Filmspanarna Tema #6: Omstart

Jag missade det senaste mötet med Filmspanarna. Därför var det med stort intresse jag läste Fiffis mail där nästa tema annonserades. Omstart. Hmm, hur tusan ska jag få ihop till en tio-i-topp lista på det temat, tänkte jag. Vilka filmer finns...? Har de valt detta tema för att djävlas med mig? Men nej, det måste varit för omstarten av Maya-kalendern. Så, det är bara att börja arbeta. Det visade sig efter mången sömnlös natt att det viss finns en hel del filmer på temat.

Jag har just avslutat Dexter Season 7. Jag har fått för mig att nästa säsong kommer bli den sista av denna lysande serie. Tala om omstart! Vad kan den sista säsongen ha i sitt sköte, jag bara undrar. Dagens lista blir inte "bara" en lista av filmer, den blir lite mer lös i hullet. Hoppas ni gillar.



10. Omstart från dåliga förhållanden

Julia Roberts sliter sig loss från den äkta maken från helvetet i Sleeping with the enemy. Den vackra sökte också en omstart från "dåligt förhållande" i Pretty woman. I originalslutet bröt hon upp och satte sig på bussen för att åka hem och avsluta sina studier. En omstart bra som någon, men testpublik och fega producenter dömde Vivian till ett fortsatt liv i prostitution. Vad annat kan hennes liv med Edward bli?


9. Reboots - alla omstarters moder

Ett tecken på dålig fantasi i Hollywood? Filmbranschen kryllar av reboots. Låt oss tänka på några... Bond gick från mallfilmens format, en statiskt upprepning av samma sak, till en realistisk, våldsam och modern Bond. Batman gick från löjets skimmer, en serie komedier med burleska skurkar, till en realistisk, våldsam och modern Batman. Star Trek startades om. Spider Man rebootades innan de första filmerna hunnit sluta snurra i glesbygdsbiograferna. Och nu ska väl mannen av stål omstartas för femtielfte gången också. Hitta på något nytt! Snälla.

8. Om och om igen

Groundhog dag. Kommentarer överflödiga.


7. Vill du ha omstart? Uppfinn tidsresan.

Back to the future, Harry Potter and the prisoner of Azkaban och Bill & Ted's excellent adventure är alla trevliga och mysiga. Än mer intressant filmer om tidsresor, och potentiellt oändligt många omstarter, kan vara 12 monkeys, Terminator, Primer, Safety not guaranteed och Looper (flawed men ändå intressant). Men främsta av dem alla är väl ändå Donnie Darko? Han gör det.

6. Omstarter i filmens slutscen

Man kan tänka sig att Casablanca ingår här... "Louie, I think this is the beginning of a beautiful friendship". Men den mest underbara avslutsscenen, och den ljuvligaste omstarten, är ändå efter ängeln räddat George Bailey i It's a wonderful life.

5. Omstart i ett annat land.

Om så inte helsvenskt, ändock dansk-svenskt, den underbara Pelle Erövraren. Andra bra kandidater kan vara In America. Eller det ljuvliga eposet Dances with wolves (nu kan vi verkligen tala om personlig omstart, eller hur! ;-) )

4. Sökandet efter en omstart i drömfabriken - Hollywood.

Hur många filmer har gjorts på detta ämne. Ett tusen? Den mörkaste och bästa av dem alla är nog Mulholland Drive.

3. John Cusack söker en omstart i sina förhållanden

Härliga Laura. Hade hon sex med Ian? Underbar film. 

Härliga Debi. Underbar.

2. Tompas berömda memo

Jerry Maguire. You had me at "hello". Show me the money! 

 1. Omstart - vi drar till California

Alabama och Clarence. Romantiskt och våldsamt. Omstart. True romance.



Det var det. Nu är det dags för dig att göra en omstart och läsa de övriga Filmspanar-bloggarnas inlägg på temat "omstart":
Fiffis Filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord
Jojjenito
The Velvet Café
ExceptFear
Mode + film-Rebecca
Addepladde
Flmr
Filmitch

The Bourne Legacy (2012)

Jason Bourne was just the tip of the iceberg.

Bourne-trilogin från 2002, 2004 och 2007 är bland de bästa actionfilmerna jag sett. De eleverade genren när de kom. 80-talets actionkomedier lyftes till 90-talets actiondängare och på 2000-talet tog Bourne oss till den smarta och lite mer realistiska actionfilmen. Bourne-filmerna visade vägen och var antagligen katalysatorn till en modernisering av både Bond- och Batman-franchiserna. Både till utseende, allvar och realism.

Nu har dock Mr. Bourne himself, Matt Damon, hoppat av och istället fortsätter sagan med en annan agent från the Treadstone project. The Bourne Legacy handlar om Aaron Cross, spelad av Jeremy Renner. Jag hade mixade förväntningar på filmen. Kunde Tony Gilroy (tidigare manusförfattare till trilogin, nu både manus och regi) fortsätta leverera på hög nivå? Kunde han utveckla konceptet?

Svaren är Ja, och Nej. Filmen är en spännande och underhållande "smart" actionfilm. Men samtidigt är detta en återupprepning av gamla hittar. Någon utveckling av konceptet (det filmiska konceptet) finns inte. Handlingsmässigt försöker Gilroy ta konceptet vidare. Han erbjuder en förklaring varför agenterna från Treadstone är så överlägsna. Han blandar in en totalt osannolik historia där allt bygger på att agenterna tar piller och blir genmanipulerade på något sätt.

Detta var inte bra! Det är mer spännande när man inte vet hela sanningen. En stor del av charmen, om man kan säga så, hos Bourne var ju att man inte exakt visste vad som hänt med honom. Hans egen minnesförlust gav oss i publiken chansen att inte veta hur han blivit så effektiv. Jag såg det alltid som en kombination av avancerad träning och en avsaknad av mentala spärrar, dvs Bourne tar större risker än vad en normal människa, eller till och med en normal elitsoldat gör. Att det handlade om gröna och blå piller tar udden av denna historia å de grövsta. Mycket bläigt.

Jeremy Renner gör dock ett gott jobb med sin rollkaraktär. Han funkar i rollen, något som han antydde men inte fick visa fullt ut i MI 4, där Tom Cruise inte ville ha konkurrens(?). Den kvinnliga forskaren som slår sig ihop med Cross spelas av favoriten Rachel Weisz. Deras relation påminner en hel del om relationen mellan Bourne och den rödhåriga kanadensiskan i boken The Bourne Identity, vilket var en liten oväntad bonus.

Filmen kryllar av excellenta biroller och Edward Norton lyser klarast. Han är som vanligt mycket bra och han är som bäst när han förklarar den hemliga agentorganisationens roll i spelet. Flera av karaktärerna från de tidigare filmerna dyker också upp; Pam Landry, Noah Vosen och Dr. Albert Hirsch. Det var coolt att de förlagt denna film parallellt med slutet av The Bourne Ultimatum, även om det redan gjorts (överlappen mellan del två och tre).

Filmen var spännande och mycket kompetent gjort. Handling tog tyvärr fel väg och drog iväg ut på en irrfärd som lämnade mig ledsen vid vägkanten.

Totalt sett ger jag dock filmen ett vagt positivt betyg och The Bourne legacy får tre blå piller av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Searching For Sugar Man (2012)

En mycket lång flight mellan Frankfurt och Ottawa. Men ett bra in-flight video system kom till min räddning. En film hanns med medan flyget stod på plattan och väntade på avisning, en väntan som tog fyra timmar. När vi väl kom iväg var väl piloterna redan utmattade och vi hade en åtta timmar flygning framför oss. Videosystemet hade många bra och överraskande nya filmer. Denzel Washington's Flight var inte en av  dem.

Andra filmen jag tog mig an var den hyllade svenska dokumentären Searching for Sugar man. Jag hade fått starka rekommendationer, flera gånger om, från fellow Filmspanare Jessica. Även Jojjenito hade chimat in och givit filmen en rekommendation. Enligt den förhärskande auktoriteten Jessica var detta något av ett mästerverk och en crowd pleaser. Jag skulle dock akta mig från att läsa om filmen. Den skulle ses helt rent, utan spoilers. Sagt och gjort. Jag var som snön, vit.

Ok, detta är en härlig dokumentär, en varm och skön historia. Däremot var väl kanske inte twisten, hemligheten i filmen, så speciellt stor. Ungefär 5 minuter in i filmen visste man ungefär vad som skulle komma. Men filmen är mycket väl värd att ses ändå. Inte minst för den underbara musiken.

Handlingen lite kort och utan allt för stora spoilers... Dokumentären följer två killar i vår ålder nere i Sydafrika som ville ta reda på hur den i Sydafrika mytomspunne amerikanske musikern Rodriguez dog. Han gjorde två skivor 1970-1971 och sedan försvann han från scenen. Hans skivor blev dock mycket stora i Sydafrika och underground-rörelsen av lokala musiker som var emot apartheid (vita snubbar alltså) hyllade Rodriguez som "deras röst". När Rodriguez försvann bildades ett rykte, som blev en vandringssägnen, som blev till en myt, att Rodriguez hade skjutit sig på scen. Eller var det att han uppe på en livescen hällt bensin på sig och tänt eld. Han var i alla fall död som döden självt.

Dokumentären är uppbyggd som en spänningshistoria, där vi får följa de två killarnas undersökningar och hur de arbetar sig fram till lösningen på mysteriet. Under andra halvan av filmen får vi följa den mytomspunne lite närmare, och vi får veta lite om hans liv, men mycket selektivt urval från livet. Detta är långt långt från en biografi-dokumentär. Precis som många andra fascinerades jag framför allt av den sköna musiken, lite rebellisk Dylan-liknande singer-songwriter med Rodriguez's säregna sångröst.

Efter jag sett filmen sökte jag mer information på den stora interwebben och jag läste lite mer om Rodriguez 's öden. Dokumentären lämnade en hel del tämligen viktiga saker utanför. Allt för att skapa en bra=spännande dramaturgi antar jag. Själv gillar jag inte dokumentärer som allt för öppet skapar en spänning ur intet genom att välja att bara visa delar av en helhet. Jag förstår att dokumentären under första delen följde de två killarna från Sydafrika, för dem var det ett verkligt mysterium, och det är bra. Men under andra halvan ges en väldigt skev bild av verkligheten. Första halvan av filmen är en fyra, den andra halvan är tyvärr lite otillfredsställande, trots att det är då de varmaste känslorna ändock bubblar upp. Konstigt.

Som helhet var dokumentären en skön film att flyga fram en mil uppe i luften till. Musiken är mycket bra, en upptäckt i sig. Jag kan rekommendera denna fina lilla dokumentär.

Jag ger Searching for Sugar man tre oförlösta artister av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Ta nu och hoppa över och läs Jessicas och Jojjenitos hyllningar.

The Expendables 2 (2012)

Nice touch, a little extreme, but nice touch.

Jag missade denna film när den gick på bio, men jag fick se den på flyget mellan Frankfurt och Ottawa istället. Eller rättare sagt på Frankfurts flygplats, väntades på avisningsmaskinen. En väntan som visade sig bli fyra timmar. Perfekt för lite skön amerikansk underhållning. På flyget över Atlanten hann jag med tre filmer till. Bra flygning!

Låt oss fundera lite på The Expendables 2 först. Jag garvade högt fler gånger med denna film. Jag älskade alla "corny quotes" och blinkningar till hjältarnas gamla filmer; The Terminator, Die hard, Rocky, och så vidare.

Det är verkligen ett explosivt gäng actionfigurer som Stallone samlat runt sig. Och det är överraskande bra. Denna film är helt klart bättre än den första filmen i serien. Stallone är framför allt bättre. Kan det vara så att han koncentrerar sig på sin karaktär istället för dirigerandet? En karaktär med mer djup än vad filmen förtjänar. Jason Statham är också bra. Likaså den kinesiska tjejen och den unge hingsten Liam Hemsworth. Han är förvillande lik Chris. 

Dolph är inte lika stabil... Gör han parodi på sig själv, eller? Och Chuck Norris är närmast pinsam, men han ska kanske vara sån? Till sist, vad kan man säga om Jean Claude? Bra som storskurken? Kanske, kanske inte, jag kan inte bestämma mig.

Men djäklar vad våldsam filmen var. Nödvändigt? Kanske. Det lär tilltala ung och eller dum publik i varje fall. Som actiondängare var denna film mycket nöjsam. Den kändes i magen, men hjärnan fick inte mycket att bita i. Action utan slut som vi brukade säga förr i tiden. Det andra citatet var oftast... Action och action, mest är det porr, sörru.

Sen var det väl lite kul att Amanda Ooms dök upp i en liten roll. Hon spelar det kvinnliga offret, ledsen och bedrövlig. Är jag ute och cyklar eller har inte Stallone ofta en svag kvinna i nöd i sina filmer...? Det är tricket han brukar för att få en liten släng av tyngd och "drama" i hans filmer.

Jag ger The expendables 2 två starka karlar av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Stockholms Filmfestival 2012 - Sammanfattning

För andra året i rad, det börjar likna en tradition, gör jag här en sammanfattning av en av årets största filmhändelser - Stockholms Filmfestival.

Årets festival var mycket lyckad som festival betraktad. Jag har träffat, umgåtts med och sett film ihop med Vanessa, Natalie, Olof, Johan och Britta S, Johan och Marie R samt alla härliga filmspanare Fiffi, Johan, Johan, Markus, Erik, Sofia och Jessica.

Men om jag bedömer hur bra filmerna var i år jämfört med förra året var årets festival en besvikelse. De absoluta topparna har nästan helt lyst med sin frånvaro i år. Förra året var det en handfull femmor och starka fyror som alla var bättre än det mesta jag såg i år. Nu fick vi nöja oss med treor och svaga fyror som mest istället.

Som brukligt ska jag nu dela ut de välkända Fripp Awards i de fem viktiga kategorierna. Till det kommer jag dela ut hedersomnämnanden i några övriga kategorier. Som avslutning kommer du få njuta av en top-5 lista från årets festival.

Jag funderade ett tag på att ta med de filmer som jag sett på filmfestivalens medlemsvisningar. Filmer som Lawless och Looper, men efter jag studerat regelverket för Fripp Awards har jag lärt mig att det endast är filmer som ses under själva festivalperioden som är kvalificerade att vara med och tävla.

Så, gör dig redo att scrolla, brygg en god kopp kaffe, kryp upp i soffan med datorn i knät, läs och begrunda. Njut. Mycket nöje!

Bästa manliga biroll

Nominerade:
Mark Duplass (Safety not guaranteed)
Philip Seymour Hoffman (The Master)
Ray Liotta (Killing them softly)
Chris O'Dowd (Frankie go boom)
Richard Schiff (Knife fight)















Vinnare....

















Motivering: Vem kan spela en författare, en doktor, en kärnfysiker och en filosof, samtidigt? Vår vinnare spelar sin karaktär med en självklarhet som få hade kunnat göra.

Philip Seymour Hoffman (The Master)

Bästa kvinnliga biroll

Nominerade:
Amy Adams (The Master)
Maria Birta (Black's game)
Silvia Calderoni (The legend of Kaspar Hauser)
Blythe Danner (Hello I must be going)
Alexis Dziena (Wrong)















Vinnare....















Motivering: Med denna stenhårda rollprestation bevisar hon att hon klarar av mycket mer än romantiska komedier. Här ger hon oss en kvinna som styr allt med en järnhand, bakom kulisserna.

Amy Adams (The Master)

Bästa manliga huvudroll

Nominerade:
Thor Kristjansson (Black's game)
Denis Levant (Holy motors)
Chris Messina (28 hotel rooms)
Joaquin Phoenix (The Master)
Denzel Washington (Flight)















Vinnare:















Motivering: Denna säregna skådespelare vinner årets tuffaste skådespelarkategori, manlig huvudroll. Han slår fyra mycket värdiga potentiella vinnare med sin sjukt svårplacerade karaktär. Är han galen? Är han störd? Är han ond? Är han god? Allt det kan han vara, men inte älskvärd.

Joaquin Phoenix (The Master)

Bästa kvinnliga huvudroll

Nominerade:
Marion Cotillard (Rust and bone)
Marin Ireland (28 hotel rooms)
Melanie Lynskey (Hello I must be going)
Aubrey Plaza (Safety not guaranteed)
Rin Takanashi (Like someone in love)















Vinnare...















Motivering: Årets mest överraskande upptäckt inom skådespeleriet. Från en förvirrad och kärlekskrank tös i Two and a half men till en förvirrad och kärlekskrank tös i Hello I must be going. Men ändå helt olika karaktärer. Fantastiskt.

Melanie Lynskey (Hello I must be going)

Blandade hedersomnämningar

Årets regissör: Leos Carax för Holy motors

Årets besvikelse: The Master

Årets actionscen: Flygplanskraschen i Flight.

Årets skönaste dansscenen: Scenen i slutet med sheriffen, horan och Kaspar Hauser i The legend of Kaspar Hauser.

Tre bländande filmer som jag inte kunde ta till mitt hjärta men som jag ser storheten i ändå: Holy motors, Killing them softly och The Master.

Årets knäppaste film: The comedy, Holy motors och Wrong.

Årets sömnpiller som hyllas av fin-kritikerna: Everyday och Rust and bone.

Top-5 Filmfesten 2012

5. Flight

4. 28 hotel rooms

3. Safety not guaranteed

2. Black's game

1. Hello I must be going

Japp, det var det. Hallå, jag måste gå nu.

Vi ses väl på filmfesten nästa år? Javisst!

The Master (2012)

Lancaster Dodd: If you figure out a way to live without a master, any master, be sure to let the rest of us know, for you would be the first in the history of the world.

Tidigare i höstas hade killarna i podcasten Filmspotting en "weekly poll" där lyssnarna fick rösta på vilken av två filmer de såg mest fram emot. Valet stod mellan Paul Thomas Anderson's The Master och Quentin Tarantino's Django unchained. För mig var valet synnerligen enkelt. Självklart såg jag fram mer emot Tarantino's nya projekt än Paul Thomas Anderson's nya film. Även om Tarantino's två första filmer fortfarande står ut som hans bästa filmer är det alltid spännande att se vad han gör.

Paul Thomas Anderson däremot börjar jag bli mer och mer tveksam över, speciellt efter hans förra film There will be blood. Hans nya film var avslutningsfilm på årets fest och även om jag nyss skrev att jag känner mig tveksam över PTA så var det självklart att slänga mig på festivalens hemsida och boka en biljett samma dag som biljetterna släpptes. Och likväl som The Master var avslutningsfilmen på festivalen så var det min sista film på densamma. Min tjugofjärde film (!!!!). Jag såg den i lilla Grand 4 på söndagseftermiddagen. Eftersom jag hoppades och trodde att den skulle vara en magnifik mastodontfilm så ville jag inte se någon annan film varken före eller efter, utan låta den stå för sig själv den sista dagen. 

Tyvärr blev inte mina högt ställda förväntningar helt infriade. Lyckligtvis var The Master många resor bättre än There will be blood i alla fall. Precis som i There will be blood är The Master som en fiktiv biografi över en mans liv, eller en del av en mans liv. Joaquin Phoenix spelar Freddie Quell, en veteran från andra världskriget som har svårt att hitta sin plats i det normala livet hemma i USA efter kriget. Han träffar av en slump på den religiösa sekten The Cause och dess karismatiska ledare Lancaster Dodd (Philip Seymour Hoffman).

Jag har börjat inse att jag gillar PT Anderson's lite mer personliga filmer som Punch drunk love och Magnolia (större film, men personlig ändå) mer än hans "episka" fiktiva biografier som There will be blood (om oljemannen Daniel Plainview), Boogie nights (om porrstjärnan Dirk Diggler) samt The Master (om den förvirrade Freddie Quells irrfärder runt sektledaren Lancaster Dodd).

Filmens starka sida är skådespeleriet. Jag har aldrig gillat Joaquin Phoenix. Om det är på grund av hans personlighet, utseende eller hans val av roller vet jag inte. Här är han dock mycket, mycket bra. Han spelar en psykiskt labil sökare helt suveränt. Hans ansiktsuttryck, miner och hela kroppshållning är perfekt för rollen. Mycket bra.

Filmens stora stjärna är dock förstås Philip Seymour Hoffman. Rollen som sektledaren Dodd måste varit skriven för honom. Phoenix's roll är mer "flashig" och extrovert, medan PSH får spela mer återhållsamt. Jag gillar det senare allt som oftast, och så även här. PSH är en favorit som verkligen levererar. Jag tvivlade inte för en stund över honom som en karismatisk ledarfigur. En av filmens starka scener är då han bli utmanad av en ateist på ett party. En annan är då den till synes ständigt lugne Dodd tappar humöret och skäller ut en efterföljare. En mer lättsam liten detalj var att Jesse Plemons, ni vet Landry från tv-serien Friday Night Lights, spelade Philip Seymour Hoffmans son i filmen och hur lika de var. Otroligt bra casting där.

Vad är det man säger? Bakom varje stor man står en ond kvinna? Eller? Lawrence Dodd's fru Peggy spelas överraskande bra av Amy Adams. Jag har redan haft henne på radarn ett bra tag och nu har hon verkligen tagit steget upp i högsta divisionen. Hennes Peggy var kanske filmens mest intressanta karaktär. Dynamiken mellan Peggy och Lawrence var också den röda tråd som intresserade mig mest. Några pivotala scener inklusive filmens avslutningsscen får mig att tro att hon är bra mycket viktigare för förståelsen av filmens handling än vad man först kunde ana.

Vad handlar filmen om då? Lite oklart faktiskt. Där finns en stor mängd sexuella undertoner, en oförlöst sexuell spänning. Den kanske handlar om Freddies sökande efter en ledarfigur (fadersfigur)? Den handlar kanske om det självklara, hur människor låter sig ledas av starka män i sekter. Inför premiären av The Master var det mycket snack om huruvida sekten i filmen skulle vara Scientologi-rörelsen. Man duckar för frågan och gör sekten anonym - The Cause. Jag antar att PT Anderson inte ville riskera skadeståndskrav från scientologerna.

The Master är intressant på många plan. Jag skulle behöva se om den, kanske flera gånger till och med, för att kunna bena ut alla underliggande meningar. Efter första titten är skådespeleriet det som sticker ut mest positivt. The Master är en av PT Anderson's tre "biografi"-filmer och alla tre är fantastiska produktioner rent tekniskt, men de saknar hjärta och värme. De är för opersonliga och de berör mig inte i själen. Jag kände aldrig tillräckligt mycket för Freddie för att filmen skulle lyfta och bli så bra som den kunnat bli. Det är inte igenkänning jag söker, bara något mer personligt eller mänskligt. Nu blir han bara ett objekt, en anonym karaktär i ett skuggspel.

Summering. Är filmen värd att ses? Ja. Är den en klassiker? Nej, inte än i alla fall.

Jag ger The Master tre nakenfantasier av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Killing Them Softly (2012)

Jackie: They cry, they plead, they beg, they piss themselves, they cry for their mothers. It gets embarrassing. I like to kill 'em softly. From a distance.

Lördagen avslutades med den förväntade storfilmen Killing them softly. Det blev den tjugotredje filmen (!!!) på festen för mig. Jag såg den ihop med Markus och Erik samt Johan och Marie R. Killing them softly är regissör Andrew Dominik's tredje film. Jag såg hans förra film med det anmärkningsvärda namnet The assassination of Jesse James by the coward Robert Ford på filmfesten 2007. Jag gillade den filmen en hel del, men den var olidligt långsam. En western som var allt annat än actionfylld och som utsatte åskådaren för prövningar inom koncentration och fokus.

I Killing them softly spelar Brad Pitt Jackie, en maffiasnubbe som kallas in när några småskurkar rånat en av maffians illegal spelklubbar. Richard Jenkins spelar en kostymklädd maffiarådgivare, ungefär samma roll som Duvall hade i Gudfadern. James Gandolfini spelar den andra lönnmördaren som tas in som hjälp åt Jackie. Till sist ser vi en lysande Ray Liotta som den olycklige spelklubbsägaren.

Småskurkar

Filmen börjar starkt. Handlingen sätts upp bra och det inledande rånet är bra gjort. Filmen har märkbar fart framåt. Jag började hoppas på att regissören lämnat kvar sin dragning mot det långsamma dramat hemma denna gång. Allt eftersom fler karaktärer introduceras sänks dock tempot. I mitten av filmen får vi några bra scener i olika konstellationer med de fyra kända skådespelarna. Jag tyckte att Ray Liotta stod ut i denna film, men även en sorgsen Richard Jenkins och en sexmissbrukande och alkoholisrad Gandolfini var mycket bra. Brad Pitt då, undrar du kanske? Jo, han är ganska bra, men karln kan ju inte prata rent!

Allt eftersom filmen skred fram blev det mer och mer dialog och mer och mer mumlande, om det så var i bilar, på barer eller i hotellrum. Jag hörde helt enkelt inte var Pitt och de övriga sa. Det var säkert djupsinniga och tänkvärda ord, men om man inte hör vad de säger hjälper det ju inte. Jag hade just sett Knife fight där dialogen for fram som ur en kulspruta men där var det inga problem att hänga med för att ljudbilden i filmen gjorde att du kunde höra vad de sa. Men icke här.

Storskurk

Andra halvan av Killing them softly var långsammare och långsammare, som om det vore ett självändamål. Inte bra. Det är synd helt enkelt på en så lovande inledning. Tror Dominik att det endast kan bli djupt och "bra" om filmen går långsamt? Är han så pretentiös?

Filmen är inte överdrivet våldsam, men de våldsscener som finns var hårda. Är detta en ny trend? Att ha med ubervåld i filmer som till stor del inte är våldsamma i övrigt? Jag har nu tre "bevis" på denna spaning; Drive, Lawless och Killing them softly.

Jag har lite svårt att bedöma denna film rättvist, men idag får den tre misslyckade småskurkar av fem.

Betyg: 3/5

Knife Fight (2012)

 

To win, you have to bring a gun to a knife fight.

Efter den härligt udda filmen Wrong var jag tvungen att skynda mig till nästa film. Detta år hade jag försökt undvika schemakrockar då det är för stressigt att jäkta mellan biograferna. Så detta var ett undantag. Lyckligtvis skulle jag se nästa film med Vanessa och hon var där i god tid och tog plats för mig. Filmen i fråga var den politiska dramakomedin Knife fight. Min tjugoandra film på festivalen(!!).

Som gammal fan av tv-serien The West Wing var detta en tidig julklapp. Rob Lowe spelar Paul Turner, en Josh Lyman-liknande figur som arbetar för ett antal senatorer och kongressmän inför ett uppkommande val. Han är specialist på valstrategier och att hantera media efter de ofrånkomliga skandaler som ständigt poppar upp i valkampanjerna.

Till sin hjälp har Paul Dimitris, en PI som arbetar i skymningslandet mellan vad som är lagligt och ej, han letar upp skit på motståndarna till exempel. Dimitris spelas av Richard Schiff, vår gamle vän Toby Ziegler från The West Wing. Åh, det var helt underbart att se dem tillsammans igen. De spelar inte exakt samma roller som de gjorde i The West Wing, men de hade fortfarande den härliga kemin, och det var tydligt att de hade jätteskoj under inspelningen.

Efter filmen dök regissören Bill Guttentag upp på en mycket intim och trevlig F2F. Han beskrev hur filmen kom till och lite om inspelningen. Tydligen finns flera cameos av riktiga politiker och folk från den politiska arenan med i denna film. Bland besökte valstrategen för John McCain 2008, Steve Schmidt filminspelningen, dvs han som tog in Sarah Palin (ett  misstag som han erkänt mycket publikt efter valet 2008).

Jag gillade filmen starkt. Den har ett högt tempo och det är en pratig film. På så sätt påminner den om The West Wing. Det är som ett längre och lite mer lättviktigare avsnitt från tv-serien. Framför allt var det kul att se Lowe och Schiff. Andra notabla skådespelare är Julie Bowen och Carrie-Ann Moss.

Är The West Wing den bästa tv-serie som någonsin visats?

Jag ger Knife fight fyra golddiggers av fem.

Betyg: 4/5