Flow (2024)

Summeringen av filmåret 2024 närmar sig och det gäller att hitta de där pärlorna som man bara måste se. Jojje tipsade om den lettiska animerade filmen Flow.

Oscarssäsongen är också igång med de nyligen presenterade nomineringarna. Flow är nominerad i både Best Animated Feature film men också Best International Feature film. Det lät ju lite lovande.

Filmen är mycket speciell. Den är fantastiskt animerad men också simpel. Miljöerna och vattnet är fantastiskt, medan djurens kroppar och pälsar är närmast naiva och som taget från en helt annan film. Djurens rörelser är dock mycket bra. En lite förvirrande blandning av högt och lågt i production value blir känslan.

Det andra som står ut är att det är en stumfilm förutom de naturliga läten som djuren ger; katten jamar, hunden skäller, fågeln skriker och kapybaran grymtar. Kapybaran är för övrigt min favorit i filmen, han är som en liten flodhäst i miniatyr.

I huvudrollen är den svarta katten. Hon, som jag gissar at det är, lever ensam i en skog fylld med märkliga ting som en båt fastkilad i kronan på ett högt träd och ett övergivet hus med en massa kattstatyer i trädgården. Sen kommer floden och allt blir översvämmat. Det är inte en tsunami som drar in direkt, snarare vatten som obönhörligt stiger och det stiger snabbt. Lite skrämmande, inte minst för katten som inte gillar att bli blöt om tassar eller annat.

Filmen är helt klart gjord av katt-människor, inte hund-mäniskor. Hundarna är fåniga, opålitliga och allmänt slabbiga. Katten är elegantare och mer eftertänksam på något sätt. Däremot gillar jag inte att de har lagt på ljud av kattens tassar när den rör sig. Det låter som om katten har på sig steppskor nästan. Jag har aldrig träffat en katt som inte går tyst på ett golv. 

Filmen är intressant för att den är så annorlunda. Som animerad film är den mer besläktad med Studio Ghibli än Pixar eller traditionell Disney, men den spelar ändå mest i en egen division. En film utan dialog lämnar mycket åt åskådaren att tolka och läsa in i berättelsen. Är översvämningen en symbol för miljöförstöringen? Kanske. Men vattnet sjunker ändå tillbaka och vi förstår att katten lever i ett land där detta händer periodiskt. Vad är det då frågan om? Katten och hennes vänner seglar förbi asiatiska städer som påminner mest om traditionella miljöer från Japan. Vad har det för mening i en Lettisk film? Oklart.

Djuren rör sig mycket naturtroget, speciellt katten. Och samtidigt verkar det som att både den stora fågel och mr Kapybara kan segla! Lite udda. De står vid rodret och styr båten förbi hinder. Till och med katten ser till att båten lägger till vid en strandkant någon gång. Som sagt steget till Studio Ghibli är inte långt, och det är kanske däri vi får en förklaring om valet av miljöerna. En homage till Studio Ghibli, eller kanske mer troligt Haruki Murakami?

Återstående frågor från filmen: Var det sötvatten eller saltvatten? Varför heter filmen Flow och inte Flood? Var höll kattens ägare hus? Var är katten nu? Är den torr, mätt och harmonisk?

Filmen var kortare än 90 minuter så jag lyfter på hatten till Jojje och tackar för tipset. Klart intressant film, ganska bra, men inte en given top 10... Än.

Betyg: 3/5

Only Murders in the Building - Season 4 (2024)

Only Murders in the Building är en mysig och kul serie med mycket humor. Nu inför den fjärde säsongen ville väl Steve Martin och de övriga i teamet förnya sig lite, vilket tyvärr ledde till att de gjorde serien sämre. Det känns som att S4 fokuserar allt för mycket på mordet och dess lösning. Detta element är ju endast kontexten så att vi får hänga de tre huvudpersonerna Mabel, Charles och Oliver och deras podd. Men nu är det istället fokus på att lösa mordet på Sazz. 

Säsongen känns som ett försök att skriva drama mer än komedi. Det är som en hyllning till stuntmän och kvinnor i branschen. Säkert jättebra men det blev så tråkigt ju. Det var så synd om Sazz!

Säsongen är också nedlusad med Hollywood-stjärnor som kommer in och gör halvdanna insatser och lyfter sin lönecheck. Något som kunde varit kul om de hanterat det rätt blev riktigt tråkigt. Enda roliga skämtet var nog Steve Martins kommentar när Ron Howard presenterades, ännu en stjärna som spelar sig själv. 

Vilka hade vi mer? Eva Longoria, Zack Galifianakis, Eugene Levy, Meryl Streep, Paul Rudd, Richard Kind, Kumail Nanjiani, Jane Lynch och Molly Shannon. Den sistnämnde drog ner säsongen några pinnhål på egen hand. Otroligt dålig insats av henne här.

Tänk så mycket roligare det var med alla kufiska grannar i huset under de tidigare säsongerna. Nu fick vi endast åter träffa Michael Cyril Creighton som Howard och den underbara Jackie Hoffman som Uma. Några ljusglimtar under säsongen.

Tyvärr ett rejält kliv ner från en annars tämligen hög "normalnivå".

Betyg: 2/5

Shinypodden Special - Bästa albumen från 1992, del 2

Albumåret 1992 del 2 är här. Under detta avsnitt går vi igenom toppen av våra listor för året. Vi roar oss också med den stora examinationen i Grunge-skolan. Niklas svettas med låtarna och tävlar gärna mot lyssnarna. Spela med och kommentera med hur det gick för er. Ge oss era scorer!

Shinypodden finns där poddar finns, eller här.

Le Comte de Monte-Cristo (2024)

Behövdes det egentligen en ny inspelning av Alexandre Dumas klassiska roman? Det är högst oklart men jag blev i alla fall sugen att se vad fransoserna gjort med denna adaption. Adaption på en lång bok betyder i detta fall en lång film, nästan tre timmar, men den flög förbi som en västanvind på kinden en varm sommardag. 

Alla vet ju vad som händer i historien och detta har regissörerna och tillika manusförfattarna Alexandre de La Patellière och Matthieu Delaporte tagit fasta på. De fokuserar inte på detaljer om det vi sett i så många tidigare versioner av historien. Flera viktiga sekvenser tar de sig igenom med några få korta scener som mer känns som korta flash backs. Det gäller hur Edmond tar sig ut ur fängelset, hans resa till ön, hur han hittar skatten och hur han bygger upp sig själv och sina medhjälpare inför hämnden. Även tiden i fängelset är barmhärtigt nog avklarat mycket snabbt.

Istället fokuserar filmen på en nästan poetiskt beskrivning över hur Edmond, Haydée, Andréa och Jacopo snärjer familjerna Morcef, Villefort och Danglars. Detta är mer ett psykologiskt drama än ett actionäventyr.

Filmen dröjer sig kvar vid hämnden i stor grad, det är väl det boken handlar om egentligen. Edmond utropar ångestfyllt "justice", som om det endast handlar om att rättvisan ska ha sin gång, men det är hämnd, mig lurar han icke!

Filmen är ljuvlig. Skådespelarna är för mig okända men mycket bra.Vi ser Pierre Niney, Anamaria Vartolomei och Laurent Lafitte i rollerna som Edmond, Haydée och Mercedes. Bra grejer. Men det är production design som är allra bäst. Man känner sig transporterad till Frankrike på mitten av 1800-talet och det är underbart.

Filmen tappar dock lite, lite under sista halvtimmen. En film som så länge fokuserar på hämnden visar allt för lite av densamma, och vi får i princip inte se något av effekterna därav. Jag blir lite snopen, en "blåst på konfekten"-känsla infann sig. Javisst, vi ser Edmond förgöra några figurer men det går allt för hastigt. Det är som att produktionen fick ont om tid och pengar och skyndade sig att avsluta filmen. Lite synd kan jag tycka på en så ståtlig film i övrigt.

Betyg: 4/5

Singles (1992)

Singles är en nostalgisk pärla. detta är en film som klippt och skuren för mig!

Ok, den skulle kanske inte kännas lika bra om jag såg den för första gången idag men det gjorde jag ju inte. Jag såg mycket tidigt efter den släpptes på VHS, back in the days.

Jag älskar mycket i filmen. Musiken är otroligt bra, speciellt för en annan som gillar Alice In Chains, Soundgarden, Mother Love Bone och Pearl Jam. Inte minst de korta snippets av liveframträdanden med Alice In Chains är extra bra. Igenkänningen i att gå på små klubabr och se band spela live.

Dessutom älskar jag det tajta och vassa manuset. Lite daterat till tidigt 90-tal och kanske bäst anpasat folk som är mellan 25-35 år. Personligen ryser jag av välbehag och ibland skam på grund av igenkänning i en massa scener. Vilka är vilka lämnar jag dock osagt!

En film som denna hade inte funkat utan bra casting. Jag älskar skådespelarna med Matt Dillon, Bridget Fonda, Campbell Scott, Kyra Sedgwick, Jim True-Frost och Jeremy Piven i första rummet. Filmen känns lite som en prequel till High Fidelity i tematik och feeling.

Till sist älskar jag humorn. Filmen får mig att le, sitta och mysa och till och med brista ut i skratt flera gånger om. Detta trots att det är en dramakomedi mer än en renodlad komedi. Ibland kan denna subgenre kännas som de roligaste filmerna som finns. Humorn är karaktärsdriven och allt som oftast bygger den på, åter igen, ingenkänningen hos publiken. Vi slipper slapstick och andra "simplare" gagas.

Saker jag inte gillar? Äh, jag passar på den.

Betyg: 4/5

Jag och Niklas såg filmen i samband med Specialen om de bästa albumen från 1992.

Shinypodden Special - Bästa albumen från 1992, del 1

Specialen är tillbaka med Albumåret 1992. Henke och Niklas, Henklas, har lyckats ranka sina tio favoritalbum från året. I del 1 går vi igenom placeringar 10-6 .

Lyssna på Shinypodden där poddar finns, eller här.

Cheyenne Autumn (1964)

Detta blev John Fords sista western (och näst sista film över huvud taget). Det känns som att han ville ställa saker tillrätta med hur indianderna hade beskrivits i ameriansk westerns rent generellt och hans egna westerns specifikt.

Det är en absurt lång film, ytterligare en mastodonfilm med Overture ett intermission med "Entr' Acte" i mitten. Denna och How the West Was Won är som de största dinousarierna precis före astroiden slog ner.

Jag måste ge Ford cred för att han fötrsöker ställa saker till sin rätta. Tyvärr är detta en av de sämre filmerna jag sett under detta John Ford-projekt. Den är lite "all over the place" med tonaliteten. Första tredjedelem är mycket tragisk och slutet likaså. Inklämt i mitten, precis före pausen får vi den pajjig och fåniga komedin i "The Dodge City"-sekvensen. Sekvensen kan närmast liknas vid en Mel Brooks-film om den vilda västern. Detta spektakel förtar allvaret i filmens inledning och framför allt slutet.

Filmen beskriver "the Northern Cheyenne Exodus" vilket är ännu ett fruktansvärt kapitel i historien hur de vita behandlade urbefolkningen i USA men filmen tar sig så stora konstnärliga friheter att den inte fungerar som historiskt dokument. Trots Fords vilja att visa hur det egentligen var verkar han ha piffat till historien så att filmen får ett lyckligt slut. Så det hela slutar lite i en axelryckning kan jag tycka.

Filmen blev en flopp på bio trots att man ibland visade den med Dodge City-sekvensen borttagen får att få ner speltiden om 154 minuter och också fixa till en konsekvent tonalitet. Men tyvärr hjälper det inte så mycket då filmen istället blir så cynisk och pessimistisk att den slår slint på det viset istället. Dessutom skulle jag velat se mycket mer om cheyennerna, deras modiga och beundransvärda march norväst från öknen i Oklahoma till deras hemland nära Yellowstone.

Tyvärr en smolk i bägaren, men också en påminnelse om hur bra Fords filmer oftast var, han hade sannerligen en hög nivå på sina filmer rent generellt sett. Det är ett fint försök att visa upp indianerna på ett mer ärligt sätt men tyvärr blir det varken hackat eller malet med det historiska innehållet, och tonaliteten är pajjig i mittendelen, och allt för mörk bister för övrigt. Snyggt filmad dock, som vanligt.

Betyg: 2/5

How the West Was Won (1962)

How the West Was Won är en nästan tre timmar lång mastodontfilm från det gamla studiosystemet i Hollywood. Det är en episodfilm som följer familjen Prescott och deras barn och barnbarn från 1830-talet upp till 1889. Filmen har en overture som sig bör och i mitten en Intermission och en Entr' Acte.

Den kända tv-serien Macahans, med originalnamnet How the West Was Won, är en spin-off från denna film.

Jag brukar inte gilla episodefilmer så värst mycket men här funkar det ganska bra då man i ett bra flow får följa familjens medlemmar och samtidigt får sig en genomgång av hur vilda västern erövrades.

Filmen är regisserad av tre regissörer; Henry Hathaway (3 segment), George Marshall och John Ford (The Civil War-segmentet). 

Filmformatet verkar ha varit något fantastiskt: "Originally filmed in true three-lens Cinerama with the according three-panel panorama projected onto an enormous curved screen."

Första segmentet: The Rivers (1839)

Zebulon och Rebecca Prescott med två döttrarna Eve och Lilith färdas västerut på Erie Canal där de stöter på pälsjägaren Linus Rawlings. Senare blir de attackerade av flodpirater och våld bryter ut, folk dör.

Eve och Linus stannar på platsen och bygger ett liv.

Notabla skådespelare: James Stewart (Linus Rawlings), Carroll Baker (Eve Prescott), Debbie Reynolds (Lilith Prescott), Karl Malden (Zebulon Prescott) och Lee Van Cleef (gang member).

Andra segmentet: The Plains (1951)

Lilith Prescott hankar sig fram som sångerska på sjaskiga Music Halls. Hon slår följe med den äldre damen Agathaa på ett "wagon train" västerut och träffar spel och dobbel-mannen Cleve van Valen. 

Vagntåget blir överfallet av Cheyenner, våld bryter ut, folk dör.

Notabla skådespelare: Debbie Reynolds (Lilith Prescott), Gregory Peck (Cleve van Valen), Thelma Ritter (Agatha Clegg) och Robert Preston (Roger Morgan, wagon master).

Tredje segmentet: The Civil War (1861-1865)

Linus och Eves son Zeb följer efter sin far ut i kriget för ära och berömmelse, men finner där endast blod och död. Folk dör i tusentals i gyttjan. Linus dödas. 

Narrator: "After Shiloh, the South never smiled."

Zeb återvänder hem efter kriget och finner att Eve dött under kriget, hon fick aldrig återse sin son. Zeb beger sig västerut.

Notabla skådespelare: Carroll Baker (Eve Prescott Rawlings), George Peppard (Zeb Rawlings), John Wayne (Gen. William Tecumseh Sherman) och Harry Morgan (Gen. Ulysses S. Grant).

Fjärde segmentet: The Railroad (1868)

Zeb har tagit värvning i kavalleriet vars uppgift är att uppräthålla freden mellan rälsbyggarna och indiarnerna. Till sin hjälp har han Jethro Stuart, en gammal vän till Linus.

Tågföretagmannen Mike King bryter mot alla avtal med indiarnerna och skapar mer konflikt. Våld bryter ut, folk dör.

Notabla skådespelare: Henry Fonda (Jethro Stuart), Richard Widmark (Mike King) och George Peppard (Zeb Rawlings).

Femte segmentet: The Outlaws (1889)

San Fransisco. Cleve Van Valen har gjort sig en förmögenhet på järnvägen men har nu gått ur tiden och Lilith auktionerar bort alla sina ägodelar. Hon ska pensionera sig på en gård i Arizona och har bjudit in sin systerson Zeb med familj att komma och bo med henne.  Zeb är nu en marshall. Banditen Charlie Gant och Zeb är i luven på varandra. När Zeb luskar ut att Charlie och hans gäng tänker råna det lokala tåget gillrar han en fälla. Våld bryter ut, folk dör.

Notabla skådespelare: Debbie Reynolds (Lilith Prescott van Valen), George Peppard (Zeb Rawlings), Eli Wallace (Charlie Gant), Harry Dean Stanton (gang member)

Ja, men detta var ganska trevligt. Trots filmens längd flöt det på mycket bra och varje segment hade sin egen fokus och inneboende spänning. Alla segment må vara lite hårda med förluster men fyra av dem känns ändå hoppfulla på något sätt. Endast Fords segment om inbördeskriget känns mörkt rakt igenom.

Filmens största behållning var Carrie Fishers mamma Debbie Reynolds som Lilith. Harry Morgan, som vi älskade som  Col. Sherman T. Potter i tv-serien MASH, dyker upp som General Grant och det var mycket trivsamt. James Stewart och Henry Fonda som beniga pälsjägare var ytterligare höjdpunkter.

Filmen kan rekommenderas till alla som älskar westerns!

Betyg 3/5

Shinypodden - The Man Who Shot Liberty Valance

Sista avsnittet av Shinypodden säsong 15 John Ford-podden. Vi avslutar med huvudfilmen The Man Who Shot Liberty Valance. Långt snack. Henke har också sett mastodontfilmerna How the West Was Won samt Cheyenne Autumn. Avsnittet avslutas med varsin topplista från säsongnen.

Lyssna på Shinypodden där poddar finns, eller här.

Sergeant Rutledge (1960)

1st Lt. Braxton Rutledge är stenhård, består av 100% stolthet och är fullständigt övertygad om att de inte kommer behandla honom rättvist. Han är svart och "de" är vita. 

Jag trodde att detta var en western och det är det såklart, men framförallt är detta ett domstolsdrama. Ford var tidigt ute med denna film som behandlar afroamerikaners situation i samhället och den rasism som de utsätts för. 

Sergeant Rutledge blir anklagad för våldtäkt och mord på en vit tonårstjej och mord på hennes far. Trots att ingen som känner Rutledge tror att han utfört brotten blir han dömd på förhand av folket i staden och av militärdomstolens åklagare. Bevisen mot honom är mycket starka och till råga på allt flydde han från fortet natten då morden skedde.

Lt. Tom Cantrell tar på sig att försvara Rutledge trots rådet att inte blanda sig i fallet. Cantrell känner Brax sedan många år tillsammans i kavalleriet och han kan inte tänka sig att han är skyldig. Men allt är ändock inte riktigt som det verkar. Här finns en hund begraven. 

Detta känns som en historiskt "viktig" film men den är inte dålig för det! Vi ser en stark skådespelainsats av Woody Strode i rollen som Sgt. Rutledge. Och filmen fungerar mycket effektivt som ett rättegångsdrama med flashbacks när vittnena berättar sina historier. Lager på lager av sanningen skalas av allt eftersom. 

Filmen behandlar rasismen på ett bra sätt, inte minst med tanke på dess ålder. Det är för sablans avslöjande att skådespelaren som spelar karaktären i fokus står på fjärde plats och med mindre textstorlek på filmplanschen. Ironiskt, men så var det trots allt "back then"...

Men framför allt är detta en välgjord och spännande procedurfilm som ibland påminner mig om något som den gode Hitch hade kunnat ligga bakom. Eller så hade kanske Ford just sett Billy Wilders Witness For the Prosecution... Med Sergeant Rutledge var jag fullt engagerad hela filmen igenom i vilket fall.

Betyg: 3/5