Så var det dags för ännu en film ur Marvel Cinematic Universe, Doctor Strange. Jag läser inte serietidningarna så för mig var detta en helt ny bekantskap, denna Stephen Strange gestaltad av Benedict Cumberbatch. Marvelfilmerna är alltid underhållande och mycket välgjorda. Oavsett om de är mer allvarligt lagda eller mer fokuserade på det humoristiska gillar jag dem. Lägstanivån är väldigt hög. Med det sagt, att jag gillar filmerna som ren underhållning, så fanns det så många saker, speciellt runt manus, som jag fann mig kritiskt fundera på efter visningen att jag känner mig nödgad att ta upp dem här.
För det första känns det som att filmen bryter helt ny mark inom Marvel-universat. Nu finns det tydligen en ny typ av magi och spirituella aspekter som knappast fanns i Marvels filmer där mycket var mer teknikorienterat. Visst Thor och Loke var udda, men det motiveras med att de är halvgudar och från en annan planet/dimension. Även Guardians var lite annorlunda, men den filmen synkar med Avengers-filmerna ändå. Häxor och trollkarlar däremot är en helt ny sak. Jag vet inte jag om jag tycker att det var en nödvändig expansion...
Ok, men om vi ändå har magi och sånt då. Varför får vi då inte se de dem fajtas med magi mer? Istället blir de stora actionscenerna väldigt fysiska fajter. Danskjäveln har ett spjut som han trollar fram och Strange har några sköldar som han conjurar upp. Men varför inte gå hela vägen och göra något nytt och lite mer spännande än simpel fysisk fajt? Det finns vissa scener i Harry Potter-filmerna som skulle kunna inspirerat filmens skapare, tex när de goda slåss mot de onda i slutet av femte filmen. Ett annat exempel kan vara Jean Greys bad ass -scen i slutet av tredje X-Men filmen. Det finns andra exempel också, inte minst från slutet av säsong 6 i Buffy.
En av de största actionscenerna var dessutom en ren rip off från Inception. det var scenen i New York innanför speglarna där dansken konfigurerade om gatorna och skyskraporna i tre dimensioner. Den scenen var dock inte endast en efterapning. Den var dessutom dåligt koreograferad då det var svårt att hänga med var karaktärerna befann sig i förhållande till varandra. Scenen var inte spännande och blev mest tröttsam.
Filmen fokuserar på magin och pratar om huruvida man kan eller bör använda sig av den mörka sidan av magi för "the greater good". Tyvärr är det mestadels prat om detta. Regeln "show don't tell" verkar inte bitit på manusförfattarna. Filmen missade helt att tidigt i handlingen visa oss hur fel och dåligt det kan bli om man använder den mörka sidan. Detta gör att jag inte riktigt känner starka känslor när Mordo (eller the Operative som vi känner honom som) blir agiterad över att The Ancient One använde den mörka sidan. De misslyckas med att etablera "high stakes", de snackas en del om mörkret men det visas inte.
En annan av filmens viktigaste frågor som också missas är angående Stephen Stranges avsaknad av ödmjukhet och att han måste "surrender" för att kunna bli en magiker. Den potentiellt bra scenen när Strange släpper sin gard och låter magin komma till sig sker "off screen". Tilda Swinton tar med honom till Mount Everest bergssida via en gateway och han måste rädda sig själv. Men istället för att låta publiken se när en av de viktigaste sakerna i hela filmen sker så får vi se Swinton och Wong stå och vänta inne i huset. Jag fattar över huvud taget inte hur filmmakarna kunde tycka att det var en bra lösning på den scenen...
Denna del av filmen var också alldeles för lång. Scenen är en efterapning av de motsvarande scenerna i den första Batmanfilmen från Nolan. Det är lite kul att se huvudpersonen lära sig saker av en mästare men det behöver kanske inte vara så länge?
Filmer som leker med tidshopp... Det är otroligt vanskligt att skriva manus där det funkar. Här försöker man sig på det och det genomförs lite halvdant. Skulle vi fatta det så att Strange och det stora onda ansiktet återupprepade sin scen tusen miljoner gånger, eller blev ansiktet uttråkat med en gång, så uttråkad att han som tydligen var den värsta av värsta onda hemska fiender helt gav upp? Dålig scen helt enkelt.
Benedict Cumberbatch så? Jo, men han var helt ok. Långt ifrån speciell som han kan vara när han är på toppen. Denna film är mer allvarlig i sin grundton, precis som Captain America- och Hulken-filmerna är. De mer humoristiska filmerna i serien är Iron Man, Thor, Guardians och den där lite fåniga filmen Ant-Man. Humorn i Doctor Strange består av ganska stiffa one-liners som känns pålagda bara för att det ska vara humor med. Jag hade nog gillat det mer om de aktat sig från detta slappa och gjort hela filmen lika mörk och nedstämd som den i vissa partier var.
Som alla vet var det två extrascener efter eftertexterna börjat rulla. Den första var en scen mellan Strange och Thor och i den scenen insåg jag hur långt från max Cumberbatch varit i denna film då Chris Hemsworth spelade skjortan av honom med perfekt glimt i ögat och allmän "awesomeness". Men låt mig förtydliga, Cumberbatch var inte dålig, bara mycket svagare än vad jag väntat mig från honom.
Eftersom jag skyr trailers och nyhetsflöde om filmer var det en positiv överraskning för mig att se Rachel Mcadams i filmen,. Hon var dock med allt för lite. Mera Rachel åt folket. Mads M är jag innerligt trött på. Chiwetel Ejiofor (damn, vilket svårstavat namn) var helt ok. Han spelade sin Mordo exakt som The Operative; objektiv, resonerande, nästan likgiltig, och på fel sida om linjen. I den andra av två extrascener fick vi nämligen se honom gå över till den onda sidan då han stal magin från den basketspelande mannen Jonathan Pangborn. Tilda Swinton var bra, hon har en aura som passar för en människa med övernaturliga förmågor.
Nu ser jag fram emot att se om filmen hemmavid. Allaredan förvarnad om alla skavanker i manus kan jag nästa gång istället gotta ner mig i allt som ändå är bra. Jag gillade den egensinniga röda capen. "Go Cape" säger jag.
Skulle jag betygsatt manus enkom skulle det inte bli mer än en tvåa men om jag tar in hela paketet måste jag ändå ge denna film tre vårdslösa bilförare av fem.
Betyg: 3/5
Filmen sågs tillsamman med Jojjenito på IMAX i Mall of Scandinavia. Som vanligt påminns man att stolarna därinne är dåliga. Det är en galonliknande fuskläder (?) som gör att man blir svettig om ryggen och baksidan av låren. Oskönt och trist. 3D var det också och den fungerade utmärkt, bra skärpa och så, men som vanligt så behövs inte 3D'n för filmens skull. Vid sidan av Gravity har jag inte sett en enda film i 3D som verkligen höjt upplevelsen. Enda anledningen till att det sprutar ut 3D-filmer är såklart att de kan ta högre pris. Nu kostade en biobiljett på vanlig stol 210 kr, för plusstolar kostar det ännu mer. Det är helt horribelt att branschen skyller allt på nedladdning. Klart som fan att man går på bio mer sällan med denna prisnivå.
Läs Jojjenitos revy här.
Ibland diskuterar jag och filmvännerna vem som är den bästa regissören just nu. Åsikterna flödar i alla riktningar och min egen åsikt beror på många svårbegripliga och flyktiga faktorer. Nu har jag sett den fjärde filmen i rad av den kanadensiske regissören Denis Villeneuve som jag blivit mäkta imponerad av. Denis är min favoritregissör just nu!
