Jag kan tänka mig att filmen kan få alla möjliga reaktioner. Å ena sidan är den uppenbarligen extremt personlig för Cuarón men å andra sidan tycker jag inte att filmens huvudperson är tydlig för mig. Man måste vara observant för att ens lägga märke till henne och det är, om inte ett problem, i alla fall något tämligen ovanligt för en huvudperson i en film.
Filmen är till stor del en socialrealistisk vardagsbänk där allt elände som kan hända Cleo händer Cleo. Hon känns som ett offer mest hela tiden. Hon befinner sig i en fruktansvärt svag position i samhället, men hon verkar också tämligen passiv. En film som gått in mer för att visa vem hon är hade antagligen kunnat visa oss hennes drömmar och vad hon gör för att förverkliga dem. Nu känns det ibland som att hon bara finns där. Ändock når beskrivningen av ett antal olyckliga situationer fram till mig. Filmen är stark trots dess distans. Det är galet. Med tanke på att detta är Cuaróns kärleksförklaring till kvinnan som arbetade som barnskötare i hans familjehem kan man tänka sig att Cleo egentligen är hans minne av den verkliga kvinnan. Och det är kanske därför hon ibland upplevs så otydlig, som ett minne ibland kan vara.
Men oavsett alla betänkligheter om filmens specifika väsen är det en film som jag ofta tänkt på. Scener eller bilder poppar upp i mitt huvud. Den har givit ett starkt intryck på mig.
En liten, liten detalj som jag funderade på redan under titten var varför Cleo och Adela inte skötte hunden och dess bajsande bättre. Det kändes som att de helt struntade i det orimliga att hunden använde familjens inklusive Cleos och Adelas entré som rastplats. Jag undrar om det ligger en undermening eller symbolik i detta men jag har svårt att se den i så fall.
Jag ger Roma fyra strömmar under ytan av fem möjliga.
Betyg: 4/5
