David Bowie - Hunky Dory (1971)

Immune to your consultations

My relationship with “Honky dory” is made up of different stages of longing. Back when I started collecting vinyl records, the first time around, I couldn't buy all albums at once. A big part of record collecting was "the chase". Sometimes it was really hard to find them! Me and my friends went to the one record shop there was in Skövde. Then we went to record fairs in Gothenburg and Hova. Collecting records could be very frustrating indeed. But browsing bins of vinyls and finding that one you had been looking for could give feelings of true satisfaction. But the album I always seemed to miss out on was “Hunky dory”.

It is funny how the impressions you get when you’re young stick around. Even though I now have multiple copies of the album in multiple formats, I still feel in the back of my mind that it is scarce, and that I need it. Funny thing.

Let’s see what we have on this LP then. Hmm, the first four songs… Yes. It is so similar to Neil’s 1972 LP “Harvest”. Two very, very good tracks followed by a weaker one and followed by the fourth song, the most iconic songs on both albums. The same structure! Two great albums released within two months. One on each side of the pond. How does “Hunky dory” rate compare to “Harvest”? Well, that is for another review, isn’t it? Ok, ok, ok, I give in. Of course, “Harvest” is better. But some of the songs from “Hunky dory” may be more known, especially over here in Europe.

“Hunky dory” is the start of Bowie’s exceptional run in the seventies. It would be ranked in the top half in the list of 26 studio albums. In my last ranking of Bowie studio albums I had it in at eleventh. That means it’s a very good album! The album art is also iconic. Bowie in long golden hair and blue eyes in a Garbo-esque pose. A great album cover can be a part of my feelings about it.

And so it begins, the curse of the cover songs… Another thing I come to think about is the trend of David using at least one cover song. That all started with “Hunky dory”. I famously stated on my Swedish podcast Shinypodden that Bowie didn’t do covers often (except for the covers album Pin ups). How utterly incorrect I was. Embarrassing.

The first song on the album is “Changes”, a song I think readers of any music review blogs already know of. It’s such a great song for the youth in all of us. The second “Oh! You pretty things” can’t disappoint anyone. As on all the songs on this album Rick Wakeman’s piano is the most important instrument accompanying David’s singing. You also must not miss the hand clapping! Catchy!

Now to the mega hit, one of the best songs ever by Mr. Bowie, “Life on Mars?”. What can be said of the song that is not already said? Well I don't know, heck, I even don't know what actually has been said. I love it because it has always been there. Listening to the song feels like time travel to me, for a moment I am myself as a youngling again. 

Bowie was the first major artist I discovered and he filled me with joy for music. I love Rick’s piano, Bowies melancholic lyrics and his singing. Some lines from the song pop up now and then when I am totally unprepared. Is there life on Mars?

The remaining songs on the first side of the LP are nice enough, they are enjoyable, but still they’re kind of fillers. Except for “Quicksand”. That one is really nice.

The second side of the LP is not as good as the first side. The first song is a cover and it’s at its best a fun and quirky filler. Often the covers just seem to be less worthy to me, I want his true material. It’s like documentaries in the movies, often interesting but they seldom feel like a “real, full” movies.

After a bridge of curious studio banter we are thrust into the glorious “Andy Warhol”. The acoustic guitars are great, David’s singing top notch and the melody is slightly jarring. It’s clearly one of the two best songs on the second side.

“A song for Bob Dylan” is calm and seems earnest enough, but I find it a little boring. “Queen bitch” is a fun song that would have been a perfect fit on the next album also. It was often great when played live.

The last song “The Bewlay Brothers” seems to have been a mystery to the audience back in the seventies. Nowadays we think it’s about David and his schizophrenic brother Terry. It is a haunting slow song written by David one night in the studio. Later on he would more frequently write songs on site in the recording studio. His creative mind blows my mind.

This is a very nice album. High floor with some spectacular peaks.

My rating: 8/10

Side A:
1. Changes
2. Oh! You pretty things
3. Eight line poem
4. Life of Mars?
5. Kooks
6. Quicksand

Side B:
1. Fill your heart (cover of the Biff Rose song)
2. Andy Warhol
3. Song for Bob Dylan
4. Queen bitch
5. The Bewlay brothers

Best songs: “Life on Mars?”, “Changes” and “Oh! You pretty things”

Produced by: Ken Scott

Released: December 17, 1971

My media: Remastered 180 gram vinyl, reissued in 2015 as part of the Five Years (1969-1973) box.

Media 2: Remastered 180 gram vinyl, Reissued Limited edition 2017, Gold

Encore

Today I give you David's last ever live performance of "Life on Mars?". Together with old friend Mike Garson they graciously present to us a stripped down and very heartfelt version of the classic song. Live at Radio Music Hall, New York City, September 8th, 2005.

The Power of the Dog (2021)

Detta är en ofta omnämnd film nu när "alla" börjar lista sina favoriter från 2021. Och då blev jag nyfiken såklart. Jane Campion hade enligt vad jag uppfattade gjort en revisionistisk western. Ja, men det kan ju vara najs tänkte jag och bänkade mig.

Hmm, det händer inte så mycket... Det blev väldigt segt och filmjäkeln är lång också. Jag gav upp. 

Några dagar senare gav jag den en ny chans. Det är ju sablans trist att inte se klart påbörjade filmer. Dessutom hörde jag på Filmspotting att någon lyfte att filmen blev bättre mot slutet, speciellt tredje akten. Och vid andra titten kom jag trots allt igenom hela filmen utan överdriven tröttma eller lessma.

Först och främst har jag lite svårt att ens se den som en western. Detta är ett rent drama som utspelas på en stor boskapsgård i mellankrigstiden, närmare bestämt 1925. Benedict Cumberbatch spelar den otrevliga brodern och Jesse Plemons den veke och mildare. När Plemons George gifter sig bli Cumberbatchs Phil besvärlig.

Först kändes det som att Campion gjort om sin framgång "The piano", men under andra halvan utvecklas filmen och historien fördjupas. Jag fann handling stimulerande och vagt spännande, men inte alls så otroligt bra som många proffstyckare vill få det till. Jag menar så himla speciellt är det inte. Om du lyssnat på den typen av snack om filmen finns viss risk att du går in till filmen med för höga förväntningar.

En anna sak som jag upplevde olika mot till exempel Filmspotting var filmens foto och natur. De båda hyllas men jag fann världen alldeles för "liten". Filmen är inspelad i Nya Zeeland och de har mer eller mindre bara en inspelningsplats som det verkar. En bergsluttning som vi får se till förbannelse. En sluttning som Phil ser något ljuvligt i. För mig blev det lite enformigt faktiskt.

Skådespelarna är väl ok antar jag, men eftersom jag egentligen aldrig blev speciellt engagerad i karaktärernas liv så hjälper det inte. De fyra huvudpersonerna spelas av ovan nämnda två plus den som alltid tråkige Kirsten Dunst och ynglingen Kodi Smit-McPhee. Av de fyra var Smit-McPhee mest intressant.

Den andra skådespelaren och karaktären som jag gillade lite var Thomasin McKenzie i rollen som Lola, familjens yngre hembiträde.

Filmen kommer säkert få en hoper med oscarsstatyetter.

Betyg: 2/5

Mare of Easttown - mini series (2021)

Efter debacklet med The Wheel of Time behövde jag en tvätta mig med en serie som skrivits, regisserats och klippts av kompetenta personer. Johan tipsade om "Mare of Easttown". Aha, lite klassisk krim! Jag hoppade på.

Damn, detta är riktigt bra! En miniserie på sju avsnitt. Det inleds bra, jag fann de tre första avsnitten otroligt bra till och med. Den andra halvan blir lite svalare. Handling började kännas igen och det blev en fokus på twistar till förbannelse. Jag är dock övertygad om att andra lika gärna skulle kunna uppfatta avslutningen som seriens bästa.

Handlingen är på intet sätt dålig, men stjärnan i denna anrättning är helt klart de komplexa karaktärerna och skådespelarna som ger oss en master class i balanserat och ofta underspelat skådespeleri. Kate Winslet står ut med en otrolig insats. Miniserien är värd att ses endast på grund av hennes rolltolkning av Mare. Den andra skådespelaren som stack ut var Evan Peters som kollegan Zabel.

Serien innehåller starka personporträtt, många mycket bra kvinnoporträtt framför allt. Personerna är som människor är, med både starka och svaga sidor. Ingen krystad politisk agenda. Och bara det att karaktärerna beter sig på ett inom världen rimligt sätt var en befrielse.

"Mare of Easttown" kommer inte upp i nivå med favoriterna inom genren som första säsongen av "True detective" eller miniserien "Sharp objects", men den lurar i vassen.

Klart sevärt för alla som gillar krim-genren.

Betyg: 4/5

David Bowie - The Man Who Sold The World (1970)

Newly wed, oh Angie

The width of a circle can be very long indeed. David had some success with the folky dreamy "Space oddity" and sure enough - right away he changed his style completely! David Bowie, the chameleon ever for ever. And the change from folk songs was significant. “The man who sold the world” is like a very early grunge album. It must have been David’s spider senses that picked up the trend of guitar-based rock à la Led Zeppelin and Black Sabbath. This could be his forte, but alas it was only to be for one lone album.

This is a rock album with a lot of guitars. It is the hardest of David’s seventies albums, not until the late eighties would he return to this kind of music. The band that soon would be the Spiders from Mars assembled. The Micks, guitarist Ronson and drummer Woodmansey, joined David. On this album producer Tony Visconti slapped the bass and a random keyboard player was added. Who was he, was he ever significant?

To be honest I never did like Mick Ronson's sound. It is something I have to live with. As a guitarist in such a famous band he is iconic, sure, but the sound is too thin and sharp to me. Some of the guitar riffs are very nice nevertheless. This is an album I used to love, but the feelings have grown a little cooler by now. I may have listened to it too much back then in the early nineties. I think it may better suit folk who listen to the Stones and The Who.

I usually don’t focus that much on the lyrics when listening to David’s albums. It may have to do with the fact that I was too young with little to no knowledge of the English language when I started to listen to his music. Lyrically, the theme is about insanity, a subject David seemed to come back to often. Insanity and sci-fi were the things he was thinking about. It suits me perfectly.

The album cover of David in long hair, in a dress on the divan is a classic shot. I may be bold enough and say it must be in the top 10 of his album covers…

“The width of a circle” is one of the longest Bowie songs on a studio album. It’s a progressive rock track, flowing up and down, like the tide. Parts of it are quite nice, others not so much. The song was a staple in his early live shows though and the live versions can be thrilling.

The insanity... “All the madmen” and “Black country rock” are great, highlights of the first side of the album. "After all" is a beautiful softer song. The first side of the album is strong.

The second side is dominated by the title song. “Running gun blues” has that young and high pitched voice of David’s. It’s crazy to my ears. “She shook me cold” is the weakest track on the album, it is almost hard to think David wrote it. Tony Visconti has said that the band developed some of the songs while David sat on the sofa with his new bride Angie. Sometimes that trivia could be easy to believe

“The man who sold the world” has always been a favourite. It got a new life when Kurt Cobain did a cover of it on their “Unplugged” album. Even David began to play the song more after that. I think the boys in Nirvana did great with the song also. Good job, well done.

This is an album that I loved 30 years ago. Now, I may have played it too much. I find other albums in the collection more interesting. Still it is very cool as it stands out in the collection, and every time he revisited one of the songs from this album at live shows it was usually very interesting. It is precious and should not be forgotten.

Rating: 6/10

Side A:

1. The width of a circle

2. All the madmen

3. Black country rock

4. After all

Side B:

1. Running gun blues

2. Saviour machine

3. She shook me cold

4. The man who sold the world

5. The supermen

Best songs: “The man who sold the world”, “All the madmen”, "Black country rock"

Produced by: Tony Visconti

Released: November 4, 1970

Media: Remastered 2015, 180 gram vinyl, reissued in 2015 as part of the Five Years (1969-1973) box.

Today I'll offer a live version of the title song from a BBC concert in the summer of 2000. What a great band!

The French Dispatch (2021)

Om någon annan regissör hade gjort denna film hade man kunnat anklaga regissören för plagiat av Wes. För detta mina damer och herrar är den mest "Wes Anderson"-iga film jag någonsin sett. Wes Anderson har "out Wes Anderson" himself, om jag får uttrycka mig på utländska.

Hans nya film "The French Dispatch" är som ett kärleksbarn mellan "The Grand Budapest Hotel", Tage Danielssons "Picassos äventyr" och  Davide Manulis "The Legend of Kaspar Hauser".

Filmen är sanslöst lös i hullet. Det känns som att jag inte riktigt förstår vad filmen handlar om... Ständige samarbetspartnern Bill Murray spelar en snubbe som driver en fysisk tidning, någon form av magasin. Filmen består av ett antal löst sammanhållna delar som i bild och ljud beskriver artiklar i de olika sektionerna av blaskan. 

Jag älskar anslaget, tonaliteten, skådespelarna (det finns en massa kändisar här!), humorn och den allmänna galenskapen. Samtidigt somnar jag hela tiden framför filmen. Den är så flyktig att jag inte riktigt kan greppa den och jag blir dåsig. Detta är den andra filmen från Wes Andersson som jag oundvikligen somnar till. Första var "The Grand Budapest Hotel". Jag såg den på bio men trots det kunde jag inte hålla mig vaken. Jag trodde att det  var mitt fel på grund av extrem tröttma, men efter att ha sett den en andra gång på bio (!!) kunder jag konstatera att exakt samma sak hände igen. Och nu sker det med "The French Dispatch" också. 

Två av filmens kapitel stod ut. Jag älskade Tilda Swintons J.K.L Berendsen och hennes föreläsning om den galne konstnären (Benicio del Toro) och hans musa (Léa Seydoux). Det är galet på det där underbart oväntade sättet. Det är bisarrt till och med och jag älskar humorn. 

Det andra kapitlet som jag vaknade till under var den om studentupproret med unge vackre studenten (Timothée Chalamet) och journalisten (Frances McDormand). Jag har länge varit lite osäker på vad jag tycker om Chamalet egentligen. Han känns så stiff då han ofta spelar trista och pretentiöst seriösa roller, på gränsen till pompösa. Ett exempel är hans tråkmåns  i "Dune", om det nu är det han är, tråkig alltså? Men här tyckte jag att han var ganska rolig. Frances kan humor såklart, finns det något hon inte kan?

Allt som allt var detta obegripligt och hysteriskt men också frustrerande oengagerade och ibland sövande. Men det är helt klart att de roligaste delarna i filmen är bland det roligaste jag sett i filmer från 2021. Det måste vara värt något i alla fall?

Betyg: 3/5

Hawkeye - miniseries (2021)

Efter att ha skippat MCU serien "What if?" efter några avsnitt var det till slut dags för nästa live action-serie, "Hawkeye". Jag hade inte så jättehöga förväntningar på serien. Inte för att jag inte gillar Clint Barton i Jeremy Renners skepnad utan snarare för att han mest hela tiden hamnat i skuggan av Scarlett Johanssons Black Widow.

Men attans detta var ju riktigt najs! Det inleds med en back-flash till 2012 och redan då satt jag mig upp i fåtöljen. Jag blev inte besviken av resten heller. Serien har en skön humor blandat med oväntat gripande dramatiska partier. Just blandningen mellan kul och allvar var överraskande och mycket lyckat. Lustigt nog var det just kopplingen till Natasha som gjorde serien så dramatiskt givande. Marvel har misshandlat henne så länge så detta kändes som det minsta de kunde göra som minne över den första och bästa svarta änkan.

Seriens framgång vilar på tre skådespelares axlar; Jeremy Renner, Hailee Steinfeld som Kate Bishop  och Florence Pugh som "mini-Black Widow" Yelena. Det ger en bra blandning av gammal och nytt. Hailee Stanfelds Kate är frejdig och hon har ett bra samspel med Clint. Det är en typ av humor som fungerar jättebra för mig, en dialogdriven och karaktärsorienterad humor. Tony Dalton i rollen som den svärdintresserade Jack Duquesne var en annan källa till lustigheter.

Jag tror att det är en fråga om "branding", bro. Musikalavsnittet var bäst, bro.

Men serien har också dramatiska scener. Det bränner till rejält några gånger. Till exempel då Clint är fångad och blir utfrågad om Ronin, då Clint säger att han var där när Black Widow dödade Ronin. Mycket starkt med tanke på Nat och hennes öde. Senare när Yelena introduceras bjuds vi på flera bra scener mellan henne och Clint som berör deras respektive förhållande till Nat.

Överlag konkurrerar denna serie med WandaVision som den bästa MCU-serien till dags datum. Bra det.

Betyg: 4/5

David Bowie - Space Oddity (1969)

Floating in a most peculiar way

David Bowie was a trend setter, he was a true influencer. Yes. He saw trends early and adapted fast, but I don’t think he invented them. But all that came later, at the earliest stages of his career he was almost rudderless. From the crazy vaudeville and music hall theatrics of the debut album in 1967 to his second self-titled album in 1969 he was a follower. Quite talented, but still a follower. 

The 1969 debut album “David Bowie”, that later was called “Space oddity” on many re-releases, is a mix of different moods and styles. Many of the songs are in the folk music tradition of the sixties. Overall the LP lacks the consistency of his works in the seventies, so this would be “minor” Bowie.

Without the monumental “Space oddity” the album would have been weak even. Now it is passable at least. “Space oddity” is one of his songs that are so well known, so “important” and so often played that I feel some fatigue from it. As a part of the LP it pops out and it is great, but as part of numerous “best of” albums and playlists it may have run its course and burnt out, just a little. The song was used to perfection in the long introduction scene in Luc Besson’s “Valerian and the City of a Thousand Planets”. It may have been the best part of the whole movie! When it pops up unannounced like that I realize, again, how great it is.

However, I have never been a fan of the LP, it is too straggly. As a “Bowieian” I feel a little embarrassed, but here it is. I am not a fan of this album. At closer review there are some nice tracks, but still “the whole” is not greater than “the sum of its parts” in this case. Some notable later albums will be quite the opposite.

The opening track “Space oddity”. What do we have on it? I like the intro, the music is faded in like a mystery, the acoustic guitar, the militaristic drums, and then David’s voice. That voice was lighter and in a higher pitch early in his life. It is good. I like the counting, the themes, the space travels, the dreams. Major Tom is a friend. He has always been there watching from the sky.

The next song is “Unwashed and somewhat slightly dazed”, what a jaunty name of a song! It has a nice electric guitar and a somewhat slightly boring harmonica. The song grows on you though.

Jumping to the last song on the first side we are faced with the elusive “Cygnet committee”. Is it about very small swans? I like swans, they are one of the most beautiful animals I know. The song is an early progressive rock song, it’s long and flowing, and it has separate distinct parts. I like the middle part, and I like the ending with the repeated lines “I want to live”. What killed the hippy movement? I love the melancholy in the text and singing. David is doing a great job expressing himself.

“We’d speak of a Swedish room…”... Smiles, fun to hear! Is it the room in my childhood home in Skövde? Which room is it? Is it big?

Tony Visconti, David’s old friend and producer, is producing this album together with someone called Gus. Visconti is also playing the bass. Other notable musicians are Rick Wakeman of YES fame on the keyboards, and guitarist Tim Renwick that later would play with Pink Floyd in the eighties.

On “God knows I’m good” I almost don’t recognize David’s voice. It is like from another century even. It is part of many Bowie songs that are dealing with dystopia and scary future worlds. This theme of his is something that is popping up here and there in his music.

The last song on the LP is the sing-along “Memory of a free festival”. It’s like Bowie’s “Hey Jude” but, well you know, not quite as good. I think you all can agree. It was a favourite of mine when I was younger but nowadays I think it is too simpleton, too naïve… and we’re gonna have a party.

My rating: 4/10

Side A:
1. Space oddity
2. Unwashed and somewhat slightly dazed
3. Letter to Hermione
4. Cygnet committee

Side B:
1. Janine
2. An occasional dream
3. Wild eyed boy from Freecloud
4. God knows I’m good
5. Memory of a free festival

Best songs: "Space oddity”

Released on November 14, 1969

Produced by: Tony Visconti

Media: Remastered 180 gram vinyl, reissued in 2015 as part of the "Five Years (1969-1973)" super deluxe box.

The Beatles: Get Back - Mini series (2021)

 

Peter Jackson har åstadkommit något helt otroligt fantastiskt igen! Denna dokumentär i tre delar ger en helt ny bild av hur det gick till när de spelade in Let it be. Jag har sett Michael Lindsay-Hoggs gamla dokumentär Let it be från 1969. Den är mörk och äcklig och den visar ett band i förfall. Jag ogillade den intensivt och instinktivt. Peter Jacksons dokumentär å andra sidan är lättsam, komplex och otroligt intressant. Och bra. Den är lång, så in i helvetet lång, men det med rätta. Det är i detaljerna, en kommentar här, en menande blick där, som gör filmen. Helt utan berättarröst tas vi på en sällsam resa genom de 21 dagarnas inspelningar och likt en thriller får vi följa hur bandet navigerar sig framåt. Det enda Peter Jackson har gjort är att lägga in kort kontextuell information i textform när det så behövs. För övrigt lämnas vi åskådare ensamma att bedöma vad som händer och vem som är vem (vilken roll).

Vi slipper helt Lindsay-Hoggs skandalsökande korta version som fokuserade på gräl mellan Paul och John och som sedan kom att dominera världens syn på bandets sista år. Till och med Paul sa i en intervju sagt att han själv blev övertygad om att han var "the bad guy" trots att han innerst inne inte kände sig så, och att Jacksons dokumentär hade öppnat dörrar till gamla minnen som han trodde var stängda. 

Så hur upplever jag det jag sett då?

Det mest slående måste vara Pauls kreativitet. Han sprutar ur sig klassiker efter klassiker. Att få se i en oklippt lång sekvens hur låten Get back skapas ur intet motiverar filmen på egna meriter. Paul är också den enda som försöker att få någon struktur alls under inspelningarna. Det är uppenbart att beatlarna hade mycket kul tillsammans och dokumentären är fylld med varma scener där de bara har kul ihop. Men det känns också ibland som att de övriga beter sig som en skock tonåringar. Trots denna otacksamma roll har Paul hela tiden en öppen inställning till allas synpunkter och idéer. Han och John spelas in via en hemlig mikrofon när de gått iväg för att pratas vid privat (!) och det är fint att höra hur bra de hanterar konflikter dem emellan och med George. I skeendet av scener som denna kan jag bara hytta med näven i luften åt Lindsay-Hogg som uppenbarligen valde att ful-klippa sin version och därmed vinkla historien högst avsevärt.

Ringo är bandets skönaste typ. Det är svårt att inte älska Ringo efter att ha sett denna film. Och jag måste själv göra avbön. Jag har ibland underskattat hans förmåga som trummis, men här är det tydligt hur viktig han var för deras sound. Ok, han skrev inte låtar men damn vilken vass trummis han var. Kommer upp på min lista av favorittrummisar. För sent jag vet men men...

George som bandets yngste medlem hade det inte så lätt i skuggan av pophistoriens största låtskrivarduo. Dessutom verkar det som att Paul och John själva kommit till insikt att de inte varit speciellt schyssta mot George när deras lillebror kommit med idéer till nya låtar. Scenerna när George kommer in till studion en morgon med idéerna till I me mine är smärtsamma att titta på. Att George lämnade bandet, för att senare efter förhandlingar återkomma, skapar bra drama i filmen.

John Lennon, denna popkulturella gigant som alla sätter på en piedestal. Här framkommer han som en ständigt hög goofy slacker. Han verkar inte bidra alls i partier. Men när han och Paul väl slår ihop sina huvuden slår det gnistor om dem. John verkar mest sugen på att spela gamla 50-talsrockers samt sjunga Don't let me down.

På tal om Don't let me down - Yoko. Denna film är i högsta grad belysande. Var det Yoko som bröt upp Beatles? Det verkar som att den urbana myten måste tas död på. Jag hade som många andra gått på den. Jag tror bestämt att George, John och Paul allihopa pratar om tiden efter Beatles. George till exempel ville få tid att spela in en soloplatta. Jag kan inte annat än jämför med Fish och Marillion. Efter deras fjärde skiva ville Fish ta en time out och vila samt spela in en soloplatta för att ladda batterierna. Det slutade med att bandet (och deras producent) sparkade Fish och en perfekt union bröts för alltid. Men tillbaka till Yoko. Ok, hon bröt inte upp The Beatles. Men däremot verkar hon ha grava problem med att respektera privata sfären och utrymme för bandet att spela in sin skiva. Under hela jävla filmen sitter hon mitt i bandet och ser sur ut. Helt absurt. Alla andra, inklusive fruar och flickvänner, som hälsar på lite då och då tar plats lite utanför den sfär som bandet utgör när de spelar in. Men inte Yoko inte, hon ska sitta så nära John som möjligt hela tiden. Om något fascineras jag av att Paul eller någon av de andra inte exploderade...

Höjdpunkter och kommentarer från del 1

Fantastisk musik.

Paul improviserar fram Get back.

George kommer in en morgon med en idé till en ny låt (I me mine).

Maureen Coxs (Ringos fru) min när hon tittar på Yoko... 

George säger upp sig från bandet.

Dyster stämning, inte minst från den otrevliga och kala miljön de hade på Twickenhams Studios...

Höjdpunkter och kommentarer från del 2

Fantastisk musik.

Hur mycket trevligare allt blev på Abbey Road Studios

Pauls kommentar med tårar i ögonen: "... and then there were two." 

John låter Yoko tala för honom när bandet har ett "band only meeting"

Yokos joinar the band för lite mer arty-farty installationer... dvs skriksessioner.

Höjdpunkter och kommentarer från del 3

Eh, fantastisk musik.

Linda Eastmans sexåriga dotter Heather iakttar Yoko och senare "out Yoko" Yoko med att skrika sig igenom två låtar med bandet... Hilarious. Tyvärr ingen reaktion shots på Yoko... Peter Jackson fattade nog var gränsen gick, även om han trippade nära den här.

Billy Preston! Den femte beateln lättar upp stämningen.

Paul försök att styra upp inspelningarna vilket klipps till att de sitter och fånar sig mer än vanligt. Klippningen av den sekvensen sammanfattade hela inspelningssessionen.

The Rooftop Concert visas i sin helhet inklusive reactions från vanlisar på gatan och närbilder på poliserna som till slut avbröt showen. The Beatles sita publika framträdande är ståpälsnivå. Det är också här de gravt vemodiga känslorna började infinna sig hos mig. 

De sista tjugo minuterna efter konserten får vi se den sista dagen av inspelningarna. Med oväntat snabba klipp ser vi en knippe klassikers spelas in. Som om att Peter Jackson kände på sig att publiken skulle lida av sorg och vemod under denna fas. Den hålls kort i relation till allt annat. Jag sällar mig till Paul och Ringo och känner sorg över bandet som en gång var. Jag vet egentligen inte om man kan säga att det var sorgligt att de bröt upp ens, då alla verkade vara redo, men som alltid när man ser början av slutet på en era, något sås tort som The Beatles kan jag inte annat än att sitta med en stor klump i bröstet och känna vemodet likt motvinden på Tjörnbron...

Betyget är ett av de enklast jag satt på länge...

Betyg: 5/5

I Am Alfred Hitchcock (2021)

Kommer ni ihåg mitt och Frans långa Hitchcock-projekt i Shinypodden? Det var ett äventyr som startades 2018 och till slut, under förra året, avslutades tillsammans med Joel. Det blev tre säsonger där vi täckte in totalt 47 filmer (tror jag).

Nu när jag hade hämtat mig efter alla höga höjder, blondinerna i massor och känslan av att känna mig jagad trots att jag var helt oskyldig. Så döm av min förvåning när SVT Play bjöd på en lagom lång sammanfattning av mästarens karriär. Jag blev nyfiken... Och jag gillade verkligen vad jag såg.

Dokumentären går igenom Hitchcocks karriär och berör de flesta klassikers med lite extra fokus på Psycho och hans eländiga hantering av Tippi Hedren (under senare delen av hans karriär). Komplex människa den där Hitch. Han drogs till starka kvinnor men var också ett kontroll-freak som gick över gränsen ibland.

Just med tanke på att jag, Frans och Joel gått igenom så många av filmerna i detalj gör att det var en ren glädje att får hela karriären presenterad på detta övergripande och praktiska sätt. Vi får se många klipp från filmer och "behind the scenes" och några av alla röster från branschen vi får höra tala om Hitch är John Landis, Edgar Wright och Eli Roth. Lite kul att åtminstone tre (andra) poddare är med och diskuterar Hitchs verk. Extra kul också att de hade med flera uttalanden från Alfreds och Almas dotter Pat samt barnbarnen Mary Stone och Tere Carrubba.

Dokumentären tar upp hans relation till frun Alma Reville, hans rädsla för polisen, den berömda intervjun av Truffaut och hur mycket han har influerat modern film, bland mycket annat. Mycket av innehållet kände jag igen från egna efterforskningar i samband med poddningen. Men dokumentären bidrar helt klart med en tydlig sammanfattning. Den summerar vilka teman och aspekter han helst jobbade med. Först nu när jag tagit några steg ifrån poddprojektet kan jag se de stora dragen tydligare. Jag var kanske för mycket inne i detaljerna mitt i stormen.

Överlag mycket intressant, även om dokumentären i sig inte tillför några nya grepp inom genren. Men det duger för mig denna gång.

Betyg: 3+/5

Filmen ligger på SVT Play.

a-ha: The Movie (2021)

Take on me är en av pophistoriens bästa låtar om jag får välja. Fasen vad bra den är!

Jag är inget stort fan av den norska gruppen a-ha, förutom just Take on me och den mycket lyckade Bond-låten The living daylights (en topp-5 Bondlåt). 

Men det är alltid kul med schyssta dokumentärer om fenomen. Och det var precis det de var, ett fenomen. 

Det är en ordinär dokumentär som beskriver bandets start, kämpiga år före genombrottet, genombrottet i sig och sedan de kämpiga åren därefter - på grund av genombrottet.

Sångaren Morten fick ta den stora smällen som superstjärna, känd i hela världen. Hans beskrivning av att aldrig bli lämnad i fred är stark och ett varningens finger åt alla som vill bli berömda över allt annat.

Grundarna Pål och Magne å sin sida verkar under hela resans gång ha ett groll som pendlar mellan under ytan till i öppen dager. Det känns trist att de inte kunde reda ut sina trätomål.

Men ändå, Take on me är en fantastisk låt! Den kom ut 1985... Eller hur?

Nja! Jag hade ingen aning! En av de mest överraskande sakerna som kom fram i dokumentären var att låten släpptes i en tidig version redan 1984! Den versionen påminner om nyinspelningen från året efter men den är helt klart ofärdig. Den kända synth-slingan finns där men däröver är den klart underlägsen, dåligt producerad. Den slog heller inte igenom, förutom i vårt västra broderland. 

Det var först när de spelade in låten igen, denna gång med producent Alan Tarney som låten slog igenom. Och sablans vad stor den blev. Bandets första LP Hunting high and low såldes i över 11 miljoner exemplar.

Men damn, HUR BRA ÄR INTE TAKE ON ME??? 

Betyg: 3/5

Filmen ligger på SVT Play.

Take on me (1985):

Take on me (1984):

Take on me (acoustic):

The living daylights (1987):

Harry Potter 20th Anniversary: Return to Hogwarts (2022)

När man blir sugen att se om hela filmserien om åtta filmer på grund av en TV-Special så måste den gjort något bra. HBO's 20-årsjubileum för den första filmen i Harry Potter-serien som sändes på nyårsafton gjorde just detta.

Detta är en otroligt trevlig och mysig TV-Special, en slags intervjubaserad dokumentär men framför allt en chans för (nästan) alla inblandade att återses, reflektera och klappa varandra på ryggen och utropa: "A job well done!". 

De flesta "stora" skådisar i serien möts och det är slående hur starka känslor som väcks till liv. För de tre huvudrollerna, och övriga i deras ålder, är det inte svårt att förstå varför då de bokstavligen växte upp under och med filmserien. Emma Watson var elva år när första filmen hade premiär och hon hade hunnit fylla 21 år när den sista filmen kom upp på biograferna. Hela tonåren med filminspelningar som dominerade livet. En sällsam och absurd uppväxt kan man lätt inse.

Vi får se flera samtal mellan skådespelare där de sitter ner och samspråkar. Det var fantastiskt att se hur rörda de blev. Jag är en sucker för den typen av vemodiga stunder. En överraskning var de starka vänskapsbanden mellan Emma Watson och Tom Felton (Draco Malfoy). Det var oväntat, men kanske ändå inte. Jag har inte följt med i fandomen så jag kände inte till många av de anekdoter och förhållanden mellan skådespelarna privat.  

TV-specialen i sig är mycket bra gjord. Många känslosamma möten i nutid blandas med tillbakablickar från hela filmseriens gång. Vid sidan av tre stora deltar Robbie Coltrane, Ralph Fiennes, Gary Oldman, Evanna Lynch, Jason Isaacs, Tom Felton, Helena Bonham Carter och många fler.

Producent David Heyman och alla fyra regissörerna; Chris Columbus, Alfonso Cuarón, Mike Newell och David Yates intervjuas viket var mycket trevligt.

Allt som allt en toppen-special. Jag blev varm, rörd och sugen på att se om filmerna. Nästan helt perfekt alltså!

Betyg: 4/5