Kaboom (2010)

Can someone at least tell me what the fuck is happening!

Äntligen en helt utflippad "filmfestivalfilm". This movie is all over the place. Den byter genre flera gånger om. Har lånat från The Craft, Donnie Darko, David Lynch, BtVS, men mest av alla collegekomedier med en stor portion sex och droger. Det finns en del sköna karaktärer och alla ligger med alla; gay, bi och hetro, kille och tjej, två eller tre.

Detta låter perfekt, men filmen var inte speciellt bra trots ovan. Roligast var nästan den mycket innovativa översättning. En personlig favorit var "Fuck you" som översattes till "Kyss fittan".

Tydligen tog pengarna slut eller nåt sånt, de hade glömt att ta med ett slut i alla fall.

Kaboom får två män i djurmasker av fem.

Betyg: 2/5

Cherry Tree Lane (2010)

Where is Sebastian?

Detta är en pretentiös rip off av Hanekes "Funny games" med en tvist av klasskamp à la mode anglais. Ett gäng busar på jakt för att nita sonen i huset överfaller föräldrarna i hemmet och väntar på pojken.

Filmen är barmhärtigt nog endast 78 minuter och den går i realtid. Spänning och dramatik i film bygger ofta på att du känner något för eller förstår någon av karaktärerna. Här ingen. Film kan vara bra pga ett kittlande, roande eller absurt manus. Banalt här. Actionfilmer kan ibland vara våldsamma. Inget här. Tämligen simpel och intetsägande story. Thriller som inte var spännande, eller äcklig. Meningslöst.

Cherry Tree Lane får en etta!

Betyg: 1/5

Cyrus (2010)

Don't, don't you want me?

Lördagens filmfestivalpass för Patrik och mig började med "Cyrus". Det är en relationsdrama-komedi med John C Reilly, Marisa Tomei och Jonah Hill (den där populäre tjocke killen).

Tomei hade en viktig roll i Aronofsky's The Wrestler från 2008. Tomei gav en strippad sårbar, ja nästan naken, tolkning av Mickey Rourkes flickvän. Här i "Cyrus" är hon mycket bra igen.

Filmen känns äkta. Manus är bra, det finns inga krystade passager som känns orimliga från karaktärerna. Handlingen är dock ganska enkel. John C Reilly är skild sedan sju år, deprimerad och ensam. När hans exfru ska gifta om sig blir han bestört, men exfrun tvingar ut honom på fest för att möta tjejer.

På festen finner han sin duettpartner och mörker blir till ljus. Allt är bra tills det visar sig att nya flickvännen är en ensamstående överbeskyggande mor till en 21-årig son. Cyrus!

Curys gillar inte konkurrens om sin mor och han finner vår hjälte olämplig.

Filmen bygger på igenkänningens bittra eftersmak, karaktärsdriven humor och befriande enkel drama. Jag gillar den skarpt.

Curys får tre borttappade gympadojjor av fem

Betyg: 3/5

Get Him To The Greek (2010)

When the world slips you a Jeffrey, stroke the furry wall.

Patrik var ju och hälsade på i helgen och vi såg fem filmer på filmfesten. På lördag förmiddag tog vi ett break från festivalen. Vi tittade på film helt enkelt. Kitty hade höjt "Get him to the Greek" och den blev vårt val.

Aldous Snow dök upp i den roliga romantiska komedin "Forgetting Sarah Marshall". Han kom som en vårvind och charmade självaste Veronica Mars, och så kom han en gång till. Nu har de gjort en spin-off med Aldous i huvudrollen tillsammans med Jonah Hill. Ni vet den där populäre tjocke killen.

"Get him to the Greek" är en bra komedi. Vi skrattade båda vid flera tillfällen. Sex, drugs & rock'n'roll funkar som alltid bra när man är bakfull. Aldous är kul, men hur mycket av honom vill man ha? Är han som lök? Bra som krydda men inte lika lyckad som huvudrätt?

Bästa inslaget i filmen var Jackie Q (Rose Byrne) både hennes scener och videos. Presidentens dotter var söt i sin blodiga skjorta.

"Get him to the Greek" får tre kaskadspyor av fem.

Betyg: 3/5

PS, Tell him that you loved "African Child."

The Killer Inside Me (2010)

It's always lightest just before the dark.

Den andra filmen jag och Paddy såg i fredags kväll var Michael Winterbottom's neo-noir thriller "The killer inside me". Filmen är omtalad för att vissa i publiken lämnade visningen i Cannes, och för att Winterbottom har fått kritik för våldet i filmen. Huvudpersonen i filmen, briljant spelad av Casey Affleck, är en instabil sadistisk mördare. Kan man göra en film om en ond människa utan att vara ond själv? Winterbottom har angripits från flera håll efter filmen kom ut.

Filmen som sådan då? Rent tekniskt är den otroligt bra. Casey Affleck är lysande. Är han bra alltså? Jag brukar inte gilla honom. Vackra Jessica Alba är med, likaså favoriten Kate Hudson. Filmen är bitvis mycket spännande medan den ibland är långsam och drömmande. Till syvende och sist saknar jag en viktig ingrediens, filmen har inget hjärta! En film som "True Romance" har ett gigantiskt hjärta trots allt våld och blod.

Och för att stilla din undran, svaret är JA.

"The killer inside me" får tre knytnävsslag av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Four Lions (2010)

I think I'm confused, but I'm not sure!

Ibland är filmer roligare på pappret än på film. Ibland är en muntlig presentation av filmen roligare än filmen själv. Så är fallet med denna brittiska komedi om fyra korkade självmordsterrorister på religiös jihad. Regissören Christopher Morris berättade före filmen om en massa dråplig fall där terrorister från verkliga händelser misslyckats pga dumhet, klantighet eller dåliga fysikkunskaper helt enkelt. Det var komedi på hög nivå. Mannen har talang!

"Four lions" bygger på en rolig idé men den förvaltas inte lika bra. Jag hade svårt att känna för någon av karaktärerna. Regissören tecknades dem inte som monster, och de som gillat denna film tyckte säkert att de var charmiga. Men jag tyckte dialogen var svag, handlingen enkelspårig och karaktärerna grunda. Den mest intressanta var huvudpersonens fru men hon var inte med så mycket.

"Four lions" får en sprängd kråka och ett sprängt lamm av fem.

Betyg: 2/5

Holy Rollers (2010)

"Medicine for the rich people"

Jesse Eisenberg (The squid and the whale, Adventureland, The social network) briljerar i denna drama som bygger på verkliga händelser. Eisenberg spelar Sam Gould som blir indragen i smuggling av ecstasy-tabletter till USA från Amsterdam i slutet av 90-talet. De dåliga killarna har kommit på att unga ortodoxa judar lätt kommer in genom tullen. Ingen söker genom deras putande resväskor och tabletterna upptäcks inte av narkotikahundarna.

"Don't worry, nothing bad gonna happen"

Filmen är ganska intressant. Det är dock mycket dialog, en hel del på jiddisch, och utan textning var det faktiskt lite svårt att följa alla snabba ordväxlingar, tex i scener på nattklubbar med dunkande housemusik i bakgrunden. Jesse var som vanligt lysande. Han är en av de starkaste unga seriösa skådespelarna just nu. Han går från en valpig oskyldig yngling till en ganska hård affärsman. Vi ser också hur han hela tiden brottas med sitt samvete. Att tjäna pengar eller gud.

Filmen är bra, men så här direkt efter jag sett filmen får den endast två gelt av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Monsters (2010)

I don't want to go home.

"Monsters" är en mycket intressant film. Den är som ett kärleksbarn till "Cloverfield" och "District 9". Släng därtill in en ganska gullig kärlekshistoria och ett "öppet" slut och du har en typisk filmfestivalsfilm. Detta är den brittiske filmaren Gareth Edwards första film. Han har skrivit manus, regisserat, fotat och klippt filmen. Hela projektet har kallats "en gerilla-film". De åkte omkring som turister och filmade in lite här och där i några centralamerikanska länder. Den har två "riktiga" skådespelare och resten är amatörer som han använde sig av på plats. Dialogen är mestadels improviserad...

Jag och Johan var imponerade av datorgrafiken i filmen. Både monster och utrustning som tanks, flygplan, och utbombade byggnader har genererats och det väldigt bra. Filmen handlar om Samantha och Kaulder som försöker ta sig hem till USA genom den infekterade zonen i norra Mexico. Nasa har för sex år sedan stött på utomjordiskt liv och rymdfarkosten som skulle ta hem "samples" störtade i återinträdet över Mexico. Monstren har sedan förökat sig som ogräs och Mexico och USA har försökt stänga in dem i zonen.

Filmen utspelas under några dygn då de två huvudpersonerna försöker ta sig hem. Vi vet inte hur det kommer gå och en viss spänning byggs upp. Till lut tycker jag dock att handlingen är lite för platt. Filmen hade nog kunnat skruvats till än lite mer!

Filmen får dock det bra betyget tre aliens som har sex av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Scott Pilgrim vs. The World (2010)

You're pretentious, this club sucks, I have beef. Let's fight.

Fantastiskt bra film! Detta är en av årets två-tre bästa filmer än så länge. Jag har inte skrattat så mycket sen... jag vet inte! "Scott Pilgrim vs the world" är som en blandning av "Kick-Ass", "The Warriors" och något lämpligt avsnitt från "Buffy the Vampire Slayer".

Dialogen var underbart underfundig och underhållande.

"Bread makes you fat!?"

Stephen Stills, "he's the talent", and Young Neil. Vilda blinkningar till verklighetens Neil Young och hans kompis Stephen Stills (som tycker att han var talangen i Buffalo Springfield).

Hela filmen har ett överdåd av popkulturella vinkningar. Jag gillade de romantiska scenerna ute i snön när de gick i parken och till lekplatsen. Påminde inte den scenen lite om en scen ur "Eternal sunshine on the spotless mind"?

Michael Cera i huvudrollen är stabil, men speciellt Ramona Flowers, wow, vilken häftig tjej! Utstrålning. Vem spelade henne? Aldrig sett henne tidigare, Mary Elizabeth Winstead.

Jag gillade att filmen hoppade mellan scenerna som om man snubblade sig genom en serietidning. Däremot tycker jag att filmen tappar i tempo i tredje akten. Jason Schwartzman är i och för sig väldigt passande i rollen som ledaren av "the league of the evil exes", Gideon Graves, men det blev lite tradigt i slutet. Filmen skulle kanske kunnat vara lite tajtare. Petitesser.

"Scott Pilgrim vs. the world" - en av årets filmer och kanske den största överraskningen hittills. It gets four super evil ex-boyfriends, no exes, out of five.

Betyg: 4/5

My Own Private Idaho (1991)

I love you, and you don't pay me.

I celebration av att den 21:a Stockholms Internationella Filmfestivalen öppnar imorgon har jag sett Gus Van Sant's "My own private Idaho". Jag plockade fram den extremt fina Criterion Collection-utgåvan som stått alldeles för länge i min filmhylla. Äntligen! skulle man kunna säga. Gus Van Sant är årets mottagare av "Stockholm Visionary Award" och de ska faktiskt visa denna film på festivalen.

Filmen handlar om två unga "street hustlers" som säljer sina kroppar för några dollar. Spriten och drogerna. Evigt sökande efter ett bättre liv. Eller? Huvudpersonerna är Mike och Scott spelade av River Phoenix och Keanu Reeves. Detta var tidigt i deras karriärer och det ansågs mycket modigt av dem att spela homosexuella prostituerade. Deras karriärer tog lite olika vändningar efter filmen. River dog av en överdos på någon nattklubb i Los Angeles två år senare och han har efter sin död höjts till skyarna. I denna film är han magisk bra. En "tour de force" skådespelarinsats.

Keanu gick vidare och blev Neo och "the one". Han kanske inte höjs till skyarna för sina dramatiska karaktärstolkningar inte, men här är han bra. Mike/River har blivit övergiven som liten och han är olyckligt förälskad i Scott. Han söker också hela filmen efter sin försvunna mor. Allt detta medan han hela tiden faller i sömn på grund av hans tillstånd, en sjukdom som kastar ner honom i sömnen så fort han blir för stressad. Scott är rikemanssonen som lever ett liv bland samhällets utslagna för att jävlas med sin far. Han har ambitionen att bli "straight" på båda sätten efter hans far dött och lämnat honom sitt arv.

Gus Van Sant har byggt delar av dialogen på Shakespeares dramer Henry IV och Henry V. På så sätt känns vissa scener som tagna ur en teaterpjäs. Andra scener, till exempel på drift i Idaho känns mycket äkta. Delar av den dialogen är skriven av River Phoenix. Detta är allt annat än de vanliga tretton per dussinet Hollywood-produktionerna man ser på de stora filmkomplexen.

Jag visste egentligen inte så mycket om denna film när jag satt mig ner. Jag blev nog lite överraskad av det långsamma tempot och denna "arty"-movie. Jag ger den ett försiktigt betyg till att börja med, men jag känner redan att detta nog är en film som bör ses om, och som kommer ligga och rumla runt inne i huvudet på mig. Det var bra att värma upp med en riktig filmfestfilm innan jag ska ta mig an alla filmer i årets festival.

En personlig reflektion över filmen är hur otroligt lik River Phoenix var en ung Per Hagman. Och det gäller inte bara utseendet, vissa miner eller rörelser var häpnadsväckande lika. Per, var har du tagit vägen?


"My own private Idaho" får tre mått obesvarad kärlek av fem.

Betyg: 3/5

Have a nice day.