Dawn of the Dead (2004)

Efter att ha slaktat martial arts-filmen igår här på bloggen skulle jag väl inte våga göra samma sak med zombiefilmen Dawn of the dead? Jodå, det hade jag vågat men det behövs inte för denna film var riktigt bra. Inledningen är mycket bra till och med. Jag skulle vilja säga att de första 15-20 minuterna är filmens starkaste. Japp, jag sa det.

Detta handlar om nyinspelningen av Romeros klassiker Dawn of the dead från 1978. Det är ofrånkomligt att jämföra filmerna. För den nya filmen har man lyckligtvis utvecklas manus en del så att det inte är en identisk film, scen för sen. Men den generella idén är där om hur några människor tar sin tillflykt till en shopping mall när zombieepidemin bryter ut.

Den nya filmen har mer blod, lite fränare action och mer spänning i vissa scener (speciellt i inledningen). Originalfilmen hade bättre karaktärer, djupare på något sätt, och klart bättre humor.

Egentligen finns det inte så mycket att säga om filmen. Den är underhållande. Är den bitsk i sin satir över konsumtionssamhället? Nja, är den så vass egentligen? Tyckte nog att originalfilmen lyckades med den saken klart bättre.

Den nya filmen har snabba zombiesar och till och med en novis som jag inom ämnet vet att det är en no-no. LOL. Jag gillar ju World War Z mycket så för mig var det inga stora problem att det var snabbisar i denna film också.

Jag måste ge en shout out till de innovativa eftertexterna där man får se vad som händer med de få som lyckades fly iväg på båten. Det var nästan som en hel liten uppföljare som man fick se där under texterna.

Några från höften om casten; Sarah Polley spelar huvudrollen och hon regisserar finstämda indyfilmer också, Ty Burrell är han från Morning glory, Jake Weber liknar Tim Roth och Michael Kelly känner vi igen från tv-serien House of cards.

Ok, jag gilla denna en hel del. Ett mästerverk? Nej. Etta på topplistan från 2004, Johan? Nej, inte riktigt. Men jag kan i alla fall ge Dawn of the dead tre stabila krissituationer av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Ong-bak (2003)

Ok, så har vi kommit till den andra gemensamma filmen denna månad. Ong-bak är en slagsmålsfilm från Thailand. Jag tror att vice sheriffen Jojjenito har en mer välutvecklad martial arts-gen än jag. Detta var inte min kopp av te i alla fall. Det är mycket sällan jag vill snabbspola mig igenom en film...

Ta en nypa Karate Kid och en stor näve risig b-film från åttiotalet så får du något som kan likna Ong-bak. Filmen har makalöst usla skådespelare men som kompensation är den fylld med ointressanta fajtscener. De slår varandra i huvudet så mycket att man ganska snart tappar intresset. Oavsett mängd stryk verkar de ju aldrig bli trötta eller skadade. Dessutom visas olika stunts om och om igen i slow motion från olika vinklar. Brrr. Det är där liknelsen med risiga actionfilmer från åttiotalet kommer in.

Jag vet att Jojje gillar att all action utförs av Tony Jaa som spelar huvudpersonen Ting. Visst han verkar duktig och han utför stuntsen själv. Kudos till han. Men det jag slås av (pun intended!) är hans ljusa, lite pipiga röst och hur den skär sig mot hans karaktär. Han låter som den store Frans imitation av Dez Bryant.

Om man gillar denna film tror jag att det är tämligen givet att man gillar The Raid som kom för några år sedan. Även den filmen var jag mindre förtjust i än många andra men den var i alla fall på lite mer allvar. I Ong-bak får man en stor portion med den vanliga asiatiska farsen. Drutta på ändan som om de vore en annan Nils Poppe. Karaktären Humlae får iklä sig rollen som filmens narr. Han är smärtsamt jobbig att beskåda. Vilken pajas. Jag klarar inte av detta.

Filmen kom ut några år av The Matrix och filmmakarna måste ha gillat den filmen mycket eftersom de stulit musiken i flera scener. Efter de rippat off The Matrix tog tydligen fantasin slut. Musiken för resten av filmen är stulen från diverse porrfilmer från åttiotalet låter det som.

Nej Jojjenito... Detta. Var. Inte. Bra.

Nu ska det bli kul att läsa Jojjes revy och få veta varför denna film egentligen är bra!

Jag ger Ong-bak ett Buddhahuvud av fem möjliga.

Betyg: 1/5


En garde ädlingar! Vad har ni på Ong-bak?
Christian
Jojje

Confessions Of A Dangerous Mind (2002)

Denna filmen kom med i Decennier för att jag gillar George Clooney. Han är en riktigt skön gubbe. Dessutom älskar jag hans andra film som regissör, Good night, and good luck. Den är krispig i både det svartvita fotot och den tajta regin. Den är som en mix av Hollywoods storhetstid och den moderna filmens vassa berättande. Confessions of a dangerous mind var Clooneys regidebut och den har dessutom favoriten Sam Rockwell i huvudrollen. Klart jag ville se filmen.

Men, ack, detta var ganska tydligt en film av en skådespelares första försök som regissör. Han vill pröva allt han sett under sin karriär och resultatet blir att filmen är "all over the place". Clooney blandar och ger med olika stilar. Jag kommer inte riktigt underfund med vad han vill med sin film. Favoritsegmenten är de mellan Rockwell och Julia Roberts i Västberlin. De har en noirig känsla och en bluesig jazzmusik sätter stämningen.

Rockwell är mycket bra på att porträttera en ganska avskyvärd individ. Han och Drew Barrymore har en bra personkemi. Clooneys mustasch var inte ok. Julia bara är. Men vad vill Clooney? Manus är skrivet av Charlie Kaufman och han har ju alltid ett kort eller två i skjortärmen. Scenen med tjejen i poolen är kanske filmens snyggaste. Usch vad nedtagen han blir där. Eller är det denna scen mellan Chuck och hans handler som är snyggaste scenen? Kolla in blodet i poolen!

Men filmen har en stor portion svart humor. Träningslägret för lönnmördare är "hi-larious". Deras kostymer! Alla ser identiska ut!. LOL. Bachelor number 1 and number 2 är vännerna från Oceans eleven... The newly weds och tortyr på genitalier.

Sen är det noirigt igen med en berättarröst och Los Angeles i orangea färger. Slutet blir det mer spänning och scenen mellan Rockwell och Roberts i slutet är som taget ur en spionfilm. Men what the heck? Byttes inte kaffekoppen två gånger? Nej, just det han lurade henne med sitt move.

Ok, detta var en salig blandning av stilar, känslolägen och stämningar. Det var ganska underhållande så länge det varade men det räcker inte ända hem.

Jag ger Confessions of a dangerous mind tre kyssar på bion av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Fargo (1996)

Filmspanarna Tema #32: Det går åt helvete

Månadens tema var något av en utmaning. Jag kom inte på så speciellt många filmer som passade in på temat och blev därmed inte sugen på att komponera en lista. Istället ville jag se en film rakt upp och ner. Först tänkte jag på After hours från 1985. Den hade ju dykt upp på några topplistor från året. Men den filmen blev det nu inte. Mr Scorsese lockar mig inte så värst mycket. Bland filmer jag redan sett funderade jag på Blue ruin men den såg jag ju helt nyligen. Den kanske mest passande filmen till temat är Falling down med Michael Douglas. Joel Schumacher. Kanske skulle ta och se om den...?  Till slut kom jag på Fargo. En film jag länge velat se om. I den går saker och ting åt helvete så att det ryker om det.

Fargo. En film som jag inte kommer ihåg så mycket från förutom att jag gillade den skarpt. Så mycket minns jag i alla fall. Det är ju vanskligt detta med att se om filmer som man gillade en gång i tiden. Det kan slå fasligt fel. Ämnet kom upp på en filmspanarträff häromsistens. Vi snackade om att skriva en personlig topp 100 över alla filmer. Hur jämföra filmer man sett för länge sedan som endast lever i ett nostalgiskt skimmer med filmer man nyligen sett? Och vill man ens se om vissa av sin ungdoms favoriter? Det är ju inte helt ovanligt att man inser att de är risiga.

Ok. Fargo är i alla fall en film som fortfarande håller och som är ännu bättre vid en omtitt. Puh, faran över! Detta är en av Bröderna Coens absolut bästa filmer. Det är en slags crime-thriller med en stor portion svart humor. Det står i förtexterna att den bygger på en sann historia men det är inte sant. Något som Kumiko borde kollat upp före sin resa.

Filmen utspelas i svensktrakterna uppe i Brainerd, Minnesota. Här säger alla "yeah" med svenskt uttal. Det låter som "jaa". Första scenen med filmens hjältinna Marge Gunderson (Frances McDormand) och hennes poliskollega är hysterisk med alla "jaa". Mycket lustig.

Faances McDormand är filmens juvel. Alla scener hon är med i är helt underbara. Jag sitter med ett stort brett leende i ansiktet. I alla fall efter hon gjort entré en sådär en halvtimme in i filmen. Filmens komiska skurkar Carl Showalter och Gaear Grimsrud spelas förträffligt av Steve Buscemi och vår egen Peter Stormare (som mumlar "jävla fitta" på svenska i en scen). Dialogen är nästan Tarantino-lik när Buscemi öser på. Stormares karaktär säger inte så mycket. Han ser bara spritt språngande galen ut.

Tänkte ni på att Buscemis karaktär såg lite lustig ut, funny looking. Hur då? Just in a general way... LOL.

Scenen på Radisson Hotel? Den med när Marge träffar sin gamle klasskamrat, Mike Yanagita. Skum scenen. Det är just sådan små extrascener som gör filmen till vad den är.

Filmens svagaste del är i mina ögon William H Macy som den tragikomiska tönten som beställer en kidnappning av sin egen fru för att lura sin svärfar på pengar. Samtidigt som jag antar att han i princip är perfekt castad i rollen som Jerry Lundegaard gillar jag honom inte i filmen. Jag har aldrig gillat honom. Han är inte en favorit helt enkelt. Med en lika mesig snubbe men ändå lite roligare att se in action hade filmen kunnat bli ännu bättre.

Vid sidan av skådespeleriet och dialogen har bröderna lyckats med det mesta. En underhållande men inte för rörig story, en helt grym känsla i filmen, det kalla vackra landskapet som påminner om hemma och en vemodig och fantastiskt musik.

Går det åt helvete då? Jamenvisst, filmen passar in på temat perfekt. Jerrys plan må vara korkad även om den skulle gått hem. Det som hände nu hade han aldrig kunnat tänka sig. Allt gick fel. När Carl och Gaear dödar the state trooper startar en händelsekedja som inte slutar förrän frun, svärfar, Carl och några oskyldiga bystanders är döda. Gaear är i fängelse och Jerry likaså. Sista scenen när de tar Jerry på ett motellrum blir pricken över i:et i hur åt helvete allt har gått. Mission accomplished!

Jag ger Fargo fyra flismaskiner av fem möjliga. En stark fyra!

Betyg: 4/5 

Omtitt: I mars 2023 såg jag om filmen i samband med Shinypodden säsong 13 där jag och Carl poddar om bröderna Coens filmografi. Filmen höll upp väl och jag ger den fortfarande en fyra! Lyssna på podden här.

Detta var en revy inom Filmspanarnars temaserie. Denna månad var temat "Det går åt helvete". För fler betraktelser på saker som går åt helvete inom filmens värld föreslår jag att du tar och kollar in följande eminenta bloggar:
Har du inte sett den?
The Nerd Bird
Flmr
Jojjenito
Filmitch
Fiffis Filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord

The School Of Rock (2003)

The School of Rock? Denna film har skapat en del förvirring hos mig genom åren. Jag har blandat ihop filmen regissör. Cameron Crowe eller Richard Linklater? Javisst, det är den senare. Tyvärr. Linklaters forte är pratfilmer och indyfilmer. När det handlar om dramakomedier med ett stort hjärta som handlar om musiker är uppenbarligen Cameron Crowe bättre.

Ok, nu var det alltså Linklater. Vad har han då att erbjuda i denna film? Framför allt två irriterande skådespelare. Först och främt har vi en absurt överspelande Jack Black. Han beter sig som en sinnesstörd med sprattelsjuka. Man vill bara skicka honom till psyket och en dos med elchocker. Sen har vi tjej som alltid får spela andrafiolen - Joan Cusack. Hon brukar aldrig vara speciellt bra och här är hon tämligen usel. Hennes finaste stunder är kanske Grosse Pointe Blank och Sixteen candles?

Filmen hade trots allt potential. En udda vikarie i en John Keating-liknande roll ruskar om ett gäng ung studenter och visar dem musik som en konstart. Men filmen saknar allt som Döda poeters sällskap hade. Humorn är allt för simpel, allvaret är i princip obefintligt och slutet är för tamt. Och då är det ändå de sista tjugo minuterna som lyfter filmen lite i alla fall. Lyfter den upp från bottenskrapet.

Nej Richard, detta var inte ok. Gå hem och fortsätt att filma på Boyhood 2 istället! Manhood?

Jag ger The school of rock med nöd och näppe två livekonserter av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Hauru no ugoku shiro (2004)

Alternativa titlar: Det levande slottet, Howl's moving castle

Hollywood har Pixar Animation Studios, Japan har Studio Ghibli. Inför Decennier hade jag bara sett en enda Ghibli-film och jag ville se några fler filmer från dem. När film efter film varit grymma har jag adderat fler och fler. Belöningen har varit starka treor, fyror och en femma till och med. Självklart ville jag se Howl's moving castle, eller Det levande slottet som den heter på svenska.

Jag brukar kolla med systerdottern Clara vad hon tycker om de olika Ghibli-filmerna jag ser. Syster har bra nog visat dessa filmer för kottarna. Clara svarade att hon tyckte att den var bra, men att den inte hade så himla mycket handling såvitt hon kom ihåg. Det var ett intressant svar. Filmen innehåller en tjej som blir förvandlad till en gammal gumma, en ung trollkarl som förvandlas till en fågel titt som tätt, ett slott som går på fyra ben och en demoneld... Inte så mycket handling? Det lustiga är att jag förstår precis varför hons skrev så. Efter filmen är klar känner jag likadant. Handlingen är mycket otydlig.

Denna Miyazaki-film innehåller flera kännetecken som jag känner igen från hans filmer. Där finns de flygande mekaniska fordon som ger mig steam punk-vibbar. De känns igen från Nausicaä. Städerna som tagna från sydeuropa påminner om de i Kikis expressbud. Och att ont och gott suddas ut återkommer här från Mononoke. Häxan som förtrollar Sofi, vår kvinnliga huvudperson, tappar sin kraft men istället för att utkräva hämnd hjälper Sofi och Hauru henne.

Filmens handling påminner om en gammal folksaga. Jag undrar... Kollar på interwebben och finner att filmen bygger på en bok skriven av brittiskan Diana Wynn Jones. Ok.

Så mycket av det som vi får se i denna film är bekant från Miyazakis världar, men jag blir inte lika betuttad i denna film som de tidigare. Den är visuellt mycket spännande, den har en hel del humor (hunden med astma!), och historien borde falla mig på läppen. Men till slut tycker jag nog som Clara att den inte har så himla mycket handling. Oj då.

Av de övriga filmerna från Ghibli är denna mest jämförbar med Spirited away.

Jag ger Det levande slottet tre elddemonder av fem möjliga.

Betyg: 3/5

The Incredibles (2004)

Decennier går ju ut på att se filmer man missat under åren. Filmer från Pixar Animation Studios vill jag allt som oftast se, men man hinner ju inte med allt. Vi är många som älskar Pixar även om det finns ett notabelt undantag bland filmspanarna. Eller hur, Jojje? Pixar är oftast bra, även om de är lite hit or miss för mig. De bra filmerna är mycket bra. Det gäller filmer som Wall-E, Monster's Inc., och Toy Story-filmerna. De dåliga är riktigt risiga, tex A bug's life och Cars-filmerna. Jag har två Pixar från detta decennium som jag missat. Åtgärdat hälften av detta idag.

The incredibles är något av en animerad spoof-film vilket känns lite annorlunda. Det är superhjältar blandat med Bond-spionerier. Av de två delarna är det spionbitarna jag gillade mest. Under filmens bättre andra halva spelas musik som påminner så mycket av Bondmusiken från Goldfiner och andra att det är mer än en homage, på gränsen till stöld. Det är också när våra hjältar är på the villains ö och i the villans lair som filmen är som bäst.

Superhjältedelarna gjorde inte så mycket för mig. Skämtet som de lever på att är hur det skulle bli om en familj superhjältar skulle försöka sig på att leva ett helt normalt liv i förorten. Jag gillade några av skämten i inledningen men efter ett tag blev det lite repetitivt. Familjen med herr Incredible, den flexibla mamman, den blixtsnabbe sonen och den osynliga dottern var helt ok. Kan kanske tycka att sonen var lite av det jobbigare slaget dock.

Japp, detta var väl helt ok. Det blev faktiskt varken träff eller miss. Det var mitt emellan. Det är Brad Bird som gjort denna film och den passar in bland hans övriga animerade filmer, The iron giant och Ratatouille. Filmer som jag tycker är "helt ok".

Någon annan som tänkte på att end credits påminde om Rosa Panter credits en hel del. Lånade lite där också alltså.

Jag ger The incredibles två ovardagliga liv av fem möjliga.

Betyg: 2/5 

Yi Yi (2000)

"Yi yi" är den första av fem gemensamma filmer under Decennier the '00s. Det är också den enda av de fem som jag valde. Jag var därför lite extra hoppfull att det skulle vara en fullträff. Den har bra betyg på imdb och i bästa fall kunde det vara ett innerligt och känslosamt drama i familjemiljö.

Jag var kanske inte på rätt humör... Man måste vara sugen på just denna typ av film för att uppskatta den tror jag. Den är långsam och utan synbar handling. Budskapet ligger under ytan och det besöker åskådaren efter att scenerna sjunkit in och fått betydelse. Detta är en film som med stor sannolikhet skulle funka bäst på en filmfestival där åskådarna är mottagliga till finkulturfilm. Men när jag slog mig ner med denna film var jag nog minst lika sugen på en "Fast and the furious"-film som ett segt drama från Taiwan.

Är filmen bättre än hur jag upplevde den? Vet inte. Jag fann den tråkig i alla fall. Vi får följa en familj med fem medlemmar ur tre generationer plus släktingar och vänner och vi får följa deras öden under en kortare period, kanske några månader. Jag fann ingen av karaktärerna speciellt hänförande och ingen av händelserna kändes intressant nog. Betänk nu att jag älskade en filmer som "Boyhood", "Avsked", "Bin-jip" och "Slacker". Alla dessa kan beskrivas ha mindre handling än "Yi yi" så det är något med berättarstilen, känslan och tempot som är skillnaden.

Några lustiga saker la jag dock märke till... Mamman i familjen drabbas av en livskris mitt i livet och drar sig tillbaka hos en religiös sekt. Hennes kommentar om livet var tung:

- How can it be so little? I live a blank.

Inte undrar på att hon funderade på vad hon höll på med.

En annan detalj var att filmens karaktärer tittade på nyheterna om ett en taiwanesisk man arresterats som spion i Los Alamos i New Mexico. Min gamle god vän "Docenten" som bor i Los Alamos och arbetar på forskningslabbet där (som heter "Lab 1") har berättat om den där historien. Ur verkliga livet alltså. Om hur killen råkat ta med sig en bärbar dator hem och det blev strul med säkerhetsreglementen och han blev anklagad för spionage till slut. Jag vet inte om jag någonsin fick veta hela bakgrunden om detta eller vad som hände killen. Han sitter kanske på Gitmo nu.

Suck, jag känner att jag misslyckades med valet. Jag får hoppas att Christian eller vice'n Jojje hade mer kul med denna film än vad jag hade.

Jag ger "Yi yi" två dåliga val av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Idag bloggar mina Decennierkompisar också om denna film. Fann de historien förhäxande?
Movies - Noir
Jojjenito