tisdag 7 juni 2011

A Life In Movies - Del 3


Här fortsätter min lista av personliga favoriter från åren jag levt. Mången bra film gjordes under 1990-talet då Quentin Tarantino och Robert Rodriguez entrade scenen. Första inlägget i listan finner du här.


1990 - Jacob's ladder (Adrian Lyne)

Jag valde denna film för att bioupplevelsen var exceptionell. Det är en mycket spännande film, på gränsen till att vara en skräckis. Tim Robbins gör en bra insats som vietnamveteranen som har mardrömmar. Jag satt och spände mig och höll krampaktigt i armstöden hela filmen igenom. Dagen efter hade jag träningsvärk i magen.





1991 - Terminator 2: Judgement day (James Cameron)

T2 är en klassiker. Att jag och Per såg den på plats i Los Angeles under premiärveckan gjorde ju inte upplevelsen svagare direkt. Den amerikanska publiken var helt galen och högljudd. Vadå vara tyst på bion, Fiffi? :-D
Arnold och James Cameron, var har ni tagit vägen?
På en hedrande andra plats kommer den underbara romantiska Los Angeles-satiren "L. A. story"





1992 - The player (Robert Altman)

Denna film har jag många gånger refererat till som den bästa film jag sett, som jag inte sett på bio. Robert Altman's "Short Cuts" må vara mer omtalad, men detta är den bättre filmen och den ligger än idag på min tio-i-topp. Den långa inledningsscenen är bara början!
Tarantino's "Reservoir dogs" tar en mycket välförtjänt andraplats.





1993 - True romance (Tony Scott)

Vilken fantastisk film. Jag är totalt förälskad i Clarence och Alabama's söta kärlekshistoria. Det är Tarantinos första manus och hela Hollywood-eliten dyker upp i filmen. Scenen mellan Christopher Walken och Dennis Hopper slår Pacino och De Niro i Heat varje dag i veckan.







1994 - Pulp fiction (Quentin Tarantino)

Royale with cheese. "Pulp fiction" ändrade hur jag såg på film som konstart. Här kom en regissör som både älskade sina karaktärer, sin film och filmkonsten i sig. Quentin Tarantino kommer alltid ligga i topp bland mina favoritregissörer.





1995 - Desperado (Robert Rodriguez)

Sexig. Het. Action. Hayek. Banderas. Häli.

1995 var ett bra år. Linklater's "Before sunrise" och Mann's "Heat" var starka kandidater.





1996 - Beautiful girls (Ted Demme)

Detta var en film som poppade upp i min filmomröstning för tio år sedan. Jag blev tvungen att ge den en chans och jag smälte totalt inför denna snöstorm. Slog Fargo knappt som årets filmfavorit. Klart bättre än kopian "Garden state" som kom decenniet senare.




1997 - Grosse point blank (George Armitage)

Valet faller på John Cusacks actionkomedi "Grosse point blank". Denna film startade min man crush på Cusack. Han fortsatte med glimrande filmer som "High Fidelity", "Being John Malcovich" och "America's sweethearts"





1998 - Festen (Thomas Vinterberg)

Dogmafilm och en fantastisk filmupplevelse. Såg den med kollegan Tom. Flera sällskap ur publiken gick efter halva filmen. Omtumlande. Sevärd.

Geniet Wes Andersen började göra väsen av sig och hans "Rushmore" leker just nu med sin silvermedalj.





1999 - The Matrix (Wachowski brothers)

Filosofi och ny filmteknik gör en av de bästa actionfilmerna genom tiderna. Agent Smith hade rätt, människorna är som ett virus på jorden. Men Neo är the one. "The Matrix" använder jag som testskiva när jag ska förevisa hemma-bio-anläggningen. Gissa vilket kapitel i filmen jag sätter på...?
Om inte "The Matrix" kommit detta år hade "American pie", "Magnolia" och "The Thomas Crown affair" slagits om förstaplatsen. Tre helt olika filmer...



Mitt 2000-tal i filmer finner du här.

7 kommentarer:

  1. Flera höjdare -- jag började inte gå på bio på allvar förrän på 90-talet så här börjar jag känna igen mig rejält. Håller helt med om att The Player är bättre än Short Cuts.

    SvaraRadera
  2. Jakobs stege, den hade jag glömt, den är ju precis som den där andra filmen :-)

    SvaraRadera
  3. Sofia: du är bra! (Tycker som jag...) ;-)

    Frasse: LOL, du kommer ihåg docent Niklassons fadäs! Argh, vad jag hatar spoilers (den gången spoilade han en annan film genom att prata om JL)

    SvaraRadera
  4. Hahaha, man får ta seden dit man kommer. ;)

    Det går ju inte att reta sig på biopubliken i USA, då blir man ju psykiskt störd. Fan, dom sitter ju och käkar grillkorv filmerna igenom och hinkar Big Gulps Diet Coke med sugrör och halva pappmuggen är ju is och ljudet av sugrör som rörs runt i krossad is av nån sockerchockad och desperat evighetstörstig amerikan KAN vara det äckligaste ljudet på jorden.

    DET ljudet i kombination med att var femte minut behöva höra - HÖGT - från raden bakom: "Hey! What´s happening now?".

    Alltså, jag vill ju bara vända mig om och trycka ner det där dumma plytet i den kladdiga colasörjan och tvinga fanskapet att andas genom sugröret om han/hon vill leva. Men så kan man ju inte göra.

    Ta seden dit man kommer var det ja, men käka korv på bio, DÄR går min gräns ;)

    SvaraRadera
  5. Har en kompis som satt och gjorde iordning mackor under en föreställning - jag var mållös.
    Bra lista även om vi hade många gemensamma filmer: jacobs ladder måste jag se om då jag inbillat mig att filmen är avsevärt bättre än vad jag vill minnas.
    The Player däremot - usch men jag har mkt svårt för filmer som utspelar i filmbranschen, det finns undantag men den här hör inte till dom.
    Beautiful girls är den enda jag inte sett

    SvaraRadera
  6. filmitch: var du förvånad över din kompis, eller var du utan mål (hungrig)? ;-)

    Trist på The Player, den är så bra. Speciellt alla cameos.

    SvaraRadera