Shinypodden Special - Toppfilmer 2017, del 1

 

Shinypodden Special är tillbaka för två avsnitt och det andra släpps om en vecka. 

Jag har som vanligt då det handlar om Shinypodden Special bjudit in Jojje, Carl och Niklas och vi poddar om de bästa filmerna från ett specifikt filmår. 

Vi har tidigare poddat om filmåren 2016, 2019, 2020 och 2021 och de brukar kommat ut på våren efteråt. Nu sammanstrålade vi under höstligare tider för att avhandla 2017, ett av de två åren vi missat efter starten. 

Därmed blev det ett femårsretrospektiv: Vilka är de bästa filmerna från 2017, fem år senare?

Ni finner podden där ni får poddar, eller via denna direktlänk. God lyssning!

Lykke Li, Stockholm (2022)

Lykke Li på Cirkus, måndagen den 17:e oktober, 2022

Ojojoj, vilken udda konsert detta var. För mig som nu såg henne för sjunde gången var det lika välkommet som överraskande. Men för min unga följeslagare systerdottern Greta var det kanske förvånande. Eller inte. Greta är i yngre tonåren och med pandemi de senaste åren har konserter inte varit på tapeten. Detta var hennes andra "riktig" konsert.

Förr om åren har Lykkes konserter varit riktigt ösiga, med mer energi och vildsinta eskapader än hennes skivor någonsin visat upp. Hennes shower har varit som en okänd sida av artisten där scenspråket och coolhet stod i första rummet, dvs mycket svart läder, mörker, starka smala ljuskällor och skuggor i förgrunden. Mer än en gång har Lykke i slutet av "lugna låtar" hamnat med trumpinnar i händerna frenetiskt slående på trummorna i musikalisk extas. Underbart och svettigt!

Låt oss då komma till veckans konsert. Lykke äntrade scenen på Cirkus klockan nio och spelade nya skivan, "Eyeye", rakt upp och ner från början till slut. Det var hon och en manlig dansare som framförde modern konst framförd med musik och dans. De hade en upphöjd cirkulär liten scen på scenen som ibland roterade. Bandet var gömda ute i kanterna av scenen, nästan ända ute i kulisserna. Lykke och hennes dansare spelade upp en historia om ett kärlekspar som bröt upp, och till slut återförenades...? Kanske. Musiken på nya skivan är mycket långsam och lugn fast becksvart. En ren "breaking up"-skiva skulle jag gissa. Hennes andra i karriären i så fall.

Jag kan gilla denna typen av häftiga och annorlunda konserter. Under resans gång blev jag mer och mer fascinerad av installationen vi fick bevittna. Jag hamnade nästan i en trans. Det var inte den ösiga och vildsinta Lykke vi fick se utan en äldre och mer eftertänksam kvinna. Men hon är fortfarande den näst coolaste jag vet.

Under det brummande outro-ljuden av den sista låten (från nya skivan) sprang Lykke av scenen och vi fick ett klädbyte och så startade andra halvan. Jag var i stunden akut medveten om att här hade hon ett val att göra. Antingen att ösa på med publikfriande och ösiga låtar eller ge oss mer av det mörka och långsamma. Det blev det senare och åter igen blev jag tämligen överraskad. 

Andra halvan av konserten inleddes med fyra låtar från hennes tredje skiva och första "break-up" LP "I never learn". Alla de fyra låtarna är långsamma, mörka och ångestfyllda. Det är låtar som handlar om längtan, saknad och ånger. Som "break-up"-skivor brukar handla om.

Efter detta hade jag givit upp alla eventuella förhoppningar om att få höra "Complaint department" live igen. Låten från första skivan som i live-versioner lever upp som om den vore euro-disco-hit. Istället slängde hon in två kända och faktiskt lite ösiga låtar från de två första skivorna, en låt per skiva. Därefter var det slut! 

Hehe, det hade knappt passerat 60 minuter. Hmmm. Vi fick dock två låtar till i ett extranummer. Först den mycket långsamma och vädjande "Possibility" och som avslutning på hela showen "Hard rain", inledningsspåret från fjärde plattan från 2018, "So sad so sexy".

Det närmaste jag har att jämföra med var när jag och Sir Per såg Neil Young solo på Cirkus 2003 då han hade världspremiär på skivan "Greendale". Han körde den från början till slut med en massa prat emellan låtarna. Skivan är en berättelse, temaskiva och en innerlig historia. Han bjöd inte på sång och dans som Lykke och hennes dansare, Neil bjöd på "spoken work and music". Även den konserten överraskade många fans som kommit för att få höra "Heart of gold" och "Like a hurricane".

Med den nya skivan "Eyeye" och denna konsert känns det som att Lykke Li tagit sin musikkarriär i en ny riktning. Om hon fortsätter på den inslagna banan kommer hennes kommande verk kanske blir något som kan ställas ut på Moderna Museet, långt från den samling med poplåtar hon öste över oss för ett decennium och mer sedan. Nu ser jag verkligen fram emot att följa hennes nästa steg...

Setlist:

1. NO HOTEL
2. YOU DON’T GO AWAY
3. HIGHWAY TO YOUR HEART
4. HAPPY HURTS
5. CAROUSEL
6. 5D
7. OVER
8. ü&i
9. I Never Learn
10. No Rest for the Wicked
11. Never Gonna Love Again
12. Just Like a Dream
13. Little Bit
14. I Follow Rivers

Encore:

15. Possibility
16. Hard Rain

Lykke Li live i Los Angeles 2022 30:e september på the Theatre at Ace Hotel, samma setlista men videon är något editerad.

The Lord of the Rings: The Rings of Power - Season 1 (2022)

 

Så var den första säsongen av världens dyraste tv-serie till ända. Förväntningarna på Amazon Primes nya fantasy-satsning var högt ställda och hur kunde de inte vara något annat då de pumpat ut promotion om serien och ej låtit oss undgå att veta att den är den dyraste genom tiderna. Men betyder den dyraste, den bäst? Nej det gör ju inte det! Nu är denna serie långt från dålig, den vida överglänser i alla fall Amazon Primes förra försök att göra tv-serie av en älskad bokserie med The Wheel of Time.

Jag börjar med det positiva. The Rings of Power är skitsnygg. Man ser var en hel del av produktionskostnaderna har spenderats. Den är fantastisk med sitt världsbygge och allmän "look and feel". Små nit-picking kan vara att soldaterna från Númenor har rustningar som inte ser ut att stopp svärd eller pilar.

Sen älskar jag att den är episk och därmed storslagen och framför allt allvarlig. En saga om Galadriel, Elrond, Gil-Galad, Isildur med flera bör vara seriös och episk. Serien har en bra tonalitet för det mesta. 

Här är givetvis nit-pickingen rörande Nori och hennes Harfoots. Jag kallar dem proto-hober då det verkar vara en av tre släkten som utgör hoberna som vi lär känna i Sagan om Ringen. De får iklä sig rollen som seriens "comic relief" och det är mycket möjligt att detta avbrott är nödvändigt men jag fann Noris historia som den minst intressanta under hela säsongen. Detta trots att hennes kompis The Stranger.

Bland karaktärerna gillade jag mest Galadriel, Elrond, Elendil, Lord Helbrand och The Stranger. Jag var inte lika förtjust i proto-hoberna, dvärgarna eller Númenor rent generellt. Jag finner dock stor potential med alla tre trådarna, eller åtminstone de om dvärgarna samt Númenor.

Det jag är tveksam över är hur vassa historieberättare detta skrivar-team egentligen är. Säsongen var långt från så stark som den kanske borde varit. Jag gillade flera karaktärer javisst men långt ifrån så mycket som man gör när man älskar en serie. Det var mer helt ok. Det största problemet med The Wheel of Time var inte alla ändringar, den skrala budgeten som gjorde att vissa scener blev horribelt usla eller alla moderna kvalitetssäkringar som kastades in i en tidlös historia utan det var att historieberättandet var undermåligt eller ja, uselt.

Jag upplever liknande typ av problem med Rings of Power. Det finns scener under säsongen där jag tipsas av musiken att det är en känslosam eller viktig scen men ofta känner jag inget i hjärtat. Jag är mest intresserad på en högre lite mer distanserad nivå. Ibland var berättandet helt ologiskt också. Ta tex the harfoots. Under första halvan såg och hörde vi om vilka assholes de var som lämnade sina vänner och till och med släkt att dö om de kom lite på efterkälken. Men mot slutet av säsongen skulle vi helt plötsligt tro på dem när det förkunnades att de hade så stora hjärtan och att de aldrig lämnade någon. Fuck that.

Om nu hjärtat inte fått sitt så har tyvärr magen inte fått sitt heller. Stridsscenerna i avsnitt 6 var tämligen underväldigande. Jag hade förväntat mig något mycket större. Men jag antar att de kommer skruva upp allt mer och mer desto längre in bland säsongerna vi kommer. Speciellt Númenors armé var patetiskt beskriven. Detta är inte en liten skitsak i Tolkiens lore. Deras armé är ju så kraftfull under andra åldern att Sauron själv räds den. Och alverna kan inte själva besegra Sauron och därför bildas den sista alliansen mellan män och alver. Hittills har vi inte fått se ens en lite antydan om en sådan styrka eller makt. Vad var det för fånerier att gå ut och rekrytera newbies inför drottningens majestätiska seglats för att hjälpa The Southlands? Var är armén?

Så vem är The Stranger? Jag ser att showen gör allt för att få oss tro att det är Gandalf. Efter de två första avsnitten var jag också övertygad om att han är Gandalf, men nu tror jag allt med på att han är en av de två blå trollkarlarna.

Ok, Amazon Prime har en slags fetish med att köra mysterier om vem är vem. I The Wheel of Time var det en extremt opassande "Who is the Dragon Reborn?". Här är det "Who is Sauron?" vilket faktiskt passar in i Tolkiens lore då Sauron under andra åldern visade sig i sin "fair form", han var en "shapeshifter". Lika destruktiv idén var i WoT lika passande var den här. 

Jag hade dock velat se mycket mer av Lord Halbrand och hans suggestiva påverkan på olika folk och individer. Jag hade absolut velat se Galadriel ha misstankar om honom mycket längre tid. Nu kändes hela avslöjandet förhastat. Scenen när Halbrand visar sitt rätta jag var spektakulär! Såg ni ögonen!!? Och scenen när han med lätthet avväpnade Galadriel och kastade in henne i en drömvärld var skrämmande och effektiv men alldeles för kort. Jag skulle velat se mer av den sekvensen, på ett tydligare sätt se Galadriels förtvivlan när hon insåg sitt misstag. Dessa scener upplevde jag som säsongens viktigaste scener som bygger bådas karaktärer inför kommande säsonger.

Lustigt nog fanns det en liknande scen i sista avsnittet av WoT som taget ur kontext var vassare än scenen med Galadriel. Problemet där var att den scenen gick emot böckernas idé och uppbyggnad av The Dragon Reborn. Men där ville showen flytta fokus från huvudpersonen till några biroller... "because 2022".

Jag fann säsong 1 av Rings of Power mer intressant än hjärtgripande och fängslande, men jag var engagerad och jag ser mycket fram emot säsong 2.

Betyg: 3/5

The Alamo (1960)

The Alamo var något av ett drömprojekt för John Wayne. Redan 1945 började han arbeta fram ett manus med några manusförfattare men filmens budgetförhandling strandade och Wayne förlorade rättigheterna till det manuset. Han gjorde ett nytt försök i slutet av femtiotalet och denna gång gick det vägen. Lite som Hitchcock gjorde med Psycho gick Wayne "all in" med egna pengar till budgeten, han belånade sig upp över öronen med extra lån på sitt hus och så vidare. För att få behålla den kreativa kontrollen över filmen valde han att regissera den själv och för att få med United Artists och andra finansiärer fick han spela huvudrollen som Davy Crockett, något som han först inte ville.

Vid sidan av Wayne själv spelade Richard Widmark Jim Bowie (han med kniven) och britten Laurence Harvey rollen som befälhavare över posteringen i Alamo William Barrett Travis de övriga två huvudrollerna. 

Filmen dokumenterar det kända slaget i Alamo 1936 då några hundra texianer och andra från öst och norr försökte stoppa en flera tusen stor armé under ledning av den mexikanska Generalissimo Antonio Miguel Lopez de Santa Anna. Vid denna tid höll Texas på att bryta sig ut ur Mexiko för att bygga en självständig republik. Texas blev en del av USA först 1845. The Alamo ligger i storstaden San Antonio sydväst om Austin, Texas.

Filmen är mycket lång, nästan tre timmar, men det finns tydligen en ännu längre version av filmen som enligt kommentarer ska vara bättre. Den var dock svårt att hitta så jag fick nöja mig med denna. 

Av de tre huvudpersonerna är Bowie och Travis mest intressanta och jag hade gärna sett mer av deras konflikt över hur amerikanerna skulle försvara Alamo. Det fanns något spännande där. Jim Bowie var den naturlige ledaren som förstod vanvettet att försöka försvara den svårförsvarade stationen och han ville att de skulle överge stationen och inleda gerillakrig mot den mexikanska armén istället. Travis var en ung och ärelysten militär och en typisk paragrafryttare. Han ville gå ner med flaggan i topp, "crash and burn" så att säga. Hans karaktär kompliceras lite antydningsvis då det faktiskt fanns en taktisk vinst med att uppehålla Santa Annas armé vid Alamo om än så för bara två veckor då General Houston höll på att mobilisera och förbereda försvaret av Texas längre norrut och han behövde all tid han kunde få.

John Waynes Davy Crockett har en delvis undanskymd roll, speciellt under filmens tredje akt. Crockett är en av den amerikanska historiens folkhjältar. Han var en före detta kongressman från Tennessee som deltog i slaget med ett litet gäng frontier-män. Själva slaget utspelas i slutet av filmen, och det med ett känt utfall. Under de två första timmarna får vi en lång och omständlig etablering av karaktärerna och där framträder John Wayne mestadels. Han spelar sin vanliga figur, en stark man som pratar mycket om frihet. Wayne ger en monolog om hur bra republiken är för fria män. Filmen är inspelad mitt under det kallaste av kalla krig och kängan mot kommunismen i öst är tydlig.

Filmen är ganska seg överlag. Alldeles för lång för vad den hinner med att behandla. Samtidigt är den dugligt gjord och det är helt ok att hänga i dess värld några timmar. Slaget som vi till sist kommer till var tyvärr dock inte speciellt spännande heller. När jag läser om slaget verkar det så mycket mer dramatiskt än vad Wayne fick fram på duken. Samma slutresultat dock.

Man undrar lätt hur verklighetstrogen en film som denna kan vara. Under titten hade jag en känsla av att den inte var speciellt trogen och detta bekräftas efter några slagningar på internet. Det finns något spännande med historiska slag likt detta och jag hade gärna sett en film som tar historien på större allvar. Samtidigt är denna film gjord under en helt annan era i filmhistorien och jag antar att man inte kan förvänta sig jättemycket mer. 

Betyg: 2/5

The Cure, Stockholm (2022)

The Cure, Avicii Globe Arena, Stockholm, måndagen den 10:e oktober, 2022

Detta var sjätte gången jag såg The Cure och nu är det 35 år sedan jag såg dem för första gången på Johanneshovs Isstadion i oktober 1987. På den tiden kändes det som att jag kom för sent till "festen" då bandet grundades en sådär 10 år tidigare. Jag gruvade mig speciellt över att jag inte valde, vågade (?), hänga på Hagman till Åbo och se dem 1985 redan. 

Showen 1987 såg jag cirka 15 år före systersonen Måns föddes och nu bjöd jag med honom på konsert med de gamla depprockarna. Måns gillar The Cure och upptäckte dem via låten Boys don't cry, men vem av oss gjorde inte det? De äldsta låtarna ur Cures katalog håller än idag som jag och Måns konstaterade på väg till Globen.

Konserten startades med ett långt instrumentalt intro från den nya sången Alone. Robert Smith kom instrosande på scenen som en annan nestor i ett sakta mak. Han gick längst fram på scenkanten och log ut mot publiken samtidigt som han vred sina händer. Ångest eller positiv anspänning? Oklart! Åren har gått sedan den första showen... Magen är lite rundare, håret glesare och grånat. Men han var på ett strålande humör under hela kvällen och hans sångröst var det sannerligen inget fel på. Det var överraskande och lite imponerande hur bra han fortfarande sjunger. 

Ljudet ganska nära scenen var otroligt bra, mycket bättre än vad det kan vara i Globen ibland. Bandet var tajt trots att detta endast var tredje konserten av den nyligen startade världsturnén. Senast jag såg dem, 2016, hade de repeterat in cirka 100 låtar och blandade hej vilt kväll efter kväll. Det var trevligt. I år verkar de hålla sig till en grundstruktur i set list med ett tiotal låtar som skiljer sig mellan kvällarna. 

Vid sidan av Robert Smith var det trummisen Jason Cooper som stod ut från showen. Han och Roberts gamla vapendragare bassisten Simon Gallup gav många låtar en överraskande tyngd som jag älskade. The Cure blandar ju fjäderlätta poptrudilutter med tunga och ofta långa depprockigare låtar. Jag gillar oftast de senare mest. Trummorna var otroligt framträdande i låtar som Push, Want, The Walk och Primary. Otroligt bra versioner av dem alla. Inledningen till Push påminde lite om de bästa liveversionerna av Pink Floyds Time. 

The Walk som kan vara en ganska trött synthlåt var pigg som jag aldrig hört den förr, och Primary som de kastade in bland en kaskad av pophittar under det andra extranumret mullrade fram som ett godståg.

Inledningen var bra men konserten lyfte inte riktigt förrän cirka en timme in i shown då de körde Push och sedan A forest. Jag blev lite förvånad då de ofta förr i tiden spelade den senare precis i slutet före extranumren, och jag undrade oroligt om det skulle bli en kort show men icke. Därefter blev konserten bara bättre och bättre, och de höll på i nästan 2,5 timmar. 

Want var en höjdare, jag måste addera den till min rotation. From the edege of the deep green sea var som alltid upplyftande. Jag älskar "kobjällran" som maler på i låten. Och sist kom den tredje nya låten, Endsong. De tre nya låtarna lät lovande, den nya skivan skulle redan ha släppts men den är uppenbarligen försenad. Det verkade som att de nya låtarnas sångtexter är mycket dystra. Depprock indeed. 

Efter en kort paus kom de tillbaka in och Robert presenterade ett "Pornography encore". Jag höll på att tuppa av av upphetsning. Vi fick tre grymma versioner från den fantastiska skivan från 1982; Cold var suggestiv, A strange day var melodiös och så fick vi den bästa version av 100 years jag sett, blytung och obönhörlig. De projicerade bilder från krig ur historien och samtiden. Publiken runt oss såg nästa lite chockade ut, som bestörta. Haha, newbies!

Efter ytterligare en lite paus kom de tillbaka för det andra extranumret. Jag undrade om det skulle bli tre låtar till, om vi hade tur... Istället drämde han till med en radda av poplåtar, där många är bland deras största hittar. Det var som att Robert Smith med pärlbandet av superhittar bad om ursäkt för Pornography-låtarna vi just tvingats "genomlida". Efter poporgien introducerade han Primary som katten bland hermelinerna och till slut fick Måns sin Boys don't cry! 

Allt som allt en mycket lyckad show. Jag var nöjd och Måns likaså. Robert och hans gubbar verkade också nöjda!

Setlist:

1. Alone (ny låt)
2. Pictures of you
3. A night like this
4. Charlotte sometimes
5. Lovesong
6. And nothing is forever (ny låt)
7. Burn
8. Fascination Street
9. The hungry ghost
10. Push
11. A forest
12. Want
13. Shake dog shake
14. 39
15. From the edge of the deep green sea
16. Endsong (ny låt)

Encore:

17. Cold
18. A strange day
19. 100 years

Encore 2:

20. Lullaby
21. The Walk
22. Friday I'm in love
23. In between days
24. Close to me
25. Just like heaven
26. Primary
27. Boys don't cry

Mina favoriter under kvällen var Push, A forest, Want, Cold, 100 years, The Walk och Primary.

Push

A forest

From the edge of the deep green sea

100 years

Lullaby

Friday I'm in love

Boys don't cry

Only Murders in the Building - Season 2 (2022)

Första säsongen av denna serie var en positiv överraskning och jag såg med glädje Steve Martin och Martin Short göra storstilad come-back på scenen. I alla fall i mina ögon. Selena Gomez var ett oväntat men lyckat komplement till de gamla gubbarna.

Den första säsongen hade ett härligt mysterium som trions "true crime" podd bevakade. Det hade lite av samma tonalitet som första säsongen av Veronica Mars. Men mordet som bevakades var sannerligen inte den största anledningen till att jag gillade serien. Det var snarare trions personkemi och allt om deras stapplande försök inom podderiet som var seriens styrka.

Tyvärr tycker jag att säsong 2 tog ett steg tillbaka då det gäller just det som var bäst i den först säsongen. Mindre om trions podderi och deras inbördes dynamik och mer fokus på mordet och mysteriet som säsongen handlade. Denna gång påmindes jag mer om något som Gillian Flynn kunde hittat på. 

Dessutom funkade inte den nya figuren Alice Banks (Cara Delevigne) alls för mig. Tyckte det blev en splittring i berättandet och desto mindre tid med trion, desto sämre som jag uppfattar det.

Däremot gillade jag grannen Uma Heller som spelas av Jackie Hoffman. Hon var säsongens roligaste karaktär. "Muuuuurderer...."

Bytet av fokus och splittringen av gruppen gjorde serien lite mindre intressant för mig. Men den är samtidigt fortfarande mysig. Jag gillar miljöerna och det känns hemtrevligt med Arconia och dess omgivning.

Sista avsnittet avhandlades i Poirots anda vilket var lite kul och sista scenen bjöd på några överraskningar. Klart man blir sugen att se säsong 3. 

Allt som allt var säsong 2 ett snäpp ner men den är fortfarande mysig att titta på. Dessutom korta avsnitt och inte allt för många heller, så valet att klippa denna torde vara enkelt.

Betyg: 2/5

The Bridge on the River Kwai (1957)

Ok, så dags att avhandla den tredje och sista storfilmen från David Lean för denna gång. Bron över floden Kwai såg jag för första gången som ung, ungefär i högstadieåldern, och mitt minne var att den var ganska tråkig! Därför var jag lite nyfiken på om jag som vuxnare och efter att ha sett en herrans massa filmer sedan min ungdoms dagar hemma i Skövde skulle ha en annan åsikt om filmen. Men, det har jag inte egentligen. Visst är den bra gjord, Lean är en vass regissör, men den känns fortfarande tämligen slätstruken. Synd ändå.

Min minnesbild från när jag såg den för så länge sedan var att scenerna från fånglägret och brobyggandet var sega och alldeles för långa. Det visade sig inte stämma. Båda delar av filmen håller ungefär samma tempo och erbjuder samma nivå intressanta scener. Vi får ju också följa William Holdens amerikanska soldat som lyckas rymma från fånglägret. Han har en skön stajl då han spelar sin jänkare som något av en oseriös lurendrejare. Självklart blir han heroisk och självuppoffrande mot slutet. Någon måtta får det ändå vara på hur långt från mallen man vågar gå i en film som denna!

Annars är det duellen mellan Alec Guinness galna överste Nicholson och den galna japanske överste Saito som fångar mitt intresse. Saito styr fånglägret med en järnhand men Nicholson viker inte. Frågor om hans val där rumlar runt i mitt huvud. Det var kanske en annan era... 

Senare blir Nicholson som förblindad av uppgiften och hans stolta känslor om brittisk ingenjörskonst. Filmen antar en lite lätt absurd tonalitet och mycket blir helt enkelt pajjigt, men sir Alec klarar av det galant.

Trots ovan är filmen aldrig speciellt spännande, den erbjuder heller inga djupsinniga eller underfundiga synvinklar som överraskar mig. Filmen ger heller inga världsomspännande, eller för den delen pyttesmå, sanningar som kan piffa upp anrättningen. Den lilla humorn filmen erbjuder för att bryta av den långsamt berättade spänningshistorien är få och glest emellan.

Ok, nu har jag nog ändå sett denna film för sista gången! Filmen är inte ens speciellt dålig, men inte heller bra. Den är det så himla trista "helt ok".

Betyg: 2+/5

Nu har jag sett fem filmer av David Lean så då kan jag ge en kort ranking:
1. Brief encounter
2. Lawrence of Arabia
3. The passionate Friend
4. Doctor Zhivago
5. The Bridge on the River Kwai

Predator 2 (1990)

Jag såg nyligen ”Prey” och blev sugen på mera predator-film, och kom då på att jag ju inte ens sett ”Predator 2”. Detta måste ju åtgärdas!

“Predator 2” är en riktig b-rulle, men en festlig sådan. Den kom ut tre år efter Arnolds klassiska originalfilmen. Filmen inleds bra med kameran riktad över djungeln för att snart panorera upp över träden och in över Los Angeles 1997. Från en djungel till en annan. Just att de byter miljö för predatorn gillar jag skarpt. Något som de gjorde så bra med årets ”Prey” också.

Jag gillar också att vi får lära oss lite mer om predatorn. Han har uppenbarligen en kod, som att han skonar en gravid kvinna. Och att han uppenbarligen ger sig på alfahannarna bland människorna. I detta fall kombattanterna i ett våldsamt krig mellan knark- och ligisterna på ena sidan och polisen på andra sida. Det är ett laglöst land, nästan som Sverige 2022!

Tyvärr är inte skådespeleriet inte på topp på alla håll och kanter. Speciellt Maria Conchita i rollen som Leona är extremt svag, speciellt hennes leverans av dialogen. Sanslöst. Tyvärr håller inte Danny Glover riktigt till att bära en film på sina axlar heller. Precis som i ”Dödligt vapen” är han frenetisk, här är han på en hysterisk nivå. Det blir inte bra som helhet, känns så fejkat.. I övrigt är han ungefär som han är i ”Dödligt vapen”-filmerna och det är väl helt enkelt hans skådespelartak. I de filmerna dras det största lassen av Mel Gibson, Joe Pesci och René Russo så det syns inte lika tydligt där.

Däremot får vi flera festliga skådespelare i mindre roller i denna film. Bill Paxton spelar en ung hetsporren till polis. Sen har vi hjälten Gary Busey som en federal agent på ett uppdrag. Hur många filmer har Gary Busey lyft på egen hand från 80- och 90-talen egentligen? Till sist ser vi en ung Adam Baldwin som en av agenterna i Buseys team.

Filmen har inte speciellt hög ”production value” vilket man kan ta när det gäller en b-rulle. Men det är egentligen synd för storyn, om än inte dialogen, har något spännande. Jag gillar trots allt utvecklingen av ”the lore” runt predators som ges här.

Till sist kan jag undra hur stora joints King Willies gäng kunde rulla egentligen. Väldigt stora!

Betyg: 2/5