Design for Living (1933)

Nu har vi kommit till det sista avsnittet av Screwball Comedy-podden med två filmer av den mästerlige regissören Ernst Lubitsch.

Vi inledde med Design for Living från 1933. Det var året före The Hays Code slog igenom, dvs den självpåtagna etiska censuren Hollywood la på sig sig i den stora moralpanikskälvan. Koden låg som en våt filt över Hollywood 1934-1968 då New Hollywood äntrade scenen och befriade oss.

Filmen är en adaption av en teaterpjäs av Noël Howard och manus av Ben Hecht.

Reklamkvinnnan Gilda stöter på den fattige konstnären George och den likaledes fattige manusförfattaren Tom på ett tåg i Frankrike och det leder till ett flera år långt triangeldrama. Både Tom och Charles blir förstå förälskade i Gilda och hon älskar båda männen lika mycket, någon höjer kanske på ögonen över denna kärlekstrio men detta var som sagt pre-code. Happy times.

Gilda hinner också med att coacha fram båda männen till storartad karriärer inom måleriet och manusförfattandet respektive. I bakgrunden vankar den äldre mannen Max fram och tillbaka sugen på Gilda han också

I rollerna ser vi Miriam Hopkins, Fredric Marsh (som vi såg i I Married a Witch), Gary Cooper och favoriten Edward Everett Horton från Holiday bland annat.

Filmen är svår att förstå sig på. Den är ganska energilös under en lång period men tar lite fart i slutet. Både George och Tom spelas som omogna tonårsgrabbar på ett osympatiskt sätt. Max funkar hyfsat bra men han spelar en tråkig karaktär, den rike industrimannen som endast åtrår Gilda som en trofé han kan visa upp på sina affärsmiddagar. Miriam Hopkins blir filmens räddning. 

Trots den lite sega inledningen och de udda valen i hur de två manliga huvudrollerna spelas är filmen lite gullig och småmysig. Den påminde mig lite då och då om den franska sextiotalsfilmen Jules et Jim.

Kul att ha sett en screwball till från eran före the code, men den var tyvärr en av de svagare filmerna i poddsäsongen. det är sedan gammalt att manus, dialog och skådespelare måste vara bra för att filmen ska bli bra, kod eller ej.

Betyg: 2/5

Lyssna gärna på Shinypodden Screwball Comedy-säsongen där jag och Carl förundras över kvinnans tålamod. Avsnittet släpptes den 13:e juli, 2026.

Trouble In Paradise (1932)

Lily Vautier: Darling, remember, you are Gaston Monescu. You are a crook. I want you as a crook. I love you as a crook. I worship you as a crook. Steal, swindle, rob. Oh, but don't become one of those useless, good-for-nothing gigolos.

Ernst Lubitsch som regisserat denna film var en tysk regissör som flyttade över till Hollywood i slutet av 20-talet. Hans filmer anses vara mycket betydelsefulla för en massa filmer som följde, inte minst romantiska komedier. Trouble in paradise är just en romantisk komedi. Den har en sofistikerad humor som bygger på en kvick dialog och ett bra samspel mellan skådespelarna. Filmen har mycket riktigt också en skön stämning. På den gamla goda tiden fanns tydligen uttrycket "the Lubitsch touch" som hänvisade till Lubitsch intelligenta komedier (se trivia underst i revyn). Filmen kom också ut under den korta perioden på tidigt 30-tal då Hollywood inte använde sig av självcensur, dvs "Pre-code Hollywood".

Trouble in paradise är ett romantiskt triangeldrama. Gaston (Herbert Marshall) och Lily (Miriam Hopkins) är ett par lurendrejare som har som specialitet att lura och bluffa sig till pengar och annat från överklassen. Vi möter dem i Venedig där de båda stjäl från de rika. Gaston och Lily finner varandra och ömsesidig uppvaktning inleds med fler lustiga scener där de ficktjuvar både det ena och det andra från varandra. Efter de tvingats lämna Venedig drar de till Paris och där inleds en långsiktig scam mot en rik änka, Madame Mariette Colet (Kay Francis). Gaston tar jobb som Madame Colet's assistent och nästlar sig in i hennes företags ekonomiska förehavanden. Under resten av filmen ligger spänningen dels i om Gastons plan ska gå i lås eller om de ska bli avslöjade, dels i triangeldramat som uppstår då Madame Colet fattar tycke för Gaston och då han inte är helt säker på vilken kvinna han vill ha.

Lily, Gaston och Madame Colet

Filmens inledning är ett exempel på Lubitsch humor. Redan när självaste titeln presenteras under förtexterna visar han oss i publiken vad som komma skall. Orden "Trouble in" kommer upp och kameran fokuserar på en säng. "Trouble in bed"? Men efter ett ögonblick fylls titel på till "Trouble in paradise". En mycket vederkvickande blinkning till att detta kommer bli en film om det rika folket och med ett och annat ekivokt skämt.

Denna komedi är ganska underhållande och då mest på det intellektuella planet. Jag hade kanske trott att den skulle vara mer hejdlös med tanke på beskrivningen av filmer från Pre-code Hollywood. Mest gillade jag scenerna mellan Gaston och Madame Colet. "Madame" tillsammans med "änka" låter gammalt och osexigt men Fru Colet var alls inte det, snarare tvärtom. Hon var het. Jag hejjade ganska hårt för att de två skulle få varandra. I filmen verkar det dock som att regissören håller mer på Gaston och Lily. Varför vet jag ej. Exakt hur det slutar ska jag inte avslöja här, men jag kan säga att jag blev överraskad flera gånger om i slutet av filmen över val som Lubitsch gjorde.

Jag vet att jag satt och smånjöt lite under filmen, men samtidigt har jag inte så många tankar eller känslor om den nu i efterhand. Det är inte så lysande... Som sammanfattning tycker jag att filmen var med beröm godkänd. Men jag kan inte ge den ett toppbetyg.

Jag ger Trouble in paradise tre flörtar av fem möjliga.

Betyg: 3/5 

Hur kan då Movies-Noir och Jojjenito ha mottagit denna film? Jag tror nog att båda herrarna gillat den mycket.

The Lubitsch touch: Trouble in paradise is the most widely known of director Ernst Lubitsch's films. The "Lubitsch touch" as his style was called, emphasized subtlety and elegance, expressive of good taste, and being economical about what does and doesn't need to be shown, relying on the audience to tell the difference