The Summit (2013)

När jag såg att det fanns en dokumentär om bergsklättring på K2 med på Malmö Filmdagar bestämde jag mig direkt. Den filmen ville jag se. Jag är intresserad av bergsklättring. Varför klättrar folk upp på de högsta och svåraste bergen i världen? Trots att de vet att de kan ramla och dö? Jo, för att berget finns där. Människan vill testa sig och varför klättra på världens tjugotredje högsta berg om man kan klättra på det högsta eller det svåraste?

Min far klättrade i berg när jag var ung och han var inplanerad som läkare på en norsk expedition till Nepal. Vi planerade att jag skulle följa med expeditionen upp till base camp. Detta var i början av 80-talet om jag kommer ihåg rätt. Till slut fick den norske expeditionsledaren inte ihop de utlovade pengarna och hela projektet blev inställt.

Jag blev än mer fascinerad över bergsklättring då jag läste den makalösa boken Into thin air av journalisten Jon Krakauer. Han beskriver där om katastrofen på Mount Everest i maj 1996. Den boken kan jag rekommendera å det starkaste. Otroligt intensiv läsning.

Tydligen hände en liknande katastrof på K2 2008. Jag kände inte till incidenten trots att svenske klättraren Fredrik Sträng var med i ett av teamen. Fredrik var på plats i Malmö och presenterade filmen och tog frågor efteråt. Detta var mycket trevligt och intressant.

En lite konstig sak var att Fredrik före filmen ingående beskrev vad dokumentären ville förklara för åskådaren. Ett av problemen efter katastrofen var, precis som i fallet med katastrofen på Everest 1996, att olika versioner om vad som hänt på berget började florera i massmedia och att oskyldiga personer sades gjort fel och hjältar som inte fick sin rättmätiga hyllning av eftervärlden. Detta är filmens tema och syftet är att rätta till så att rätt blir rätt i eftermälet. Vid sidan av att berätta om K2 2008 klipper filmaren in en olycklig italienare som känner sig missnöjd med hur historiebeskrivningen runt honom är efter en K2-expedition på 50-talet eller när det nu var.

Chogori

Ganska snart efter filmen startat började jag förstå varför Fredrik känt sig manad att berätta så mycket om filmen före visningen. Den är nämligen ganska risig som dokumentär. Grundproblemet som den vill behandla etableras mycket diffust och hela filmen känns ryckig och ojämn. Den saknar en röd tråd. Det som Fredrik enkelt förklarade under några minuter före filmen lyckas de knappt få fram trots en normalt lång speltid. Fail.

Efter filmen berättade Fredrik att man använt sig av flera tekniker i filmen. Man har autentiska bilder från klättrarnas kameror, man återskapar vissa scener med skådespelare och man använder avancerad animationsteknik. Detta var väl ok, men tyvärr drog det ner filmupplevelsen för mig då jag inte visste om detta. Jag satt och undrade just över vad som var autentiskt och vad som va "hittepå". eftersom detta blev ett problem för mig kan jag bara konstatera att för mig hade det varit bättre om man kunnat vara mer tydlig om allt detta i filmen...

Som summering tycker jag att detta var en rejält svag dokumentär om en mycket intressant händelse. Vissa scener i filmen är dock otroligt starka. Det blev dammigt i rummet när man ser intervjun med norskan Cecilie Skog som med tysta tårar rinnandes berättar om hur hennes sambo Rolf blev höjdsjuk och sedan flög av bergsväggen i en lavin...

Jag ger The summit två fallna kamrater av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Jojjenito håller också på att klättra uppför den branta väggen, kommer han nå toppen eller stannar han på halva vägen? Fiffi försökte bestiga toppen redan förra helgen men hon ramlade ända ner till botten.

Rolf Bae och Cecilie Skog

Intolerable Cruelty (2003)

Rex: My wife has me between a rock and a hard place.
Miles Massey: That's her job. You should respect that.

Clooney. Zeta-Jones. Det måste väl vara bra?

När den store Frans var på besök tog vi oss an denna tio år gamla film. Det är en av få filmer från bröderna Coen som jag inte sett. Frans hade sett den tidigare och han utlovade en rolig och skön romantisk komedi. Jag visste sedan tidigare att Frans har en mjuk punkt för både Zeta-Joens och Clooney och jag var nyfiken om Frans skulle träffa mer rätt än alla de som säger att detta är en av Coens svagare filmer.

Ok, redan några dagar efter vi såg filmen är den nästan som bortblåst ur mitt sinne. Vad handlade den om? Clooney hade stora vita tänder. Han log mycket. Falskt. Det var något om skilsmässor och kvinnliga gold diggers. Falska de också.

Nej tyvärr Frans, jag föll inte för denna film. Den är ojämn och hackig. Jag gillar satiren om amerikanarnas förkärlek för ekonomiska uppgörelser vid skilsmässor. Hur många scener från rummet där en make och hans advokat och en maka och hennes advokat ska dela upp ägodelarna har man inte sett från film och tv-serievärldarna? Ett stort antal.

Clooney är hysterisk rolig i några scener, men sedan spelar han sin stjärnadvokat helt fel i andra scener. Som om de försöker pressa absurditeten in i karaktären mot dess vilja. Resultatet har blivit en helt orealistisk karaktär i en inte helt orealistisk miljö. Jag försöker här beskriva vad som är galet med karaktären som jag i magkänslan bara känner är fel.

Catherine Zeta-Jones spelar den kvinnliga huvudrollen. Oh my god, vad hon är vacker. Jag får kortslutning. Vacker. Ja, men bra i rollen? Vacker. Ok, men är hon bra undrar jag? Vacker. Nu får du ge dig, var hon bra eller inte? Vacker. Okey.

Detta var minor-minor Coen Brothers. En underhållande petitess för stunden som lämnade minnet snabbare än vad Clooney kunde fyra av ännu ett leende. Men kul ändå att sett denna Bröderna Coen-film då jag har varit nyfiken på den en längre tid.

Jag ger Intolerable cruelty två vackra skådespelare av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Henkes Best of The Cure

Jag upptäckte The Cure via umgänge som jag fick under gymnasietiden. Nya kompisar, nya musikaliska influenser i en ålder då musik, artister och musikstilar var det viktigaste som fanns i livet. Förutom att få ligga förstås. Och de båda var på ett underligt sätt ofta sammankopplade.

Jag började alltså lyssna på The Cure i mitten av 80-talet i och med den förträffliga skivan The head on the door. Jag fastnade snart för depptrilogin Seventeen seconds, Faith och Pornography. Även deras första skiva Three imaginary boys/Boys don't cry var en favorit. Ep'n Japanese whispers tyckte jag var för glad och The top har jag aldrig förstått storheten med.

Efter introduktionen upplevde jag deras kanske mest kreativa period med de tre höjdarskivorna Kiss me, kiss me, kiss me, Disintegration och Wish som kom ut 1992. Efter den skivan har de släppt fyra skivor men de tycker jag är riktigt trista alla fyra. De kan ha någon enstaka bra låt men väldigt låg kvalité om man jämför.

Mina "Best of"-blandningar ska ju vara en blandning av mina privata favoriter och de kända och populäraste låtarna från bandet. Jag har tidigare försökt göra en dubbel-cd med de bästa av The Cure och då prövade jag med en cd med depprock och en cd med de lite gladare eller poppigare låtarna. Resultatet blev inte godkänt så nu har jag bytt taktik. Nedan grupperar jag låtarna efter skiva men skivorna har jag arrangerat i en rimlig ordning med de äldsta skivorna i slutet. Cure brukar alltid avsluta sina konserter nu för tiden med ett gäng låtar från första skivan. Mycket bra för övrigt. I någon konsert från de senaste åren spelade de tydligen hela sista skivan i rak ordning som extranummer. Sagolikt.

Jag vill också nämna de tre bästa/kändaste/ikoniskaste låtarna från varje artist jag behandlar. För The Cure väljer jag ut:

• A forest
• Friday I'm in love
• Boys don't cry

Men de har en massa kända låtar så du kan säkert ha åsikter om det urvalet. Eller hur Johan?

Och på tal om det. Filmitch körde en musikspecial med The Cure. Han har uppenbarligen fattat tycke för de poppiga låtarna nu på äldre dagar. Våra listor har flera låtar som överlappar men listorna har helt olika feeling. För mig är The Cure ett depprocksband fortfarande... Siamese twins, Cold, Faith ...

Bästa skivornas är Kiss me, kiss me, kiss me, Seventeen seconds och Pornography. Samt Boys don't cry/Three imaginary boys.

Och ta det lugnt med pillren nu. Ha de!

Henkes Best of The Cure spotify-listan

Från Kiss me, kiss me, kiss me (1987)
1. The kiss
2. Just like heaven
3. If only tonight we could sleep

Från Disintegration (1989)
4. Lovesong
5. Lullaby
6. Disintegration

Från Wish (1992)
7. Apart
8. From the edge of the deep green sea
9. Friday I'm in love

Från Japanese whispers (1983)
10. Let's go to bed
11. The walk
12. The lovecats

Från The head on the door (1985)
13. Inbetween days
14. Kyoto song
15. Close to me
16. Sinking

Från Pornography (1982)
17. Siamese twins
18. A strange day
19. Cold

Från Faith (1981)
20. Primary
21. Faith

Från Seventeen seconds (1980)
22. Play for today
23. A forest
24. M

Från Three imaginary boys (1979)
25. Three imaginary boys
26. 10:15 saturday night

Från Boys don't cry (1980)
27. Boys don't cry
28. Plastic passion
29. Jumping someone else's train
30. Killing an arab

Gravity (2013)

Matt Kowalski: Half of North America just lost their Facebook.

På väg hem från visningen kände jag att jag var tvungen att twittra ut något i världsrymden: "Gravity. Ren. Minimalistisk. Tryckande. Fantastisk."

Gravity? Sandra Bullock och George Clooney i en otroligt spännande och fantastisk snygg action-drama-thriller om några astronauter som försöker överleva efter att deras rymdfärja skadats av rymdskrot.

Alfonso Cuarón har gjort den första film som är bättre i 3D än i 2D. Bara det är ju spektakulärt. Det är en också en film som verkligen tjänar på att ses på stor duk i 3D. Till alla som funderar på att gå och se den. Gör det! Filmen är så djäkla bra att Jojjenito ville gå in och se om den direkt och banne mig om jag inte ville haka på.

Ren. Filmen handlar bara om olyckan och vad som händer då de överlevande försöker rädda sig till den internationella rymdstationen. Inga konstiga och överdrivna utsvävningar. Inga aliens eller monster som kommer och förstör i slutet. Bara en ofantlig kamp för att överleva i den mest ogästvänliga miljön man kan tänka sig.

Minimalistisk. Få skådespelare - bra. Inga återblickar där man får se astronauterna ta farväl till sina familjer - tack för det. Inga hopp mellan rymden och mission control i Houston - tack för det också. Inte mycket dialog, även om Clooney babblar på en hel del i inledningen. Han är charmig, det går inte att förneka.

Tryckande. Spänningen är olidlig och så pressande att min granne till vänster Fiffi glömde andas lite då och då. Stackars Fiffi hon hade en tuff tid under de mest spännande stunderna. I en scen i slutet hjälpte hon till med hela kroppen, rev och slet. Filmen gjorde sådant med oss, man blir helt indragen i sceneriet. Och jag kanske gäspade någon gång men jag satt på helspänn med full koncentration under hela filmen. Filmen var tryckande på fler sätt. Men 3D fick vi inte bara en känsla för hur långt bort saker var från varandra utanför rymdfarkosterna, vi fick också känna på hur trång och klaustrofobiskt det kan vara inne i desamma. Kameran åker otroligt nog till och med in och ut ur hjälmen, vi ser saker ur astronauternas perspektiv ibland. Mycket bra.

Fantastisk. Jag kan inte annat än kapitulera helt och hållet inför filmen. Bra skådisar men det är inte det som gör det. Bra dialog och karaktärer, men det är inte det heller. Utan det är handlingen och hur de gjort filmen som är det. Att de fått till miljön, rymden, stationerna, vyerna. Makalöst. Jag har tänkt på den nästan oavbrutet sedan vi såg den i fredags och den har snarare växt än bleknat i mitt huvud. Det finns så många underbara scener i filmen men några sticker ut. Tåren som flyger rakt in i 3D kameran, på vägen mot oss ser vi personen som gjorde tåren genom den sfäriska vätskedroppen upp och ner. Magiskt. En annan är med Bullocks Dr. Stone liggandes i fosterställning i tyngdlösheten efter att hon återfått sitt liv, fötts på nytt. Eller brinnande objekt som flyger in i jordens atmosfär. Briljant.

Jag slår ut med armarna och faller utan ånger ner mot jorden och ger Gravity fem "släppa taget" av fem möjliga.

Betyg: 5/5

Jojjenito och Fiffi var med och såg filmen. Johan och Erik från Har du inte sett den? var också med men har inte släppt sitt podavsnitt än, länk kommer när den finns. Och nu finns länken till det avsnitt där de snackar om Gravity...

Decennier: Sammanfattning 1930-talet

Ok, så var vi klara med 30-talet. Jag har sett en hel del filmer, inte lika många som Movies-Noir, men det blev hela elva stycken för mig i alla fall. Jag listar lite längre ner en topplista över de sedda filmerna...

Det jag tar med mig från 30-talet var att Chaplin håller en så fruktansvärt hög klass samt The thin man-paret Nora och Charles som jag vill se mer av. Största besvikelse var Jean Renoir-filmen.

Nu kommer vi göra ett uppehåll med projektet. November månad är vikt för Stockholms Filmfestival som vi båda kommer besöka och se en massa film på. Då får de gamla godingarna vänta. Vi är åter i december månad med filmer från 1940-talet. I slutet av november kommer vi annonsera vilka filmer vi valt som gemensamma från just det decenniet.

Från 30-talet blev det två filmer från både Charlie Chaplin och Fritz Lang. Både komedi och drama alltså. På tal om drama kollade vi på en Renoir-film, fint skulle det va. Kultureliten skulle jubla, men var den så bra? Dålig utdelning på den. En tidig Hitchcock blev det också, och en av mästaren Frank Capra. Jag förhandlade fram bifall för en barndomsfavorit som höll måttet. Plus lite annat. Nej, låt oss sammanfatta med en topplista som sig bör!

11. La grande illusion
För pretentiöst och långsamt under stora delar av filmen. Den tar sig rejält mot slutet men den är lite för tråkig för min smak.

10. Duck soup
Galen story och jag känner att jag borde kanske gilla den anarkistiska känslan i filmen. Men det är inte en komplett film, mer ett antal sketcher efter varandra. Dialogen är i vissa delar mycket underhållande dock.

9. M
Lang lyckas verkligen skapa en speciell stämning i filmen. Mina minnen av filmen består av en tydlig känsla framför allt. Den var dock inte så medryckande som jag väntat mig. Peter Lorre som mördaren är lysande och det är i denna film vi får möta Inspektor Lohmann för första gången i detta projekt.

8. Das testament des  Dr. Mabuse
Lohmann återvänder i denna spännande kriminalhistoria. En riktigt cool handling. Bättre än M tycker jag vilket kanske upprör en och annan?

7. Trouble in paradise
Ernst Lubitsch rykte gjorde att vi valde denna film. Mycket intressant med hans sofistikerade humor och sköna karaktärer. Saknar något för att nå ända fram dock.

6. Mr. Smith goes to Washington
Bra skådespeleri i denna seriösa drama. Jag älskar miljön, politikers och journalister, svek och knivar i ryggen på den olycklige. Detta ämne är bra och håller än idag (tex i tv-serien House of cards)

5. The lady vanishes
En klassisk Hitchcock tar femteplatsen. Man känner sig trygg i hans regisserande händer. Underbara karaktärer i birollerna framför allt. Spännande men inte sååå spännande, lagom helt enkelt.

4. The thin man
Filmen med den underbara eftersmaken. Vilket härligt par i huvudrollerna. Heja Nora och Charles!

3. Modern times
Chaplin i en kompott av nästan allt han har att ge; humor, romantik, samhällskritik och vemod.

2. The Scarlet Pimpernel
Barndomsfavoriten som höll. Leslie Howard gör en mäktig insats. När Marguerite ser släkttavlan i arbetsrummet kan väl ingen sitta stilla oberörd?

1. City lights
Chaplin i sin puraste form; humor, romantik och vemod. Chaplin besvarar frågan poeter, författare och filmmakare ställt sig om och om igen. Vad är kärlek?

Movies-Noir har också sammanfattat 30-talet i en post. Läsa och kommentera! Hur många filmer såg han? 15?

Mr Smith Goes To Washington (1939)

Jefferson Smith: I wouldn't give you two cents for all your fancy rules if, behind them, they didn't have a little bit of plain, ordinary, everyday kindness and a little looking out for the other fella, too.


Jag valde att avsluta 30-talssvepet med klassikern Mr. Smith goes to Washington. Detta är en film som gått på tv många gånger. Jag vet för jag har minnesfragment av en svettig James Stewart med luggen hängandes ner i pannan. Detta var första gången jag satt mig ner för att se hela filmen. Jag lyckades nästan, tror att jag bara slumrade till en liten stund i mitten.

Nederlagest brittra ögonblick

Filmen har tre huvudkaraktärer; Jefferson Smith (James Stewart) en nyligen tillträdd senator, ung, naiv och idealistisk, Clarissa Saunders (Jean Arthur) en cynisk assistent luttrad av det politiska spelet i Washington och så de amerikanska idealen om ärlighet, sanning och frihet.

Där! Idealen.

Det är klart att denna film är bra. Jimmy Stewart är da real shit. Det är klart att filmen är intressant med dess skolbokspedagogik över hur den amerikanska demokratin borde fungera, men också baksidan på densamma, dvs hur den missbrukas av kapitalet och onda tjocka män. Filmen borde visas i amerikanska skolor varhelst lobbyister har vunnit för mycket terräng. För mig är detta viktiga saker som sätter filmen i rätt kontext och ger en fond för det som är bra i filmen.

Det är jobbigt att läsa ur en bok 24 timmar i sträck...

Men min överraskande upptäckt vid denna titt var Jean Arthur och hennes bittra miss Saunders. Hennes namn står överst i rollistan och det med rätta. Mr Smith är mer en idé än en riktig person. Hans tafatthet och förvirring i början är ett medel för att locka oss åskådare att se tillbaka på en renare och mer oskuldsfull version av det politiska spelet. Den värld som statyer och inristade citat kommer från. Det är miss Saunders som förankrar filmen i verkligheten, den smutsiga politiska myllan, den med daggmaskar i. Hon är lika bra som cynisk, som berusad, som förälskad och som beskyddande. Hon gör filmen bättre.

Fantastiska Jean Arthur

Jag saknar dock den där riktiga skjutsen bland känslostormar som skulle får mig att kapitulera inför filmens storhet. Nu blir filmen en ikon, en film som jag är glad att jag sett ordentligt och en film som jag mycket väl skulle kunna se om, både för Stewarts och Arthurs insatser.

Men ändå, det kanske är så att det är jag som är för cynisk och bitter så att jag inte charmas av denna charmiga film. Men nej, jag blev ju medryckt i äventyret i förra filmen (Rödmiren) så jag är nog inte helt avstängd ändå!

Jag ger Mr. Smith goes to washington tre filibusters av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Movies-Noir går ut med en bang. Han skriver om två filmer idag, först en gammal westernklassiker och senare under dagen en film med två favoritskådisar, varav en är Jean Arthur som jag hyllar ovan...

The Scarlet Pimpernel (1934)

They seek him here, they seek him there,
Those Frenchies seek him everywhere.
Is he in heaven? Or is he in hell?
That damned elusive Pimpernel!


The Scarlet Pimpernel. Är detta en perfekt film? Eller är jag förblindad av nostalgiska känslor när jag ser filmen? Jag såg denna för länge, länge sedan och jag har alltid kommit ihåg den som suverän. Till slut hittade jag den på dvd och jag köpte då utgåvan omgående. Nu har jag tagit tillfället i akt att se om den i det pågående decennier-projektet.

Några år efter den franska revolutionen. Blodet rinner fritt på gatorna i Paris medan aristokratin i England förfärat läser nyheterna och darrar lite med lillfingret när de dricker sitt afternoon tea. Aristokraten Sir Percy Blakeney (Leslie Howard) lever ett dubbelliv. På dagarna är han den modeintresserade gamängen Sir Percy som ingen tar på allvar. På natten är han The Scarlet Pimpernel som räddar franska aristokrater ur bödelns händer. Han är gift med den bedårande Margerite (Merle Oberon), en före detta hyllad fransk skådespelerska. Den stora fienden är Citizen Chauvelin (Raymond Massey) som är sänd till England av Citizen Robespierre som den franska republikens nya ambassadör.

Vilka har rätt? England eller Frankrike. Under filmens gång spelas båda ländernas nationalhymner. Den franska spelas till det barbariska giljotinerandet medan den brittiska spelas när vi ser våra hjältar. I andra filmer må den franska revolutionens söner och döttrar visas upp som hjältar men i denna film är de korrumperade och maktgalna som slaktar kvinnor och barn. Floder av blod till pöbelns jubel. Trots att filmen går i svartvitt ser vi allt det röda, det kletiga. Grevar och baroner motas som boskap mot giljotinen och de små adliga barnen tittar med skräckslagna ögon på när huvudena faller medan de avancerar i kön...

Leslie Howard bär filmen på sina smala axlar. Han är lika suverän som den oförarglige Sir Percy som den stenhårde Scarlet Pimpernel, och det är i växelverkan mellan dessa två roller som hans storhet ligger. Howard går mellan gamängen till den seriöse motståndsmannen i ett ögonblick och jag blir lika imponerad av hans skådespeleri varje gång. Just det faktum att hans alter ego är på allas läppar och hyllas som en hjälte, men att han i sitt officiella jag förlöjligas och hånas är den extra krydda som gör denna hjältesaga ännu bättre. I modern tid prövade Bruce Wayne att spela samma spel som Sir Percy gör här. Publikt sedd rik och loj, men i det dolda en tjänare för det högre syftet. En av många som blivit dragna vid näsan av Sir Percy's skådespeleri är den paddliknande brittiske prinsen. Han är mycket lustig när han vänder sig till Percy för råd om en ny kavaj.

Prince of Wales: Why, damn me, Percy, you're brainless, spineless, useless: But you do know clothes!

Sir Percy och Citizen Chauvelin

Sir Percy misstänker att hans egen fru har förrått några av hans franska vänner och han stone wallar henne under en stor del av filmen. Han är så hård mot henne att det skär in i mitt hjärta, trots att vi från inledningen av filmen vet att han älskar henne...

Lady Marguerite Blakeney: Can't you rise above trivialities for once?
Percy Blakeney: Can't rise above anything more than three syllables, my dear - never could.

Marguerite och Percy, frostigt...

Javisst, filmen har en hög halt romantik. Men den är också riktigt spännande. Katt och råtta-leken mellan Sir Percy och Citizen Chauvelin når sin höjdpunkt på en stor bal i slutet av filmen där spioneri och förräderi serveras till konjaken. En av filmens höjdpunkter utspelas i biblioteket vid midnatt.

Filmen består av en för mig perfekt blandning av drama, spänning, humor och romantik. Leslie Howard är sagolik i rollen som den mångfacetterade Sir Percy. Jag blev än en gång översköljd av varma känslor för filmen, historien, karaktärerna, den torra humorn och ENGLAND! Filmen är nog perfekt ändå. Jo, så är det.

Jag ger The Scarlet Pimpernel fem lösnäsor av fem möjliga.

Betyg: 5/5


Jag tror att The Scarlet Pimpernel och hans mannar har försökt rädda Movies-Noir och Jojjenito från en plötslig död i giljotinen. Hoppa över och kolla om de kom fram till tryggheten i England med huvudena på plats.

Stenhård

Not 1: Filmen bygger på en pjäs från 1903 skriven av Baronessan Orczy. Den har filmatiserats många gånger, bland annat med Anthony Andrews respektive Richard E. Grant i rollen som Sir Percy. Jag har dock valt att inte kolla in dem eftersom jag tycker att Leslie Howard gör rollen till fulländning och jag vill inte att en mer fånig tolkning skulle förstöra bilden av karaktären som jag har i huvudet.

Not 2: Min dvd-utgåva såg snygg ut på utsidan men ljud- och bildkvalitén var under all kritik. Man får kanske låtsas att den bleka bilden och det skrapiga ljudet passar in i en gammal film som denna? Jag skulle gärna se en renare version.

Alceste À Bicyclette (2013)

Malmö filmdagar. Mycket film, hela fem filmer under tisdagen. Första filmpasset startade 08.30 och då gäller det att välja en film som går ner lika lätt som en croissant med en kaffe latte. Jag sökte i programmet och såg det perfekta valet, Alceste à bicyclette, eller Cykla med Molière som den kallas på svenska. Jag valde den av två anledningar, dels hade den en intressant handling, dels utspelas den på den franska ön Ile de Re som jag besökt på en semester för många år sedan och jag vill se hur ön såg ut idag.

Filmen handlar om två äldre teaterskådespelare, Fabrice (Serge Tanneur) och Lambert (Gauthier Valence). Fabrice har pensionerat sig och han lever ett tillbakadraget liv på Ile de Re. Hans gamla kollega Lambert ska sätta upp Moliére-pjäsen Misantropen och han besöker ön för att få Fabrice att ställa upp som skådespelare i pjäsen.

Filmen är en typisk mysig, pratig, allvarlig men framför allt rolig fransk dramakomedi. Jag älskar miljön och kände väl igen mig från min semesterresa. Bland annat såg jag en strandrestaurang som jag och mitt resesällskap åt på. Trevliga minnen.

Restaurangen!

Lambert lyckas efter lite list och smicker få Fabrice att överväg att ta rollen. Men vilken roll av de två huvudkaraktärerna? De gamla kollegorna bestämmer sig för att repetera under en vecka och byta roll mellan varje session. Detta ger filmen en lustig meta-nivå. För relationen och det psykologiska övertaget mellan vännerna varierar under veckan i synk med de två rollerna de spelar ur pjäsen. Misantropen handlar ju om en vresig man som ihärdigt säger sanningen om allt och alla, oavsett vem han skadar i processen. På samma sätt sägs en och annan sanning mellan Fabrice och Lambert.

Under veckan får vi också träffa en massa lustiga bifigurer som den italienska grannen som ligger i skilsmässa och hotellägarens dotter som vill få skådespelarlektioner inför hennes karriär inom porrfilmsindustrin i östeuropa (!).

Jag gillade känslan i filmen. Mitt hjärta kände nostalgi över miljön och min hjärna blev eggad av leken mellan filmen och teaterpjäsen. En mycket positiv överraskning.

Stranden!

Jag ger Alceste à bicyclette fyra weekends med minnen av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Don Jon (2013)

Don Jon: There's only a few things I really care about in life. My body. My pad. My ride. My family. My church. My boys. My girls. My porn.

Don Jon var en av filmerna vi såg på Malmö Filmdagar och nu har den premiär på bio på fredag så här kommer mina tankar om filmen. Joseph Gordon-Levitt är talangfull. Han har dock ett namn som är jobbigt att skriva. Låt oss kalla honom JGL. Han skådespelar, spelar musik och verkar känna halva Hollywood. Något av en ny John Cusack kanske? Här har vi nu hans debutfilm som regissör. Han har skrivit manus också. Och spelar huvudrollen. Don Juan.

Hur kan JGL's tankar gått när han hittade på denna story? Han kan ha varit inspirerad av de mycket underhållande filmerna Women in trouble och Electra Luxx där han spelar Bert Rodriguez - porrstjärnan Elextra Luxx's största fan. Sen kan ha tagit tanken vidare... Hur skulle det bli om denna porrälskande killen upptäckte att livet var helt tomt och meningslöst så länge han sitter och porrsurfar. Och vad skulle hända när han träffade på en riktig kvinna och kände riktiga känslor för första gången? Antagligen trodde JGL att han hade en bra idé i sitt huvud. Och jag kan hålla med. Det hade kunnat bli en bra film.

Tyvärr slutade dock inte JGL att tänka där. Nej, istället för att göra en liten film om skillnaden mellan ytliga låtsaskänslor och djupa riktiga diton ville han ta det ett steg till. Han valde att göra en parodi. Istället för att verkligen ge oss en riktig kille med ett visst (porr)beroende, väljer han att göra Don Jon till en Jersey Shore-kopia, som tagen från den skräpiga tv-serien.

Jersey Shore

Don Jon

Ok, det hade kanske kunnat funka, men ack så snett det blev. Första halvan går ut på att måla upp bilden av denna figur ur tv-serien. En imbecill idiot som bara bryr sig om sin bil, sina träningspass, kyrkan på söndag och att ragga brudar på krogen. Tills han träffar Julianne Moore's söndriga änka Esther. JGL ville få fram kontraster och det lyckades han väl med på ytan. Men eftersom första halvan av filmen är lika realistisk som Kim Kardashians liv, blir effekten när Jon träffar den i verkligheten förankrade Esther berättarmässigt meningslös.

Jag brukar gilla JGL, men här har han en sämre regissör än normalt. Han har regisserat själv. Scarlett Johansson spelar en tjej som Jon tror sig bli förälskad i. Jag fattar inte om hon ska vara het eller inte i filmen men jag tycker att hon var allt annat än het. Jämfört med hennes insats i en film som He's just not that into you så är hon otroligt mycket tråkigare här. Även detta måste nog belastas regissören. Och He's just not that into you är inte en speciellt tung film att jämföras med...

Nej, jag fattar inte vad som fick JGL att göra just denna berättelse. Var det bara för att diskutera porrfilmsberoende? Det görs så mycket bättre i Shame. Ville han ge oss en ärlig film om hur Jon upptäcker värdet av att öppna upp sig för en annan människa? Det har gjorts bättre i var och varannan American independent-film som finns där ute. Nej, jag tror att han trodde att gimmicken med kontrasten mellan de två delarna räckte. Det gjorde det inte.

Tony Danza och Julianne Moore står för de intressantaste rolltolkningarna i filmen.

Jag ger Don Jon två arga bilister av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Men låt oss inte nedslås av detta. Kolla istället om mina ärade filmspanarkompisar har tagit paus från porrsurfandet och skrivit ner sina tankar om filmen... Jojjenito, Fiffis filmtajm och Rörliga bilder och tryckta ord.