Veronica Mars (2014)

Veronica Mars: A teenaged private eye. Trust me. I know how dumb that sounds.

På påskdagen hade jag besök från filmspanaren Joel och efter en öl på terrassen blev det promenad till ett matställe. Efter det blev det film och valet var givet då vi båda är stora fan av tv-serien Veronica Mars. Finansierad med hjälp av en så kallad "kickstarter" har ju en långfilm om den ettrige lilla privatdetektiven filmats.

En "riktig" långfilm som följer upp en nedlagd tv-serie? Jag tänker genast på Serenity som efterföljde Firefly. I det fallet gick Universal in med en ganska stor budget och Joss och gänget gjorde en maffig film som känns som en biofilm, inte som ett förlängt avsnitt av serien. När det gäller Veronica Mars har de inte lyckats med detta, istället känns filmen just som ett förlängt tv-serieavsnitt.

I Serenity tog också Whedon och jackade upp "the stakes", men icke så i Veronica Mars. Joel och jag snackade lite om filmen efteråt och vi tyckte nog båda att det hade varit bättre om de låtit Veronica börja på FBI som det snackades om i slutet av sista, tredje, säsongen. Det hade kunnat bli en jättebra film och ett avsteg från tv-serien och dess format samt teman. Istället återkommer Veronica från sina universitetsstudier tillbaka till Neptune i södra California och allt vevas ett varv till.

Vad filmen lyckas mycket väl med är "fan service" till de törstande och betalande fansen. Alla principalkaraktärer dyker upp igen. Självklart är det kul att få se vad som hänt med karaktärerna man älskade när det begav sig. Samtidigt var det så länge sedan jag såg tv-serien att jag hade lite svårt att komma ihåg många av karaktärerna, men det kom tillbaka till mig smygande. Detta är också ett område där filmen inte lyckas lika bra som tex Serenity. Det känns som att det är tämligen meningslöst att se Veronica Mars utan att ha sett serien. Jag har hört från åtskilliga filmälskare att det går att förstå gruppdynamiken och karaktärerna utan problem i Serenity även för folk som inte sett tv-serien Firelfy.

Men i slutändan var det bitvis ljuvligt att återse alla gamla karaktärer med Veronica i spetsen. Kristen Bell är som gjuten i den rollen. Pappa Mars är fortfarande omåttligt fantastisk och Logan Echolls är och förblir också en favorit. Mac hade ny frisyr och vi fick allt för få scener med Weevil. Bland the sleeze balls är Vinnie Van Lowe och Dick Casablancas favoriterna och de levererar här också. Filmen slutar som om det vore en start på fler avsnitt. Jag hoppas lite att det blir fler sådana här filmer, som mer känns som tv-filmer för övrigt.

Tipset för hugade fans är att se om tv-serien innan ni ser filmen. Det är inte ett måste men det skulle säkert höja upplevelsen.

Jag hade en god stund med Veronica, men den höga extasen som jag förväntat mig uteblev. Därmed ger jag filmen Veronica Mars tre teleobjektiv av fem möjliga.

Betyg: 3/5 

Lykke Li, Berns, Stockholm (2014)

Lykke Li, Berns salonger, Stockholm, torsdagen den 24:e april 2014

Detta var femte gången jag såg Lykke Li. Denna gång som alltid med allra bäste Lars-Ola. Vi brukar ju gå på konsert ihop. Som vanligt gick vi mot showen med något oklara förväntningar. Lykke släpper ju sitt tredje album "I never learn" nu i dagarna och releasekonserter som denna kan vara vanskligt. Artisten vill såklart spela alla nya låtar medan publiken vill höra de gamla favoriterna.

När Lykke till slut äntrade scenen kände jag direkt att detta kunde bli hur bra som helst. Hon gled in genom rökmaskinernas dimmor. Helt klädd i svart och med blött långt rakt hår som tagen ur en japansk skräckfilm. Hon har stil tjejen. Hon är så häftig, så cool, så het. Otrolig persona helt enkelt.

Efter konserten seglade vi ut som på små moln och på väg mot pendeltågen undrade vi om detta var den bästa konserten av de fem? Jag håller nog första konserten, den på Popagande i augusti 2009 som bäst fortfarande. Dels var det ett så sanslöst ös då, dels spelade de Complaint department. Sanslöst ös? Javisst, det lustiga med Lykke's konserter är att många av låtarna som är långsamma på skivan blir ösiga och makalöst tunga i liveversioner. Bandet svänger bra, men det är framför allt de massiva trumpartierna som är så otroligt bra. Allra bäst brukar det bli när Lykke tar två trumpinnar och bankar allt hon orkar på pukorna tillsammans med den förträfflige batteristen Lars Skoglund.

Den andra konserten som kan konkurrera var releasekonserten inför andra skivan som gick av stapeln på den lilla, lilla Kägelbanan senhösten 2010. Då stod vi så nära att vi kunde ta på henne. Vi stod så nära att varje fall jag tyckte att det blev lite obehagligt, som om jag inkräktade på hennes privata sfär.

Årets konsert var i alla fall i klass med de två. Detta trots att hon kom in drygt en timme efter utsatt tid. Och trots att hon spelade en massa lugna nya låtar under första halvan av showen. Låtar som jag redan börja lyssna in mig på, men som vid första lyssningen där på konserten inte satt i mitt huvud än (såklart). Men just som jag började känna en viss tristess kom ett parti med äldre låtar, framför allt från förra skivan "Wounded rhymes", som var magiskt bra. Trummorna var helt sanslösa. Det var livemusik i sin essens. Låtarna blommade ut till sin full prakt i de versioner vi fick oss till livs. Låtar som inte alls är "tunga" på skivan fick en tyngd som jag knappt orkade bära. Bästa låtarna var; Little bit, I follow rivers, Rich kids blues, Youth knows no pain och Get some... Fan, Lykke Li, släpp genast en liveskiva med be bästa versionerna. Jag vill höra låtarna i sina rätta kostymer. De bleknar och glider undan. Give.

Jag har slagit samman låtlistan från konserten i torsdags med en Henkes best of. De 18 inledande bitarna är setlistan från showen. Till de har jag adderat elva lite äldre låtar som är bra. Mycket nöje med lyssningen. Ha de!

Spotifylistan finner du här.

Setlist, Berns salonger, Stockholm, 2014-04-24 (låtar 1-18),
Henkes Best of Lykke Li (låtar 19-29):
1. I never learn
2. Love out of lust
3. Just like a dream
4. No rest for the wicked
5. Jerome
6. Hanging high
7. Never gonna love again
8. Little bit
9. Gunshot
10. Love me like I'm not made of stone
11. Sleeping alone
12. I follow rivers
13. Rich kids blues
14. Heart of steel
15. Youth knows no pain
16. Get some
17. Du är den ende
18. Silent my song

19. Complaint compartment
20. Breaking it up
21. I'm good, I'm gone
22. Dance, dance, dance
23. Tonight
24. Sadness is a blessing
25. I know places
26. Breaking it up (Familjen remix)
27. Until we bleed
28. Everybody but me
29. Window blues

Remake (2014)

Remake var den tredje svenska filmen jag såg på bio på kort tid. Den visades som "förhandsvisning" (den har inte fått distribution än så vad den förhandsvisades inför vet jag inte) på Cinemateket Victoria och när en filmspanare skickar ut förfrågan om någon vill hänga med, ja då är det bara att upp och hoppa. När det dessutom var påskledighet var det en perfekt tajming. Det var Joel, Fiffi med vännina och jag som begav oss till Victoria på annandagen. I vimlet skymtade vi Jimmy också som var där med en bekant.

Första scenen av filmen är filmad på ett jobbigt sätt. Kameran är 2 cm från ansiktet av en sovande man och kameran är på sne och skakig. Kort därefter inser jag att hela filmen är filmad med huvudpersonens digitala systemkamera. Det är precis som i filmen Cloverfield, att filmen är det som karaktären filmar med sin kamera. Ok, det kan vara ett roligt grepp tänker jag och hänger på med visst intresse.

Lisa och Martin är sambosar på väg till New York för en semester. Lisa har några år tidigare spenderat en tid i New York men för Martin verkar det vara första gången han besöker staden. Lisa är sugen på att återuppleva festglada dagar i hennes kära återseende av staden medan Martin vill göra turistiga aktiviteter. Om kvällarna blir han trött och vill gå hem till den hyrda lägenheten istället för partajja som en galning. Allt eftersom börjar förhållandet knaka i fogarna.

Filmen är intressant i inledningen, inte minst på grund av dess struktur med den ständigt filmande Lisa. Vi ser det hon ser. Ibland lånas kameran mer eller mindre motvilligt ut till Martin eller Lucas och vi får då se Lisa som karaktär också. Samtidigt som Martin sitter hemma i lägenheten träffar Lisa en lokal stand up comedy snubbe vid namn Lucas.

En bit in i filmen börjar jag tycka att den är lite tråkig och mina tankar glider iväg, men då mind fuckas vi åskådare lite grann och hela historien får en annan tyngd och jag tunar in igen. Resten av filmen är en resa genom galenskap, ett ruttnande förhållande och en förlorad möjlighet. Lisa får lära sig den hårda vägen att de val man ångrar mest är de då man inte vågade säga ja.

I perspektiv mot de andra två filmer vi nyligen sett med Filmspanarna; Tommy och The quiet roar var detta ett gigantiskt steg framåt. Det är en liten svensk independentfilm med fina skådespelarprestationer och en intressant story. För ovanlighets skull hade jag inte problem med skådisarna eller deras skådespeleri. Denna gång var det dramats karaktärer som var absurda. Lisa och Martin bevisar med stor tydlighet att det är bättre att vara ensam än i ett dåligt förhållande. Lucas var den enda friska personen i denna film.

Jag ger Remake tre frierier av fem möjliga.

Betyg: 3/5 

Fiffi bloggar också om filmen idag som del av hennes svenska film-tema.

Top 10 films of 1999

Jag har publicerat årsbästalistor för alla år från och med år 2000. Nu tar jag mig an 90-talet baklänges och börjar därmed med 1999. Det var ett maffigt bra filmår. Låt oss söka i minnet. Vilka var mina favoriter från '99 egentligen? Vilka filmer ska få plats på min högst personliga favoritlista?

Till att börja med insåg jag snart att denna lista kommer bli en kombination av mina minnen av filmerna, minnen som nu nästan har 15 år på nacken i många fall, samt lusten att se om filmerna... Javisst, en del av listan kommer formas av hur omtittningsbar jag upplever att filmerna är.

Jag har också tagit mig an uppgiften på ett nytt sätt. De elva hetaste prospekten har jag alla tittat på lite, spelat och spolat lite i inledningen av filmerna till jag fått tillbaka känslan för filmen. I något fall blev jag sittandes och tittade på halva filmen innan jag hejdade mig. Det blir höga poäng på den filmen vill jag lova.

På tal om komedier är det en svår genre. Samtidigt som vissa komedier åldras fruktansvärt dåligt är de som överlever tidens tand oftast otroligt omtittningsbara. Jag tror att jag kommer ha fler komedier på listan idag än om jag skrivit den under våren år 2000.

Generellt sett var det ett starkt år och jag kommer ha en hel drös med hedersomnämnanden


10. Fight Club

Har fortfarande bara sett denna film en gång och då på fyllan. Borde ses om. You wanna finish her off?



9. American Pie

Nydanande komedi som ställer de gamla trötta high school comedy-stereotyperna på huvudet.



8. The Mummy

Äventyrligt och underhållande med Rachel Weisz, Brendan Frazer och John Hannah.



7. Magnolia

Majestätisk multihandlingscollage av P T Anderson med Tom Cruise, Philip Seymour Hoffman, Julianne Moore och en massa grodor. Måste se om denna för kalibreringens skull.



6. Galaxy quest

Underskattad komedi om nedlagd sci-fi-serie med fanatiska fans på convention. Med Sigourney Weaver, Tim Allen, Alan Rickman, Sam Rockwell, Enrico Colantoni och Justin Long. Måste ses om!



5. Being John Malkovich

Spike Jonze, Charlie Kaufman och en långhårig John Cusack räcker för mig. Bra grejjer.



4. The straight story

Fantastisk film av David Lynch, speciellt som den är så o-Lynchig.

3. Office space


En favorit bland komedier. Igenkänningshumor när den är som bäst. Såg halva filmen när jag "bara skulle kolla lite"...



2. The Thomas Crown affair

Äventyrligt och underhållande. Magiskt samspel mellan Pierce Brosnan och Rene Russo.



1. The Matrix

En otrolig bioupplevelse då jag såg filmen helt ospoilad. Tog actionfilmen till nya höjder och är ändå för mig mer en filosofisk mind fuck än en actiondängare.




Mina hedersomnämnanden.
Eftersom jag såg Eyes wide shut och Ghost dog så nyligen hann de inte riktigt slå sig in på listan, men de ligger där och nosar. Vid nästa uppdatering har de kanske slagit sig in? Det var också svårt att lämna ute årets Bond-film. De filmer som låg närmast i ungefärlig fallande ordning; The world is not enough, Ghost dog: The way of the samurai, Eyes wide shut, Cruel intentions, Pushing tin, Dogma, Sleepy Hollow, Notting Hill och Any given Sunday.


1999 års största besvikelse stod Michael Mann för:
The insider
Efter den briljanta Heat kommer han med denna supertråkiga BOATS. Och träbiten Russell Crowe. Fy tusan vad han är trist.


Detta med att skriva årsbästalistor sprider sig som en löpeld. Fler och fler listfrälskta filmnördar sällar sig till oss! Här blir det topplistor över filmåret 1999 i massor;
Fiffi
Movies-Noir
Flmr
Filmitch
Cecilia
Onsdagen den trettonde juli 2016 kommer det ut fler listor:
Jojjenito
Filmfrommen
Absurd Cinema
Filmmedia
Sofia

Decennier - omstart och 1960-talet

...and we're back! Har du saknat oss och vår resa genom filmhistorien? En resa där vi tittar på de filmer vi velat se men av olika anledningar inte har sett än. Introduktionsinlägget finner du här om du glömt vad projektet går ut på.

Nu har vi anlänt sextiotalet och jag tror bestämt att Movies-Noir har sprängt alla fördämningar. Detta är ett av hans många favoritdecennier! Hur det faller mig på läppen återstår att se.

Som vanligt kommer vi på fredagarna blogga om samma filmer och då tillsammans med vår trogne medbloggare Jojjenito. Efter långdragna och komplicerade förhandlingar har vi kommit fram till denna grupp filmer för våra gemensamma fredagar:

2/5 - To Kill a Mockingbird (klassisk moralkaka från Hollywood)
9/5 - Advise & Consent (Otto P leker Vita huset)
16/5 - Bande à part (Godard i nya franska vågen)
23/5 - The Graduate (Nya Hollywood)
30/5 - The Jungle Book ( månadens Disney)

Mina ambitioner är som vanlig ett dussintals filmer och kanske någon mer. Se fram emot bloggning av sextiotalsfilmerna framför allt på helgerna. Vilka filmer tror du att jag kommer se?

Movies-Noir har också skrivit ett introduktionsinlägg för sextiotalet, läs det här.

Ghost Dog: The Way Of The Samurai (1999)

Ghost Dog: In the words of the ancients, one should make his decision within the space of seven breaths. It is a matter of being determined and having the spirit to break through to the other side.

Jag såg Jim Jarmusch's film Ghost dog: The way of the samurai om natten. Denna blå film passade i mörkret. Jag var dåsig och halvvägs in i sömnens landskap. Det var perfekt för en film som denna. Filmen är hundra procent stämning och känslor. Jim Jarmusch gör helt unika filmer. Ibland blir det för svårbegripligt (läs The limits of control), men allt som oftast blir det mycket bra. Ghost dog är mycket lik hans senaste film Only lovers left alive, eller är det tvärtom? Båda är genrefilmer men gjorda på Jarmusch's speciella atmosfäriska sätt.

Forest Whitaker spelar en lönnmördare som lever sitt liv efter de uråldriga reglerna som gällde för de moraliskt högstående samurajerna. Ghost dog har sitt liv att tacka en maffiaboss på mellannivå i en av de lokal "familjerna". Han utför mord åt sin "master" men en dag blir det lite fel och hela hopen spagettimafiosos är plötsligt på jakt efter honom. Dåligt för maffiasnubbarna.

Filmen har en störtskön stämning som sagt. Den är inte en sprudlande actionfilm, snarare en drama med lite inslag av våld och thrillern. Kan den kanske lite, lite jämföras med Drive från häromåret? Nej den hade inte lika brutala våldsscener men ändå.

Trots Forest's väldiga hydda är han trovärdig som samurajen. I inledningsscenen ser man honom gå på gatan och korsa genom en grupp där ingen ser honom. En affärsinnehavare går ut och slänger sopor i en soplåda och Ghost dog går förbi honom i blinda spotten så att mannen inte ser honom.. Den scenen är mycket snyggt filmad.

I slutet av filmen får man se en av de mest innovativa avrättningsmetoderna jag sett. Den innehåller en polygrip, om du sett den vet du vilken jag menar.

Filmen är uppdelad som kapitel och varje del inleds med ett stycke ur en bok om samurajens levnadssätt. Det var en av de grepp som gav filmen den stämning den har. En anna sak var kontrasten mellan scenerna med Ghost dog, den lilla flickan och den lustiga fransktalande haitiern i sin glassbil samt scenerna där Ghost dog jagar maffiatyperna.

Detta var en mycket trevlig film. Otroligt bra egentligen. Det är en film som kommer växa i huvudet på mig. Den är nog tillsammans med Broken flowers och Only lovers left alive min favoriter från JJ.

Jag ger Ghost dog: The way of the samurai fyra bilstartarmanicker av fem.

Betyg: 4/5

Eyes Wide Shut (1999)

Alice Harford: If you men only knew...

En av de största blinda fläckarna i min filmiska biografi var till nu Kubrick's Eyes wide shut. Den var given att ses inför 1999-listan. Herregudars, hur ska man klara av att ta in en film som denna? Filmen har så mycket symbolik och på ytan obegripliga detaljer att min hjärna kokar över likt den obevakade risgrynsgröten.

Jag tror att det är helt omöjligt att veta vad jag tycker om filmen efter endast en enda sittning med den. Den var snygg som fasen i blu-ray och på skivan finns en hel del extramaterial som jag inte sett än. Däri kanske en del av all information i filmen avkodas. Jag hade i alla fall en massa frågor i huvudet efter jag sett klart filmen. En film som skapar dessa känslor och gör så att nyfikenheten väcks tycker jag allt som oftast mycket om. Men en film som Mulholland drive som gav liknande huvudbry slog mig hårt i magen också, och inte bara i huvudet. David Lynch's filmer går in i mig lättare, Kubrick's är så kliniska och kalla att det tar mig ett bra tag att smälta dem.

Men låt mig då dryfta några av de mer ytliga uppenbara sakerna med filmen. Jag tycker att Nicole gjorde det bra, men jag har aldrig varit ett stort fan av henne. Hon är kall som få tycker jag. Tom är däremot en av de få riktiga stora stjärnorna vi har. Han brukar aldrig vara dålig och det är han sannerligen inte här heller. Men ändock var det något som skavde i hans framförande. Han var inte helt klockren helt enkelt. Jag vet inte vad som var fel, det var kanske det att han inte sprang som en galning i någon scen i denna film. Encroyable!

Sydney Pollack var en ljuspunkt i filmen. Fasen, han är alltid superstabil i allt han gör! Jag skrattade gott åt Alan Cummings gayiga nattportier, och trodde inte mina ögon när svenska Marie Richardson dök upp i en liten biroll. Nej, det visste jag inte om.

Jag måste fortsätta att bearbeta denna film. Och endera dagen ser jag kanske om den. Det finns så många detaljer jag skulle vilja suga i mig under en andra titt. Eller så bryter jag ihop och googlar efter svar... Min första fråga är om Alice varit på festerna som en gäst? Eller till och med en av glädjeflickorna? Fans det något där? Jag misstänker att inga exakta svar ges, men jag är nyfiken på hur filmens fans har tolkat den...

Det finns i alla fall något fantasieggande och kittlande med hemliga sekter bestående av mäktiga personer som sysslar med sexorgier, eller hur? Och även om jag inte förstår filmen satt jag fascinerad och oftast med hakan tappad ner mot bröstet. En mäktig film om än höjd i dunklet. Den måste givetvis få ett bra, ett högt betyg. Men är den en personlig favorit? Nej inte än, den måste göra sin hemläxa först. Seså film, börja behandla dig i min hjärna nu!

Jag ger Eyes wide shut fyra orgier av fem möjliga.

Betyg: 4/5