Trouble In Paradise (1932)

Lily Vautier: Darling, remember, you are Gaston Monescu. You are a crook. I want you as a crook. I love you as a crook. I worship you as a crook. Steal, swindle, rob. Oh, but don't become one of those useless, good-for-nothing gigolos.

Ernst Lubitsch som regisserat denna film var en tysk regissör som flyttade över till Hollywood i slutet av 20-talet. Hans filmer anses vara mycket betydelsefulla för en massa filmer som följde, inte minst romantiska komedier. Trouble in paradise är just en romantisk komedi. Den har en sofistikerad humor som bygger på en kvick dialog och ett bra samspel mellan skådespelarna. Filmen har mycket riktigt också en skön stämning. På den gamla goda tiden fanns tydligen uttrycket "the Lubitsch touch" som hänvisade till Lubitsch intelligenta komedier (se trivia underst i revyn). Filmen kom också ut under den korta perioden på tidigt 30-tal då Hollywood inte använde sig av självcensur, dvs "Pre-code Hollywood".

Trouble in paradise är ett romantiskt triangeldrama. Gaston (Herbert Marshall) och Lily (Miriam Hopkins) är ett par lurendrejare som har som specialitet att lura och bluffa sig till pengar och annat från överklassen. Vi möter dem i Venedig där de båda stjäl från de rika. Gaston och Lily finner varandra och ömsesidig uppvaktning inleds med fler lustiga scener där de ficktjuvar både det ena och det andra från varandra. Efter de tvingats lämna Venedig drar de till Paris och där inleds en långsiktig scam mot en rik änka, Madame Mariette Colet (Kay Francis). Gaston tar jobb som Madame Colet's assistent och nästlar sig in i hennes företags ekonomiska förehavanden. Under resten av filmen ligger spänningen dels i om Gastons plan ska gå i lås eller om de ska bli avslöjade, dels i triangeldramat som uppstår då Madame Colet fattar tycke för Gaston och då han inte är helt säker på vilken kvinna han vill ha.

Lily, Gaston och Madame Colet

Filmens inledning är ett exempel på Lubitsch humor. Redan när självaste titeln presenteras under förtexterna visar han oss i publiken vad som komma skall. Orden "Trouble in" kommer upp och kameran fokuserar på en säng. "Trouble in bed"? Men efter ett ögonblick fylls titel på till "Trouble in paradise". En mycket vederkvickande blinkning till att detta kommer bli en film om det rika folket och med ett och annat ekivokt skämt.

Denna komedi är ganska underhållande och då mest på det intellektuella planet. Jag hade kanske trott att den skulle vara mer hejdlös med tanke på beskrivningen av filmer från Pre-code Hollywood. Mest gillade jag scenerna mellan Gaston och Madame Colet. "Madame" tillsammans med "änka" låter gammalt och osexigt men Fru Colet var alls inte det, snarare tvärtom. Hon var het. Jag hejjade ganska hårt för att de två skulle få varandra. I filmen verkar det dock som att regissören håller mer på Gaston och Lily. Varför vet jag ej. Exakt hur det slutar ska jag inte avslöja här, men jag kan säga att jag blev överraskad flera gånger om i slutet av filmen över val som Lubitsch gjorde.

Jag vet att jag satt och smånjöt lite under filmen, men samtidigt har jag inte så många tankar eller känslor om den nu i efterhand. Det är inte så lysande... Som sammanfattning tycker jag att filmen var med beröm godkänd. Men jag kan inte ge den ett toppbetyg.

Jag ger Trouble in paradise tre flörtar av fem möjliga.

Betyg: 3/5 

Hur kan då Movies-Noir och Jojjenito ha mottagit denna film? Jag tror nog att båda herrarna gillat den mycket.

The Lubitsch touch: Trouble in paradise is the most widely known of director Ernst Lubitsch's films. The "Lubitsch touch" as his style was called, emphasized subtlety and elegance, expressive of good taste, and being economical about what does and doesn't need to be shown, relying on the audience to tell the difference

The Internship (2013)

Googliness!

Varje år genomför Sveriges Ingenjörer en undersökning om den mest attraktiva arbetsgivaren. I år fann de en överlägsen vinnare... Google. Varför är Google en så populär arbetsgivare? Kan vi kanske få svaret i komedin The internship?

En sådan skulle jag vila att de hade på mitt jobb också!

Billy McMahon och Nick Campbell är två sköna dudes. De är säljare av den gamla skolan. De åker runt till butiksägare, bjuder på middag och kör sitt säljsnack. Tills de en dag abrupt förlorar sina jobb. De har sålt exklusiva klockor till återförsäljare men ingen bär ju klocka längre! Jag gör det i alla fall inte. Det svettas och kliar under armbandet och tiden kan man ju ändå kolla på sin mobil...

Jag älskade Wedding crashers från 2005. Owen Wilson och Vince Vaughn, vilka hjältar! The internship känns som en uppföljare till The wedding crashers. Wilson, Vaughn och vapendragaren Will Ferrell spelar alla samma karaktärer som de gjorde i den förra filmen även om de har andra namn i denna film.

HQ

Jag älskade som sagt Wedding crashers, och jag älskar The internship. Simpel och gedigen varmhjärtat humor duger för mig. Humor och feel good movies i en salig blandning. Vince Vaughn spelar Billy, den snacksalige, och Owen Wilson spelar Nick, hans kärlekskranke wing man. Billy kommer upp med en plan. De ansöker om praktikplats på Google's huvudkontor utanför San Fransisco.

Olika scener i denna film fick mig att tänka på filmer som Office space, Spring breakers och Old school. Men först och främst fick den mig att tro att Google kan vara det bästa ställer att jobba på i hela världen. Filmen är delvis filmad på Google's huvudkontor i Mountain View. Kan den vara sponsrad av Google också? Kanske inte, men en av grundarna är med i en cameo i slutet så den hade uppenbarligen stöd hos de högsta cheferna.

Nattklubben med hela laget

Mycket av humorn bygger på de äldre gubbarnas oförståelse för ungdomars teknik och sociala medier. Jag gillade Quiddich-matchen, nattklubbsbesöket och scenerna från Google's högkvarter.

Billy: Put the photo on the line.
Lyle: Online?

Vaughn är sitt vanliga jag, en ledare av människor och inspiratör. Owen Wilson är den mjuke killen som blir involverad i romantiska ting med Rose Byrne's Dana. Billys och Nicks team fylls ut av några för mig okända ungdomar där Tiya Sircar i rollen som Neha sticker ut mest.

Lagbild inför quiddich-matchen

Humorn är lik den i flera av Vaughns tidigare komedier och jag har inte tröttnat på den än. Du som har det ska kanske hålla dig borta från denna film, men annars kan jag varmt rekommendera denna lilla parentes.

Jag ger The internship fyra utmaningar av fem omöjliga.

Betyg: 4/5

Nooglers

Stand Up Guys (2013)

How's your pecker?

Projektet decennier är just nu inne i den tidiga fasen som betyder en massa gamla filmer. För att lätta upp det hela lite har jag sett på några nyare filmer också. Som kompensation valde jag till att börja med en film med tre mycket gamla skådespelare. Al Pacino, Christopher Walken och Alan Arkin gjorde alla sitt bästa för att ge pensionärs-bad-ass-farbror'n ett ansikte i den ståndaktiga Stand up guys.

Pacino spelar Val som just denna dag kommer ut från fängelset där han spenderat de 28 senaste åren av sitt liv. Bäste kompisen Doc (Walken) hämtar honom vid fängelseporten och de spenderar ett dygn tillsammans under filmens gång. Dramat i filmen är att Val är jagad av den lokale maffiabossen för blodshämnd. Doc och Val åker omkring i stan, fikar, går på horhus, tar lite för många Viagra, går på nattklubb, är bad asses och hämtar ut sin gamle ligamedlem Hirsch (Arkin) från ålderdomshemmet.

Walken, Arkin och Pacino

Detta är en thriller-komedi som faktiskt påminner mig lite om Killing them softly, fast den filmen inte hade en uns av komedi i sig. Men den långsamma och lite sorgsna stämningen med skurkar som filosoferar över ett förlorat liv finns där.

Alan Arkin splear skjortan av hans mer kända kollegor men han är inte med så mycket. Nej, detta är Pacino och Walkens film och jag överraskade mig själv med att tycka att Pacino är bättre än Walken, kors i taket. Walken kommer liksom inte igång. I de inledande scenerna är han tom ganska vinglig. I några scener i slutet är han dock hård som förr. Pacino spelar lyckligtvis inte över lika mycket som han gör i vissa filmer. Detta trots att hans Val är en karaktär som spelar över konstant. Val pratar mycket och lever livet med stora penseldrag. Komediinnehållet är inte hysteriskt men det får mig att småle några gånger.

Som late night diner-servitrisen Alex syntes en tjej som jag först tänkte kanske var hon som spelade Mel Gibsons dotter i den underskattade Into darkness, men det visade sig att jag känt igen henne från tv-serien Californication, Allison Timlin. Hon spelade den heta skådespelerskan Sasha Bingham i säsong 4 eller vad det nu var. Den lustiga Lucy Punch var med i en liten roll också.

Stand up guys var underhållande och bättre än vad jag förväntade mig. Mindre våld och mer innehåll så att säga.

Jag ger Stand up guys 3 avsked av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Addison Timlin som Alex

Lucy Punch som Wendy

Dexter - Season 8 (2013)

Så var Dexter över. Jag har följt serien ända sedan dess start. Den gode Dexter har funnits där länge. Denna revy kommer bli tudelad, först en kort fundering helt utan spoilers, sedan några bilder och därefter en spoiler-fylld revy på om sista säsongen.

Jag var ganska glad över att säsong 8 skulle bli den sista. Dels fick serieskaparna förbereda det slut de ville ha med framförhållning. Det är så trist när serier läggs ner i förtid (Firefly), efter velande fram och tillbaka (Friday Night Lights) eller helt oplanerat ("24").

Det kändes också som att de hade kommit så långt man kan komma med Dexter och risken för att serien skulle fortsätta att utvecklas till en relationssåpa var stor. De senaste säsongerna hade dalat oavbrutet i kvalité.

Sista säsongen av serien Dexter.

Jag är mycket kluven till den sista säsongen av Dexter. Jag hade hoppats på ett stort och magnifikt slut värdig serien. Men fortfarande en bra bit in i säsongen verkade det som att detta inte skulle ske. Jag och Patrik diskuterade avsnitten då vi såg serien samtidigt och vi spekulerade vilt om hur slutet skulle bli. Kanske en superelak storskurk? Skulle Dexter bli galen och döda alla han kände? Eller skulle en skurk döda alla Dexter kände? Skulle Dexter ställas mot flera fiender? Men tyvärr blev det ingetdera. Det blev inget stort slut och jag känner mig lite besviken över det.

Nu kan konstateras att Dexter nådde sin höjdpunkt med det spektakulära slutet av säsong 4, dvs The Trinity killer-säsongen. Tyvärr har manusförfattarna misslyckats att skapa bra och överraskande säsonger därefter. Serien var så otroligt bra i början men under de senaste säsongerna har de levt på publikens tålamod.

Säsong 7 avslutades mycket konstigt. De hade fyra händelsetrådar uppe och de avslutades en och en under flera avsnitt under andra halvan. Känslan blev att säsongen rann ut i sanden. Jag saknade en big bang i sista avsnittet. Tyvärr är det nästan samma sak i sista säsongen. Det rinner och rinner och sen är det bara slut.

Serien har haft en del bifigurstrådar under de senaste säsongerna som inte lett till speciellt mycket. Denna gång är det Masukas dotter. Vad var det bra för? Visst vi fick återse Becky från Friday Night Lights och hon är söt, men mer än några skratt gav den tråden inte. Varför spendera tid i sista säsongen på en helt ny tråd? Den andra (nästan) meningslösa tråden var den om Joey och Angels syster Aimee. Igen, waste of time.

Jag hade spekulerat i tre tänkbara slut för Dexter Morgan.
1. han dör - mäktigast och det jag hoppades på
2. han åker i fängelse - trist och osannolikt slut
3. han försvinner från Miami - Patrik trodde på detta

Eftersom vi fick den milda överraskningen att Hannah McKay kom åter in i serien började alternativ 3 ligga nära till hands. Dexter och Hannah planerar att fly till Argentina och ta med sig Dexters son Harrison. Med tanke på hur säsong 7-8 varit där Dexters känsloliv, ja till och med kärleksliv, behandlats borde nog serien fått sluta lyckligt. Men med tanke på hur serien var de första säsongerna tycker jag att de fick till ett logiskt slut. Det var mer troget seriens inledning än de senaste säsongerna och det är helt ok. Dexter skulle aldrig finna lyckan vid vägs ände. Gott så.

Det känns trist att de inte gjorde något mer av slutet. När Hannah dök upp i avsnitt fyra-fem, trodde jag att vi skulle få möta fler av Dexters gamla antagonister. Lite som en stjärnparad så att vi kunde få säga adjö till dem.

Några korta notiser:
- Dr Vogel, Charlotte Rampling är rejält creepy.
- The brain surgeon - det var en trist, svag och dålig skurk som utmanade Dexter i avslutssäsongen. Tänk bara på Trinity och du förstår hur lågt serien har fallit.
- Tonen i hela säsongen var dramatisk och sorglig, den svarta galghumorn från de inledande säsongerna var som bortblåst
- Jennifer Carpenter som Debra spelade deprimerad mycket bra. Jag har aldrig varit ett stort fan av henne, men som en knarkare, tunn och spinkig, var hon bra.
- Michael C Hall är suveränt bra som skådespelare.
- Masukas dotter skrattar på samma sätt som han själv, lustigt.

Men allra största insikten: It was always about Debra!

Sista avsnittet var om än ologiskt mycket känslofyllt. Scenerna med tillbakablicken på Dexter och Debra på BB tillsammans med allra sista scenen var tunga. En stor känsla av tomhet när allt var slut. Hej då Dexter. Hoppas vi aldrig ses igen.

Betyg: 3/5

M (1931)

 

Johan skrev lite om sin upplevelse med La grande illusion. Han hade satt sig ner och tittat på den utan att veta någonting om filmen. Jag har tagit mig an de flesta av filmerna i projektet på samma sätt än så länge. Jag hoppas varje gång att jag ska sugas in i filmen och bli hänförd. Nu har jag dock sett tre filmer i rad från 30-talet som jag inte alls fattat storheten i. Jag hade kanske för stora förhoppningar på dessa filmer efter den stora framgången med 20-talsfilmerna där nästan alla på ett eller annat sätt överraskade mig positivt? Dessutom är de flesta filmerna i detta projekt taggade som klassikers i det allmänna filmmedvetandet. Klart att förväntningarna är höga.

M var lyckligvis den bästa av de tre första 30-talsfilmerna, men jag var länge mycket frågande till vad det var jag såg. Lang var tydligen motståndare till ljudfilmen, talkies. Men efter ett drygt års uppehåll med filmskapande blev M hans första talkie. Den behandlar två för tiden aktuella frågor. Just runt 1929-30 terroriserade en barnamördare den tyska staden Stuttgart. Inspirerad av de händelserna handlar Lang's film om en pedofil som har ihjäl barn samt polisens jakt på honom. En annan viktig vinkling är allmänhetens reaktioner och frågan om vigilanter, dvs medborgare som tar lagen i egna händer och straffar kriminella utanför samhällets struktur.

Att detta var en tidig talkie syntes tydligt. Filmen har ingen score, ingen musik alltså. Dessutom är den ljudlös i flera scener, som om Lang inte klarat av eller brytt sig om att lägga in bakgrundsljud från trafiken, fotsteg eller liknande. Jag störde mig inte på det ojämna ljudet, men det var en intressant iakttagelse tyckte jag.

Filmen är ganska brutal i sin handling, även om man inte får se någon av brotten i bild. Men bilderna på små flickor i sjuårsåldern som lockas med godis eller leksaker och leds bort av den onde mannen är tuffa nog. Jag antar att filmen i sig var bra för att "utbilda" föräldrar om att barnen inte får följa med den okände mannen... Nu för tiden tror jag att barn i den åldern vet detta.

Österrikaren Peter Lorre spelar den psykopatiske barnamördaren. Väldigt bra. Han är helt klart filmens behållning om vi tittar till skådespelarinsatserna. Hans ögon, oj, mycket intressant ansikte. Han spelar Hans Beckert, en man med en svart demon inom sig, en dark passenger som tvingar honom att döda. Herr Beckert erkänner i filmens bästa scen att han inte kan sluta döda och att han hemsöks av offrens och deras mödrars demoner. Han jagas av demonerna dag och natt och får frid endast när han dödar. Han dödar för att få frid men skapar då ännu en demon som hemsöker honom. En omöjlig spiral... Beckert är som Dexter Morgan fast ond!

Efter jag sett filmen började jag lyssna på kommentarspåret på Criterion Collection-utgåvan och det verkade som en intressant lyssning. Två filmteoretiker pratade om Fritz Lang och hans film. De grottar ner sig i symboliken, klockan, skuggorna, osv. Men det var torrt och lite trist. Jag stängde av efter en kort stund.

Vad tyckte jag då? Jo men, jag är absolut glad att jag tog mig tid att se filmen. Det är kanske den film från 30-talet som jag flest gånger gått och tänkt att jag "borde" se någon gång. Men jag tycker bara att den var helt ok, inget mer. Vissa scener i filmen var bra och den tog sig mot slutet. Det är den bästa av de tre först sedda från 30-talet, även om  konkurrensen inte varit så hård än så länge. Vi får hoppas på bättre tur nästa helg!

Jag ger M två förtvivlade mödrar av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Movies-Noir har studerat ett annat monster för denna söndags blogginlägg.

I mars 2023 såg jag om filmen och gav den då betyget 3/5 mest på grund av den starka inledningen och det starka slutet. Jag och Måns pratade om filmen i Shinypodden Filmskolan.

Duck Soup (1933)

Rufus T. Firefly: Don't look now, but there's one man too many in this room, and I think it's you.

Hahahahahahahaha. Vad tusan var detta? Duck soup är en crazy film med så mycket galenskap att den får mig att tro att alla i hela filmteamet ätit roliga svampar. Men nej, detta gick över mitt huvud. Jag skrattade mer åt eländet än åt dess komiska briljans. Detta var inte min kopp av anksoppa.

Groucho spelar Rufus T Firefly som av oklar anledning blir statschef över det påhittade landet Freedonia. Hans mål med sitt styre? Oklart. Harpo och Chico spelar två jönsar som fått i uppdrag att spionera på Firefly. Deras mål? Oklart. Där finns en ond man med namn Ambassador Trentino. Han vill i alla fall avsätta Firefly och ta över som härskare i Freedonia.

Nej, det är uppenbart att denna films handling inte är dess poäng. Är det kanske den kvicka dialogen och dess musikalnummer? Kanske, men eftersom scenerna inte hänger ihop med varandra blir dialogen inte mer än ett flöde av i bästa fall smått roande "one liners".

Anledningen till att jag valde denna film var att jag i en lista med de roligaste scenerna från filmens värld fann en scen från denna film. När dessutom en av mina filmspanarvänner nämnde att Duck soup är den bästa Marx brothers var valet lätt. Scenen är den med Chico och Harpo när de står mitt emot varandra i nattskjorta och tror att de tittar i en spegel. Den scenen ÄR rolig. Mycket rolig till och med. Och den står sig bra som "stand alone". I filmen kommer den in i den förvirrade handlingen helt lösryckt. Det är obegripligt hur den hänger ihop med vad som skett precis före eller precis efter. Chico och Harpo är i Mrs. Teasdale's hus för att stjäla krigsplanerna och de båda vet att den andra klätt ut sig till Firefly. Ändå sker denna charad. Allt för att de ska få göra scenen på film, inte för att scenen passar in i filmen. Sött, men det adderar mer till "roligaste listan" än till filmen Duck soup.

Spegelscenen har lika lite med filmens handling att göra som en tidigare scen med Chico och Harpo och ett lemonadstånd. De båda scenerna är med för att visa upp killarnas tajming och akrobatiska humor. Visst de är duktiga men den typen av humor, dvs slap stick, är jag innerligt trött på.

Men Groucho, detta komiska geni måste väl vara bra? Jodå, han skjuter av en drös repliker som är roliga, i varje fall på pappret. Han må vara en ikonisk figur i den amerikanska popkulturen, men jag har inte vuxit upp med hans humor och jag ser därför inte denna film genom ett nostalgiskt skimmer. Filmen har ett vansinnigt högt betyg på imdb. Måste vara av nostalgiska skäl som folk satt 10:or på denna film. Det kan jag förstå, men den har inte åldrats så värdigt. Det känns som att det inte räcker att bara sprida förolämpningar runt sig.

Däremot gillar jag den allmänna anarkistiska känslan i filmen. Var denna film totalförbjuden av Mussolini? Det borde den få ett extra högt betyg för.

Är Duck soup ett inlägg om krigets meningslöshet? Är den kritisk till amerikanska politiker och militärer? Är den en föregångare till Kubrick's Dr Stangelove? Vet inte, måhända. Jag hoppas på klargörande kommentarer till denna revy! Jag känner oro över att jag helt missat tåget med denna film...

Till slut är kanske den mest absurda scenen trots allt den som ses till förtexterna. En gryta över en öppen eld med en fyra-fem levande ankor i vattnet. Disturbing! Pre code?

Det finns komiska moment i filmen som är värda att behålla men som helhet var detta ett stort frågetecken. Lyckligtvis var den kort i alla fall.

Jag ger Duck soup två vassa repliker av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Min projektbroder Movies-Noir har tittat på något helt annat. Jag tror bestämt att han sett på något från flygaren Howard Hughes. Har han beskådat helvetet med vingar? Kolla här.

La Grande Illusion (1937)

Humanitarian.

Det är dåligt med krig. Vinnarna lämnar änkor och faderlösa barn efter sig. Förlorarna ruttnar bort i fångläger eller dödas när de försöker fly. Så är det i denna film i alla fall.

La grande illusion handlar om några franska officerare med le lieutenant Maréchal i spetsen i tyska fångläger under inledningen av första världskriget. Som tur var blev denna film bättre mot slutet för den var rejält tråkig i inledningen. Den började påminna mig om Bron över floden Kwai, och det är inte ett bra tecken i min bok. Trist, trist och tråkig. Vi får se hur fångarna äter, gräver flykttunnel och är nyfikna på nyheter från fronten. Trist, trist och tråkigt.

Maréchal droit.

Filmen är nästan två timmar lång och allt som är bra händer under sista halvtimmen. Då sker äntligen något både i handlingen och med karaktärernas relationer och individuella utvecklingar. Det är först när våra hjältar förflyttas till det tyska stenslottet och vi får möta Erich von Stroheim's karaktär La captaine von Rauffenstein som filmen kommer till liv. Före dess var det endast en burlesk cabaret där de franska fångarna dansade can can i kvinnokläder som höjde ögonbrynen på mig. Jag vet inte hur vanligt det var med män i kvinnokläder på 30-talet?

De tyska fångvaktarna behandlar sina kollegor (officerare) från Frankrike, Belgien, England etc med stor respekt. Filmen utspelas under första världskriget då kollegial samhörighet kanske fortfarande existerade? Filmens klart intressantaste karaktär är von Rauffenstein med sin brutna rygg och sorgsna uppsyn. Han och den franske kollegan Boeldieu pratar om en svunnen tid. Var krig bättre förr? Antagligen inte, men det framställs så här. Von Rauffenstein beklagar sig över att även gemene man kunde bli officerare nu för tiden. Och den adlige Boeldieu håller med, för att sedan offra sitt eget liv för dessa gemener.

Erich von Stroheim som von Rauffenstein.

I en modernare film hade det förekommit svek och knivhugg i ryggen, inom grupperingarna och dem emellan. Men här är alla parter schyssta och trevliga. Det är kanske i en sådan miljö som krigets meningslöshet påvisas än tydligare?

Jag föll inte för filmen till den grad som dess berömmelse hade fått mig att hoppas. De scener som stannat kvar hos mig kommer alla från slutet av filmen; Boeldieu's slut, flykten, pausen i de tyska bergen, avskedet och friheten. Filmen har en stark avslutning men ska det räcka för ett toppbetyg? Nej, men godkänt.

Jag ger La grande illusion två humanistiska tankar av fem.

Betyg: 2/5

Detta var minst sagt en intressant film. Kolla nu vad Movies-Noir respektive Jojjenito tyckte om filmen.

Hotell (2013)

Bra film!

Det är klart att det blev lite fokus på svensk film på Malmö Filmdagar som ju trots allt arrangeras av Svenska Filminstitutet. Både inledningsfilmen Monica Z och avslutsfilmen Mig äger ingen är svenska "storfilmer". Filmerna däremellan konkurrerade om vår uppmärksamhet då det ofta gick upp till fem filmer parallellt. Jag trodde först inte att det skulle bli någon mer svensk film för mig, men så började snacket i gruppen gå om den lilla filmen Hotell. Flera av bloggvännerna skulle se den och jag såg till min förtjusning att Alicia Vikander spelade huvudrollen. Var det inte hon som ExceptFear hade på plats 13 i sin lista över de snyggaste skådespelerskorna just nu? Jomenvisst. Jag hade hört hennes namn nämnas i andra sammanhang också, en ny svensk stjärna i spirande.

Sagt och gjort jag hängde på på Hotell. Undrar nu bara vad det är för en film tänkte jag då vi slog oss ner i fåtöljerna. Filmens inleds i misärens tecken. Vikander spelar Erika en hipp innerstadsbo mitt i karriären. Allt ändras för Erika efter ett problem under förlossningen av hennes förstfödde. Sonen drabbas av hjärnskada och Erika faller ner i ett svart hål.

Jag stålsatte mig inför en typisk svensk misärorienterad melodrama. Alicia Vikander verkade vara vass i rollen som Erika. Simon Berger i rollen som Erikas sambo Oskar var dock inte lika lyckad. Filmen tvekar som om den kommit till ett vägskäl. Ska den gå åt vänster eller höger? I en scen sitter en avdomnad och avstängd Erika i sitt sovrum och trycker med fötterna mot dörrkarmen. Jag förbannade mitt val av film...

Men sedan förflyttas handlingen från hemmet till den terapigrupp Erika valt att delta i. Gruppen består av människor som av olika anledningar har problem. Någon har blivit mobbad som liten, någon har ett gigantiskt moderskomplex, en annan har världshistoriens sämsta självförtroende och någon vill bara vara någon annan. I denna grupp får Erika vara anonym. Efter en kommentar om att på hotell kan man låtsas vara vem som helst får Erika infallet att bjuda med fyra av kompisarna ur gruppen på en weekend från dem själva. Det är en brokig, komisk och som det visar sig mycket mänsklig grupp som checkar in på närmaste lyxhotell.

Filmen valde lyckligtvis rätt där i vägskälet. Detta var en otroligt överraskande film för att komma från Sverige där misärfilmen allt som oftast hyllas (verkar det som). Hotell påminner mig lite om den underbara norska filmen Elling, men Hotell är mörkare och inte lika renodlad som komedi. Hotell är ett svart komedidrama och jag älskade den. Jag önskar att den når alla möjliga framgångar.

Jag blev framför allt förtjust över att filmen överraskade mig om och om igen. Karaktärerna gör saker som jag fann oväntade, det blir mer och mer galet. Blir det inte dyrt att bo på hotell dag efter dag? Skit samma. Filmen känns dansk nästan. Kan man kanske dra paralleller med Festen? Jo, lite i stil och vibb. Alicia Vikander lyser i rollen som Erika. Bland hennes kamrater sticker David Dencik ut, han är inte bara den mest kända av de övriga.

Hotell är en härlig film, en film man kan skratta med och känna med. Det sticker till lite i hjärtat till och med mot slutet. Det är den bästa svenska film jag sett sedan Låt den rätte komma in.

Jag ger Hotell fyra starka känslor av fem möjliga.

Betyg: 4/5


Kolla vad några av mina bloggvänner skrivit och pratat om filmen; Fiffis filmtajm, Sofia från Rörliga bilder och tryckta ord, Johan från Jojjenito - om film samt Erik och Johan från Har du inte sett den? där jag är med som gäst!

Rush (2013)

Snabb.


Rush var en av flera filmer under filmdagarna som bygger på verkliga händelser, så kallade BOATS (Based on a true story). Jag brukar förhålla mig skeptisk till biografier och BOATS, men jag tänkte att om Robert Zemeckis kan göra en film som Flight intressant borde då inte Ron Howard kunna göra detsamma med Rush?

Filmen följer Formula 1-rivalerna Niki Lauda och James Hunt under några år på F1-cirkusen med kulmen tävlingssäsongen 1976. Niki Lauda spelas av spanske Daniel Brühl som tidigare setts i en del tyska filmer som Good bye, Lenin. Den engelske gamängen James Hunt spelas av Liam Hemsworth. Båda skådespelarna är intressanta att studera i denna film.

Liam Hemsworth? Thor? Jag kände inte ens igen honom. Jo, jag kände igen honom men jag kunde först inte placera honom. Jag visste inget om Rush när jag gick in i biosalongen för att se filmen, varken vilka skådespelare som var med eller något om handlingen mer än att det handlade om F1. Hemsworth var i alla fall otroligt trovärdig som tjejtjusaren med det långa lockiga blonda håret. Jag sökte i minnet efter engelsmän som kunde vara han. Jag kunde för mitt liv inte koppla ihop honom med snubben i The Avengers eller Red dawn. Riktigt imponerande, jag såg honom inte som någon annan än James Hunt under hela filmen. I efterhand kom jag på att Hemsworth är från Australien så det är inte så konstigt att han kunde spela britt.

Daniel Brühl i rollen som Niki Lauda är jag mer tveksam över. Jag kände ingen sympati eller ens förståelse för honom i över huvud taget. Inte ens under några smärtsamma scener mot slutet av filmen stack det till i hjärtat. Detta är ett tecken på att han inte funkar. För oavsett om karaktärerna är goda eller onda måste jag som åskådare kunna förstå dem eller känna med dem, även om man inte hejjar på dem eller tycker att deras gärning är bra. Ta till exempel nazisten Christophe Waltz i Inglorious basterds. Jag sympatiserar sannerligen inte med honom men hans karaktär är så karismatisk att jag gillar honom i filmens kontext. Waltz fick också en Oscar för sin rolltolkning.

Filmen är alltså någon form av bio pic. Och den är ganska tråkig som så ofta med sådana filmer. Jag brydde mig helt enkelt inte speciellt mycket om James Hunt's kvinnoaffärer, eller om Niki Lauda's vilja att vinna och psykopatiska känsla för detaljer. Jag tycker att det är på tok för lite racingscener i denna film. Ron Howard missar helt att återskapa den intensiva spänning som kan infinna sig i ett F1-lopp. Fartera, ljuden, närheten till döden och de bästa chaufförerna i världen. Det finns så mycket dramatik i loppen men Howard väljer att i princip helt skippa dramat ur tävlingssynpunkt. Om han gjort filmen med mer fokus på sporten hade den vuxit i mina ögon.

Jag vill avsluta med tre bra scener som dröjt sig kvar hos mig. En är då Niki Lauda kör en personbil på den italienska landsbygden med en kvinnlig och två manliga passagerare. Kul scen som gärna kunde ha använts som ingång till de där racingscenerna som jag saknade. En annan scen är den där James Hunt tar med sig en journalist in på toaletten efter en presskonferens. Den scenen personifierade karaktären. Men filmens bästa scen är från några av de få racingscener som trots allt finns och det är från racet i Japan. Med ett magnifikt skyfall blir scenerna inte bara spännande utan filmiskt vackra.

Filmen är bra gjord men den saknar själ. Ronnie Pettersson nämns i alla fall en gång i filmen.

Jag ger Rush två dödsföraktande vinnarskallar av fem.

Betyg: 2/5

Nej detta var en tråkig film. Kolla nu om någon av mina filmbloggarvänner blev fartblinda: Jojjenito - om film, Rörliga bilder och tryckta ord och Fiffis Filmtajm.

Castle - Season 2 (2009-2010)

Andra säsongen av Castle puttrade på i samma takt som säsong 1. Detta är en ganska bra serie som är perfekt som avslappningsserie för trötta huvuden efter jobbet. Förr i tiden kunde det hända att man av ren slapphet satt och såg på repriser av Vänner eller How I met your mother på tidiga kvällen efter jobbet, men nu är det Castle som gäller.

Nathan Fillion är seriens största behållning. Han har en komisk tajming som är oemotståndlig. Det är extra kul när de har med vinklingar till gamla serier från Joss. Som till exempel i avsnitt sex då han klär ut sig till Captain Reynolds för Halloween, och dottern beklagar sig för att han redan haft den kostymen för fem år sedan... Hi-larious. Senare under säsongen görs en mycket tydlig vinkning till Dr Horrible också.

Allt eftersom serien fortsätter blir familjekänslan i gruppen starkare. Castle har en skön jargong pågående med poliserna Bill och Bull, detektiverna Esposito och Ryan... Men framför allt blir det mer och mer romantik mellan Castle och Beckett. Det står nu utan tvivel att denna serie har blivit en "ska de få varandra?"-serie. Gott så.

Säsong 3 ligger väntandes i dvd-spelaren. On we go.

Betyg: 3/5