fredag 25 november 2016

Indignation (2016)



Jag gillar filmer som utspelas i universitetsmiljö: Antagligen beror det på nostalgiska tankar om min egen tid i Uppsala eller så har det att göra med den starka läsupplevelsen jag fick med Donna Tartts The secret history. Dagens film Indignation utspelas till stor del på ett litet college i Ohio. Detta är en historisk film som utspelas under 50-talet samtidigt som Koreakriget. Logan Lerman spelar Marcus och Sarah Gadon spelar Olivia. Och båda är fantastiskt bra. Filmen bygger på Philip Roths bok från 2008 med samma namn. Jag undrar nu om boken är lika bra, eller ännu bättre än filmen. Böcker tenderar ju att vara det...

Filmen behandlar två teman. Dels utmanas Marcus av skolans rektor då han trots sin judiska bakgrund kommer ut som ateist. I ett land som hyllar sig själv för att acceptera var och ens rätt att tro på den religion han eller hon så väljer går det tydligen inte för sig att inte tro på någon religion alls. Vansinne om du frågar mig. Paret inleder en trevande relation men Olivias minst sagt fria syn på sex före äktenskapet är inte heller rekommendabelt under denna tidsera. Samma gäller i stora delar av världen än idag. I landet som hyllar sig själv för att människor är fria att uttrycka sig som de vill fördöms de som har sex utanför de traditionellt accepterade normerna.


Intensiv trots ett långsamt tempo. Upprörande trots att inget visas på duken. Sorglig. Känslorna flög omkring inne i mig när jag såg filmen. Den är samtidigt intellektuell och känslosam. Filmen inleds med en scen från nutiden och sedan är resten en tanke, en dröm, en slags återblick. Även en scen från kriget i Korea som ruvar över filmen som en våt filt får betydelse i slutet. Trots att detta är ett helt straight drama måste jag hylla de för sättet de låter historien vecklas ut inför oss i publiken.

Filmens starkaste scen är den första "duellen" mellan Marcus och The Dean, sliskigt spelad av Tracy Letts. Jag satt som på nålar när Marcus blev mer och mer pressad, upprörd och svettig! Scenen från Marcus och Olivias första dejt fick mig att vakna till i biofåtöljen och höja på ögonbrynet. De sista scenerna med en gammal Olivia på ålderdomshemmet framför tapeten fick mig att helt tappa andan när insikten öste ner över mig som en störtskur. Vemodigt och allt annat än upplyftande slut. Men jag måste säga att jag älskade filmen för det.


Jag rekommenderar filmen till er som är humanister, gillar dramafilm och vill leva med era sinnen öppna.

Jag ger Indignation fyra blommiga tapeter av fem möjliga.

Betyg: 4/5




4 kommentarer:

  1. Jag blev inte lika förtjust i filmen. Inte att den var dålig på något sätt, men det var få scener som verkligen satt där de skulle. Håller fullständigt med om att första mötet mellan Marcus och rektorn är filmens bästa. Intensiv och mycket bra scen som stal showen, så att säga.

    Om jag ska vara ärlig vet jag inte riktigt vad det var som gjorde att jag inte gillade detta mer. Men så är det ibland, och en trea i betyg är inte fy skam.

    Så här skrev jag om Indignation.

    SvaraRadera
    Svar
    1. En film som bygger en hel del på känsla och då kan det ju bli så att det helt enkelt inte funkar lika bra för alla. 🙂

      Radera
  2. Tackar för tipset

    SvaraRadera
    Svar
    1. God titt. Filmen kan mycket väl falla min herre på läppen.

      Radera