Johan skrev lite om sin upplevelse med La grande illusion. Han hade satt sig ner och tittat på den utan att veta någonting om filmen. Jag har tagit mig an de flesta av filmerna i projektet på samma sätt än så länge. Jag hoppas varje gång att jag ska sugas in i filmen och bli hänförd. Nu har jag dock sett tre filmer i rad från 30-talet som jag inte alls fattat storheten i. Jag hade kanske för stora förhoppningar på dessa filmer efter den stora framgången med 20-talsfilmerna där nästan alla på ett eller annat sätt överraskade mig positivt? Dessutom är de flesta filmerna i detta projekt taggade som klassikers i det allmänna filmmedvetandet. Klart att förväntningarna är höga.
M var lyckligvis den bästa av de tre första 30-talsfilmerna, men jag var länge mycket frågande till vad det var jag såg. Lang var tydligen motståndare till ljudfilmen, talkies. Men efter ett drygt års uppehåll med filmskapande blev M hans första talkie. Den behandlar två för tiden aktuella frågor. Just runt 1929-30 terroriserade en barnamördare den tyska staden Stuttgart. Inspirerad av de händelserna handlar Lang's film om en pedofil som har ihjäl barn samt polisens jakt på honom. En annan viktig vinkling är allmänhetens reaktioner och frågan om vigilanter, dvs medborgare som tar lagen i egna händer och straffar kriminella utanför samhällets struktur.
Att detta var en tidig talkie syntes tydligt. Filmen har ingen score, ingen musik alltså. Dessutom är den ljudlös i flera scener, som om Lang inte klarat av eller brytt sig om att lägga in bakgrundsljud från trafiken, fotsteg eller liknande. Jag störde mig inte på det ojämna ljudet, men det var en intressant iakttagelse tyckte jag.
Filmen är ganska brutal i sin handling, även om man inte får se någon av brotten i bild. Men bilderna på små flickor i sjuårsåldern som lockas med godis eller leksaker och leds bort av den onde mannen är tuffa nog. Jag antar att filmen i sig var bra för att "utbilda" föräldrar om att barnen inte får följa med den okände mannen... Nu för tiden tror jag att barn i den åldern vet detta.
Österrikaren Peter Lorre spelar den psykopatiske barnamördaren. Väldigt bra. Han är helt klart filmens behållning om vi tittar till skådespelarinsatserna. Hans ögon, oj, mycket intressant ansikte. Han spelar Hans Beckert, en man med en svart demon inom sig, en dark passenger som tvingar honom att döda. Herr Beckert erkänner i filmens bästa scen att han inte kan sluta döda och att han hemsöks av offrens och deras mödrars demoner. Han jagas av demonerna dag och natt och får frid endast när han dödar. Han dödar för att få frid men skapar då ännu en demon som hemsöker honom. En omöjlig spiral... Beckert är som Dexter Morgan fast ond!
Efter jag sett filmen började jag lyssna på kommentarspåret på Criterion Collection-utgåvan och det verkade som en intressant lyssning. Två filmteoretiker pratade om Fritz Lang och hans film. De grottar ner sig i symboliken, klockan, skuggorna, osv. Men det var torrt och lite trist. Jag stängde av efter en kort stund.
Vad tyckte jag då? Jo men, jag är absolut glad att jag tog mig tid att se filmen. Det är kanske den film från 30-talet som jag flest gånger gått och tänkt att jag "borde" se någon gång. Men jag tycker bara att den var helt ok, inget mer. Vissa scener i filmen var bra och den tog sig mot slutet. Det är den bästa av de tre först sedda från 30-talet, även om konkurrensen inte varit så hård än så länge. Vi får hoppas på bättre tur nästa helg!
Jag ger M två förtvivlade mödrar av fem möjliga.
Betyg: 3/5
Movies-Noir har studerat ett annat monster för denna söndags blogginlägg.
I mars 2023 såg jag om filmen och gav den då betyget 3/5 mest på grund av den starka inledningen och det starka slutet. Jag och Måns pratade om filmen i Shinypodden Filmskolan.
Synd att 30-talet än så länge inte leverat, men kul att M i alla fall fann en resonansbotten. Jag minns inte mycket av min titt, men hade nog samma känsla som du, att det tog ett tag innan man kom in i filmen. Kan det vara så att de 30-talsfilmer som du hittills sett blivit mer kända för sina budskap eller filmhistoriska meriter? Eller är det så att du själv finner mer i fokuset hos Jeanne d'Arc än det i Grande Illusion?
SvaraRaderaJa det är synd och överraskande. Grand illusion och M är de två första Criterion Collection-filmerna som jag inte givit en trea eller högre. Det kan vara slumpen också, nästa helg kanske det balanseras upp?
RaderaJeanne d'Arc var superspeciell som film. Kanske inte så bra på många sätt, men allt byggde på Falconettis remarkabla prestation. Ingen av de tre från 30-talet hade något liknande att erbjuda.. M var bättre än Jeanne d'Arc inom de flesta kategorier, men saknade något som stod ut...
Jag minns M som bra, men det var länge sen jag såg den. Minns dock att jag var lite besviken till en början. Den lever mycket på Peter Lorres prestation.
SvaraRaderaSynd att ingen gått hem hos dig än så länge, men det finns säkert några guldklimpar kvar...
Absoult, inga hängande huvuden här inte, vi söker vidare! :-)
Radera