Agatha Christie's Poirot - Series 11 (2008-2009)

Jag gillar Poirot! Denna serie är framför allt mysig på ett sitta framför en öppen spis med en eld som sprakar. Det är helt enkelt hemtrevligt att sätta sig ner och besöka Hercule och hans vänner närhelst jag tar mig an en ny film ur serien. Det är utdelningen man får av att investera så mycket tid med en serie. 

Säsong 11 består av fyra 90-minutersfilmer. När dagens nya långfilmer ofta är en bra bit norr om tvåtimmarsstrecket känns en film på en och en halv timme superkort. Allt är relativt.

Rent generellt sett känns hela säsongen lite annorlunda. Det verkar som att de bytt stajl med foto och filmningen. Allt känns lite mer pretto med konstiga ljussättningar och kameravinklar. Detta upplevde jag inte som ett framsteg. Jag gillade när serien tog stora kliv framåt i "production design", men dessa art-farty fasoner var inte helt lyckade. Denna kritik är dock mild och något jag bara tänkte på inledningsvis.

Vad som däremot kanske är mer noterbart är att manusskrivandet verkar ha blivit mer "kreativt". Lite som i den inledningsvis så lyckade moderna adaptionen om Sherlock med Benedict Cumberbatch i spetsen, har man tydligen modifierat, moderniserat och twistat till några av historierna under denna säsong. Jag har inte läst bokförlagorna så jag vet inte exakt men detta diskuteras i kommentarer om några av filmerna. Det känns dock rimligt då en av skaparna bakom Sherlock, Mark Gatiss, skrivit manus till en av filmerna under säsongen. Han deltar också som skådespelare i den fjärde filmen.

Den första filmen är "Mrs McGinty's Dead" som är helt ok, men inget spektakulärt. Den påminner mig lite om tv-serien "Morden i Midsomer" plus Poirot's obligatoriska slutscen då han samlar alla runt sig och på en pompöst sätt förklarar för alla, oss tittare inklusive, hur allt hängde ihop. Who dunnit? 

Ett pluspoäng till Poirots kompis Adriane Oliver, Agatha Christies alter ego och förträffligt spelad av Zoë Wanamaker. Hon har bra kemi med David Suchet. Kul detalj att Adrianes detektiv Sven Hjerson omnämns då hon ska sätta upp en teaterpjäs om honom. Också kul med Hercules otur med boendet i byn då han hamnat på en herrgård som kör B&B där det serveras dålig mat och Hercule klagar om "a current of cold air in my room...". Men överlag mörk och lite deprimerande känsla i filmen. Det var här jag upplevde de konstiga valen av filmvinklar etc.

Den andra filmen är "Cat Among the Pigeons" som utspelas på en internatskola för flickor. Manus pennat av Mark Gatiss och filmen är mycket lustig med flera vassa karaktärsporträtt och en bra dialog. Herr Gatiss är självironisk, som britt han är, när den franska lärarinnan uttalar sig om filmens elaka lärarinna: "Miss Springer is ugly and a vulgarian, a caricature of an English woman." Filmen osar lite av Harry Potter på grund av miljön den utspelas i vilket inte förminskas av att Katie Leung dyker upp i rollen som en av eleverna.

Den tredje filem heter "The Third Girl" och detta är en mycket hemsk historia. Det känns som att Agatha Christies historier blev rejält mörkare med tiden, mot slutet av hennes karriär. Filmen inleds dock med flera humoristiska inslag. Favoriten Adriane Oliver är med igen och denna gång samarbetar hon och Hercule fullt ut. Vi återbesöker också skämtet att i princip alla i hela filmen uttalar Hercule Poirots namn olika, och ingen korrekt. Det är ett återkommande skämt som nästan känns som ett "inside joke" inom produktionen. 

I första scenen möter vi Hercule när han äter frukost (te med socker och mjölk, kex med smör och sylt plus en croissant). Han studerar ett fint inbundet exemplar av hans bok "Crime fiction writers: A critical analysis by Hercule Poirot, the celebrated detective". Ett sällsamt namn på en bok! 

Men den främsta känslan från filmen är hur hemskt liv den tredje flickan levt och hur vacker kärleken kan vara. David Suchet bevisar än en gång hur mycket han lever sig in i karaktären och hans sista scen med en filosoferande Poirot var fantastisk.
"Are we looking at the greatest of mysteries that life ever throws out? The mystery that even I, Hercule Poirot, will never be able to solve. The nature of love."
...
"She smiles."

Hercule tårögd, publiken likaså.

Den fjärde och sista filmen är "Appointment with Death". Jag läste jag en kommentar om filmen på Letterboxd som lyder enligt följande: 

"One of my favourite Poirot novels but one of my least favourite Poirot adaptations. They changed everything that was interesting and clever in the novel and turned the story into an overly complex mess." 

Nåväl jag kan känna mig lite lättad att Christie kanske ändå inte skrev en så hemsk historia som denna. Det är som att manusförfattaren till filmen ville chocka publiken med ondska. 

Annars är filmen klart underhållande med en totalt felklädd Hercule som går omkring med sin vita kostym i tre delar och fluga ute i den obarmhärtiga solen i Syrien. Han befinner sig vid en utgrävning efter en MacGuffin. Filmen kryllar med kända skådespelare. Lord Byonton spelas av veteranen Tim Curry, hans son spelas av Mark Gatiss. Paul Freeman (Belloq från Raiders) spelar en polis! Sen har vi favoriten John Hannah som spelar doktor Gerard. Här är han i samma miljö som i The Mummy-filmerna och därför blir det lite lustigt när "fattigmans Rachel Weisz" Elizabeth McGovern också deltar. Det kunde blivit en reunion av hjältarna från The Mummy! 

Filmen är nog säsongens starkaste kort men jag blir bedrövad av det horribelt hemska ödet för styvbarnen som beskrivs i filmen. Komplexa känslor!

Överlag var detta inte den starkaste säsongen, men serien har en hög lägstanivå. Detta var förhoppningsvis "lugnet före stormen" inför de två sista säsongerna som innehåller fyra respektive fem filmer.

Betyg: 3/5

Marvel's Agents Of S.H.I.E.L.D. - Season 4 (2016-2017)

 

Efter vi kört klart Shinypodden säsong 1 där vi gick igenom Marvels Cinematic Universe ville jag inte släppa världen direkt och passande nog hade Marvel's Agents of S.H.I.E.L.D. säsong 4 just avslutats. Jag har sett de tre första säsongerna och även om det inte är den bästa serien man sett är den njutbar och den utspelas i ett universa som jag gillar. Favoriten i serien är helt klart Agent Coulson med Jemma och Fitz i andra ledet. Tyvärr har serien inte de starkaste karaktärerna vilket kanske är en viktig anledning till att jag ändå inte hyllar serien.



Säsong 4 är helt ok som underhållning för stunden. Dess största problem är att den är fragmenterad då den håller igång tre händelsetrådar efter varandra. I sista avsnittet för säsongen säger Coulson att det känns som att teamet är samlat för första gången på mycket länge och det är sant. Teamet som i mina ögon inte är den starkaste grupp jag följt i en serie blir ännu svagare när de splittras hela tiden och de flera av huvudpersonerna agerar ensamma under långa perioder.

Patrik nämnde att säsongens bästa grej var att de hade olika "Agenst of SHIELD"-loggor i inledningen av avsnitten. Jag håller med om det! Under säsongen får vi se tre olika loggor plus att näst sista avsnittet (ep 21) har en neutral logga, dvs totalt fyra olika. Det var lite kul. Jag håller nog den första tråden som mest intressant där Marvel-hjälten The Ghost Rider introduceras och har del i handlingen. Det var också lite kul.



Under andra tråden handlar det mycket om en AI som blir ond. Den var inte lika bra som första tråden. Jag gillade varken AIDA eller hon som spelade henne. John Hannah som brukar vara festlig var här bara tröttsam.

Den tredje tråden utspelas inne i "The Framework" och det kändes helt meningslöst. Inte kul alls med alla våra hjältar som spelade alternativa versioner av sig själva som var annorlunda på olika sätt. Och då vi har att göra med svaga karaktärer från början blir det ju inte mer solid när de dessutom ska förändras... Dessutom fick showen en ovana att köra med twistar in absurdum. Vi tittare skulle luras och luras och luras. Problemet när en show använder det tricket för mycket är att "the stakes" sänks när man till slut inte orkar förfäras över något hemskt längre eftersom det ändå bara visar sig vara en twist. Till sist fick vi träffa åter några karaktärer från förr, några som jag tycker lika gärna kunde fått vila stilla i sina gravar.



Jag tycker därmed detta var den svagaste av de fyra säsongerna hittills. Däremot var det skönt att hänga med Coulson i världen ett tag. Säsongen avslutas med en stor "cliff hanger" som verkar lite spännande så jag ser ändå fram emot säsong 5 som jag antar drar igång i höst igen.

Betyg: 2/5