scen. Den svala, oerfarna och "oförstörda" Conchita spelas av Carole Bouquet som vi för övrigt ser i For your eyes only några år senare. Den vilda, fysiska och sexuella Conchita spelas av Ángela Molina. Ursprungligen skulle Maria Schneider spela den kvinnliga huvudrollen, men hon fick sparken efter att ha drogat för hårt och kommit i luven på Buñuel. Filmen var nära att läggas ner när Buñuel kom på iden att ersätta en med två. Success. Det är festligt att inse att det lyckade draget inte var noggrant uträknat utan att det bara råkade hända av en slump.

Det är som med Jaws där Spielberg hyllas för att han väntar så länge med att visa åskådarna hajen och därmed dra upp spänningen i filmen. Detta var inte enligt manus, men de hade problem att få klar "Bruce" (mekaniska hajen) i tid och behövde därför skriva om manus och bara hinta om hajen indirekt och inte visa den förrän senare i filmen... Och som de säger, resten är historia.

Åter till That obscure object of desire. Klassisk film, utgåva på prestigefyllda "Criterion Collection"-labeln, hyllad av kritikers och filmskapare, 8.0 på imdb. Tja, jag kan förstå att filmen är värd en plats i filmhistorien på grund av gimmicken med två som spelar en. Jag fann filmens koncept bra och filmen skapade en del tankar efteråt. Inte minst över hur man ska tolka den sista scenen med Mathieu och Conchita i en shopping mall i Paris, samt sidohistorien om vänsterterroristerna och deras illdåd.

Jag ger That obscure object of desire tre hinkar vatten av fem möjliga.

Betyg: 3/5

I fokus: Filmåret 1977

Den närmaste veckan kommer bloggen domineras av 1977! Första onsdagen i varje månad fram till och med november kommer jag lista toppfilmer från ett filmår från sjuttiotalet. Onsdagen den femte april är det filmåret 1977 som vi ska götta ner oss i.

Jag såg direkt när jag tittade över vilka filmer jag gillar från året att jag knappt hade tio filmer att lista. Jag behövde fylla på med fler! Och allra helst bra filmer. Jag tog mig an att se en fem-sex stycken. Vilka filmer jag redan sett och gillar kommer ni få se i min lista som alltså kommer ut den femte april!

Jag kollade snabbt över vilka filmer jag missat från året och kom upp med följande lista:
That obscure object of desire
Sorcerer
The duellists
Saturday night fever
3 women
A bridge too far
Capricorn One


That obscure object of desire är en klassiker av surrealisten Luis Buñuel. Jag har bara sett en enda film av honom tidigare, Belle de Jour från 1967. Detta är Buñuels sista film och den anses som ett mästerverk, den har 100% på Rottentomatoes och väldigt högt betyg på IMDB.

Sorcerer är William Friedkins omtalade remake på The wages of fear. Roy Scheider i huvudrollen skadar ju inte heller.

The duellists är Ridley Scotts debutfilm. Den vill man väl ha sett ändå va? Keith Carradine och Harvey Keitel utmanar varandra till förbannelse...

Saturday night fever var en film som jag absolut inte var intresserad av när jag växte upp men den är ändå en sådan film som man bör sett tror jag. John Badham regisserade och vi ser här John Travolta före Pulp Fiction.

3 women av Robert Altman. Jag tror inte jag har sett någon riktigt dålig film av Altman. Istället är flera av hans filmer otroligt bra och jag blir alltid överraskad av honom. Detta ska tydligen vara hans "Bergman-influerade" film. Lustigt att både Altman och Allen var så influerade av Bergman där i slutet av sjuttiotalet. Har stora förhoppningar på denna.

A bridge too far. Richard Attenboroughs mastodontfilm med en lista av kända skådespelare lika lång som mitt ena ben. Enda problemet med denna är att den är så sablans lång, Hoppas bara jag finner tid att se denna.

Capricorn One är konspirationsteorifilmen om en rymdfärd till Mars. Denna film stängde jag snart av. O J Simpsons flinande nuna blev för mycket för mig efter att jag sett delar av dokumentärserien O J: Made in America. Jag blev väldigt avtänd. Jäklans vilken vidrig människa han är! Och dessutom vet jag vad filmen går ut på och utan filmens mysterium kändes den lite meningslös.

The Edge of Seventeen (2016)

The edge of seventeen är en typisk American independent-film. Vi får följa sjuttonåriga Nadines liv under slutet av high school. Hon känner sig utanför allt; familjen, skolan, kompisgäng. Den enda hon har i hela världen är kompisen Krista. De har varit bästisar sedan småskolan. När så en dag Krista går och kärar ner sig i Nadines dryge och vinnande storebror Darian rämnar Nadines liv.

Detta borde varit en film som passade mig som handen i handsken. Jag gillar genren och stilen. Pratiga filmer som fokuserar på karaktärer och relationer är mumma tycker jag. Tyvärr var detta dock inte en fullständig hit. Visst, den är bättre än ok men den har en del kvar till toppen. Det är manusförfattaren och regissören Kelly Fremon Craigs första film och som sådan är den överraskande bra och jag väntar med spänning på hennes andra film.

Filmens huvudperson Nadine spelas av Hailee Steinfeld. Hon är bra i denna roll. Om hon är en ny Meryl Streep vet jag dock inte. Det är en ganska svår roll då hon under stora delar av filmen är vrång och elak mot de flesta i sin omgivning. Nadine saknar sin döde far och hon tycker att mamman favoriserar storebror. Hon känner sig förrådd av sin bästis. Nadine är arg på allt och alla. Rimligt eller orimligt lämnas åt åskådaren att avgöra. Jag kan tycka att hennes ilska mot allt och alla är lite väl endimensionellt. Dessutom är det en oattraktiv egenskap hon visar upp. Eller är det ok att folk beter sig som ett svin hela tiden så fort han eller hon mår dåligt? Klart det kan vara förståeligt, men är det ok? Är det då förståeligt i denna film? Nja, vet inte jag. Det känns som att filmen saknar ett djup som hade gjort att jag kunnat tycka om Nadine bättre. Ska man ha en karaktär som under stora delar av filmen hatar allt och alla i sin omgivning, bör man också ge karaktären fler dimensioner som åskådaren kan fatta tycke för. Kan det vara så att jag finner denna film lite för endimensionell? Jag jämför med en film som Moonlight och då bleknar The edge of seventeen hastigt.

Filmen är bättre under första halvan än andra, eller specifikt slutet. Slutet är direkt dåligt. Den får ett tämligen hastigt avslut där Nadine över en natt (bokstavligen) ändrar personlighet helt och hållet. Det blev lite för välordnat för min smak. Filmen lämnade mig inte med en massa intressanta funderingar utan bara ett "jaha?". Var det inte mer än detta Fremon Craig ville med sin karaktär Nadine?

Filmens bästa relation var helt klart mellan Nadine och läraren Mr Bruner. Läraren spelas av veteranen Woody Harrelson och även om vi inte får en lika lysande insats av honom som när han spelade Marty Hart så är han ändå filmens stöttepelare. Jag gillar också kemin mellan Nadine och filmens oväntade "love interest" Erwin, spelad av Hong Kong-ättade kanadensaren Hayden Szeto. Kul med en asiatisk karaktär som får mer speltid än som en bifigur. David Chen borde bli glad också.

Mamman och brorsan då? Mamma Mona spelas av Kyra Sedgwick som är en stabil skådis. Brodern Darian spelas av Blake Jenner som nyligen spelade huvudrollen i Richard Linklaters Everybody wants some!! Han är riktigt bra i Linklaters film och det smittar av sig på mig när jag ser denna film. Jag har svårt att ogilla honom lika mycket som Nadine gör. Jag tror inte ens att det är Fremion Craigs ambition att publiken ska hata honom. Men vad vet jag? På något sätt känner jag det som att filmen har ett hjärta, just det som den hyllas för, men att den samtidigt saknar ett varmt hjärtat.

The edge of seventeen är lite som 20th century women som jag skrev om förra veckan. Den var mycket bra under titten, men så fort den var över kände jag att den falnade i mitt huvud oroväckande fort. När jag dessutom tyckte att slutet på dagens film inte riktigt höll måttet blir det som det blir. Jag reserverar mig inför eventuell omtitt då åsikten kan revideras!

Jag ger The edge of seventeen tre saknade fäder av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Tower (2016)

 

Jag gillar bra dokumentärer och Tower var en dokumentär jag hört gott om. Självklart är ämnet en viktig del av en dokumentär, och ibland kan man bli överraskad över hur intressanta till synes ointressanta ämnen kan vara om det bara presenteras på ett bra sätt av en entusiastisk filmmakare. Den andra faktorn som kan göra en dokumentär bra eller great är dess format och innovation.

Tower har båda bitarna. Den handlar om en av de första masskjutningarna i USA's historia då en före detta prickskytt från marinkåren den första augusti 1966 förskansade sig högst upp i "The Main Building Tower" på The University of Texas at Austin. Under 96 minuter dödade han 14 personer och skadade 31 till. Intressant ämne som sagt.

Filmen är också innovativ i sitt berättande. Den blandar stilar med ett lyckat resultat. Under stora delar av filmen har de animerat händelserna och ofta lagt animationerna ovanpå historiska bilder från tv-nyheterna och stillbilder. Vissa partier är enkom de historiska bilderna. Senare under filmen syns "talking heads", den vanligaste formen av intervjuer i dokumentärer.

Filmen är kort, endast 82 minuter, och den håller mitt intresse uppe under hela sin längd. Regissören Keith Maitland berättar medvetet om händelsen som taget ur perspektiven från ett antal av överlevarna. Under inledningen av filmen hålls vi åskådare okunniga om vad som händer, vår förvirring ska efterapa offrens dito. Allt eftersom blir bilden klarare och klarare om vad som händer och till slut får dramat sin upplösning.

Det stora valet som folket bakom dokumentären måste gjort är att de inte pratar om skytten alls. Hans namn nämns inte, inget om hans bakgrund eller eventuella motiv, psykiska problem eller annat. Det är som att Maitland inte vill ge honom den uppmärksamhet som massmördare alltid får i media. Han vill istället fokusera på offren. Det är ett modigt val och en bra tanke. Det brukar allt som oftast vara för lite fokus på offren i våldsdåd rent generellt sett (när det gäller massmedia, politikers och sådant folk). Men för denna dokumentär vet jag inte om det var idealiskt. Jag känner att jag gärna hade velat veta mer för att få kontext. Detta speciellt som det var ett så gammalt brott att jag inte hade egna minnen från händelsen (eller rapporteringen av händelsen mer specifikt).

Dokumentären är bra utan att glänsa. Om man gillar genren eller har special intresse av ämnet bör man absolut ge den en chans.

Jag ger Tower tre stekheta dagar av fem möjliga.

Betyg: 3/5

The Neon Demon (2016)

  

Tillit?

Nicholas Winding Refn är en filmskapare man inte kan lita på. Det står klart för mig efter att jag sett hans senaste film The neon demon. Det är kanske inte en aspekt av filmtittande som diskuteras ofta, men när jag ser en film och en bit in i filmen känner att regissören gör bra val om och om ingen kan jag känna en stor glädje och lycka över den trygghet som infinner sig. Ibland kallar jag sådana filmer för "riktiga film-filmer". Men när det omvända sker blir smärtan stor, Jag brukade gilla Kevin Smiths alster mer eller mindre utan förbehåll. Men det var före hans film Tusk. I den bevisade han att jag inte kunde lita på honom som filmskapare längre. Tilliten hade försvunnit i och med de katastrofala val han gjorde under andra halvan av den filmen. På samma sätt är det nu med Winding Refn...

Var ska jag börja? Detta är den värsta sortens pretto-smörja man kan se på bio. Filmen är yta, yta,yta och innehållet är spekulativt och uselt. Jag brukar bli förtjust över filmer som man får brottas lite med och som det tar ett tag innan man helt får greppet på och förstår. Men detta är inte en sådan film. Under titten satt jag och jämförde den med en psykedelisk film från 1970 av någon LSD-trippande filmmakare. Döm om min förvåning när Winding Refn tackar Alejandro Jodorowsky i eftertexterna till filmen. Spot on.

Filmen handlar om Jesse (Elle Fanning), en ung flicka på rymmen som försöker slå sig in som modell i drömmarnas stad Los Angeles. Hon möter där sliskiga modefotografer, gudalika designers, kyliga modellagenturfolk och andra flickor som hotas att ramla ner från toppen av de yngre och smalare sötnosarna som hela tiden utmanar nedifrån. Filmen ska väl visa vilket hårt liv modellerna har framför sig och vilka risker det för med sig. Vi får också veta av Winding Refn att det inte är bra att vara 13 år och rymma och ta in på sliskiga motell.

Filmens struktur och fokus på snygga bilder stämmer väl in med filmens tematik och budskap, men jag hade hoppats att filmen hade haft något mer intressant att säga. Det känns som att Winding Refn skrapar på ytan av någon intressant och spännande, men det är som att han inte vet hur han ska få ur sig det han vill säga. Den enda figuren i filmen som lockar till lite nyfikenhet är Ruby (Jenna Malone), men den karaktären krossas under Winding Refns absurda konstnärliga ambitioner i en scen i slutet som kan vara en av de mest groteska jag sett på år och dag. Och det, kära vänner, var inte en "bra" grotesk scen, den var bara grotesk för chockeffektens skull. Som om han vet att hans förmåga att skriva bra manus saknas och han känner att han måste göra något annat "over 9000" för att nå fram i mediebruset. Det är den scenen som slutgiltigen informerar mig om att filmen är "anus", och att jag inte kan lita på Winding Refn. Jag behöll tålamodet uppe efter hans tveksamma Only God forgives. Men efter detta är det slut mellan oss. Jag måste ha en gnutta självrespekt kvar! Damn it!

Spegel, spegel på väggen där - säg, vem som skönast i landet är? 

Jag ger The neon demon två speglar av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Buffy The Vampire Slayer - Season 7 (2002-2003)

Denna revy innehåller spoilers från Buffy the Vampire Slayer, säsong 7

Givetvis skulle man önska att sista säsongen av Buffy skulle vara den starkaste av de sju, men antagligen var det ett långskott, för vilka tv-serier avslutades med sin starkaste säsong egentligen? Förutom Firefly då! Det är kanske naturligt att slutet blir svagare då det är betungande för alla inblandade att lyckas knyta ihop säcken på ett bra sätt och samtidigt addera ny energi i serien hela vägen in mot mål.

Jag tycker i alla fall att säsong 7 är svagare än femman och sexan. Och svagare än tvåan och trean också. Den är i nivå med fyran och ettan för mig. Säsongen story arc är svag och ogenomtänkt känns det som. Som vi diskuterade i podden svänger det fram och tillbaka om flera saker, inte minst Buffys roll i gruppen, från hyllad, till utkastad ur sitt eget hus tillbaka till ledare i gruppen inom en miniarc om 3-4 avsnitt.

Att de valde att lägga till en massa nya ansikten i form av the wannabies (the potentials) känns också olyckligt. Förvisso synkar det in i det övergripande temat att serien ofrånkomligen handlar om mångfacetterade och starka tjejer så tar det onödigt mycket fokus på de karaktärer vi lärt oss älska, scoobisarna, som jag ville spendera varje sekund med desto närmare slutet vi kom.

Tyvärr var kärleksrelationen mellan Kennedy och Willow också under all kritik. Kennedy känns inte som en person som Willow skulle falla för. Det är snarare en tjej som skulle passat i Cordelias bitchiga gäng från säsong 1, det vill säga det gäng som gjorde livet surt för Willow under hela hennes uppväxt som den nörd hon var.

Trots att den övergripande story arcen inte är speciellt bra finns det ändå favoritavsnitt från säsong 7. Jag älskar avsnittet med Gnarlen som äter köttslamsor från Willows mage när hon ligger osynlig och paralyserad i en grotta. Det är en av de äckligaste scenerna i hela serien. Självklart älskar jag säsongens master class i tv-seriekreativitet i Jane Espensens Conversations with dead people där vi både får finurlig komedi med Buffy och dramatisk spänning med Dawn och en tyvärr något avtrubbad romantiskt nostalgi med Willow. Ett humoravsnitt som gick hem hos mig var Storyteller där säsongens uppstickare Andrew spelar in en videodagbok från huset.

Vad mer? Jag gillar konceptet med The First även om det hade varit lite kul att få lära sig mer om han/hon/det. Jag älskar såklart Caleb, spelad av en av mina favoriter Nathan Fillion. Och det var kul och lite känslosamt att återse Angel, Faith och The Mayor.

Sista avsnittet är svagare än vad jag skulle önskat men det känns ändå alltid konstigt att se det just för att det är det allra sista avsnittet av de 144. Det går inte att inte bli ledsen, vemodig och ångestfylld när signaturmelodin tonar ut för sista gången. Det är som att förlora en nära vän som man umgåtts med mycket under en längre tid. Som om allt det roliga tagit slut. Som att inse att nu måste man tillbaka till sin egen vardagsbänk...

Min topplista för säsongen:

5. Dirty girls (S07E18)
4. Chosen (S07E22)
3. Same time, same place (S07E03)
2. Storyteller (S07E16)
1. Conversations with dead people (S07E07)

Bubblare: Lies my parents told me (S07E17), First date (S07E14), Showtime (S07E11), The killer in me (S07E13)

Jag ger säsongen en svag fyra.


PS, om du är intresserad av Buffy kan jag tipsa om Buffypodden som jag och Johan körde 2015-2017. Där poddar vi om hela serien, alla sju säsonger, alla 144 avsnitt under 47 glimrande poddavsnitt. Du hittar podden här.

Tidigare revyer: Season 1, Season 2, Season 3, Season 4, Season 5, Season 6