Kent - Sjöhistoriska, Stockholm (2012)

Kent, Sjöhistoriska, Stockholm söndagen den 19:e augusti 2012

Jag och Sverker gick och såg Kent för andra gången denna sommar. Denna gång var det avslutningskonserten på Sverige-turnén. Konsertarenan var i backen nedanför Sjöhistoriska Museet, där jag sett Neil spela flera gånger. Det är en helt ok konsertplats. Ljudet blir lätt bortblåst men det är en trevlig miljö och perfekt för en ljummen sommarkväll. Man ser bra då det lutar ner mot scenen, och öltälten uppe vid museet kan vara lockande. På biljetten stod det att konserten skulle börja vid kl 19 och att publikinsläppet startade kl 17.30. Lyckligtvis hade Sverker hittat annan information på nätet. Det var inget förband och Kent skulle äntra scenen kl 21. Vi gick därför och åt middag vid 19-tiden på en kines nära Östermalmstorg. Det var ett lyckat drag då en absurt häftig regnskur drog förbi Stockholm när vi satt på restaurangen.

Mätta, torra och belåtna gick vi sedan till Sjöhistoriska. Vi var inte de enda som gjorde så och efter att ha köat oss fram de sista 500 metrarna kom vi in cirka tio minuter före konserten startade.

Jag trodde att vi skulle få se samma låtlista som när vi såg uppvärmningsshowen på Cirkus, men överraskande nog var många låtar utbytta. Nej, jag hade inte läst på i kvällstidningarna eller på nätet innan konserten. Jag brukar föredra att veta så lite som möjligt om en konsert before hand.

Den största skillnaden och en ganska cool grej var inledningen på showen. Först hade den en stor duk som täckte hela scenen från golv till tak. Jag hann tänka och hoppas på att de skulle våga göra en "The Wall", dvs spela hela konserten bakom duken, men så bra blev det inte. Istället öppnades bara en liten kvadrat i duken och där framträdde ett litet rum som såg ut som en replokal. Därifrån spelade de första låtarna, Ögon/Klåparen. Mycket stiligt. Sedan revs hela duken och en stora scenen med de riktiga trummorna, synten, extramusikerna och allt kom fram.

Som helhet var konserten ljummen. Det roligaste med kvällen var att träffa Sverker och göra något kul ihop. Som vanligt stod inga låtar ut i live-version. Det är ett problem med Kent live. På Cirkus var i alla fall Musik Non Stop extraordinär, men denna gång föll även den ganska platt. Bästa låten denna gång var nog 400 slag.

Då live-versionerna av låtarna inte är så speciella skulle mellansnacket kunna vara en anledning till att se Kent live. Tyvärr är han ganska stel och pompös även där. Det är på gränsen till smärtsamt politiskt korrekt och jag får en känsla av att det är en manuskript som läses upp istället för verkliga känslor. Ett annat ord som börjar på p poppar upp i min hjärna - pretentiöst.

Sista låten var (igen) Mannen i den vita hatten och den är maffig och bra, oavsett hur den framförs. Pulsen gick upp något. Dessutom fick vi oss ett rejält fyrverkeri över scenen som glimrade fint i Stockholmsnatten. Tack för det lilla extra Kent, det lär ha kostat några kronor. Ett visst överraskningsvärde i det i alla fall.

Ljusshowen. Ja, den var klart bättre denna gång än på Cirkus. Ok, det var kanske ingen Pink Floyd-ljusshow direkt men den var helt ok.

När jag och Sverker vandrade hem i natten, vi gick bakom en mycket trevlig tjej vilket höjde humöret avsevärt, kunde vi båda konstatera att nu fick det nog räcka med Kent-konserter på ett bra tag.

För den intresserade, låtlistan:
Ögon/Klåparen
Ensam lång väg hem
400 slag
Petroleum
Skisser för sommaren
Tänd på
Sjukhus
Berg & dalvana
Ruta 1
JAg ser dig
Låt dom komma
Isis & Bast
Kärleken väntar
Ingenting
Musik non stop
747
---
999
Utan dina andetag
Det finns inga ord
---
Elever
Cowboys
Mannen i den vita hatten (16 år senare)

Inside Man (2006)

Pay strict attention to what I say because I choose my words carefully and I never repeat myself.

Lördagen den 18:e augusti var jag inbjuden som gäst på en podcast som Markus, Johan och Erik från Filmspanarna äger. Deras podcast heter Har du inte sett den? och temat för det avsnitt jag deltog i var heistfilmer. Länk till denna podcast finner du längst ner i detta inlägg.

Huvudfilmen för avsnittet var Paul Newman och Robert Redford's klassiska The Sting, men den orkade jag inte se om inför denna inspelning. Istället såg jag tre andra heistfilmer som alla diskuteras i podcasten.

Markus filmval var Inside man, en film jag sett men gärna såg om för att fräscha upp mitt minne om den. Vad kan man då säga om Inside man? Det är en klassisk heistfilm i och med att det är en komplicerad och smart heist som utförs. Clive Owen spelar mästerskurken och Denzel Washington spelar polisens gisslanförhandlare. Jag tycker att Clive Owen är klart bäst i denna film. Han är stenhård och cool och hans performance ringer inte falskt en enda gång i filmen.

Denzel Washington är som han ofta är - bra. Han spelar dock nästan alltid samma roll, om och om igen, precis som Harrison Ford för övrigt. Dessa två skådespelare är i mina ögon habila men smala skådespelare då de sällan bjuder på annorlunda eller nya karaktärer.

Så Denzel är sitt vanliga jag. Eller är han det? I några scener i filmen känner jag oharmoni. Det är som att karaktären inte är trogen sig själv. Till exempel i en scen då Denzel och hans poliskollega förhör en gammal dam och de båda helt obefogat brister ut i gapflabb så rycks jag ut ur filmen. Är det regissören Spike Lee's fel, manuset eller försöker Denzel göra karaktären mer intressant? Oklart.

Filmens tredje storstjärna är Jodie Foster som trippar omkring i höga klackar och designerdressar. Hon ska spela en vass och stenhård förhandlare som fixar saker, ganska lik karaktären som Rene Russo spelar i The Thomas Crown Affair för övrigt. Mer om den filmen i en kommande revy. Miss Foster har inte en skuggan av en chans mot Russo vilket får mig att sakna något i denna film. Jag hade gärna sett Jodie Foster göra något smart först, då hade jag kunna tro på hennes karaktär. I denna film säger bara alla att hon är så tuff. Den gamla filmregeln gäller här.... visa istället för att berätta med dialog.

Men detta är Owens film. Den börjar grymt bra och ända fram till slutet vet man inte hur de lyckas med sin smarta heist. Filmen är spännande, mänsklig och rolig. Jag kan varmt rekommendera den till de som inte sett den.

Jag ger Inside man fyra smutsiga diamanter av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Har du inte sett den? Heistfilmer.

Firefly - Season 1, Episode 1-2 (2002)

Under den senaste veckan har jag haft behov att pigga upp mig, och för första gången på flera år har jag nu sett om min absoluta favorit-tv-serie Firefly. Eftersom jag inte skrivit om den på bloggen förr passar det ju bra att göra det nu. De fem närmaste onsdagarna kommer jag skriva några ord om de totalt 14 avsnitten i serien. Jag börjar med det två pilotavsnitten i dagens post.

Först och främst vill jag göra mycket tydligt att detta kommer bli revyer fulla av SPOILERS. Så om du inte sett Firefly ber jag dig köpa, hyra eller låna en dvd-box och se serien före du läser dessa revyer. Jag kommer givetvis följa serien i dess tänkta ordning, som återfinnes på dvd-boxen, och inte i den ordning som avsnitten visades i när serien gick på tv.

Firefly är den kortlivade science fiction-serien som gick på Fox hösten 2002. Den är skapad av Joss Whedon och Tim Minear. Med labeln "western in space" och med en sändningstid på fredagskvällar, där oftast gamla serier som ska läggas ner hamnar, såg det inte ljust ut för Firefly ens i början. Detta trots att Joss hade haft mycket stor framgång med hans två tidigare tv-serier; Buffy the Vampire Slayer och Angel. Men tyvärr kom Firefly ut i en tidsera då reality-tv höll på att slå igenom, långt före HBO visade att kvalité lönar sig. När Fox dessutom valde att inte visa pilotavsnittet först, sända avsnitten i fel ordning samt inte ha en fast tid för serien var serien dödsdömd. Den visades efter slutspelsmatcher i basebollsligan MLB, som ibland gick till förlängning. Efter bara elva avsnitt la Fox ner serien. Trots dessa omständigheter hade serien fått en hängiven skara efterföljare och ryktet spred sig snabbt om serien. DVD-boxen har sålt i massor, den är en av de bäst säljande tv-serierna alla kategorier.

Serien utspelas i vår framtid, där finns inga aliens, ingen överljudhastighet, inga hopp i tiden och framför allt inget ljud i rymden. Den handlar om en besättningen på fraktskeppet Serenity. De är en brokig samling rebeller ledda av Captain Malcolm Reynolds, en krigsveteran från det stora kriget mellan "The Alliance" och "The Independents". Några hundra år in i framtiden, då Jorden tagit slut, har människan tagit sig ut i rymden och vi har lyckats "terraforma" cirka 70 planeter och månar.  I de centrala delarna av "galaxen" lever folk i en teknisk högt utvecklad miljö, men ute på randplaneterna lever de fattiga nybyggarna. En del planeter har blivit bra platser för människor att bo på, en del är inte lika säkra. Nybyggare reser till planeterna längst ut och försöker skapa sig ett liv, de odlar, gräver i minor och föder upp boskap. Ganska likt nybyggarna i Amerika på 1800-talet...

Episode 1: Serenity (dubbelavsnitt)

Wash: Curse your sudden but inevitable betrayal!

Vi börjar i stridsscenerna från Serenity Valley. Mal är full av gudstro, optimism och liv. I en fantastisk scen, med otroligt bra musik, ser vi när Mal inser att "Air Command" och hans Gud har övergivit honom. Bendis dödas. Joss har sagt att hela serien skulle ta Mal till mörkare och mörkare ställen innan han återvänder till något att tro på och därmed ljuset. Det skulle jag velat se.

Vi hoppar sedan snabbt fram till "nutid" och pilotavsnittet spenderas sedan på att introducera de sex i besättningen av Serenity, deras personligheterna och inbördes relationer. Som vanligt är Joss mest intresserad av karaktärer och dialog. Handlingen i avsnittet är sekundärt, men det handlar om hur Mal och gänget försöker sälja stöldgods som de tagit från ett övergivet rymdskepp, först till Badger och senare till Patience..

Captain Malcolm Reynold

Tvärt emot vad man kunde förvänta sig presenteras inte Mal som en toppenkille, han är bister och vred i hela avsnittet. Joss har sagt att han inte ville ha "presidenten från Air Firce One som är "a great guy" i början och sedan när allt är som förlorat är han "a great guy" fortfarande och i slutet är han "a great guy". Var är utvecklingen i den arcen?

Mal är "a great guy" innerst inne, men när vi möter honom i pilotavsnittet är han pressad, nedtryckt, hopplös, ja till och med bitter. Mal är mycket pragmatiskt, han duckar, han undviker, han backar, så länge han kan nå sina mål. Men det finns en gräns och när den gränsen nås är han kompromisslös. Samtidigt är han alltid fullständigt lojal, en egenskap som aldrig lämnar honom oavsett hur dåliga tiderna blir.

Nathan Fillion spelar Mal orimligt bra, han är född för att spela Malcom Reynolds. I Serenity ser han nollställd eller arg ut i många scener. Han snäser till och med till mot Zoe när de diskuterar om de ska göra affär med Patience eller ej. Detta var inte vad cheferna på Fox hade väntat sig, det var inte bilden av en "hjälte", de ville ha en hjälte som var "on top of things all the time", de ville ha en "Robin Hood" (vilket Joss gav dem i det andra pilotavsnittet The Train Job). Cheferna på Fox förkastade detta utomodentliga pilotavsnitt och beställde ett nytt, "med mera action och en trevligare Mal"...

Kaywinnit Lee 'Kaylee' Frye

Kaylee introduceras med en gång som Serenity's och därmed seriens hjärta och själ. Hon har en sprudlande underbarhet som smittar av sig. Det är också via henne vi får en inblick i att Mal egentligen är en god man.

Kaylee: I love my captain.

Det finns en koppling från detta till näst sista avsnittet Heart of gold då Inara jämför Nandis kompromisslösa kärlek till sin grupp, sin familj, med den som Mal har till besättningen. I pilotavsnittet vet vi inte detta än, men vi litar instinktivt på Kaylee och eftersom hon gillar Mal förstår vi att han är en god man innerst inne.

Jewel Staite spelar Kaylee, nej hon ÄR Kaylee. Jewel är underbart sprudlande och härlig, även hon är som född för att spela Kaylee, Firefly's motsvarighet till  Willow i Buffy the Vampire slayer.

Scenerna på Persephone är bra, speciellt de mellan Kaylee och Book. Det är där Mal tar in betalande passagerare. Tre av dessa passagerare kommer ju senare ansluta till besättningen och fylla ut den till de nio huvudkaraktärerna vi får följa under seriens gång.

Introduktionen av alla nio karaktärerna görs på ett suveränt sätt. Det är bara Simon och River som är oklara "typer". Dynamiken i gruppen visas i deras hantering av The Dortmunder, hos Badger och i hanteringen av Patience. Introduktionen av Sheperd Book och Inara är extra intressant. Som åskådare kastas man fram och tillbaka, man vet inte riktigt hur den där Mal egentligen fungerar.

Inara Serra

Morena Baccarin som spelar Inara är en overkligt vacker kvinna. Hon spelar en "Companion", en hora, och skeppets mest respekterade person. Att få in alla delar av en sådan komplex karaktär är minst sagt imponerande. Morena Baccarin är en klassiskt skolad skådespelerska med en stark personlig integritet. Allt detta syns tydligt i serien, och allt som oftast är scenerna mellan hennes Inara och Nathan Fillions Mal de bästa. Joss hade först en annan skådespelerska i rollen som Inara men han kände tydligen direkt att det inte funkade och sen fann han Morena mer eller mindre av en slump. Det kanske finns en högre vilja i universum trots allt?

Inara är i vissa scener smärtsamt underbar. Lustigt nog varierar hennes utseende om och om igen genom serien. Allt som oftast är hon het eller ännu hetare, men ibland inte alls. Jag antar att det är den starka karaktären som får mig att se i syner ibland. Introduktionen av henne i piloten blir dock lite för mycket. På ett osympatiskt sätt visas när hon renar sig efter ordväxlingen mellan henne och Mal och det blir lite spekulativt. Konstig klippning också. Mycket olikt Joss skulle jag säga.

På väg till Patience stöter Serenity ju på ett skep med Reavers och den sekvensen är lite intressant. Dels startas redan här en kort tråd, följs upp i tredje avsnittet Bushwacked, dels en lång tråd som inte skulle få sitt slut förrän i långfilmen Serenity flera år senare. De mer erfarna på skeppet vet att om de blir bordade av Reavers kommer de bli våldtagna, dödade och ätna osv. Speciellt Inaras rädsla och hennes pillande på en spruta har skapat många frågor. Enligt vissa källor skulle hennes spruta innehålla ett gift som skulle döda den som våldtar henne, oklart om hon själv skulle överleva.

Varje avsnitt i serien har en särprägel och allt som oftast är det en eller ett fåtal av karaktärerna som lyfts fram som huvudperson i varje avsnitt. Pilotavsnittet Serenity är ett av få avsnitt som inte har en tydlig prägel, det är mest en introduktion till gänget och deras allt som oftast kriminella gärning.

Huvudpersoner i avsnittet är för mig Mal och Kaylee. Mal för att avsnittet och hela serien börjar med hans förlust i Serenity Valley. Det är den huvudsakliga tråden som kommer få sitt avslut först i filmen. Kaylee är den renaste av alla på skeppet, trots att hon som mekaniker allt som oftast är insmörjd i olja och smuts. Hon är gruppens hjärta och vår ingång till den varma och goa familjekänsla som serien har i överflöd. Det är en snygg finess att seriens första och sista avsnitt fokuserar på Kaylee och tar fasta på hennes värme, glada humör och varma hjärta - men ur helt olika synvinklar.

Mal: I don't believe there is a power in the 'verse that can stop Kaylee from being cheerful.

I detta avsnitt får vi möta den första av ett antal återkommande birollsfigurer som finns i serien. I detta fall den lilla skurken Badger. Badger är en favorit (bland många)...

Favoritscener i detta avsnitt:
  Mal i Serenity Valley, när stråkarna sätter in. Hans ansiktsuttryck gör det alltid lite dammigt i rummet...
  Kaylee fiskar passagerare på Perspehnone
  Mötet med Badger - "Better than, above"
  Mal "Huh" när han öppnar lådan
  Simons monolog, perfekt levererad
  Kaylees operation, när Mal och Inara ser på varandra utan att den andre lägger märke till det
  Jayne's oro för Kaylee och Kaylees björn på knät.
  När Mal lurar Simon att Kaylee är död
  Scenen och besättningens reaktion när de möter Reavers-skeppet
  Jaynes förhör av Dobson
  När Mal skjuter Dobson i ögat och kastar ut honom ur skeppet.

Serenity är ett otroligt bra pilotavsnitt som tåls att ses om och om igen! Jag vet.

5/5

*********************************************************************************

Episode 2: The Train Job

Jayne: Time for some thrillin' heroics.

Eftersom Fox inte gillade Serenity som pilotavsnitt beställde de ett nytt pilotavsnitt. Joss och Tim slängde ihop detta avsnitt över en helg, The Train Job. Detta avsnitt är renodlad western, ett klassiskt tågrån.

Karaktärer och bakgrundsstory beskrivs återigen, denna gång på halva tiden. En hel del av detta sker genom dialog vilket kanske inte är så bra men så fick det bli. Mal presenteras också som en mer positiv person, inte lika avstängd och vrång. Dessutom får Mal vara en riktig humanitarian i slutet då han ger tillbaka medicinen till människorna i "Paradise". Fox fick sin Robin Hood till slut. Joss har sagt att han gillar avsnittet för att det var det som gjorde att de fick starta serien i över huvud taget. Men om de inte "tvingats" göra om pilotavsnittet och om de gjort The Train Job senare i serien hade Mal inte givit tillbaka medicinen... Svärtan.

Avsnittet har flera roliga sekvenser. Det börjar med att Mal sitter på en bar med Zoe och Jayne och det "råkar" vara Unification Day. Mal får sitt efterlängtade slagsmål. En annan kul scen är då Jayne försöker men misslyckas att ta över befälet av Serenity då Mal och Zoe är fast hos polisen. Det är en hilarious scen när Jayne famlar efter små änglar...

River börjar i detta avsnitt sprida sin ofta underliga men allt som oftast klarsynta betraktelser. Och vi får för första gånge se "two by two, hands of blue"

River: Mal... bad... in the latin.

Vi får också möta Adelaide Niska för första gången, en ljuvligt sadistisk crazy person. Niska är verkliugen diabolisk. Fox ville ha en "larger than life villain" och Joss levererade. Avsnittets mest överraskande och därmed roliga scen är när Mal tar hand om Crow som bara han kan.

Detta avsnitt har inte en tydlig huvudperson men Jayne får ta stor plats och man lär sig mycket om honom, som den opportunist han är, bufflig och egoistisk, men en som levererar när det till slut blir fajt, "I was aiming at his head...".

Favoritscener:
  Inledningscenen med Mals barfajt.
  Introduktionen av skeppet Serenity, ljuvligt när det kommer upp över klippan
  Hela scenen då Niska och Crow introduceras på Niskas "multi plex"
  Scenerna när Jayne försöker ta över Serenity och hans famlande efter små änglar...
  Rivers X-Files-inspirerade scen då hon sitter och rabblar "Two by two, hands of blue"
  Mal kastar in Crow i motorn. LOL

Avsnittets bästa scen är mellan Inara och Book i skeppets kök. Den säger lite om Book som karaktär, men desto mer om Inara som tidigare fått utstå så många skitkommentarer från Mal:
  Book: I do feel awfully useless.

  Inara: You can always pray they make it back safely.

  Book: I don't think the captain would much like me praying for him.

  Inara: Don't tell him. I never do.

Blink, blink, jag fick nåt i ögat där....

Jag vet inte om det är omständigheterna bakom dess tillkomst som gjort att jag inte riktigt litar på detta avsnitt, men det är nog tyvärr det svagaste av alla 14 avsnitt. Och trots det är det ett mycket bra tv-serieavsnitt, feltolka mig icke gott folk. Det är actionfyllt och bitvis väldigt roligt men det saknar den tyngd som de flesta andra avsnitt har.

3/5

Filmspanarna Tema #2: Knark

På senaste träffen med Filmspanarna bestämdes att nästa tema skulle bli "Knark". Jag tänkte direkt på den där knarkfilmen som jag aldrig sett, den som måste ses enligt många filmvetare, Darren Aronofskys Requiem for a dream. Jag bestämde att den skulle bli min film för Filmspanarnas blogathon. Men ack jag fann inte inspiration att sätta mig ner och se den. Istället blir det en topp-tio-lista. Det är ju aldrig fel med en topplista. Sånt gillar vi.

Här kommer alltså min topplista av filmer som handlar om knark på ett eller annat sätt. Filmerna på plats 10-6 handlar om knark mer eller mindre tydligt, eller har knark som viktig del av handlingen. De fem högsta platserna har jag vikt åt filmer som har knarkare i huvudrollen, där det faktum att de är knarkare är av central betydelse för filmen...

Lämplig musik att lyssna på när du läser listan, Neil Young med låten No more.


10. Apocalypse now

Den udda fågeln på denna lista. Apocalypse now handlar kanske inte till synes om knarket, men i mitt huvud är det en av de mest "knarkiga" filmer jag sett. Jag var tvungen att ta med den på listan.


9. True romance

Antagligen bästa filmen på listan, men den kommer på en blygsam nionde plats för att den har sååå mycket mer än knarkhistorien i sig. Tarantinos första film som till synes handlar om hur Clarence och Alabama snattar en resväska med knark av maffian. Finns det ett bättre par än Clarence och Alabama i hela filmvärlden? Jag älskar mycket med denna film, bland annat scenen där Eliot Blitzer (Bronson Pinchot) stoppas av trafikpolisen med hela ansiktet täckt av kokain.


8. Scarface

Scarface var den första film jag tänkte på då jag skulle skapa denna lista. Den gav mig ärr för livet då jag såg den som liten. Al Pacino spelar över som bara han kan göra. Scarface är inte en bra film egentligen, men på denna lista är den given. The world is yours.


7. Traffic

Steven Soderbergh's Traffic från 2000 är listans samvetsval. Storfilmen som visar upp den komplexa mångfacetterade problematiken med knarket i Staterna. Ett seriös och tungt drama. En mycket potent film. En favorit.


6. Pulp fiction

Tarantinos tredje film handlar om mycket men den hade inte varit vad den är utan scenerna med Travolta och Uma Turman. Adrenalinsprutan i hjärtat, baby!


5. The Big Lebowski

Kan man göra en lista om knarket utan att ta med The dude? Nej.


4. Fear and loathing in Las Vegas

Säga vad man vill om Johnny Depp. Han verkar vara hög då han väljer filmer nu för tiden, men hans val av denna film kan man inte klandra honom för. Han spelar sin idol och vän med en förträfflighet som får en att undra vad han sysslar med på sin fritid. Benicio del Toro gör också en jäklarns bra prestation i filmen.


3. Bad Lieutenant: Port of call New Orleans

Listans överraskning kanske? Nic Cage är intensivt närvarande som den knarkade polisen Terence McDonagh i Werner Herzogs underskattade film från 2009. Lysande! Mr. Cage, du är förlåten för dina filmiska synder.


2. Withnail and I

På plats två, eller ska jag kalla platsen "den andra förstaplatsen" kommer Withnail and I. Detta är kultklassikern från 1987 som är den roligaste icke-komedin jag någonsin sett. Richard E. Grant och Paul McGann briljerar i huvudrollerna som Withnail och I, två arbetslösa skådespelare som drar runt i London och på den engelska landsbygden i dimmiga äventyr. Richard E. Grant som inte tål alkohol drack sig full under inspelningen för att helt kunna sätta sig in i karaktären. Han lyckades.


1. Less than zero

Vid närmare eftertanke var det inte svårt att välja film till förstaplatsen på denna lista, Knarkfilmer. Robert Downey Jr, Jami Gertz och Andrew McCarthy som Julian, Blair och Clady i filmatiseringen av Bret Easton Ellis svarta roman. Tillika från 1987, filmåret som intog de två högsta platserna. James Spader är superb som knarklangaren Rip. Robert Downey Jr spelar så bra att man kunde tro att han spelade sig själv. Det gjorde han kanske också.


Andra filmer som jag övervägde:

• Almost famous ("I am a golden god")
• 24 hour party people (Jag gillade inte filmen så mycket, men mycket knark var det)
• Thirteen (bra film om unga tjejer i LA, de är typ 13 år.)
• Limitless (knark som gör dig oövervinnlig? Gör inte allt knark det?)
• Easy rider (The godfather of all knarkfilmer) 
• The guard (en kul liten detalj om knarksmuggling in mot den irländska kusten)

Jag kan inte hålla mig från att utnämna den mest överskattade knarkfilmen: Trainspotting

Detta är en allmänt omtyckt (?) film. Jag fann den "oändligt dålig". Det är alltid intressant att dissa kända filmer. Folks reaktioner är så olika. När jag uttrycker att jag inte gillar en välkänd film får jag ofta en av två reaktioner. En del tycker att jag har helt rätt. De kan till och med känna lättnad av att någon säger som det är. Då känner jag mig ljuvlig. Att vågat ta bladet från munnen.
Den andra reaktionen som jag kan möta är ilska eller bestörtning. Det var något i den riktningen jag mötte när jag och Jessica kort pratade om min lista före dess postning. Hon tycker ju att den är "oändligt bra". Där ser man på. Men jag tror vi alla kan vara överrens om att det är bra att ha starka åsikter om film, som Erik på Har du inte sett den? säger så är det bättre att tycka rejält mycket eller lite om en film, inte bara säga "ok" eller "medel" i alla lägen. Eller hur killar? ;-)
Trainspotting är en upprörande misär i mina ögon. Den ger mig intet. Jag tror inte att det är svårt att göra äckliga, upprörande filmer. Det är bara att göra dem sådana. Jag diskuterade frågan med juryn på Filmfestivalen 2002. Då handlade det om filmen Irreversible. Den filmen är också upprörande och äcklig. Frågan var om den var bra? Var den stor filmkonst? Det var en mycket intressant diskussion. Till slut gav juryn sin dom och den franska filmen vann bronshästen som bästa film. Men som sagt det är ingen självklarhet att filmen är bra bara för att den är hemsk.

Ok, nog. Skriv gärna långa och vältaliga inlägg om min lista i kommentarsfältet nedan. Sedan kan du ju kila över och se vad de andra i Filmspanarna har kokat ihop på detta tema:

Fiffis filmtajm och länklista till alla inlägg i detta blogathon.
Jojjenito
Har du inte sett den?
The Velvet Café
ExceptFear
Rörliga bilder och tryckta ord
Filmitch
Filmparadiset
Flmr
Flickorna Första posten Andra posten

A Life In Music - 2007

2007 kom så äntligen den sista delen i Harry Potter-serien ut. Den sommaren bilade jag och den store Frans genom södra Europa, och två exemplar av boken inköptes i Nice. Sedan gick det tre dagar då vi bara läste och läste, sittandes på hotellbalkonger, på stranden, i parker, i hotellrum. Det enda man hörde från Frans var några hummanden lite då och då. Utan att vi tävlade eller jämförde lästempo avslutade vi boken nästa samtidigt. Vi diskuterade inte boken alls, den var slut. Harry och de andra var över. Vi åkte vidare till Italien och de fantastiska pastarätterna.

Vad kan jag bjuda på i musikväg från 2007 då? Det kom ut flera skivor jag lyssnat en hel del på. För omväxlings skull tar jag med några perifera späda kvinnliga röster, för att sedan ösa på med de gamla vanliga artisterna. Ok?


Jag och Lars-Ola gillar att gå på konserter tillsammans. Vi ser nya eller äldre bekantskaper, oftast yngre kvinnliga artister med en gitarr inte allt för långt från sin sida. Maia Hirasawa är en frejdig brunett från Sollentuna. Jag gillar hennes lite melankoliska ton från debutplattan Though, I'm just me. Crackers.

Fransyskan Soko, heter egentligen Stéphanie Sokolinski, släppte detta år en fantastisk låt på EP'n
Not sokute. Men hon är ju söt!

Jag tror att hon faktiskt slog igenom i Danmark! Je suis grand au Danemark... Jag antar att danskorna inte gillar när en annan tjej tar över deras pojkvänner. I'll kill her.

Kent började nu förändras. GItarrerna fick stå tillbaka för syntharna. Jag led i tysthet. Kritikerna hyllade honom som vanligt. En svår tid jag gick till mötes. Men han kunde fortfarande hitta på bra titlar på skivorna. Välkommen till Tillbaka till samtiden. LSD, någon?

Den gamle gode Neil gjorde en fantastisk skiva 1977 som hette Chrome dreams. Den innehöll klassikers som Like a hurricane, Pocahontas, Too far gone, Powderfinger, Star of Bethlehem och Look out for my love. I sin nyckfulla vishet valde han dock att INTE släppa skivan. Den är en av de mest omtalade skatterna av outgivet material som döljer sig i hans lada. Det är sådana saker som vi hoppas få se dagens ljus i hans Archives. 2007 överraskade Neil mig (igen) med att släppa Chrome dreams II. En uppföljare till en skiva som inte fanns. Tvåan skulle kunnat vara sagolikt bra, men den är en samling av bra låtar som inte hänger ihop. Ett delikat hopkok där summan blivit mindre än de ingående delarna. Han gjorde dock fansen glada då den bästa outgivna låten genom hela hans karriär äntligen släpptes på legal skiva. Det är den episka Ordinary people som han spelade på turnén 1998, då backad upp av ett stort blues-band. Versionen på Chrome dreams II är tyvärr bara en blek skugga av "orginal-versionen". Neil är bäst i moll. Håll till godo: Ordinary people.

Om Sophie Zelmani släppt en skiva ett år så KOMMER den skivan med på min lista med favoriter. Det går inte annars! Årets verk heter Memory loves you. Det känns bäst att ta titelspåret, Memory loves you.



Bonuslåtar:

Jag tar med två svenska låtar som bonus denna gång. Först en låt som jag upptäckte via den svarta norska tv-serien Dag. Det är en låt känd från radio. Lars Winnerbäck feat Miss Li Om du lämnade mig nu.

En helt annan typ av låt. Också tungt spelad på radion. Lite kul dansant musik som omväxling. Danny feat Therese Only you.

Presidents of Zero Excessive.


Nästa gång kommer vi in på 2008 och upploppet på detta långa musikprojekt kommer börja skönjas.
Ha de!

A Life In Music - 2006

Vinter-OS i italienska Turin och Sverige vann OS-guld i hockey igen! Henke, Foppa, Sudden och Lidas fixade segern i finalen mot ärkefienden Finland, 3-2.

Fan, inte en enda ny artist detta år. 2006 bjöd bara på några ny skivor från gamla akter. Jag börjar med Neils antikrigs-skiva Living with war. En låt som svänger ganska bra är Shock and awe. Jag gillar speciellt trumpeten som kickar in vid 2:25. Neil är som bäst i moll. Shock and awe.



Jewel släppte ett ganska svagt album Goodbye Alice in Wonderland. Av någon anledning valde hon att spela in Fragile heart i en ny version. Inte nöjd med förra versionen? Fragile heart.

Den femte skivan från American Recordings-serien släpptes postumt, American V: A hundred highways. Jag kan inte hålla mig från att ge er Johnnys innerliga version av Four strong winds.
Här kommer Neils innerliga version från 70-talet, Four strong winds.

Bonuslåt: SILENT SHOUT

Äh, skit i alla gamla country-stofiler och smetig Americana. Årets bästa låt stod The knife för:
Silent shout.

Som en liten teaser inför kommande år, kolla in den underligt underbara Lykke Li. Här kör hon Silent shout live i Los Angeles 2011: Silent shout.
Och från Lollapalooza 2011, lite närmare: Silent shout.
Och här är hon på Kägelbanan hösten 2010. Jag var där. Du ser mig nära scenen precis framför min kompis Lars-Ola. Breaking it up / Silent shout.


The Knife Silent shout video.

Nästa år är 2007 och DÅ blir det några nya artister. Ha de!

A Life In Music - 2005

2005 kom så äntligen filmen Serenity. Joss Whedon's nästintill fulländade fortsättning och avslutning på den i förtid kancellerade tv-serien Firefly (fan vad jag hatar Fox). Vi få lyfta på hatten och ge en salut för Universal som lät Joss göra filmen i alla fall.

Detta år upptäckte jag det australiska bandet Wolfmother. Jag såg dem göra låten Pyramid live på tv'n och blev helt blåst iväg! Som om sjuttiotalets klassiska rockband hade återuppstått! Wolfmother rockar fett! Colossal.

Kent släppte skivan med det bästa namnet - Du & jag döden. Döden närmar ju sig så namnet är relevant. Sverker gillar denna platta allra bäst. Jag vet inte jag, men den är bra. Första och sista låtarna står ut. 400 slag , Mannen i den vita hatten.



Madonna släppte Confessions on a dancefloor, en skiva med den underbara ABBA-samplade Hung up. Det är en perfekt dansskiva. Jag erkänner. Hung up. Sorry. Jump.

Bonuslåtar:

Mera dansmusik. Shakira är lite lätt läcker, eller hur? Hips don't lie Video

Coldplay släppte en platta med en låt som är görbra, även om den har ett 2:35 långt "intro"... Fix you.


Nästa gång blir det ljud från 2006. Ha de!

A Life In Music - 2004

2004 var året de amerikanska tv-cheferna och tittarna (?) förfasades över Janet Jacksons ena bröstvårta under halvtidsshowen på SuperBowl och världen fick lära sig ett nytt ord - Nipplegate. Kul.

Jag kunde knappt hitta en enda skiva från detta år som jag lyssnat mycket på, men Crosby&Nash's självtitlade album är helt ok. Jag och Plymen såg dem live 2011 på den nya konsertarenan nära tågcentralen, Stockholm Waterfront Congress Centre. Det är en otroligt bra konsertarena. Om du har chansen att se favoritmusik i den lokalen ska du ta den. Jag väljer låten Lay me down.

Istället för en massa album tar jag med flera bonuslåtar, singulära låtar som jag gillar:

Först en låt som jag älskar, en favorit som spelades på radio in absurdum, Raymond och Maria Ingen vill veta var du köpt din tröja.

Mera svenskt! The Hives är ösiga i Walk idiot walk från albumet med det lustiga namnet Tyrannosaurus Hives. Kolla in den roliga videon här.

Gwen Stefani släppte en skiva med denna goa låt: What you waiting for?

Till sist en bit från Eminem: Mockingbird.


Snart får du se vad jag hittat på från 2005. Ha de!

A Life In Music - 2003

2003 blev det elaka året med "the taxi driver incident". 

Neil Young släppte på hösten 2003 konceptskivan Greendale. Skivan är en lång berättelse om en familj i den påhittade lilla staden Greendale i Californien. En frisk vårdag i april inledde Neil sin europaturné på Cirkus i Stockholm. Detta var antagligen sista chansen att få se Neil ensam på scen med några gitarrer, en pumporgel och ett munspel. Jag och min gode vän Sir Per gick på konserten. Inför konserten spekulerade vi vilt om vilka låtar han skulle spela. Detta var före vi ens visste att en ny skiva var på väg. Neil inledde sedan helt sonika konserten med en dryg timme då han spelade skivan från start till slut inklusive långa berättelser mellan låtarna. Jag var helt salig. Andra delen var kort, Neil hade bränt sitt krut, han hade "släppt ut" Greendale till världen. Jag och Sir Per fick alltså se världspremiären av detta verk. Mäktigt. Skivans bästa låt är den episka avslutningslåten Be the rain. Lyssna på Neil, ensam på scen. Lyssna på den långa muntliga introduktionen till avslutningen av berättelsen om Sun Green och Earth Brown... Be the rain (live acoustic).
Senare släpptes skivan Greendale och då spelades alla låtar med fullt ös och kompbandet Crazy Horse. Samma låt i elektrisk fattning: Be the rain

We got to get there, Alaska

We got to be there before the big machines

We got a job to do

We got to save Mother Earth.



Love affair avslutar en mycket produktiv period för Sophie Zelmani. Nästa skiva skulle dröja hela fyra år. Skivan är helt ok men av någon anledning har jag inte lyssnat lika mycket på den som några av de tidigare. Hard to know.



Jag upptäckte göteborgsbandet Broder Daniel dagen efter de haft sin avskedskonsert då jag hörde en P3 Special om dem. Egentligen hade jag blivit lite nyfiken på dem redan i och med deras låt Underground från filmen Fucking Åmål, men nu blev jag mer intresserad. Sista skivan är den bästa och den heter Cruel town. Jag har två favoritlåtar som jag knappt kan sära på. Shoreline och den ännu bättre When we were winning.
Otroligt bra!

Jewel är en annan favorit som måste vara med på listan av bra skivor från detta olycksaliga år. Från att ha varit en framgångsrik singer-songwriter började Jewel nu laborera lite med något mer moderna takter. Skivan fick heta 0304. Jag har valt två låtar för dig att njuta till: Sweet temptation (orepresentativ) och Fragile heart (gamla takter igen).

Johnny Cash gick bort 2003. RIP. The man i black finns inte längre. Efter hans död släpptes en box med outtakes och alternativa versioner av hans American Recordings, där han blandar egna låtar med sköna covers. Den heter Unearthed och jag valde med lätthet hans cover på en av Neils mest kända låtar: Heart of gold

Bonuslåtar från detta år:

Först två låtar från hip-hopperiet:
50 Cent In da club
Outkast Hey ya!

En kul låt av och med creepy Marilyn Manson Tainted love

Anna Ternheim's cover på Broder Daniel Shoreline
Neil Young originallåt för de av er som glömt den Heart of gold

Årets video måste väl ändå vara denna lilla föreställning som en gång för alla bevisar vem som är
The Queen bitch... Hollywood på MTV.

Nästa gång ska vi titta på det musikaliskt fattiga året 2004. Ha de!

Margin Call (2011)

It's gonna get worse before it gets better.

Här kommer sista inlägget från Sommarklubben 2012. Jag bilade upp till Norrland och besökte Danne och Maria. Då myggorna blev oss övermäktiga tillbringade vi kvällstid inomhus och under vistelsen såg vi två filmer. Första kvällen blev det Contraband som jag tidigare revyat här på bloggen. Den andra kvällen såg vi en film som Marias föräldrar hade hyrt. De hade inte gillat den alls... "fattade ingenting" var omdömet.

Margin call är "West Wing"-pratig, ett drama som utspelas under två dygn, nästan uteslutande i ett kontor i ett av de höga husen på Wall Street. Filmen utspelas 2008 precis innan den senaste och mycket långdragna världsekonomiska krisen startade. Vi får följa analytiker och chefer på ett stort företag som har mycket pengar knutna i bostadsmarknaden. När en analytiker helt plötsligt upptäcker att deras matematiska modell för risktagandet i deras placeringar inte stämmer och att företaget ligger med en oacceptabel hög risknivå måste cheferna fatta ett antal ödesdigra och oåterkalliga beslut. Om företaget gör som den högsta chefen förslår kommer hela marknaden att råka i panik och den ofrånkommliga (?) ekonomiska krisen kommer startas med ett brak. Men om de fattar dessa beslut kan de minska den egna förlusten i utbyte mot allmän panik i hela branschen. Deras beslut diskuteras vilt och de berör intressanta moraliska dilemman.

Med en grymt imponerande lista av skådespelare påminner Margin Call lite om en annan film om finansvärldens grymma verklighet - Glengarry Glen Ross. Kevin Spacey är den gemensamme nämnaren. I Margin Call spelar han en av mellancheferna som faktiskt har ett samvete och som är tveksam till företagets strategi. Kevin Spacey är inte direkt en av mina favoriter (glöm aldrig den vedervärdiga filmen Pay it forward!), men här är han faktiskt ganska bra. Andra skådespelare som skiner i Margin Call är Jeremy Irons, Stanley Tucci, Zachary Quinto, Paul Bettany och den gamla godingen Demi Moore.

Jag tyckte om filmen en hel del direkt efter vi sett den. Den behandlar riktiga ekonomiska skeenden och är väl tämligen komplicerad. Man ska nog inte se filmen om man är trött eller ointresserad. Personligen tycker jag att det framgår med tydlighet vad som är problemet, lösningen och vad som står på spel. Samtidigt har jag väl inte tänkt på filmen så speciellt mycket sedan jag såg den. Den gjorde ett ganska slätstruket intryck i mig till slut.

Jag tycker ändå att den är väl värd att rekommendera för dem som gillar denna typ av "kammarspel", där ett antal riktigt vassa skådespelare som avverkar några kilometer dialog på en sådär två timmar. Jag ger därmed Margin call betyget tre ekonomiska kriser av fem möjliga.

Betyg: 3/5