Rush (2013)

Snabb.


Rush var en av flera filmer under filmdagarna som bygger på verkliga händelser, så kallade BOATS (Based on a true story). Jag brukar förhålla mig skeptisk till biografier och BOATS, men jag tänkte att om Robert Zemeckis kan göra en film som Flight intressant borde då inte Ron Howard kunna göra detsamma med Rush?

Filmen följer Formula 1-rivalerna Niki Lauda och James Hunt under några år på F1-cirkusen med kulmen tävlingssäsongen 1976. Niki Lauda spelas av spanske Daniel Brühl som tidigare setts i en del tyska filmer som Good bye, Lenin. Den engelske gamängen James Hunt spelas av Liam Hemsworth. Båda skådespelarna är intressanta att studera i denna film.

Liam Hemsworth? Thor? Jag kände inte ens igen honom. Jo, jag kände igen honom men jag kunde först inte placera honom. Jag visste inget om Rush när jag gick in i biosalongen för att se filmen, varken vilka skådespelare som var med eller något om handlingen mer än att det handlade om F1. Hemsworth var i alla fall otroligt trovärdig som tjejtjusaren med det långa lockiga blonda håret. Jag sökte i minnet efter engelsmän som kunde vara han. Jag kunde för mitt liv inte koppla ihop honom med snubben i The Avengers eller Red dawn. Riktigt imponerande, jag såg honom inte som någon annan än James Hunt under hela filmen. I efterhand kom jag på att Hemsworth är från Australien så det är inte så konstigt att han kunde spela britt.

Daniel Brühl i rollen som Niki Lauda är jag mer tveksam över. Jag kände ingen sympati eller ens förståelse för honom i över huvud taget. Inte ens under några smärtsamma scener mot slutet av filmen stack det till i hjärtat. Detta är ett tecken på att han inte funkar. För oavsett om karaktärerna är goda eller onda måste jag som åskådare kunna förstå dem eller känna med dem, även om man inte hejjar på dem eller tycker att deras gärning är bra. Ta till exempel nazisten Christophe Waltz i Inglorious basterds. Jag sympatiserar sannerligen inte med honom men hans karaktär är så karismatisk att jag gillar honom i filmens kontext. Waltz fick också en Oscar för sin rolltolkning.

Filmen är alltså någon form av bio pic. Och den är ganska tråkig som så ofta med sådana filmer. Jag brydde mig helt enkelt inte speciellt mycket om James Hunt's kvinnoaffärer, eller om Niki Lauda's vilja att vinna och psykopatiska känsla för detaljer. Jag tycker att det är på tok för lite racingscener i denna film. Ron Howard missar helt att återskapa den intensiva spänning som kan infinna sig i ett F1-lopp. Fartera, ljuden, närheten till döden och de bästa chaufförerna i världen. Det finns så mycket dramatik i loppen men Howard väljer att i princip helt skippa dramat ur tävlingssynpunkt. Om han gjort filmen med mer fokus på sporten hade den vuxit i mina ögon.

Jag vill avsluta med tre bra scener som dröjt sig kvar hos mig. En är då Niki Lauda kör en personbil på den italienska landsbygden med en kvinnlig och två manliga passagerare. Kul scen som gärna kunde ha använts som ingång till de där racingscenerna som jag saknade. En annan scen är den där James Hunt tar med sig en journalist in på toaletten efter en presskonferens. Den scenen personifierade karaktären. Men filmens bästa scen är från några av de få racingscener som trots allt finns och det är från racet i Japan. Med ett magnifikt skyfall blir scenerna inte bara spännande utan filmiskt vackra.

Filmen är bra gjord men den saknar själ. Ronnie Pettersson nämns i alla fall en gång i filmen.

Jag ger Rush två dödsföraktande vinnarskallar av fem.

Betyg: 2/5

Nej detta var en tråkig film. Kolla nu om någon av mina filmbloggarvänner blev fartblinda: Jojjenito - om film, Rörliga bilder och tryckta ord och Fiffis Filmtajm.