Murder by Death (1976)

Murder by death är en kriminalkomedi som skulle kunna vara en blandning av en Mel Brooks-film med ett Agatha Christie-mysterium. Världens fem kändaste detektiver bjuds in till en weekend med en middag och ett mord. Det är den mystiske och excentriske Mr Twain som bjudit in och alla fem med sällskap anländer av ren nyfikenhet, och kanske en liten del fåfänga. Nu visar det sig att värden har arrangerat en och annan överraskning för sina gäster, modell livsfarliga. Hur ska det gå? Vilka överlever och vilka inte? Låt mysteriet och skämten starta.

David Niven och en smokin hot Maggie Smith spelar paret Dick och Dora Charlston. Dick är en playboy och detektiv som lever på sin frus pengar. Någon som sett The thin man-filmerna? Nick och Nora Charles! Peter Sellers spelar den kinesiske polisen Sidney Chang (baserad på karaktären Charlie Chan). Sen har vi den världsberömde franske, ehhh belgiske, detektiven Milo Pernier spelad av James Coco som på något underligt sätt påminner mig om Hercule. Med sig har han medhjälparen Marcel spelad av James Cromwell. Från San Fransisco anländer Sam Diamond som en annan Sam Spade. Till sist har vi den Miss Marple-liknande Jessica Marbles.

Det är en härlig samling detektiver som alla baseras på litterära förlagor. Dessutom ser vi författaren Truman Capote som Mr Twain, en underhållande Alec Guiness som den blinde butlern Bensonmum samt Nancy Walker som den dövstumme kökshjälpen.

Den berömde dramatikern och pjäsförfattaren Neil Simon har skrivit manus och detta är verkligen en ljuvlig komedi för de intellektuella. Det är dialogdrivet och spelat med ett allvar som bör hyllas. Den skådis som ballar ur mest med överdrivet skådespeleri är givetvis Peter Seller med en "lustig" dialekt. Men i stort är detta en mycket trivsam komedi där jag mest sitter och ler, med några små skratt då och då. Mysteriet är givetvis superkomplicerat och överdrivet, precis som det ska vara i en spoof-film som denna och till det får vi en twist eller tre mot slutet.

Himla kul detta. Jag ger Murder by death tre fallande statyer av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Mannen på taket (1976)

På svenska wikipedia kan man läsa om Mannen på taket att "Filmen räknas som en av de bästa filmer som gjorts i Sverige...". Det är ett starkt uttalande. Jag tror inte jag sett filmen och då jag vet att den i vissa kretsar anses vara en klassiker, ja till och med ett mästerverk, var det ganska givet att ge den en chans nu när det skulle listas favoritfilmer för 1976. Just det, favoritfilmer... Oavsett om det anses vara en klassiker av professorer, journalister och andra "tyckare", så är det något helt annat när det nu handlar om min personliga subjektiva åsikt.

Filmen är bra! Men ett mästerverk? Nej, så långt kan jag inte sträcka mig. Jag gillade några saker med filmen medan speciellt en sak inte var lika bra. Man måste se filmen med huvudet inställt på sjuttiotalets bildspråk. Det är den så vanliga grådaskiga färglösa färgfilmen som visas upp här. Precis som förväntat får vi se någon av poliserna halvnaken i ett sunkigt folkhemskök. Denna gång är det Sven Wollters dinglande paket som visas upp. Det är lika givet i polisfilm av det gamla slaget som att grannen vill bjuda Beck på en stänkare i de nya Beck-filmerna. Check på den.

Filmen påminner mig lite i stil med I lagens namn från 1986 och precis som med den är det kul att se Stockholmsmiljöerna. I Mannen på taket är det området runt Vasaparken med Eastmaninstituetet och Odenplan som viktiga scener utspelas. Extra kul då jag bott i området.

Carl-Gustav Lindstedt är bra som Beck. Han är mild och nästan sävlig. Jag tror inte att han höjde på rösten en enda gång under filmen. Håkan Serner spelar en sömnig Einar Rönn och han var helt ok. För den insatsen vann han en guldbagge för bästa manliga huvudroll (!). Sven Wollter spelar förutom nakenpelle också Kollberg på sedvanligt energiskt sätt. Favoriten blev kanske glidarjanne Thomas Hellberg i rollen som Gunvald. Kul att se dessa gamla herrar agera. Tyvärr finns det också några eländigt usla barnskådespelare som var skrattretande dåliga.

Filmens svaghet är mad all säkerhet ärvd från förlagan, romanen Den vedervärdige mannen från Säffle, av Maj Sjöwall och Per Wahlöö. Deras hat mot polisen skiner igenom så tydligt att hela filmen blir mindre trovärdig vilket är synd. Jag har inga problem om författarna vill skriva om onda män i maktpositioner inom polisen, men när de gör mer eller mindre alla poliser förutom de fyra "hjältarna" till inkompetenta och svaga idioter som är totalt usla på sina specialiteter blir verklighetskänslan som bortblåst. Till mig skriker filmen att det är ett inlägg i den inrikespolitiska debatten istället. Det gör att filmen blir sämre i mina ögon.

En av de roligare detaljerna jag la märke till var hur alla drack kaffe hela tiden. På kontoret (äckligt automatkaffe), hos personer de förhörde, hos tanten i lägenheten de använde för övervakning samt till och med mannen på taket själv hade en termos med kaffe med sig. Kul.

Som helhet var det ändock en trevlig titt. Jag ger Mannen på taket tre vardagsbänkar av fem möjliga.

Betyg: 3/5

The Man Who Fell to Earth (1976)

The man who fell to Earth är en långsam och actionfattig science fiction-film av Nicholas Roeg med David Bowie i huvudrollen. Bowie spelar en utomjording som kommer till Jorden på jakt efter vatten. Han tar det vetenskapligt klingande namnet Thomas Jerome Newton. För att finansiera rymdfarkosten som ska ta honom och vattnet tillbaka till hans hemplanet startar han ett företag vars framgång bygger på ett antal patent på tekniska innovationer han har med sig. Hemma på hans hemplanet väntar hans fru och två barn på hans återkomst medan de sakta törstar ihjäl.

Ok, detta är alltså en tung dramafilm. Det finns inte en enda laserpistol eller ljussabel i hela filmen. Inga skrikande rymdfarkoster i rymden. Nej, ingen action alls egentligen. Det är en satirisk syn på vår samtid. Så, nu har antagligen alla simpla underhållningstörstande actionfilmsjunkies slutat läsa denna text. Låt oss dissekera filmen lite närmare! Nej, det kommer inte att göra ont... Aaaaaaaj!

Filmen är en svart satir och den visar upp ett hemskt samhälle. Newton är av naturliga skäl en ensamstörning (han förklär sig i en människodräkt). Ändå börjar han umgås med Mary-Lou, en sprallig städerska på det hotell han bor på. Det är nära den plats han landade på när han anlände. Med Mary-Lou lär han sig allt som folk i allmänhet gjorde på mitten av sjuttiotalet, saker som vi gör än idag. De har sex, de dricker en massa alkohol och de tittar på tv tills ögonen blöder. Newton tittar på alla kanaler samtidigt. Bilden av samhället är oroväckande välbekant men ändå förvrängt som samhället och miljöerna är i Stanley Kubricks A clockwork orange.

Första halvan av filmen är otroligt suddig. Det är som att Roeg gör det svårare för åskådaren bara för sakens skull. det känns lite för pretentiöst med alla konstiga kameravinklar, hysterisk filmmusik inlagd på "fel" ställe samt alla dessa nakenscener. Jag är inte den som förfäras av en nakenscen, men jag undrar bara vad de har för betydelse. Det är under andra halvan som samhällskritiken mixas med den sorgliga sagan om rymdmannen. Han kommer hit för att hämta vatten så att han kan rädda sin familj. Längre och längre in i Newtons alkoholism får han fler och fler visioner från sin hemplanet och sin familj. Det är torrt så torrt. Detta är en mörk film. Myndigheterna vill som i E.T. dissekera Newtons kropp, de säger att det inte kommer göra ont. Vi vet alla att det kommer göra svinont... Newton vill bara rädda sin familj. Ingen kommer och räddar honom eller dem.

Jag ville se filmen för att David Bowie spelar Newton. Wow, vilken rush det var att se honom och höra hans röst igen. Underbart! Han är bra som den lite mystiske och tillbakadragne gänglige mannen. Han spelar över i vissa scener och har ibland lite svårt att leverera en eller annan replik, men överlag imponerar han som Newton. Jag gillar också Candy Clark i rollen som Mary-Lou. Hon påminner mig om Anna Kendrick. I övrigt är det inte många namn jag känner igen. Måste dock nämna Buck Henry i rollen som Newtons advokat Oliver Farnsworth. Hans stora och extremt starka glasögon kommer jag inte glömma i första taget.

Jag kommer heller inte glömma när Mary-Lou lyfte upp Newton och bar in honom till hans hotellrum. Bowie var utmärglad av sitt kokainmissbruk under denna period, mitt i hans The Thin White Duke era.

The man who fell to Earth är en dyster film med ett stort djup. Jag ger den tre Young Americans av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Logan's Run (1976)

Logan's run är en av de kända sjuttiotalssciencefictionfilmerna man hört talas om. Filmen handlar om en dystopisk framtid där människorna lever i ett starkt kontrollerat samhälle. Alla lever i städer under kupoler och utanför kupolerna är det "farligt". Befolkningsmängden hålls i schack genom att alla tvingas gå genom något slags recycling-projekt när de fyller 30 år. Det betyder för de som inte hajjade det att de dödas. Före de trettio är det mest klackarna i taket med ett aldrig sinande (sex)party. De som motsätter sig det abrupta ödet blir jagade och avrättade av hårda svartklädda säkerhetspoliser.

Som ofta används sci-fi-genren att hantera saker och företeelser som hotar i vår vardag. Här är det överbefolkning, ungdomsidealet och sociala hierarkier som hanteras. Intressanta ämnen, och inte minst fortfarande relevant för dagens samhälle med vår extrema fokus på ungdom och skönhet, en situation senast avhandlad i The neon demon från förra året.

Trots den på pappret spännande handlingen är denna film lite pajjig i mina ögon. Både tematiskt och handlingsmässigt påminner den inte så lite om George Lucas film THX1138. Problemet är att den har en absurt fånig "look and feel". Det är som sci-fi från femtiotalet. Eller äldre! Jag har svårt att ta filmen på allvar när man ser de taffliga specialeffekterna, inomhusmiljöerna och övrig "production design". Det är inte Ken Adam som ansvarat för den biten i denna film direkt.

Samtidigt är filmen lite charmig i allt sitt tönteri. Och trots att Michael York är en rejält träig skådespelare så var det kul att se honom och Jenny Agutter i rollen som Logan och Jessica. Farah Fawcett-Majors är inte speciellt bra men hennes korta inhopp blev minnesvärt konstigt nog. Det var kul att ha sett den men filmen är ingen klassiker i mina ögon.

Jag ger Logan's run två svaga ismonster av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Den Ultimata Årsbästalistan - 1979

Japp, såklart att Alien vann! Men det var faktiskt jämnare än vad man kunde gissa då vi hade två filmer som var med på alla åtta underliggande topplistor! Det måste vara första gången! Både Alien och Apocalypse Now återfanns alltså på allas listor. Alien hade dock en högre medelplacering och fler förstaplaceringar. För övrigt var det endast fem filmer som lyckades ta sig in på minst fyra av åtta listor av de 32 filmer som nämndes på listorna.

Hela åtta filmbloggare har alltså listat sina filmfavoriter från filmåret 1979. Det är Movies-Noir, Filmfrommen, Jojjenito, Filmitch, Absurd Cinema, Flmr, Fiffis Filmtajm samt undertecknad Fripps Filmrevyer.

Sammanställningen blev enligt följande...

UÅBL 1979

1. Alien (Ridley Scott) 66 poäng (åtta listor, fyra förstaplaceringar)
2. Apocalypse now (Francis Ford Coppola) 59 poäng (åtta listor, tre förstaplaceringar)
3. Manhattan (Woody Allen) 38 poäng (fem listor, fyra tredjeplaceringar)
4. The warriors (Walter Hill) 28 poäng (fyra listor, en andraplacering)
5. Kramer vs. Kramer (Robert Benton) 27 poäng (tre listor, tre andraplaceringar)
6. Being there (Hal Ashby) 20 poäng (fyra listor, en tredjeplacering)
7. Ett anständigt liv (Stefan Jarl) 18 poäng (två listor, en förstaplacering)
8. The tin drum (Volker Schlöndorff) 16 poäng (två listor, en andraplacering)
9. Hair (Milos Forman) 14 poäng (tre listor, en fjärdeplacering)
10. The China syndrome (James Bridges) och
10. The jerk (Carl Reiner) med vardera 13 poäng (tre listor, en sjätteplacering)

Listan skapades tisdagen den 25:e april 2017.

Totalt sett nämndes 32 filmer, listade här i poängordning; Escape from Alcatraz, All that jazz, Stalker, The Amytiville horror, Tess, Life of Brian, Wanderers, Nosferatu the vampyre, The brood, Moonraker, Rocky II, 1941 - ursäkta var är Hollywood?, Fascination, I... comme Icare, Breaking away, Jag är med barn, Mad Max, Série noire, Zoimbi2, La drôlesse, Wise blood.

The Enforcer (1976)

Jag kommer ihåg Dirty Harry-filmerna som hårdkokta actionfilmer. Men det var länge sedan jag såg dem. Jag såg de två första i alla fall. Denna den tredje filmen (av fem) vet jag inte om jag sett tidigare. Nu för tiden har vi andra förväntningar på "hårdkokta actionfilmer". Som Carl skrev på messenger känns filmer av denna sort mer som indiedramer med actioninslag.

The enforcer känns verkligen som ett indiedrama med actioninslag. Harry Callahan får en ny partner och denna gång är det en könskvoterad kvinnlig polis som han ska samarbeta med. Harry är en manschauvinistisk och sexistisk gubbe av den äldre skolan. Van att se på Buffy där denna typ av karaktärer tas ner på backen och där förutfattade meningar ställs på huvudet förväntade jag mig nästan att hans attityd skulle få en oväntad konsekvens. Men så kom jag på att detta är en film från 1976 och då höll man inte på med sådana nymodigheter. Den kvinnliga polisen Kate Moore spelas av Tyne Dane och hon får en viss personlig upprättelse efter att Harry accepterat henne, men filmen som sådan gör inget för att adressera sexismen på ett generellt plan. Snarare adderar filmen till en inställning att kvinnor inte klarar av att vara poliser då de inte är lika starka eller hårda som Dirty Harry.

Vid sidan av ovanstående är The enforcer ganska frejdig.Den utspelas i San Fransisco och miljön där är som alltid härlig. Harry och Kate utreder flertalet mord och en kidnappning utförda av en terroristgrupp som genomför attentat i stan. Det är som taget från 2017. Utredningen går långsamt och sävligt framåt. Fokus läggs faktiskt på relationen mellan Harry och hans nya partner samt allt det politiska myglet bakom kulisserna. Precis som i den svenska Mannen på taket framställs polisledningen negativt. Här är det korruption och politisk nepotism som står i fokus, inte lika mycket inkompetens och ren idioti som i den svenska filmen.

The enforcer är nog inte lika ikonisk som den första Dirty Harry-filmen men den var ganska kul att se ändå. Påminde lite om ett gammalt "Spanarna på Hill Street"-avsnitt. Dessutom var slutscenen ute på Alcatraz helt klart bra.

Jag ger The enforcer tre bazookas av fem möjliga.

Betyg: 3/5

PS, Joe Spano från just Hill Street Blues dök upp i en liten, liten "uncredited" roll som buse.

PPS, Lustigt nog såg jag denna film på Långfredagens morgon, samma dag som jag, Carl och Johan skulle se Ligan med Humphrey Bogart på Cinemateket om kvällen. Ligan heter The enforcer på engelska. Samma namn! Jag uppmärksammades på detta sammanträffande när det visade sig att Johan trodde att det var Clintans film från 70-talet vi skulle se. :-)

I fokus: Filmåret 1976

Projektet med att lista favoritfilmer för sjuttiotalets filmår fortsätter. Första onsdagen i varje månad ända fram till november. Den tredje maj är det 1976 som ligger under luppen.

Har vi några filmer att se ikapp på då? Några att se om? Jamenvisst! Egentligen har jag redan sett så mycket från året att jag skulle kunna skrapa ihop en lista men det finns en hel del jag ville se ändå. Det är sci-fi, westerns, mysteriefilmer och kriminalare...

Alla kommer inte hinnas med och så beror valen lite på vad jag har lust för just när tillfället ges. Men givet att tiden och lusten finns skulle jag kunna tänka mig att följande filmer kan bli aktuella:

Logan's run - en klassisk 70-tals-sci-fi med Michael York i huvudrollen

The man who fell to Earth - brittisk finkulturell sci-fi med David Bowie i huvudrollen

The Missouri breaks - western med stjärncasten Marlon Brando, Jack Nicholson och Harry Dean Stanton

The shootist - western med stjärncasten John Wayne, James Stewart och Laureen Bacall

Buffalo Bill and the Indians, or Sitting Bull's History Lesson  - revisionistisk western av Robert Altman

Mannen på taket - svensk kriminalklassiker av Bo Widerberg

The enforcer - Clintan som Dirty Harry för tredje gången (antagligen en rewatch men osäker)

Murder by Death - kriminalkomedi med stjärncasten Alec Guiness, Peter Sellers, David Niven, 

Truman Capote och Maggie Smith

Midway - krigsfilm om slag i Stilla Havet under WWII

Rocky - rewatch

Taxi driver - rewatch

Hur många av dessa 76:or orkar jag med? Vet det inte själv än! Håll koll på bloggen, de kommer börja ramla in inom kort...

Sophie Zelmani, Stockholm (2017)

Sophie Zelmani på Göta Lejon, Stockholm, onsdagen den 19:e april 2017

Jag gillar artisten Sophie Zelmani! det är ju inte så att jag känner henne personligen, men jag har fått en bild av henne via hennes texter samt på alla de konserter jag sett henne levandes. Hon är lågmäld och försynt, man skulle kunna gissa blyg, men samtidigt verkar hon vara en nyfiken människa. Jag ser henne framför allt som en artist som håller väldigt hårt på sitt privatliv. Hon är mer privat än blyg skulle jag gissa. Framme på scenkanten kan hon dock framstå som lite rådlös och blyg.

Under hennes konserter får jag alltid en känsla för den version av henne jag ser för tillfället. Jag gick och såg henne på den gamla teatern Göta Lejon förra veckan. Denna gång körde hon en bräckligt soft konsert. Hennes lite snabbare låtar lyste med sin frånvaro. Istället fick den ena lugnare låten efter den andra. Mycket kom såklart från senaste skiva från i år my song, ett namn taget från en gammal träbåt hon såg i en kanal förra sommaren. Det är hennes trettonde album sedan den självbetitlade debuten 1995. Jag har följt henne sedan andra skivan precious burden som kom 1998 och jag har alla hennes skivor signerade henna i skivhyllan. Hon har mycket material att ta från men hon spelade mest material från de senaste skivorna kändes det som. Jag har inte hittat någon setlista från konserten så jag vet inte exakt.

Det brann till lite i mitten av konserten när Sophie bjöd in till önskemål från publiken och hon sedan körde lite kort från två av låtarna som skreks ut. Vi fick en kort snippet från Precious burden och en lite längre bit av Sing and dance (som är så bra). Jag och L-O satt uppe på balkongen i mörkret så jag avhöll mig från att ropa ut mina önskningar. Jag hade ropat Oh dear och Fire om jags uttit närmare. Oh dear spelade hon för övrigt under det korta extranumret som avslutade kvällen.

Kvällen inleddes överraskande nog av ett förband. Sophies ständige följeslagare och arrangör Lasse Halapi inledde kvällen med att ackompanjera systrarna Törnkvist (?). De körde tre amerikanska covers med svenska etxter, inledde med en Cohen-sång och avslutade med Stephen Stills Helplessly hoping - med svensk text absurt nog. Om man nu ska spela tre covers, inte en enda egen låt, så borde de valt originaltexterna på engelska. kan jag tycka. Nu kändes det bara fel. Systrarna kom senare in på scen och körade bakom Sophie på några få låtar.

Konserten som helhet var fin och njutbar. Jag håller den inte lika högt som hennes konserter på 2000-talet då hon oftare körde en större blandning mellan lugnt och lite ösigare och då Halapi var ännu mer lekfull med att arrangera om låtarna i live-version. Men som alltid var det trevligt att gå på konsert med L-O.

Efter spelningen kom Sophie och Lasse ut i foajen och signerade nya skivan, som också fanns till salu som vinyl. Yipee.

The Enforcer (1951)

Carl bjöd in till fika och efterföljande film på Cinemateket. Överraskande nog hade Carl också inviterat Johan vilket var mycket trevligt. Efter en långfika med kaffe i apmuggen och en saftig ugglekaka bar det av mot Filmhuset. Väl på plats stötte vi på Fredrik som är hemmastadd i miljön. Han gled in i biografen utan ytterkläder och med ett stort leende på läpparna. Vi slog oss ner i salongens läderfåtöljer och kastades rakt in i femtiotalet och en polisutredning av en liga som specialiserat sig på lönnmord.

Humphrey Bogart spelar den tuffe åklagaren som också agerar som en "police inspector". Bogarts Dustrict Attorney Freeman har ett huvudvittne som bara behöver hållas vid liv tills nästa morgon då rättegången mot the big bad ska inledas. När vittnet faller ner är goda råd dyra. Freeman kommer dock på sig att förnimmas att han kanske fått en viktig ledtråd i ett tidigare förhör med någon i utredningen. Därefter får vi genom flash backs följa utredningen i flera steg. Ibland får vi till och med flash backs inom flash backs som om detta vore en förlaga till filmer som Inception (där det är drömmar inom drömmar). Vi vet att de lekte med minst tre tidsperspektiv, kanske fyra till och med.

Bogart spelar väl alltid samma karaktär? Här är han den karakätren igen i alla fall. Tuff men ändå lugn och streetsmart. Han har en tydlig stil men jag vet inte om han  är speciellt karismatisk egentligen. Jag är inte ett die hard fan av honom även om jag inte tycker illa om honom.

Efter filmens slut stannade vi en stund med Fredrik och diskuterade filmen. Vi undrade om detta var en film noir och var var the femme fatale i så fall? Fredrik menade att filmen kom ut mitt i film noir-perioden och det räcker kanske. Annars fanns fler tydliga tcken från genren som ivrigt användande av skuggor, snyggt i dessa gamla svartvita filmer, användanden av flash backs samt att flera av karaktärerna i filmen lider av svår paranoia titt som tätt.

Som helhet var filmen ganska bra, medan filmvisningen var toppen.

Jag ger The enforcer tre blå ögon av fem möjliga.

Betyg: 3/5