The edge of seventeen är en typisk American independent-film. Vi får följa sjuttonåriga Nadines liv under slutet av high school. Hon känner sig utanför allt; familjen, skolan, kompisgäng. Den enda hon har i hela världen är kompisen Krista. De har varit bästisar sedan småskolan. När så en dag Krista går och kärar ner sig i Nadines dryge och vinnande storebror Darian rämnar Nadines liv.
Detta borde varit en film som passade mig som handen i handsken. Jag gillar genren och stilen. Pratiga filmer som fokuserar på karaktärer och relationer är mumma tycker jag. Tyvärr var detta dock inte en fullständig hit. Visst, den är bättre än ok men den har en del kvar till toppen. Det är manusförfattaren och regissören Kelly Fremon Craigs första film och som sådan är den överraskande bra och jag väntar med spänning på hennes andra film.
Filmens huvudperson Nadine spelas av Hailee Steinfeld. Hon är bra i denna roll. Om hon är en ny Meryl Streep vet jag dock inte. Det är en ganska svår roll då hon under stora delar av filmen är vrång och elak mot de flesta i sin omgivning. Nadine saknar sin döde far och hon tycker att mamman favoriserar storebror. Hon känner sig förrådd av sin bästis. Nadine är arg på allt och alla. Rimligt eller orimligt lämnas åt åskådaren att avgöra. Jag kan tycka att hennes ilska mot allt och alla är lite väl endimensionellt. Dessutom är det en oattraktiv egenskap hon visar upp. Eller är det ok att folk beter sig som ett svin hela tiden så fort han eller hon mår dåligt? Klart det kan vara förståeligt, men är det ok? Är det då förståeligt i denna film? Nja, vet inte jag. Det känns som att filmen saknar ett djup som hade gjort att jag kunnat tycka om Nadine bättre. Ska man ha en karaktär som under stora delar av filmen hatar allt och alla i sin omgivning, bör man också ge karaktären fler dimensioner som åskådaren kan fatta tycke för. Kan det vara så att jag finner denna film lite för endimensionell? Jag jämför med en film som Moonlight och då bleknar The edge of seventeen hastigt.
Filmen är bättre under första halvan än andra, eller specifikt slutet. Slutet är direkt dåligt. Den får ett tämligen hastigt avslut där Nadine över en natt (bokstavligen) ändrar personlighet helt och hållet. Det blev lite för välordnat för min smak. Filmen lämnade mig inte med en massa intressanta funderingar utan bara ett "jaha?". Var det inte mer än detta Fremon Craig ville med sin karaktär Nadine?
Filmens bästa relation var helt klart mellan Nadine och läraren Mr Bruner. Läraren spelas av veteranen Woody Harrelson och även om vi inte får en lika lysande insats av honom som när han spelade Marty Hart så är han ändå filmens stöttepelare. Jag gillar också kemin mellan Nadine och filmens oväntade "love interest" Erwin, spelad av Hong Kong-ättade kanadensaren Hayden Szeto. Kul med en asiatisk karaktär som får mer speltid än som en bifigur. David Chen borde bli glad också.
Mamman och brorsan då? Mamma Mona spelas av Kyra Sedgwick som är en stabil skådis. Brodern Darian spelas av Blake Jenner som nyligen spelade huvudrollen i Richard Linklaters Everybody wants some!! Han är riktigt bra i Linklaters film och det smittar av sig på mig när jag ser denna film. Jag har svårt att ogilla honom lika mycket som Nadine gör. Jag tror inte ens att det är Fremion Craigs ambition att publiken ska hata honom. Men vad vet jag? På något sätt känner jag det som att filmen har ett hjärta, just det som den hyllas för, men att den samtidigt saknar ett varmt hjärtat.
The edge of seventeen är lite som 20th century women som jag skrev om förra veckan. Den var mycket bra under titten, men så fort den var över kände jag att den falnade i mitt huvud oroväckande fort. När jag dessutom tyckte att slutet på dagens film inte riktigt höll måttet blir det som det blir. Jag reserverar mig inför eventuell omtitt då åsikten kan revideras!
Jag ger The edge of seventeen tre saknade fäder av fem möjliga.
Betyg: 3/5
