Patton (1970)

"I don't know why, but the image of a bullet coming straight for my nose was more horrifying than anything else."

Patton är en lång film, en ruskigt lång film. George C. Scott är majestätisk i sin tolkning av den galne men i krigsmått mätt framgångsrike amerikanske generalen under WWII. Scott vann en Oscar för bästa manlige skådespelare. Filmen vann totalt åtta Oscars inklusive bästa film, regi och ett av manusprisen. Filmen bygger på två biografiska böcker om mannen.



Som studie av mannen, myten, Patton är filmen bra. Trots alla personer som passerar revy i filmen är det egentligen bara Patton och hans kollega General Bradley ljuvligt spelad av en mänskligare Karl Malden som vi får lära känna närmare. Patton var högfärdig, stolt, hård, fåfäng och hade en kort stubin. I vissa scener är han Tumpianskt absurd. Han skäller ut och slår soldater som är rädda till exempel. General Bradley som för övrigt startade som ett befäl under Patton och slutade som hans chef (vissa ledare över Patton såg hans galenskap och begränsade hans avancemang i rang), är en mildare och mer komplett ledare. Jag gillade till att börja med Maldens gigantiska potatisnäsa men under filmens gång gillade jag honom för hans humanism mer och mer.

Filmen är lång och den kan delas in i tre delar. Under de första timmarna när de är i Afrika och krigar mot Rommel och hans ökenråttor är den som bäst. Under en timme eller två i mitten tappar filmen rejält i tempo och blir ganska tråkig. De avslutande timmarna utspelas i de franska skogarna om vintern under Ardenneroffensiven och slaget om Bastogne och då är filmen mer intressant igen.



Filmen misslyckas i en avgörande detalj och det är att visa Patton som den strateg han var. Vi får knappt se honom utföra sitt jobb en enda gång. När hans 3:e armé avancerar ser vi honom åkandes fram och tillbaka i en jeep men jag får aldrig en känsla för varför hans styrkor vann hela tiden. Det enda som påvisas är att han var hård och drev sina mamman hårt. Filmen är kanske endast en studie av mannen bakom kulisserna, men jag hade gärna sett att man lagt lite mer tid (för det har man gott om i denna film) på att beskriva de militära strategierna och bedrifterna. I en serie som Band of Brothers får man en mycket bättre känsla för vad som hände och var på karta det hände än denna film. Detta trots att serien också fokuserar på individen mitt i kriget.



Flera gånger visades tyska pansar som avancerade men sedan rann det ut i sanden/snön och själva slagen hoppades över. Ofta blev det en ren "cop out" där slagen representerades av korta svart-vita tv-bulletiner från kriget typ "Patton befriar Bastogne". Ur militärhistoriskt perspektiv är filmen inte ok. Vi får också se den tyska sidan av och till och följa diskussionerna om Patton hos de tyska ledarna runt Rommel. Mycket intressant men tyvärr ledde detta inte heller till något speciell "pay off". Däremot var det mycket uppfriskande att se Patton ha en så klart bild av vad Sovjetunionen var för något. Han ville ju fortsätta österut och ta hand om nästa fiende med en gång. Tänk så rätt han hade!

Som helhet hade dock filmen tillräckligt mycket av bra saker för att den ska vara klart rekommenderbar för någon som har en dag över att spendera med Patton i Scotts skepnad.

Jag ger Patton tre historielektioner av fem möjliga.

Betyg: 3/5

 

Anatomy Of A Murder (1959)

Parnell Emmett McCarthy: Gin!... I knew there was something wrong with that guy. I never met a gin drinker yet that you could trust.

Jag sa i något tidigare blogginlägg att filmerna i projekt decennier bara är sådana filmer som jag "alltid" velat se. Well, well, nu är det inte helt sant. Efter att jag sett och blivit förtjust i filmen Laura från förra decenniet ville jag ta med en Otto Preminger-film till i projektet. Först tänkte jag ta filmen Where the sidewalks ends med samma skådespelare som i Laura, men så dök Anatomy of a murder upp i "kanske-listan". Det är en känd Preminger-film med favoriten James Stewart i huvudrollen. Via lite twittrande på det internationella kommunikationssystemet Twitter rådfrågade jag Fredrik, och rekommendationen blev Anatomy of a murder. Så fick det bli. Tack för hjälpen i valet, Fredrik. Jag vet att du egentligen först svarade att jag skulle se båda och så kan det mycket väl bli till slut.

Jaha, vad har vi då på Anatomy of a murder? Först och främst var den extremt lång. Jag fick beta av filmen i två sittningar. Den löper på hela två timmar och fyrtio minuter. Jimmy Stewart spelar Paul Biegler en brottmålsadvokat i en liten håla i Amerika. Han är också en före detta åklagare, en erfarenhet han kommer få nytta av då fajten mot åklagarna i målet blir hård och nyckfull. Biegler tar ett uppdrag där han ska försvara en ung soldat som skjutit ihjäl en barägare i kallt blod då det hävdas att barägaren våldtagit soldatens fru.

Detta är ett långt men väldigt spännande och intressant rättegångsdrama. Jag gillar filmer i den miljön, man tänker direkt på kusinen Vinny, You can't handle the truth, 12 jättearga män och så vidare. Men det som står ut mest med denna film är den briljanta regin av Preminger. Jag känner mig redan efter två filmer helt trygg i hans dirigerande händer. Otto Preminger är en fantastisk filmmakare som jag tills för nyligen egentligen inte alls hade på min radar. Oroväckande tanke, eller hur? Men kul att hittat honom till slut i alla fall.

Historien är tillräckligt skum och diffus för att fungera som motor för filmen. Jag fann den underbart underhållande ända in i kaklet. Och som grädde på moset har filmen en hel drös med suveräna skådespelarinsatser. Detta är nog min favoritprestation från James Stewart. Den enda film jag kan komma på just nu som kan konkurrerar är The Philadelphia story. Stewart bär i princip hela filmen på sina axlar och han är så härlig.

Men filmens styrka är att den inte bara har Stewart. Där finns flera bra och roliga biroller också. Först måste Lee Remick i rollen som Laura Manion nämnas. Hon spelar rollen helt perfekt. Ok, i början undrade jag vad tusan hon var för någon. Trodde att hon var rent ut sagt dålig. Betänk här att jag i början av denna film ännu inte insett att jag helt kan lita på Premingers känsla och hand vid rodret! Laura Manion är ju hela nyckeln till att filmen funkar. Så fel jag hade i inledningen! Lee Remick, bra som attans i denna film.

Pauls motståndare i rättssalen är hans efterträdare på åklagarposten plus en stenhård och erfaren åklagare som flugits in från storstan. Denna tuffing spelas lysande av George C. Scott. Ja just det, generalen! Asst. State Attorney Claude Dance är sliskig, lömsk och obarmhärtig och George C. Scott passar perfekt i rollen.

En annan mycket uppfriskande karaktär är Maida Ruthledge, Pauls rättframma sekreterare som spelas av Eve Arden. Fasen vilken härlig ensamble filmen erbjuder, ty man kan dessutom lägga till Judge Weaver, den åtalade Lt. Frederick Manion och Pauls kollega  Parnell Emmett McCarthy och ytterligare några bifigurer. Persongalleriet!

Vid sidan av Premingers fantastiska regi och det suveräna persongalleriet har filmen också en score, en filmmusik. Det är en sak som jag oftast bara märker när den är extra dålig. Tyvärr är detta ett sådant tillfälle. Självaste Duke of Ellington har komponerat och frenetiskt dirigerat musiken som är allt för påträngande i vissa delar, klämkäck i andra. Helt fel feeling tycker jag. Kan Preminger fått "lyxen" att jobba med Ellington men sedan inte haft vett nog att regissera hans musikskapande till fördel för filmen? Musiken drar ner aningens och det känns trist.

Anatomy of a murder är underhållande, den är rolig, spännande, klurig, mysig och en sjudjäklans bra film från decenniet 50-talet!

Jag ger Anatomy of a murder fyra starka argument av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Det ska bli intressant att läsa vad Movies-Noir tyckte om barnskådespelarnas insatser i WWII-dramat Jeux interdits, se här.