Sherlock S04E02 - The lying detective (2017)

Detta är en spoilerfylld revy av Sherlock S04E02 The lying detective.

Jaha, Sherlock och Mycroft har en syster! Ok, andra filmen av fjärde säsongen var ett snäpp bättre, men jag känner mig ännu inte trygg. Det är som att showens skapare Steven Moffat och Mark Gatiss likt Sherlock blivit uttråkade av det enkla och beprövade men ack så lyckade koncept de kört med tidigare. Nu vill de testa nya saker med showen. De vill spänna bågen och bildligt "lösa det omöjliga fallet" med sin show.

Sherlock vill ta sig an komplicerade och helst olösliga fall, det vet vi alla, men vad är det duon Moffat och Gatiss suktar efter? De verkar numera fokusera på relationsdramat med Mary i centrum samt Sherlocks krackelerande psykiska hälsa. Showen känns än mer pretentiös än vad den var tidigare med en layer av arty-farty på toppen av allt.

Jag saknar att få se Sherlock och Dr. Watson utföra sitt hantverk. Att få följa dem när de löser fall i detalj. Nu verkar Showen satsa på att blåsa publiken. De går för överraskningar istället för smart manus. Vi i publiken ska luras av gimmicks, istället för ledsagas genom ett mysterium.

Denna gång ska vi överraskas av tjejen som var förklädd och sminkad. Det är som att showen hoppas att vi ska utbrista "Wow, the show blew my mind. It was the same girl!". Men Sherlock är ju knappast en serie likt Westworld där mysteriet är grejjen. Denna serie är något annat för mig. Showen ÄR karaktärerna Sherlock och John Watson samt deras relation, speciellt när de samarbetar i det lilla och löser brottsfallen. När showen nu ruckar på alla dessa tre hörnstenar blir hela bygget instabilt. Och jag som åskådare, som fan, känner knappt igen mig längre.

Ett exempel där manusförfattarna övergett oss tittare är att Sherlocks patenterade slutledningsförmåga diskas av på ett synnerligen slappt sätt. Hela storyn bygger på att han kunnat förutse alla inblandade parters aktiviteter två till tre veckor i förväg och det blir lite väl magstarkt att ta in. Det osynliga och tysta kontraktet med oss tittare var att vi skulle ha överseende med vissa skarvningar då det gäller Sherlocks planer men här har man gått utanför den gräns som känns rimlig

Vad var bra då? Jag tror ändå att denna film kan växa rejält vid en omtitt då det känns som att det hände mycket som man kanske inte uppfattade vid första titten. Jag hade inte läst Conan Doyles novell "The adventure of the dying detective" före denna titt, men jag har en känsla av att det skulle vara intressant att läsa texten och sedan se om filmen. Hela plotten om att Sherlock låtsas vara dödssjuk för att få en mördare att erkänna sina brott kommer från novellen.

Filmens skurk skulle vara en vidrig man och det lyckades skådespelaren Toby "brittiska tänder" Jones verkligen förmedla. Osedvanligen vidrig liten man det där!

Jag älskade också metahumorn i att alla på sjukhuset älskade Sherlocks blogg och ingen brydde sig om John trots att det var han som var författaren av bloggen. Jämför med skådespelarna Benedict Cumberbatch och Martin Freeman... Många hyllar Cumberbatch okritiskt medan Freeman jobbar i skuggan. "The Batch" får allt som oftast de showiga scenerna, men det är Freemans sublima tolkning av den lilla mannen i den egocentriska och gapiga mannens skugga som bör hyllas. Tycker jag.

It is what it is.


Betyg: 3/5


Trivia från the internets:

When Eurus says to Watson “Didn't it ever occur to you, not even once, that Sherlock's secret brother might just be Sherlock's secret sister?”, Watson is repeating a mistake made by Sherlock in the show’s pilot A Study In Pink. 

Eurus explains that her name in Greek means “the East wind”, which is a quote from Conan Doyle’s His Last Bow in reference to the First World War, later used in Rathbone film Sherlock Holmes And The Voice Of Terror in reference to the Second World War and finally used in His Last Vow by Sherlock and then Watson: "There's an East wind coming"...

Buffy The Vampire Slayer - Season 6 (2001-2002)

Detta är en spoilerfylld revy.

Det är fascinerande att alla säsonger från Buffy the Vampire Slayer känns så distinkt olika. Säsong 6 känns mörk och mer jordnära. Buffy blir återuppväckt från en bra plats, det var Willow som stod för den "tjänsten", och det hon finner tillbaka på jorden är... vardagslivet. Hon måste för att få fortsätta att ta hand om Dawn skaffa jobb, betala räkningar, jävlas med det gamla husets trasiga vattenledningar samtidigt som hon försöker uppfostra en bångstyrig tonåring.

Det finns flera faktorer som styr hur jag upplever en säsong. Hur scoobisarna samspelar är en viktig parameter. I säsong 6 glider Buffy från Willow, Xander och inte minst Mr Giles som ju helt sonika flyttar hem till England igen. Istället söker hon tröst i Spikes väntande men allt annat än varma famn. Säsongens big bad är också ett kapitel för sig. Nu är det inte en halvgud Buffy fajtas mot utan... tre nördar, tre svaga och patetiska pojkar. Vardagsbänken slår till igen. The big bad är inte speciellt bra i denna säsong. De är roliga i sina stunder, absurda i andra och allt för mycket over the top i många scener.

Säsongen inleds otroligt bra med tre suveräna avsnitt; dubbelavsnittet Bargaining samt det ännu bättre After life. Som en ljuvlig symmetri avslutas säsongen med en liten mini-arc, som en mörk opera, där Dark Willow helt plötsligt blir ett verkligt hot mot världen, avsnitten Villains, Two to go och Grave är superbra. Däremellan har vi de fantastiska avsnitten Tabula rasa, Life serial, Normal again och Gone.

Säsongens bästa avsnitt är dock för mig, givetvis, Once more with feeling. Det är ett tråkigt och väntat val men det val jag måste göra. Att Joss lyckades få ihop detta avsnitt över huvud taget är imponerande, casten är ju inga sång- och dansmänniskor! Och att några av dem råkade vara bra på sång och dans får ses som en ren bonus. Joss har skrivit låtar och texter och det är faktiskt inte fy skam. flera av låtarna är starka, vissa andra not so much. Men det mest fascinerande är hur han får in så mycket viktig handling i sångtexterna. Man kan inte se säsongen utan att se Once more with feeling för den tar handlingen framåt på så många plan. Otroligt bra och spännande och en milsten i tv-seriehistoria.

Jag tycker att säsong 6 är en fantastisk säsong. Den är bara snäppet under säsong 5 och den tampas därmed med säsong 3 om andraplatsen.

Min topplista för säsongen:

5. S06E05 Life serial
4. S06E08 Tabula rasa
3. S06E20 Villains
2. S06E03 Afterlife
1. S06E07 Once more with feeling

Mina bubblare: S06E22 Grave, S06E01-02 Bargaining, S06E17 Normal again, S06E11 Gone.

Betyg: 4+/5

Buffypodden kommer snart tillbaka med säsong 7! Första avsnittet kommer måndagen den 16:e januari.

Den Ultimata Årsbästalistan - 1980

Oj vilken kamp. Jag undrade inför sammanställningen om någon film skulle kunna utmana The Empire strikes back, den av många mest älskade filmen i en älskad filmserie. Skulle den mästerliga rysaren från Kubrick, den kända biografin från Scorsese eller den ökända men stilbildande italienska "found footage"-filmen kunna utmana?

Det blev en duell mellan två filmer som lämnade alla de övriga långt efter sig. Och till slut var det den sista listans poäng som kastade om placeringarna till Kubricks fördel.

Vi var nio bloggare som knåpat ihop varsin topplista. Dessa nio ligger till grund för denna Ultimata Årsbästalista för 1980. Besök gärna listorna bakom länkarna som följer och läs mer om rationalen bakom valen; Fiffis Filmtajm, Rörliga bilder och tryckta ord, Filmitch, Movies-Noir, Jojjenito, Absurd cinema, Filmfrommen, Flmr samt undertecknad.

UÅBL 1980

1. The shining (Stanley Kubrick) 65 poäng (sju listor, fyra förstaplaceringar)
2. Star Wars: Episode V - The Empire strikes back (Irvin Kershner) 63 poäng (åtta listor, tre förstaplaceringar)
3. Raging bull (Martin Scorsese) 35 poäng (fem listor, en förstaplacering)
4. The elephant man (David Lynch) 33 poäng (sex listor, två andraplaceringar)
5. Cannibal holocaust (Ruggero Deodato) 27 poäng (tre listor, en förstaplacering)
6. Sällskapsresan (Lasse Åberg) 26 poäng (sex listor, en tredjeplacering)
7. Airplane! (Jim Abrahams, David Zucker, Jerry Zucker) 25 poäng (fem listor, en andraplacering)
8. Friday the 13th (Sean S. Cunningham) 21 poäng (fem listor, en fjärdeplacering)
9. The fog (John Carpenter) 17 poäng (fyra listor, en femteplacering)
10. Dressed to kill (Brian De Palma) 16 poäng (två listor, två tredjeplaceringar)


Listan skapad söndagen den åttonde januari 2017.

Totalt sett nämndes 41 filmer på de tio underliggande listorna. Alla filmer nämnda från placering 11 och nedåt i poängordning; The long riders, The long good Friday, The Blues brothers, Maniac, The changeling, Ordinary people, The gods must be crazy, Spetters, Vi hade i alla fall tur med vädret, Heaven's gate, Brubaker, American gigolo, Superman II, City of the living dead, The big red one, Permanent vacation, Caddyshack, The great rock'n roll swindle, Alligator, Flash Gordon, Ur marionetternas liv, Gloria, Shogun assassin, Making "The shining", Nine to five, Kagemusha, The night of the hunted, Where the buffalo roam, Seems like old times, Grown ups, The stunt man.

Sherlock S04E01 - The Six Thatchers (2017)

Detta är en spoilerfylld revy av Sherlock S04E01 - The six Thatchers


Urk. Har Sherlock helt tappat sin identitet som tv-serie? Första filmen från säsong 4 var tyvärr den klart svagaste filmen vi sett så här långt. Vi får verkligen hoppas att det blir bättre med de övriga två filmerna i denna säsong och att serien som helhet inte redan har passerat sin peak.

Det började egentligen redan med den tredje och sista filmen från säsong 3, The last wow. Även om den filmen hade en del mycket spännande partier kunde jag så här i efterhand undra var Mary som internationell superagent kom från. Den händelsetråden kändes helt malplacerad. Jag har fortfarande stort förtroende för Mark Gatiss och Steven Moffat och det är inget problem i sig att de inför helt nya moment i serien jämfört med böckerna. Det var till och med en stor del av charmen med Sherlock att de adapterade historierna till en modern tid och förvrängde mysterierna. Men Mary som superagent ändrar tonaliteten katastrofalt och skapar en ny tarm av händelser och andra implikationer som måste behandlas.

The six Thatchers lutar sig lite vagt mot novellen The six Napoleons. De diskade av parallellerna till boken under den första tredjedelen av avsnittet. Under inledningen läggs för övrigt fokus på hur Sherlock blir återinsatt och friad från mordanklagelserna från His last wow samt Johns och Marys lilla dotter, Rosie. Även om de får in några kul scener ("You see but you don't observe, Watson."), är det mest en flamsig känsla i inledningen. Sherlock som twittrar som om han vore en speedad 12-åring är inte höjden av briljant manusskrivande om ni frågar mig. Hotet från Moriarty är det mest spännande i inledningen av filmen, vilket är ironiskt med tanke på att han bara är en MacGuffin. Hoppas vi på att han får återkomma som ett spöke som hemsöker Sherlock i en av de två återstående filmerna under denna säsong?

Andra halvan av filmen är direkt svag! Mary står i fokus och hennes liv som superagent får ett konstruerat, onödigt orent och till slut ett icke förtjänat sorgligt slut. Suck, vad har hänt? Med endast tre filmer per säsong så måste de återstående två vara spektakulärt bra för att säsongen ska komma upp i nivå med de två första. Och om nu detta är en mellansäsong får vi väl vänta till 2019 och den femte säsongen. Fan, hoppas att mina farhågor är ogrundade.

Betyg: 2/5


Trivia funnet på "the internets"...

The bus/flower scene was inspired by the same thing happening in real life to a friend of Mark Gatiss called, aptly enough, Edmund Moriarty: “His daughter was very young and he’d been up all night with her and he got on the tube to White City and this very beautiful girl started smiling at him and he thought ‘Still got it!’ and he got all the way there and got to work, looked in the mirror and he had a flower in his hair and that’s what she’d been looking at” Gatiss told the audience at a December screening of the episode.

Edit: tog bort mitt påstående om att Mary inte finns i böckerna. Det var fel. Hon är med på ett litet hörn...

Westworld - Season 1 (2016)

Detta är en "no spoilers"-revy av Westworld S1.

Westworld. En helt ny serie från HBO och den serie som antagligen ska ta över som kanalens "flagship" efter Game of Thrones tar slut nästa år. Innan jag visste bättre valde jag att vänta med att se serien tills den första säsongen gått klart. Jag ville "binge watcha" den som jag gör med de flesta seriena, med just Game of Thrones som ett notabelt undantag. Det visade sig dock att om man ser mer än ett Westworld-avsnitt per dag får man lätt overload i hjärnan med ångestfyllda sömnlösa nätter som resultat. Från och med säsong 2 kommer jag helt klart se denna serie ett avsnitt i veckan i samma takt som världen, Reddit och alla på sociala medier ser den.

När jag såg serien prövade jag en helt ny sak. Jag lyssnade på podden "Decoding Westworld" med David Chen och Joanna Robinson parallellt med min tittning. Efter varje avsnitt lyssnade jag på tillhörande poddavsnitt. Serien sågs under ett nio dagar långt spann. Jag tyckte det var underbart att lyssna på deras snack om avsnitten och tillhörande teorier som Joanna hade bra koll på. I alla fall under seriens första hälft.

Under andra halvan upptäckte jag till min bestörtning att alla spekulationer och klargöranden faktiskt störde min upplevelse av serien på ett negativt sätt. Joanna och David såg om avsnitten upp till tre gånger per episode. Det jag uppskattade i inledningen var att tydligare se djupet och vidden av allt som hände, men det ledde också till att jag inte själv fick upptäcka en massa "reveals" som skedde i serien. Podden spoilade inte handlingen men den spoilade upplevelsen. Joanna visste givetvis inte handlingen i förväg men hon listade ut i princip alla twists och turns. Detta genom att läsa Reddit, denna grupp människor som tillsammans kan liknas vid en stor processor som manglar igenom alla möjliga teorier och spekulationer och spottar ur sig alla de mest troliga av dessa.

Så... jag ångrar starkt att jag lyssnade på podden under tiden jag kollade på serien.

Det är helt klart en mycket intressant serie. Först och främst borde alla fans av idedriven sci-fi älska serien, tänk Ex machina och Moon som filmiska referenser rent tematiskt och känslomässigt. Får vi människor göra vad vi vill med AI? Kan AI ha känslor? Vad är ångest och smärta eller sorg och saknad om inte elektriska impulser i hjärnan/processorn. Vad är skillnaden mellan oss och dem?

Men framför allt är denna serie en "mysterieserie". Hur hänger allt ihop? Vad händer och varför? Serien är lyckligtvis tämligen väl genomarbetad. Enligt Joanna och David har serien arbetats på under tre år. En bit in i produktionen stoppade man all utveckling och satt sig ner och tog fram en detaljerad plan för handlingen under fem säsonger. Fem säsonger! De som dissekerat varenda detalj av serien säger att vissa saker i de inledande avsnitten inte får en bra förklaring men att serien under andra halvan hänger ihop mycket bra. Detta är alltså INTE en ny Lost där en massa mysterier och trådar startas men där lite eller inget fick en vettig upplösning. Lost fokuserade på karaktärerna i en mystisk miljö. Westworld gör tvärt om. Här är mysteriet huvudpersonen och som sådan har showen lagt ner mycket krut på att få till det bra. Pun intended!

Det är Nolan-bröderna, Lisa Joy, J J Abrams med flera som ligger bakom serien. Joanna jämför den med Nolans The Prestige och det är nog en ganska bra jämförelse. Jag kommer att tänka på David Lynch's misslyckade tv-serie som omklippt till film blev mästerverket Mulholland Dr. Detta är som en "super size" Mulholland Dr. om man tittar på antalet trådar och mystiska saker som sker. Här får man dock cirka tio timmar med content jämfört med bara två timmar i filmen. En av styrkorna med Mulholland Dr. var ju att få lista ut vad som hände i filmen... Möjligheterna till en liknande upptäckarglädje dödade jag för mig själv genom att delvis se serien genom Joannas ögon och inte bara lita på mina egna.

Westworld säsong 2 är planerad för sändning under 2018. Vi har således hela året på oss att se om säsong 1 minst en gång till och kolla efter hur allt hängde ihop.

Japp, det var bra skådespelare också. Tre av de mest kända ansiktena gjorde det bästa jobbet; Evan Rachel Wood, Jeffrey Wright och Sir Anthony Hopkins.

Betyg: 4/5  

Top 10 films of 1980

Ok, så var det dags för 1980, den sista (?) topplistan om tio filmer för ett filmår. Jag tror inte att jag är ensam om att ha sett för få filmer per år för att det ska vara rimligt med en Topp 10 för alla filmår som är äldre. Personligen tänker jag dock fortsätta publicera mina topplistor som Topp 10, men tillåta listorna innehålla vakanser på de lägre placeringarna om jag inte har tillräckligt många filmer jag känner för. Det betyder att för vissa år kommer jag t.ex. bara ha sju filmer på min topplista och tre vakanser för filmer som adderas efter framtida tittningar. Tror det blir bäst så. Ett förslag var att skriva topplistor för hela decennier och det kan man givetvis göra, men det är fundamentalt en annan typ av lista. Den ersätter inte årslistorna såklart, men kan komplettera.

1980 är antagligen sista årets som en film inte kändes gammal för mig. Som sextiotalist växte jag upp med åttiotalsfilmerna. Och det var runt 1980-81, just när det nya decenniet hade fötts, som jag började se mer film och specifikt nyproducerad film. Ända sedan denna period har alla nya filmer någon gång varit nya och fräscha för mig. Redan på åttiotalet kändes alla filmer från sjuttiotalet som gamla, på samma sätt som när man idag pratar med yngre människor och de refererar till 90-talsfilm som gammal. När jag pratar med de ännu yngre systerbarnen tycker de till och med att filmer från 00-talet är gamla. Encroyable!

Nåväl 1980 må varit en startpunkt för mitt stigande filmintresse men det är ändock ganska skralt med sedda filmer från året. Jag kan kanske skrapa ihop drygt tjugo sedda filmer. I alla fall som jag kan komma ihåg att jag sett. Några notabla filmer från året har jag sett under bloggens livstid och två av de fyra jag skrivit om kommer upp på listan. Speciellt en av dem kommer nog uppröra några av er.

Det blir mycket komedier på listan. Kan det vara första gången jag har en sex-sju-åtta komedier på en topplista? Flera av "mina" komedier håller kanske inte än idag, men jag har kluckande minnen av dem så då får de vara med på listan (tills de ses om i alla fall).

Efter min topplista kommer jag skriva några kommentarer om notabla filmer som missade cutten samt köra min gissningslek om filmer som övriga filmspanare kan tänkas ha med på sina listor. Allt med glimten i ögat och tungan i kinden.

Topplistan för 1980

10. Where the Buffalo Roam (Art Linson)

En film som jag länge velat se och som jag och fyra andra såg i Decennier-projektet. Bill Murray spelar Hunter S Thompson i knarkad film. Jag gillar den galna känslan i filmen och Neil Youngs innerliga musik (som var skälet till att jag ville se filmen från första början).

9. Airplane! (Jim Abrahms, David Zucker, Jerry Zucker)

En av de första spoof-filmerna jag såg. Kommer ihåg den som hysterisk rolig men håller den än idag? Gissar "nej" och vågar nog inte se om den av just det skälet.

8. Caddyshack (Harold Ramis)

Jag tror nog att jag gillade denna ganska mycket. Borde gjort det då jag älskar Chevy Chase och gillar Bill Murray. Är en film som jag gissar håller än idag.

7. The Blues Brothers (John Landis)

Gillar John Belushi och Dan Akroyd, check. En film som bäst avnjutes i små portioner. Kan vara tröttsam i ett sträck. Tror många gillar denna film mer än jag. Andra halvan av denna lista skulle inte platsa på någon annan årslista... Det var som sagt skralt med filmer att välja på.

6. Permanent vacation (Jim Jarmusch)

En av de filmer som fick upp mina ögon för Jim Jarmusch. Gillade stilen. Gav mig insyn i en annan typ av film än de jag brukade se, vanliga action, komedier och en och annan skräck. En annan av hans tidiga filmer jag gillade är Down by law. De har skumt tempo och mycket svårhittad handling. Denna sågs i Uppsala på sent 80-tal.

5. Sällskapsresan (Lasse Åberg)

Klassisk komedi med stort hjärta. Lasse Åberg är kungen. Också en film som jag tror att andra hyllar mer än vad jag gör, men man kan inte bortse från vilken påverkan den haft på svensk film.

4. Vi hade i alla fall tur med vädret (Kjell Sundvall)

Otroligt rolig kort långfilm eller är det en lång kortfilm? Jag såg den på tv och älskade den men sedan var den borta. Sökte efter den länge men hittade den inte förrän internet gjorde sitt intåg. Det var svåra tider förr, före internet.

3. The gods must be crazy (Jamie Uys)

Hahaha. Damn. Kul film. Detta var en stor favorit hos mig och kompisarna med ett antal scener som kunde citeras och travesteras. "Take him to the... helicopter!" Den ansågs politiskt inkorrekt, och det måste den ju varit då den gjordes av en sydafrikan, men jag tyckte att den drev mer med de vita än någon annan grupp...

2. The long riders (Walter Hill)

Kommer ihåg den som ovanligt våldsam. En skön western av actionmästaren Walter Hill. Handlar om westernskurken Jesse James och hans gäng. Tre bröder Carradine (David, Keith, Robert), två bröder Keach (James, Stacy) och två bröder Quaid (Dennis, Randy) drar det största lasset. Blodigt och härligt!

1. Star Wars: Episode V - The Emire strikes back (Irvin Kershner)

Under hela min uppväxt och större delen av mitt vuxna liv har jag hållit denna film som den bästa Star Wars-filmen. Efter den senaste omtitten av alla filmerna i serien och inklusive de senaste två på bio står den sig fortfarande hyfsat bra och kommer in på på topptrion i alla fall. Från filmåret 1980 är den dock totalt ohotad som årets film, och den film som mest skvalpat runt i mitt huvud från året i fråga. May the Force be with you!








Bubblare? Inga


Notabla filmer som inte kom med:

• The shining - Kubricks effektiva men svinkalla och humorlösa skräckis som jag nyligen såg för första gången
• Raging Bull - Scorsese's hyllade klassiker som jag hatade och ångrade att jag såg
• Barnens ö - skolan tvingade oss se den och jag tyckte den var dödstrist, fast lite kul med killens jakt på sitt pubishår
• The elephant man - tror att jag har sett den, men minns inget och då blir det svårt att ta med den på listan
• Cannibal holocaust - sågs på rutten vhs hemma hos någon kompis, inte speciellt bra, bara äcklig
• Flash Gordon - sågs när jag var ung, tyckte den var fånig redan då
• The exterminator - skulle vara extremt brutal och totalförbud diskuterades, men den gjorde tydligen inte så starkt intryck på mig då jag inte ens kommer ihåg om den levererade på det löftet

Filmer som jag borde se:

1. Stardust memories - en Wooody-film jag inte sett
2. Ordinary people - anses bra

Säkerställ nu att du hoppar över och läser mina filmbloggarkompisars topplistor över 1980:

Filmitch - jag "vet" att Johan har med The shining så det känns för lätt, jag gissar på The Fog för att utmana mig själv.

Fiffis Filmtajm - här gissar jag på Superman II, tror Fiffi kan ha fallit för den allmänt sett respektabla uppföljaren till den första riktigt stora superhjältefilmen.

Rörliga bilder och tryckta ord - kommer inte ihåg vad hon gav den i betyg men gissar vilt på att Sofia har med Kurosawa's Kagemusha.

Movies-Noir - tänker att The exterminator kanske kan vara en film som aspirerar på ett "Bronson Approved"-märke... Men gissar nog på ett säkert kort med The long good Friday istället.

Jojjenito - Här känns det tryggt att gissa på The elephant man.

Absurd cinema - Svårt val, finns det någon obskyr svensk barnfilm från året? Gissar på att Jimmy kör på barndomsnostalgi med The blue lagoon.

Filmfrommen - Det bloggas mycket om Criterion Collection hos Filmfrommen och Michael Cimino's Heavens's gate ligger ju just på CC så varför inte...?.

Flmr - Steffo brukar ha koll på Woodys filmer så jag gissar på Stardust memories.

Spel och Film - Magnus kör kanske en klassiker inom skräckgenren? Friday the 13th.
Film & Media - David kör old school gissar jag, Raging bull.