A Simple Plan (1998)

A Simple Plan är en dramatisk thriller som tyvärr nästan helt saknar humor. Filmen följer tre vänner som hittar en väska med pengar och blir indragna i en farlig spiral av lögner och bedrägeri. Filmen valdes som "companion" till bröderna Coens Fargo och likheterna är månghövdade men det finns några tydliga olikheter också.

Båda filmerna utspelas i vintriga snöbeklädda landskap uppe i norra delen av Mellanamerika. De är filmer om vanligt fõlk som försöker hitta en genväg till rikedom men där det ena snedsteget bara leder till eskalerande misstag och elände. Båda filmerna berättar historier med budskapet att det lilla folket gör bästa att förbli där de är och förlikas med sin lott i livet. Ganska grymt synsätt på många sätt men folket i stugorna verkar ju gilla denna typ av historier. 

Skillnaderna är också månghövdade. Fargo är den bättre filmen, bättre regi och produktion. Den har bättre manus och därmed mer intressanta karaktärer. Men framför allt tycker jag att de har olika tonaliteter. Fargo har en mörk och ofta underspelad humor som gör att historiens grymheter balanseras upp. A Simple Plan är kallare som ett renodlat drama med överlag korkade figurer som fuckar upp allt för sig själv och sin omgivning. Det känns som att filmteamet inte gillar sina karaktärer lika mycket som i Coens film. Till sist har Fargo mycket bättre skådespelare. 

Tonen i A Simple Plan är mörk och dramatisk, vilket kan vara tröttsamt efter ett tag.

Den första halvan av filmen känns ganska seg och det är svårt att engagera sig i karaktärerna. Men i den andra halvan tar filmen fart men tyvärr driver filmen närmast med dess karaktärer. Billy Bob Thornton, som spelar en intellektuellt begränsad man, behandlas som rent ut sagt stenkorkad, inte bara bufflig och naiv person, vilket kan kännas tveksamt. Men under slutet av filmen växer hans karaktär och Thornton ger till slut filmens mest imponerande skådespelarinsats. Bill Paxton är en gammal nostalgifavorit så honom förlåter jag det mesta. Bridget Fonda sticker ut som det svaga kortet i denna film. Hon spelar någon form av femme fatale men karaktären känns inte förankrad. 

Regissören Sam Raimi lyckas skapa en spänning som håller tittaren på helspänn. Han skapar en kuslig och oviss stämning som håller mig hyfsat intresserad. Men jag kan inte undgå att känna att filmen hade kunnat haft mer djup.

Sammanfattningsvis så är A Simple Plan en dramatisk thriller som tyvärr saknar humor. Filmen tar sig dock och andra halvan är klart bättre än den första. Billy Bob Thorntons skådespelarinsats är filmens höjdpunkt och gör att filmen till slut blir "helt ok".

Betyg: 2/5

Lyssna på när Carl och jag pratar om Fargo och A Simple Plan i Shinypodden.

Sofia har också skrivit om filmen, läs hennes tankar här.

Bröderna Coen: Fargo

Carl och Henke pratar om bröderna Coens Fargo från 1996 och Sam Raimis A Simple Plan som kom ut två år senare, 1998.

Lyssna på podden där poddar finns, eller via denna länk.

Funny Pages (2022)

 

Funny Pages är en film som jag tyvärr inte kan rekommendera. Manus är mycket svagt och det är svårt att hitta något positivt att säga om skådespelarna. Filmen är producerad av the Safdie brothers som jag har svårt med, så jag kan inte säga att jag är förvånad. Inledningsscenen är som tagen ur deras play-book, det vill säga helt hysterisk och smått obehaglig.

Handlingen följer en misslyckad serietidningstecknare som försöker hitta sin plats i livet samtidigt som han kämpar för att få sitt genombrott. Han letar efter "soul" i sin konst. Men istället för att skapa en engagerande och humoristisk historia så faller manuset platt. Skämten är för skruvade och karaktärerna känns oengagerande. Dessutom försöker regissören Owen Kline få till den där nerviga stressade känslan. Men misslyckas med det också. Hela filmen osar av låg budget och glada amatörers afton. 

Filmen är en typisk American Independent och distribuerad av A24 vilket nu för tiden är som en vårdkase för intressanta titlar, men detta var ett stolpskott från dem.

Skådespelarna i Funny Pages gör ett taffligt försök att rädda filmen, men tyvärr lyckas de inte rädda det svaga manuset. Karaktärerna känns onaturliga och ofta obegripliga, vilket gör det svårt att känna någon som helst sympati för dem. Det finns några få scener som hade potential men de försvinner lätt i mängden.

Sammanfattningsvis är Funny Pages en film som jag skulle undvika. Om du är en fan av bröderna Safdie kanske du vill ge den en chans, men för mig var det en besvikelse.

Betyg: 1+/5

Man with a Movie Camera (1929)

"Man with a Movie Camera" är en revolutionerande film som tar oss med på en fängslande resa genom det tidiga 1900-talets Sovjetunionen. Regisserad av den ukrainska filmskaparen Dziga Vertov, presenteras vi för en film som bokstavligt talat visar upp livet genom kameran, och kameran som en del av livet som vi idag 100 år senare alla känner väl till.

Filmen är ett mästerverk av sin tid och är känt för att vara en av de mest inflytelserika dokumentärfilmerna genom tiderna. Det är en film som visar oss det vardagliga livet och vardagslivet som människor levde under den här perioden. Genom en innovativ och nyskapande teknik, visar filmen upp ett brett spektrum av mänsklig verksamhet, från arbete till lek och allt däremellan.

Det som gör "Man with a Movie Camera" så unik är dess framsteg i filmskapandet. Filmen är skapad utan manus eller förberedelse, vilket resulterade i en film som är ren, autentisk och rå. Man får känslan av att vara där i stunden, medan allting sker.

Vertov använde en rad tekniska innovationer för att göra filmen spännande och engagerande. Filmen skiljer sig från andra dokumentärer från samma tid genom sin avsaknad av berättarröst och skådespelare. Istället används en rad olika filmtekniker, som stop motion-animation och split-screen, för att skapa en dynamisk och suggestiv bild av stadslivet.

"Man with a movie camera" kan dock vara en utmanande film att ta sig igenom för de som är vana vid en mer traditionell berättarstruktur. Dess avsaknad av en tydlig berättelse kan göra det svårt att följa filmen från början till slut. Vissa scener, som visar tillverkning av maskiner, kan också kännas långa och monotoniska.

Man kan inte prata om "Man with a Movie Camera" utan att nämna filmens musik. Filmen är stum, men tack vare Michael Nymans fantastiska score känns filmen fortfarande väldigt levande och talande.

Betyg: 3/5

Henke och Måns diskuterar filmen i veckans avsnitt av Filmskolan.

La coquille et le clergyman (1928)

Germaine Dulac var en radikal feminist och involverad i den franska suffragette-rörelsen under inledningen av 1900-talet. Hon har också regisserat denna film som heter The Seashell and the Clergyman på engelska.

Detta anses av många vara den första surrealistiska filmen. Och surrealistisk är den. Det är lite svårt att följa handlingen och jag kan mest jämföra den med att titta in i huvudet på en annan människa och studera deras drömmar.

Det sägs att filmens manusförfattare ställde sig upp och skrek under filmens premiär och kallade regissören en kossa. Han måste blivit överraskad över hur hans manus om en präst som åtrår hustrun till en general hanterats. Handlingen har jag snappat upp genom att tjuvläsa på wikipedia.

Följande lustiga snippet från IMDBs trivia:

The British Board of Film Censors banned this film in the UK in 1927, saying, "This film is so obscure as to have no apparent meaning. If there is a meaning, it is doubtless objectionable." Vi förstår den inte, men den är utan tvivel förkastlig... LOL.

Ja, men visst. Denna film är mer kul att ha sett än att se den. Den är väldigt mycket surrealistisk och som sådan känns den mest som ett kollage av olika små scener som idag kan ses inom modern art-film.

Trots att jag inte hängde med i handlingen, det enda jag förstod var att huvudpersonen var en präst - hans prästkrage gav honom iväg, fick jag några filmiska referenser mot slutet av filmen. Vissa miljöer påminde mig om David Lynch och hans "Black Lodge" från Twin Peaks. Det var de mönstrade golvet, väggarna och stämningen. Jag påmindes också om Hitchcocks "The Lodger" med glasgolvet så att de kunde filma personer som rör sig i ett rum underifrån. Hitchcock var dock före Dulac med detta då "The Lodger" kom ut året före.

Jag ger den en stark etta. Jag nämnde en tvåa i podden men det var lite för generöst.

Betyg: 1+/5

Henke och Måns diskuterar filmen i veckans avsnitt av Filmskolan.

Shinypodden Filmskolan: Sunrise A Song of Two Humans

Vi har nått fram till sista avsnittet inför tentamen av del 2. 

I veckans avsnitt diskuterar Henke och Måns fyra filmer; F. W. Murnaus mästerverk "Sunrise: A Song of Two Humans" från 1927, den surrealistiska "La Coquille et la Clergyman" från 1928, Dziga Vertovs välkända "Chelovek s Kino-Apparaten" (Man with a Movie Camera) från 1929 samt till slut en talfilm - Fritz Langs "M" från 1931.

Henke och Måns diskuterar filmen i veckans avsnitt av Filmskolan.

Vengeance (2022)

Vengeance är en liten amerikansk indy-film av skådisen B. J Novak mest känd från den amerikanska "The Office". Här har han skrivit manus, regisserad och spelar huvudrollen i en crime-komedi som kan beskrivas som "Only murders in the building" möter "Hell or high water". Den första på grund av komedi och att vi får följa storyn via en podcast-produktion , den senare för Texas, miljöerna och ond bråd död.

Ben är en extremt ytlig New York-bo som suktar efter att slå igenom som poddare. Han bjuds in till Texas för begravningen för en flyktig kvinnlig bekant då hennes familj tror att han var hennes pojkvän.

Filmen är fyndig och lagom spännande. Novak belyser det absurda med att spendera livet via appar och med näsan nere i mobilen hela tiden. Mordmysteriet är underhållande och engagerande som en pusseldeckare kan vara. Men allra bäst blir det med kulturkrockarna mellan en spinkig akademisk typ från Manhattan och folket ute på vischan i Texas där manlighet, football och droghandel dominerar vardagen.

Jag gillar flera skådisar med Novak själv i spetsen, Boyd Hoolbrook (skurken i Logan) samt en överraskande insats av Ashton Kutcher. 

Jeff Cannata hade med filmen på sin topplista över filmer från 2022. Riktigt så bra var det kanske inte men ändå helt klart en positiv överraskning!

Betyg: 3/5

Oktyabr (1927)

 

"Oktyabr" eller "October (Ten days that shook the world) är det sällsamma namnet på denna spelfilm. Detta är ett historiskt drama som på ett verklighetstroget sätt återskapar oktoberrevolutionen 1917 då bolsjevikerna störtade den provisoriska regeringen i St Petersburg. Några år senare skapade kommunisterna en diktatur i Sovjetunionen som stod ända fram till 1991. Sextionio år av tyranni. 

Först blev jag lite förvirrad då jag trodde att detta var en dokumentär hyllningsfilm tio år efter revolutionen. Men efter ett tag insåg jag att det var en spelfilm. Det finns tematiskt nog inga specifika karaktärer man får följa i filmen, inga enskilda individer. Istället handlar det mest om en pöbel som anfaller och belägrar byggnaden där den provisoriska regering huserade. Allt påminner allt för mycket om pöbeln som anföll Kapitolium i Washington häromåret. 

Filmen får mig att filosofera över att om din publik kommer i okritisk extas över vad du än säger tror jag att det är dags att börja fundera på vad du är inblandad i... Efter övertagandet syns Lenin triumfatoriskt inta en talarstol. Jag kan inte än annan jämför med Hitler, eller varför inte Trump för den delen. 

På tal om högerextrema idioter så påminner bildspråket i denna sovjetiska propagandafilm om bilder från nazisternas uppgång i Tyskland under trettiotalet. Än en gång en påminnelse om att kommunisterna och nationalsocialisterna är samma skrot och korn. De ser inte människor som individer utan identitetspolitiska grupper som ska hetsas mot varandra. De är äckliga båda två med miljontals liv på sina samveten.

Sergei Eisenstein och den andre har dock skapat en rent filmtekniskt imponerande storfilm som enligt utsaga beskriver vad som hände de tio dagarna i oktober, eller november beroende på vilken kalender du använder, på ett historiskt rättvist sätt. Detta gäller dock de större dragen.

När det kommer till beskrivningen av "hjältarna" respektive "de onda" eller "förrädarna" gås det till en sådan överdrift att det nästan blir komiskt. Hjältarna består av arbetare som ser ut som ariska praktexemplar som taget från nazipropagandan och de onda ser äckliga, fega och mörkhåriga ut. Som sig bör i en propagandafilm.

Filmen är "helt ok" som ett tidsdokument, men det var svårt att finna den riktigt så fängslande som vissa på internet vill göra gällande. Kanske fantasterna har en annan politisk åskådning än en annan...

Betyg: 2/5  

Jag och Måns pratar om filmen i Shinypodden Filmskolan.

Das Cabinet des Dr. Caligari (1920)

The Cabinet of Dr. Caligari

En tidig skräckfilm från stumfilmseran. Va kul! Härligt nog är filmen inte bara en skräckis utan också ett starkt exempel på den tyska expressionismen från stumfilmseran.

"The look and feel" av denna film är extraordinär och helt underbar. Hela världen är uppbyggd av kulisser i udda vinklar med målade skuggor, ljus och perspektiv. Hela världen är sne som Diagon Alley och The Shrieking Shack.

Miljöerna gör denna film minnesvärd på egna meriter, men den är också en suggestiv skräckfilm. Vår hjälte Francis utreder mordet på sin bästa kompis. Det visar sig att den nattliga mördaren är Cesare, en sömngångare som tar sina uppdrag av en Dr Caligari.

Francis är envis och spåren efter Dr Caligari leder honom till ett mentalsjukhus. Väl där upptäcker han att sjukhusets direktör är Dr. Caligari och att han är galen!! Terrorn!

Den galne doktorn kastas in i en cell för de galnaste av de galna. Denna sekvens fann jag oerhört nervpirrande då det kändes som att det fanns en stor risk för vår hjälte att bli missförstådd eller helt enkelt lurad eller bedragen och att han skulle kastas in i cellen och definieras som en galning. Det var en viss lättnad när allt löste sig...

"Problemet" är att filmen hade en scen kvar. En scen där vi ser vår Francis som en intagen på mentalsjukhuset och där direktören inte är galen. Flera karaktärer vi träffat tidigare i filmen, inklusive Cesare, är också intagna på mentalsjukhuset. När Francis inser att han är fast där inne blir han crazy och vårdarna tar honom, sätter på en tvångströja och kastar in honom i cellen. The end.

En annorlunda och häftig men också terroriserande film. Underbara miljöer och ett på stumfilmsvis teatraliskt skådespeleri gjorde titten mycket trevlig. en stark trea!

Betyg: 3+/5  

Jag och Måns pratar om filmen i Shinypodden Filmskolan.

Coeur fidèle (1923)

 

Japp, någon film i Filmskolan måste ju vara den sämsta också! Dagens film ligger bra till att få den ocharmiga utnämningen. 

Det verkar troligt att den är med i kursen mest för att regissören Jean Epstein visar upp en massa framsteg inom det filmtekniska området. Han leker med närbilder, panoreringar, snurrar runt med kameran på ett festligt sätt och så vidare.

Tyvärr är handlingen dålig ett ganska intetsägande triangeldrama. Dessutom är skådespelarinsatserna under all kritik och jag kan tycka att Epstein skulle fokuserat mer på personregi än att hålla på att lattja med kameran.

Den enda ljusglimten jag fann i denna sorgliga historia var mot slutet där Epsteins fru Marie spelade en liten men betydelsefull biroll. Hon spelade rollen väl och ska uppmärksammas för det. Men i övrigt bedövande trist och ett rent sömnpiller.

Betyg: 1/5

Filmen heter "The Faithful Heart" på engelska. Jag och Måns pratar om filmen i Shinypodden Filmskolan.

Shinypodden Filmskolan: Das Cabinet des Dr. Caligari

Filmskolan har kommit till andra delen av tre av stumfilmseran. I veckans avsnitt avhandlar Måns och Henke fyra filmer. 

Först tar vi oss an dent franska melodramat "Coeur fidèle" från 1923. Sedan snackar vi om den otroligt intressanta kortfilmen "Achenputtel" från 1922 av Lotte Reiniger. Det är den klassiska sagan om Askungen! 

Efter det tar vi oss an Robert Wienes klassiker "Das Cabinet des Dr. Caligari" från 1920. Vi avslutar avsnittet med Sergei Eisensteins sovjetiska propagandafilm "October (10 days that shook the world)" från 1928.

Jag och Måns pratar om filmen i Shinypodden Filmskolan.

Vinyl Nation (2020)

Vinyl Nation är en dokumentär gjord av och för vinylälskare. Och jag är en sådan. Filmen erbjuder inget extraordinärt i format eller stil. Det är mer eller mindre en radda personer som intervjuas om ett antal frågeställningar.

Vi träffar vinylnördar som köper och samlar på det svarta guldet, vinylnördar som säljer vinyl i små oberoende butiker, vinylnördar som arbetar inom musikbranschen och till sist vinylnördar som arbetar i produktionsledet.

För en ointresserad är nog denna dokumentär helt meningslös, men jag satt och njöt av den hela vägen igenom. De som arbetade i branschens olika steg var helt ok att lyssna på, men jag gillade samlarna mest. Det var fascinerande att höra deras historier. Hur de byggde sina samlingar och varför.

I slutet fick flera av dem svara på frågan vad de ville skulle hända med deras samlingar när de gått ur tiden. Svaren var lika många som vinylnördar. Flera av dem blev påtagligt rörda när de pratade om hur de ville ha det. Och jag blev likaså rörd av svaren. Det var helt enkelt mysigt att kunna identifiera sig och se sig själv i dem som vi mötte i filmen.

Betyg: 3/5

The Cheat (1915)

Cecil B. DeMilles "The Cheat" från 1915 är ett triangeldrama, ett melodrama och ett rättegångsdrama, allt på en gång. Filmen är bra för sin ålder. Filmningen visar på tydliga influenser från den tidiga tyska expressionismen med härliga kameravinklar och bra utnyttjanden av skuggor.

Filmen handlar om societetsdamen Edith som spelar bort en herrans massa pengar ur kassan för välgörande ändamål. För att inte avslöja sig gåt hon med på att sälja sig till filmens "big bad", den otäcka Ivory King som blivit stormrik på handel av elfenben. Han till och med brännmärker henne med sitt sigill. Mycket ondskefull! Skurken är en burmesisk snubbe och han presenteras som en skurk ut ett Tintin-album ungefär. En nidbild av en asiat som idag inte hade gått hem i stugorna lika lätt.  

Det hela slutar med att Edith skadeskjuter sin plågoande. Men när hon ska tas av polisen tar hennes make på sig skulden. Tredje akten av filmen utspelas i domstolen.

Filmen är hyfsat intressant men den blir inte en favorit från eran. Skådespeleriet är inte speciellt minnesvärt och även om historien överraskade med att vara mer direkt på sak än förväntat blev det mest en kuriosa för mig. Men ändå en helt ok film.

Betyg: 2/5

Jag och Måns pratar om filmen i Shinypodden Filmskolan.