torsdag 9 februari 2023

Bonnie and Clyde (1967)



Tredje filmen denna veckan från Filmskolan. Detta är den gamla klassikern från sextiotalet, Bonnie and Clyde. Eller hur är det egentligen? Är detta ens en klassiker. Jag har sett den en gång tidigare, länge sedan när jag gick i högstadiet och jag kom inte ihåg mer än några enstaka minnesfragment från filmen. Jag hade ändock ganska höga förväntningar inför titten.

Filmen såg tillsammans med Måns med varsitt glas konjac i händerna. Det var en trevlig filmtitt tillsammans och vi fick ungefär liknande upplevelser av filmen. Den inleds starkt med en både filmtekniskt och innehållsmässigt spännande scen där Bonnie möter Clyde för första gången och den olycksaliga romansen inleds. Scenen var mycket inspirerad av Hitchcock med kameravinklar, klippning, ljussättning etcetera. Jag jämför den med Shadow of a doubt fast i färg och inte lika knivskarp eller mästerligt genomfört.

Sedan sackar filmen mer och mer under dess tämligen långa speltid. Den blir segare och segare, tråkigare och tråkigare till den grad att jag mot slutet sitter och undrar hur mycket som är kvar av filmen.

Därför blir det extra överraskande när den avslutas med en bra och intressant scen, filmens sista fem minuter. Själva bakhållet och slutet för Bonnie & Clyde är inte bra för dess realism, väldigt lite i denna film upplever jag som realistiskt, utan mer för klippningen och huvudpersonernas sista blickar till varandra där de båda uppenbarligen förstår att det är kört nu. 

Filmen mellan inledningen och slutet har grava problem med tonalitet och flertalet val av regissören Arthur Penn. Den blandar på pappret ganska allvarliga frågor som att de skjuter ihjäl både poliser och civila med slapstick-feeling med en hysterisk banjo som spelar någon slags gammal bonnig blues. Clyde framställs också som en slags Astrid Lindgren-bov som egentligen är en schysste pôjk. Han framställs som charmig. Bonnie är mer mörk i energi och upplevs som farligare.

Warren Beatty spelar Clyde och jag fascineras av hur vacker han var, som en ung JFK eller Rob Lowe.  som Bonnie har jag dock lite problem med. Faye Dunaway har jag dock problem med. Hon är vacker på pappret men hon ger mig kalla kårar längst ryggen. Det är något med hennes energi och aura som stryker mig mothårs och det är samma sak i alla filmer jag sett henne i.

Även om det var en trevlig filmtitt var nog varken jag eller Måns speciellt imponerade. Clydes lärling C W var en comic relief, men hans karaktär drogs ned av löjets skimmer. Droppen som fick bägaren att rinna över måste varit Estelle Parsons som spelade Blanche, frun till Clydes bror Buck (Gene Hackman). Blanche var med i nästa hela filmen och i nästan varenda scen skrek hon rakt ut som en stucken gris. Hennes addition till filmen var att det fanns en hysterisk kvinna skrikandes i bakgrunden hela tiden. Va fan, helt orimligt slöseri. Är detta en äldre version av att "fridging"? Inte kul.

Betyg: 2-/5

Lyssna på mitt och Måns snack om filmen i Filmskolan, prenumerera på Shinypodden eller lyssna här.







2 kommentarer:

  1. Uj länge sedan jag såg - typ VHS eran. Minns den som bra men en omtitt kanske ändrar detta?
    Håller med dig om Faye jag har alltid haft lite svårt för den skådisen det är något med hennes ögon som ger mig små rysningar

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag vet inte om du skulle ändra synen på filmen men för mig hade den en tonalitet som var "all over the place" och problemet var att den var så fånig, pajjig, i stora delar. Japp, FD är creepy. Nu är det avgjort! ;-)

      Radera