2015 - Året på Fripps Filmrevyer

Ännu ett år på bloggen och här kommer en liten årskrönika. Fripps Filmrevyer fyllde fem år i april 2015 men som vanligt glömde jag fira det. Ska jag komma ihåg sexårsdagen tro?

Nu ska jag göra en kort sammanfattning över året på bloggen och lyfta fram det mesta av det bästa, och något litet av de mindre bra jag bloggat om under 2015. Häng med.

2015 var året då jag och bloggkompisen Movies-Noir avslutade vårt stora Decennier-projekt. Vi startade projektet september 2013 och lite naivt kunde vi nog inte tänka oss hur stort det skulle bli. I maj '15 var vi i alla fall i mål efter 150 sedda filmer för egen del.

Under året har också nya projekt startats upp. Jag har introducerat er för mina Filmserier där jag ser och skriver om filmer från en och samma serie. Hittills har jag behandlat Die Hard, The Dark Knight-trilogin, Mission Impossible-filmerna samt Star Wars, både den bra originaltrilogin och den gräsliga "nya" Lucas-trilogin.

Under senhösten drog jag och Johan också igång Buffypodden, en podcast där vi snackar om tv-serien Buffy the Vampire Slayer. Kika gärna in och lyssna lite. Första säsongen består av fem avsnitt och jag tror man kan märka en tydlig utveckling under säsongen.

En annan notabel premiär under 2015 var den nya IMAX-biografen på SF Scandinavia här i Solna. Det är najs.

Jag har skrivit revyer på 180 filmer allt som allt under året. De mest klickade revyerna under året blev Fifty shades of Grey, Cirkeln och Ex machina. Under året har jag delat ut åtta ettor i betyg men endast fem femmor. De gick till Clintans hårda western Unforgiven, Brucans actionklassiker Die Hard, Mellans postakopalyptiska klassiker The road warrior, en av årets bättre filmer Sicario samt originalfilmen Star Wars.

Året bjöd på några riktigt grymma filmupplevelser där jag kan ge hedersomnämnanden till Mad Max: Fury road, Sicario och Inside out. Men överlägset bästa filmupplevelsen var med Star Wars: The Force awakens. En film jag gav 4,5 i betyg men som snart kommer jackas upp ett snäpp till (den ska bara ses om först).

Jag har bara sett fyra svenska filmer från året och bäst av dem var fantasyfilmen Cirkeln. Det var en trevlig filmupplevelse det också, speciellt som vi var ett litet filmintresserat gäng som fikade med filmens och bokens författare Sara Bergmark Elfgren efter visningen.

Jag såg tio filmer på Malmö Filmdagar, tolv filmer diskades av på Filmfestivalen och ytterligare 21 filmer sågs på bio. Jag deltog på de allra flesta av Filmspanarnas månadsträffar och ibland körde vi gemensamma teman. Till har det varit många årsbästalistor då flera filmbloggare går ihop och publicerar våra årslistor samtidigt. Ett sant nöje med de övriga kompisarna ute i cyberrymden. Jag har därefter knåpat ihop mina Ultimata Årsbästalistor.

Under året lyckades jag knäppa de sista filmerna från the Coen Brothers och Christopher Nolan, så att jag sett alla filmer de gjort. Tabberas!

Det har varit uselt med konserter under året. Jag och Lars-Ola gick i alla fall och såg Julkonserten med First Aid Kit med väninnor precis i slutet av året.

Bästa boken under året var helt klart Andy Weirs The Martian. Tack för tipset, Patrik. Ender's game var dock något av en besvikelse då den drabbades av förbannelsen med för höga förväntningar.

Årets fynd inom stand up comedy var Amy Schumer, Daniel Tosh och Ilsa Shlesinger.

Däremot har jag sett en hel del tv-serier och jag har skrivit revy på hela 18 tv-seriesäsonger. Som summering kan jag konstatera att tv-serieåret inte var speciellt starkt. Vi tog farväl till Hank, Karen och Becca i Californication. Simma lugnt, Hank.

Den stora överraskningen och missräkning var att True Detective säsong 2 var så otroligt mycket sämre än vad jag hade väntat mig efter säsong 1 (som var en av de bättre tv-seriesäsongerna jag sett alla kategorier). Även Game of Thrones säsongen var länge svalare än förhoppningarna, även om den tog sig rejält under andra halvan.

Mina topp 5 tv-seriesäsonger blev
1. Twin Peaks - Season 1
2. Game of Thrones - Season 5
3. Homeland - Season 4
4. Buffy the Vampire Slayer - Season 1
5. The fall - Season 2

Under året hann jag också blogga om mina favoritserier genom alla tider i två inlägg. Del 1 och del 2.

Året innehöll en massa nya filmer från gamla kära franchises. Vi fick en ny Bondfilm till samlingen och även om Spectre inte var dålig kunde den inte klara av de höga förväntningarna jag hade efter Skyfall. Det kom ut en ny Terminator som överraskade mig positivt. Den var superunderhållande och Arnold kickade fortfarande stjärt, denna gång med the Mother of Dragons. George Miller's nya installation i Mad Max-serien var en häftig ride och hade han haft Mel Gibson i huvudrollen hade det blivit magiskt. Nu fick vi Tom Hardy och ännu en mask över ansiktet istället. Vi gladde oss åt Charlize Theron i alla fall. Husguden Joss Whedon visade tecken på trötthet i hans andra Avengers-film Age of Ultron.

Årets besvikelse på bion var Jurrasic World som är till Jurrasic Park vad The Phantom Menace är till A new hope - själlös.

Vad ligger i 2016's sköte då? Film, tv-serier, böcker och musik får jag hoppas. Dessutom blir det mera poddande, fler filmserier, en massa årsbästalistor och kanske den största listan av dem alla. Framåt våren, typ april-maj time frame kommer jag lägga ut min topplista över 2015 års filmer. Hoppas att du hänger med! Gott Nytt År!

Buffy The Vampire Slayer - Season 1 (1997)

Under hösten startade jag och Johan en podcast om Buffy the Vampire Slayer. Vi ser serien och poddar om avsnitten. Podden kallar vi för Buffypodden. För Johan är det första gången han ser serien medan jag ser om den. Jag såg serien med start för exakt tio år sedan.

Jag kom ihåg första säsongen som den svagaste av seriens sju säsonger och fasligt ojämn. Därför var det intressant att se att mycket av det jag mindes inte riktigt stämde vid denna omtitt. Jag fann många av episoderna mer humoristiska än vad jag mindes dem. Det är nog helt enkelt så att jag inte fokuserar på handlingen längre och därmed finner större nöje av detaljer i episoderna.

Under våra diskussioner i podden framkom också att flera av episoderna byggde på bra idéer men att genomförande inte var perfekt. En del avsnitt var inte allvarliga nog utan fokuserade för mycket på humorn, trots att humorn i sig ändå kunde vara nog så underhållande. Men för att nå de högre dramatiska nivåerna måste showen ta en del av händelserna på större allvar.

Under säsongen framträdde alla huvudpersoner mer eller mindre. Jag gillade de fem huvudkaraktärerna likvärdigt mycket; Buffy, Willow, Xander, Mr Giles och Angel. Ingen stack ut. Om jag skulle tvingas välja är nog Buffy min favorit från S1. Serien har också flera mycket bra sidofigurer som Cordelia, Principal Flutie och Principal Snyder.

I poddsäsongens sista avsnitt listade vi våra favoriterpisoder för S1. Mina fem favoriter är:

1. Episode 12 Prophecy girl
2. Episode 10 Nightmares
3. Episode 01 Welcome to the Hellmouth
4. Episode 09 The puppet show
5. Episode 07 Angel

För Johans topp 5 ber jag er lyssna på poddavsnitt 5.

Nu vilar vi över jul och nyår men är tillbaka med säsong 2 måndagen den tolfte januari 2016.

Som summering kan jag tycka att säsong 1 är en ok inledning. Antagligen är den mest givande för de hardcore fans som ser om serien igen och igen. Som vi alla vet blir det än bättre från och med säsong 2.

Betyg: 3/5

Star Wars: The Force Awakens (2015)

 

Vissa filmpremiärer är större än andra. Star Wars: The Force Awakens är en av de största sorterna. Oavsett hur mycket jag hatat på den nyare trilogin kunde jag inte än annat än känna en ovanligt stor förväntan inför denna film. Det var dock en kluven känsla. Jag trodde att filmen skulle vara ganska sval men jag var likväl förväntansfull. Det är så det är med Star Wars. Serien har en speciell plats i hjärtat hos oss.

Eftersom Lucas äntligen lämnat ifrån sig manusansvaret och dirigentpinnen trodde jag nog att filmen skulle bli vagt underhållande då filmens regissör J J Abrams brukar göra hyfsat dugliga filmer. Hans Star Trek-filmer var kul för stunden men de har sannerligen inte gjort något större intryck på mig. Jojje fick till och med påminna mig om att det fanns två av de re-bootade Star Trek-filmerna. De hade glömts av och blivit en enda i mitt huvud.

Det var svårt att få tag på biljetter till Star Wars på IMAX för premiärhelgen så det slutade med att jag, Jojjenito och Movies-Noir såg filmen i måndags. Vi hade bra platser i mitten-mitten. Klart bättre än när jag och Jojje så Spectre. Bioupplevelsen var (för en gång skull) näst intill perfekt, inga huvuden i vägen och inga störmoment som tog mig ur filmen. En annan sak som var av avgörande betydelse var att jag hade lyckats förbli helt ospoilad. Jag hade inte sett en enda bild, klipp eller trailer från filmen. När vi snackade om filmen över en burgare på Restaurang Egon, Mall of Scandinavia (bra burgare, rekommenderas) förstod jag att Jojje varit spoilad på flera av filmens twsitar/reveals. Det är mycket roligare att se en film som denna helt utan vetskap om vad som ska hända. Det blir mer som när man som liten pojk såg film. Filmen överfaller en på ett sätt som från en svunnen tid.

Före visningen kommenterade Jojje att han lagt märke till att jag hade en "hang up" på att de nyare filmerna inte fokuserar på karaktärerna utan mer på institutionerna. Efter ett pliktskyldigast framtvingat leende tänkte jag att den kritik jag framfört mot den nya trilogin är grundstenar i filmskapande, "film making 101" så att säga. Att ha en "hang up" är för mig att beskriva att man irriterar sig på en detalj, till och med en petitess. Men min "hang up" upplever jag som fundamental och själva orsaken till att alla de tre filmerna inte fungerar i mina ögon.

I denna film har Abrams och hans team helt återgått till grunderna. De har en historia som fokuserar på karaktärerna. Man har gått från cgi-helvetet och de jobbar med modeller och analoga effekter (mer i alla fall). Historien är överraskande fräsch även om de gör call backs och blinkningar till de gamla Star wars-filmerna i massor. Men jag tycker det utförs på ett snyggt och respektfullt sätt.

Star Wars: The Force Awakens överraskade mig totalt med att vara så förbaskat bra! Yipeee. Han lyckades! Den är spännande, det finns "stakes", de vågar göra det otänkbara, den är underhållande, den är lång, den är kort! Damn, it's a great movie!

Beware, SPOILERS below. Nu till några tankar som måste spoilersmarkeras. Nedan kommer jag skriva om detaljer från filmen och jag uppmanar alla som inte sett den än att vänta med att läsa denna del tills ni sett filmen.

Damn, vilken schysste film detta va! Jag återupprepar mig medvetet. Det var en av de bästa stunderna jag haft på en biograf på många år. Den var så bra att jag satt med ett stort fånigt leende mest hela tiden. Inledningen med stjärnorna och rymden, den lustiga texten som glider in i duken, musiken och kameraåkningen nedåt tills ett stort rymdskepp kommer i fokus. Det känns som att komma hem lite. Små, små rysningar. Men den första scenen då jag rös över hela kroppen var när vi mött Rey första gången och kameran zoomade ut och vi såg att hon klättrat inuti en motor till en kraschad Star Destroyer. Bad ass! Vilken grymt snygg bild det är med skeppet i sanden!

Jag gillade de nya karaktärerna. Bäst bland de nya karaktärerna var huvudpersonen Rey. Ett helt nytt ansikte för mig och hon gjorde det bra. Framför allt spelade hon inte över. Bästa icke-människa var helt klart den nya droiden BB-8. Jag älskade den lilla krabaten. Han påminde mig lite om Wall-E. Nästa sak jag älskade, bland många, var när vi fick återse Millenium Falcon. Gammal, dammig och som vanligt halvt om halvt söndrig blev hon nästan lika påtaglig som Serenity är i Firefly. Det är som att skeppet är en av karaktärerna.

Star Wars: The Force Awakens sneglar bakåt på de gamla filmerna en hel del. Är detta något problem? Nej, jag ser det inte som ängsligt eller tråkigt. Jag gillar det eftersom det gjordes bra och med lätta penseldrag. Vi har en blinkning till the canteen i rymdhamnen i Mos Eisley, vi har scenen där Rey likt Luke får möta sin egen skräck och ser saker i historien, just nu och in i framtiden, vi har den obligatoriska fel-designen av dödsstjärnan - det vill säga den där rännan som X-fighters alltid använder i sin approach i sista anfallet. Sen har vi också mer påtagliga återbesök från de gamla filmerna med Han Solo, Leia, Chewbacca, Millenium Falcon, R2-D2 och den vänlige gentlemannen C-3PO.

På väg in till bion berättade Jojjenito att han var trött på 3PO. Abrams måste ju känt till att många fans tycker att 3PO är jobbig för han gav den guldfärgade en kul intro då han dök upp "right in your face", i närbild. Det var som att Abrams sa: "No no, you will not get away from some 3PO love." Sen var 3PO's replik av de klassiska slaget när han kommenterade att Han Solo kanske inte kände igen honom på grund av hans röda arm!

Till skillnad av de gamla filmerna har Abrams tagit med något fler kvinnliga karaktärer. Det gillar jag skarpt. Jag kan bara applådera valet av kvinnlig huvudrollsinnehavare i Rey. Och visst ska man förstå det som att hon är Lukes dotter... Det ska bli kul att se i nästa film hur de förklarar det. Varför lämnade han henne? Till vilka? Och hur blev hon sen lämnad ensam? Hon är riktigt bad ass och med tanken på hur snabbt hon lärde sig bemästra "the force" måste hon vara något av ett underbarn. Hon hade en stor portion tur att Kylo Ren (hennes kusin!) inte var färdiglärd för annars hade hon knappast kunnat besegra honom (i denna första gång de möts).

På tal om Kylo Ren eller Ben Solo som han måste hetat. Jag visste inte vem som spelade honom. Första gången han tog av sig masken väntade jag mig ett ärrat och groteskt ansikte, men där framträdde en emo-glåmig ung snygging med långt böljande svart hår. Som en ung Severus Snape nästan. Efter min initiala överraskning måste jag säga att jag gillade Adam Drivers skådespeleri i denna film. Hans scen med Harrison Ford på bron är redan en klassiker. Damn, bra scen. Jag hann tänka när Han Solo gick ut på bron att jag hoppades att... men de vågar väl inte... men det vore ju så coolt... Och de gjorde det! Det otänkbara.

Wow, jag bugar och bockar mot J J Abrams och hans team. A job very well done. Detta var mer likt den suveräna MI: 3 än de lättglömda Star Trek-filmerna... Just nu tycker jag att det är synd att Abrams inte får göra all tre i den nya trilogin. Men nästa film ska göras av Rian Johnson. Hoppas han lyckas lika bra som den gode Abrams.

Jag ger Star Wars: The Force Awakens fyra superstarka jedis av fem möjlig.

Betyg: 4+/5

Jag åkte på denna ride med mina goda vänner och bisittare Jojjenito och Movies-Noir. Blev de lika hänförda som jag eller har de gått över till den mörka sidan? Låt oss utforska:
Jojjenito
Movies-Noir

Filmserier: The Star Wars Saga - Sammanfattning

 

Ok, may the force be with you. Som uppladdning inför The Force Awakens såg jag om de sex första episoderna och inte mycket var som jag kom ihåg det. Jag fann den nya trilogin (episodes 1-3) mycket sämre än vad jag kom ihåg den. Och det trots att jag trodde filmerna var svaga redan innan jag såg om den. Personligen tror jag att George Lucas hade för många ja-sägare runt sig. Någon borde tittat över hans idéer innan de gjorde den nya trilogin. Nu är det kanske enklare sagt än gjort men jag tycker att med några enkla grepp hade filmerna kunnat blivit mycket bättre. Första filmen borde handlat om Anakin som ung vuxen. Jo då. Hans uppväxt hade med lätthet kunnat täckas in via några få tillbakablickar. The Phantom Menace kan tas bort som egen film. Låt mig spekulera fritt om hur Episode 1-3 skulle kunnat göras...

Först och främst ska Ep 1-3 leda in till Ep 4 som får anses som en fast förankringspunkt när the prequels skulle skapas. Som andra begränsning är att man kanske vill avsluta trean med att Darth Vader får på sig sin kostym och mask för första gången. 

Rent generellt skulle alla tre vara mindre jönsiga. De behöver inte vara blodiga och barnförbjudna på riktigt men jag skulle velat haft ett större allvar, mer stakes och mer konsekvens av hemska saker. Jag vill inte ha filmerna som reklamfordon för leksaksförsäljning i alla fall.

Jag skulle inte haft med C-3PO och R2-D2 alls om de inte gick att få med dem på ett bättre sätt. Nu känns det bara som fan service.

Till sist skulle 1-3 fokusera på kampen mellan the Jedi order och The Sith lords på ett tydligare sätt. Och Jedis skulle vara bättre krigare, dvs de skulle inte alla bli så lätt dödade som de blev nu i trean.

The Emperors manipulerande för att få diktatorisk makt skulle vara kvar men i bakgrunden. Genom små glimtar och informationsfragment kan man berätta samma historia som nu gavs utan att behöva fokusera på den. Det har gjort med framgång i filmer som de gamla Star Wars, Blade runner, Serenity och många fler.

Det viktigaste skulle vara att prequel trilogin skulle handla om karaktärerna Anakin, Obi-Wan, Padmé och några fler, inte om institutioner och storpolitik (som ändå finns med men i bakgrunden).

I första filmen skulle Anakin vara en ung vuxen. Hans barndom skulle på sin höjd kunna presenteras genom några få flash backs. Anakin kan vara en stigande stjärna inom the Jedi Order och de skulle jaga mörkrets makter, the Sith Lords. Ettan skulle visa Anakin som en lovande om än karriärlysten ung Jedi Knight. Anakin, Obi-Wan och de övriga skulle vinna ett slag, men kriget skulle ej vara över.

Andra filmen skulle behandla hur Anakin förförs av makten. Han vill ha mer och mer makt, allt för det goda. Vad han inte vet är att The Emperor ligger bakom denna fälla. Anakin skulle börja ifrågasätta The Jedi Order. Mörkret skulle öka då filmen slutar med ett slag eller händelse där Anakin har en del i att flera Jedis blir dödade. Anakins del i det hela kunde med fördel vara öppet. Var han god eller ond? Svaret skulle vara "med tvekan god", men hans till synes goda beslut slutade i katastrof. Denna sak skulle vara en nyckel till Anakins fall i trean.

I tredje filmen skulle Anakin och Padmé få sina tvillingar. Den goda sidan skulle dock föra Padmé i (tillfällig) säkerhet då det blir mer och mer tydligt att Anakin är på gränsen. Tvillingarna separeras. Padmé tar hand om Leia. Anakin blir mörkare i sinnet på grund av sina felval i andra filmen och den kritik han får utstå. När Obi-Wan och de övriga försöker rätta till Anakin stöter de bara bort honom än mer. Han blir starkare och mörkare och till slut förleds han av The Emperor att byta sida. Och han tar det avgörande steget och förråder sina gamla vänner. I denna process går de återstående Jedis åt, alla utom Yoda och Kenobi. Låt säga att the Order försökte rädda Anakin ur The Emperors klor, men misslyckas. Yoda går sönder inuti och väljer att bli eremit (och blir stollig på köpet). Padmé dödas (av The Emperor). Kenobi arrangerar så att tvillingarna skyddas. Anakin skadad av fajterna, får sin dräkt och mask. Noooooooooooo.

Nåväl, man kan drömma, men nu är det som de är...

De gamla klassiska filmerna gav också nya intryck vid denna omtitt. A New Hope var ännu starkare än jag kom ihåg den medan The Empire Strikes Back var något svagare. Endast The Return of the Jedi var som jag mindes den. Som trilogi är dock den fortfarande stark.

Men även solen har sina fläckar som lustigkurrarna på Honest Trailers gör klart, se tex deras behandling av toppfilmen Star Wars.

Ok, en topplista då, trots att ni redan kan lista ut den. Väl?

1. Star Wars: Episode IV - A New Hope
2. Star Wars: Episode V - The Empire Strikes Back
3. Star Wars: Episode VI - The Return of the Jedi
4. Star Wars: Episode II - The Attack of the Clones
5. Star Wars: Episode III - The Revenge of the Sith
6. Star Wars: Episode I - The Phantom Menace


En kul länk, The Star Wars ring theory, som diskuterar symmetrier mellan 3-4, 2-5 och 1-6.

Star Wars: Episode VI - Return Of The Jedi (1983)

Star Wars: Episode VI - Return of the Jedi är nog den film av de tre gamla som jag sett minst antal gånger. När jag nu såg om filmen var det en massa scener som jag inte riktigt kom ihåg. Det var nästan som att se filmen för första gången i vissa partier. Jag la märke till att filmen i princip består av tre delar. Vad det betyder vet jag inte. Slött manus? Slut på idéer? Eller att karaktärerna ges tid att andas och utvecklas. Jag vill hävda det senare. Historien berättas på ett långsamt sätt mer typiskt för filmer från 70- och 80-talen. Där har dagens filmer ofta något att lära.

Filmen inleds med en lång scen med hur de räddar Han Solo ur Jabba the Huts klor. Det är helt klart en av favoriterna för mig. Lukes plan, hans Jedi mind tricks, the Rancor, och slutfajten ovanför the pit of doom. Han är cool, Leia är stark och 3PO är lustig som vanligt.

Sen får vi se Luke återvända till Yoda på the Dagobah System. Den lille gröna figuren dör. Snyft... Eller, vadå snyft? Inte speciellt känslosamt alls. Mark Hamill är ändå ganska bra i de scenerna så de funkar ok.

Filmens tredje och längsta del är händelserna på skogsmånen Endor. Det är här de problematiska nallebjörnarna dyker upp. Scenerna med ewokerna blir extremt fåniga. Filmen antar en barnslig ton och jag kan knappt sitta still av obehaget. Samtidigt växlar filmen mellan Endor och den nybyggda dödsstjärnan ute i rymden. Där har vi The Emperor och Darth Vader och den biten är fortfarande bra. Klart jag vill se hur triangeldramat mellan de två och Luke ska sluta.

The Emperor har flera njutningsfullt elaka repliker som alla är favoriter. The Emperor: Oh, I'm afraid the deflector shield will be quite operational when your friends arrive.

Jag gillar stämningen i Episode VI och  filmen har ett antal enskild bra scener. Tyvärr går det inte att komma ifrån att filmen blir för barnslig i vissa farsartade scener, framför allt med ewokerna. I några av scenerna med de små björnarna väntade jag mig nästan en uttjatad Captain Jack Sparrow komma galopperande med håret flaxande. Utan nostalgibonusen hade denna film haft problem tror jag.

Humorn är hyfsat under kontroll i filmen. Min "upptäckt" under denna senaste titt av originaltrilogin är hur skön C-3PO är. Han har blivit något av en favorit. Han ser ut som the thin man men beter sig som the lion.

Jag ger Star Wars: Episode VI - Return of the Jedi tre återföreningar av fem möjliga.

Betyg: 3/5 

Star Wars: Episode V - The Empire Strikes Back (1980)

Detta var en intressant känsla. The Empire Strikes Back har jag alltid hållit som den starkaste av de tre gamla Star Wars-filmerna. Men nu vet jag inte längre. När jag nu såg om filmen för femtioelfte gången kände jag igen varenda scen som om de vore baksidan av min hand, och även om det i sig är ett faktum som måste vägas in i betyget så kan jag inte undgå att konstatera att jag zoonade ut lite under filmen. Den kändes inte lika fräsch längre helt enkelt. Har jag kanske försett mig på denna film?

Annars fortsätter de i denna film med rätta att fokusera på de tre huvudpersonerna Luke, Leia och Han Solo. Och däri ligger de äldre filmernas styrka i mina ögon. I denna film framträder Han Solo lite mer och han är en riktigt trevlig filmhjälte. Vi får också en fördjupad relation mellan honom och Leia. De är för gulliga när de gnabbas och dansar som katten kring het gröt. Get a room, already!

Luke är dock sagans centralfigur och det är i denna film han åker till The Dagobah System för att söka upp Yoda. Denna sekvensen är delvis rolig, delvis dramatisk men framför allt viktig för sagans handling. Men jag har alltid tyckt att tempot dras ner under den sekvensen för mycket. Är det inte lite som när Michael åker till Florida i The Godfather, part 2? Att tempot sackar och det känns som en parallell historia...

Denna gång fascinerades jag av hur stollig och knasig Yoda framställs. Med de nya, vedervärdiga, filmerna färskt i minnet (the horror!) blir kontrasten med avseende på Yoda som karaktär stor. Här verkar han närmast senil när han slår på R2-D2 med sin stav. Eller är allt ett skådespeleri för att lura Luke? Men generellt sett är filmen nästan fri från farsartad humor. Scenerna med Yoda är ett exempel då de går över gränsen. Även några scener mot slutet med 3PO blir lite väl fåniga. Mestadels är 3PO nästan lika underhållande som han var i Episode 4, men jag tror nog att man börjar märka redan här att den tilltänkta publiken är tonåringar och yngre.

Höjdpunkterna i denna film är dock inte på den barnsliga humorn utan mörkret och triangeldramat mellan Darth Vader, Luke och The Emperor. Darth Vader är en fantastisk filmskurk och han får mer utrymme i denna film än förra filmen. Filmen har en klassisk "big reveal" som måste kommit som en överraskning första gången jag såg filmen. Det är en upplevelse jag inte kommer ihåg. Såg jag filmen på bio eller på vhs? Oklart. Men scenerna med Darth Vader är i alla fall fortfarande denna films styrka.
Darth Vader: Impressive. Most impressive.

Harrison Ford står ut bland skådespelarna men jag gillar Carrie Fishers jobb också. Mark Hamill har jag alltid haft lite svårt för. Ser han inte lite stel ut mest hela tiden? Regin släppte Lucas ifrån sig och jag kan bara ge mitt bifall. Precis som med Lucas andra storvinst Raiders of the lost ark blir det bäst när Lucas står för story men andra skriver manus och regi (Spielberg i det fallet).

Detta är fortfarande en stark film men den lever en hel del på sina nostalgipoäng. Jag blir helt enkelt inte lika hänförd av sagans mäktighet längre. Betyget blir därför något lägre än vad jag kom ihåg den som men den traktar fortfarande ett högt betyg.

Jag ger Star Wars: Episode V - The Empire Strikes Back fyra dåliga odds av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Star Wars (1977)

Hörrni, nu när jag har tragglat mig igenom den "nya" trilogin, hoppas jag verkligen att de gamla klassiska filmerna levererar...

Star Wars också kallad "Star Wars: Episode IV A new hope" nu för tiden är bästa sortens äventyrsmatiné. Jag blir så glad där jag sitter nedsjunken i fåtöljen att jag börjar dirigera med fötterna i luften till eftertexterna och tillhörande musik. Detta är en underbar film. Jag måste erkänna att jag fick rysningar när inledningsmusiken dånade igång och när jag såg det stora skeppet komma glidande över huvudet på mig. Det är något speciellt med denna film...

Även om jag känner nostalgin kan jag också se varför filmen fungerar så bra. Miljöerna är bra "målade", historien är klassisk och rättfram. Tempot i filmen är långsamt där det behövs (titta bara på inledningen av denna film - ljuvligt långsamt tempo). Tid ges åt att presentera och utveckla huvudpersonerna. Dialogen är underhållande och humoristisk där 3PO allt som oftast är riktigt fyndig. Den går inte heller över gränsen till fånig i mina ögon, den farsartade humorn är obefintlig i den gamla originalversionen.

A new hope är en historia om de tre indviderna, Leia, Luke och Han Solo. Eller fyra om man räknar med C-3PO. Om Han Solo kan kalla Jabba the hut för "a human being" kan jag kalla 3PO för en individ. Allt annat än våra huvudpersoner är på något lustigt sätt i kulisserna, i fonden. Det är våra hjältars resa, deras vedermödor och motgångar vi får se. Politiken mellan det onda Galactic Empire och The Rebels är bara en kontext. Lustiga aliens och figurer som i denna film lyckligtvis till stor del pratar andra språk än engelska syns också som kuriosa i ett antal scener, speciellt på Tantooine. Till och med filmens jedi, Obi-Wan Kenobi är en "supporting role", om än viktig sådan.

Filmens skurk är Darth Vader och som sådan är han suverän. Är detta en av topp fem bästa filmskurkarna genom tiderna så säg? Och som många bra skurkar, inte minst de bästa Bondskurkarna, är han med väldigt lite. En del av tjusningen med Darth Vader i denna film är att en mystik byggs upp runt honom. Hur stark är han egentligen? Lord Vader: "The force is strong with this one!"

George Lucas hade en vision när han gjorde denna film och jag kommer alltid hylla honom för hans vision och världen han byggde. Men redan i slutet av 90-talet hade Lucas förmörkats av den onde och han började ändra på sina filmer. I denna film syns det bland annat i rymdhamnen Mos Eisley. När Luke, Obi-Wan och de två droiderna anländer till staden har Lucas adderat några scener. Vid sidan av nyhetens obehag slår det mig genast att de adderade scenerna representerar det som Lucas gjorde så dåligt med den "nya" trilogin. Det är fåniga aliens och "dratta på ändan"-humor. I scenen jag tänker på ramlar en ryttare av ett stort elefantliknande djur. Helt meningslöst tillägg till filmen.

En annan sak Lucas lagt in är mer förlåtligt då han adderat en scen mellan Jabb the Hut och han Solo vid Millenium Falcon. Jag har för mig att Lucas ville haft med den från första början men att något med trickfilmningen inte funkade och det gick inte. Scenen adderar i och för sig inget extra om Han Solo eller Jabba, men scenen är väl ok.

Den tredje ändringen som jag vill nämna är den klassiska "Han shot first"-scenen. Självklart tycker jag att scenen från 1977-versionen av filmen är den bästa. Han Solo är en pragmatiker och han ser om sitt hus först och främst. Gör det honom till en sämre protagonist? Nej knappast, men tydligen var detta ett känsligt ämne för Lucas om man betänker hur han har micklat med den scenen fram och tillbaka. Den scenen har dessutom Joss Whedon säkert blinkat till lite i en motsvarande scen i Sernity när Mal sitter ner med Mingo and Fanty och diskuterar att Mal dumpat en last när han blev bordad av The Alliance...

Det finns scener, som den när Luke, Leia och Han Solo dansar ut ur bilden i slutscenerna som om de vore tagna ur Singin' in the rain, som är lite fåniga, men de tillåts passera genom min av nostalgi förlåtande lins.

Humorn i filmen är faktiskt mycket bättre än vad jag mindes den och det mesta står C-3PO för. Han är som en mild brittisk gentleman. Han har en skur av roliga repliker. Roliga, inte för att de är sarkastiska eller "snappy", utan för att han genuint är en försiktig och ängslig figur. C-3PO: "We're doomed."

Sen gillar jag givetvis Han Solo också. I denna film kommer han med först en bra bit in handlingen och det funkar perfekt. Vi får se mer av honom i femman och sexan så vi behöver inte lämna trilogin törstiga. Hans personkemi med Leia är på plats från första början. Jag gillar deras banter. Han Solo: "Your Worshipfulness." Hehe...

Vad jag gillar mest med filmen? Well, children, what is there not to like?

Jag lämnar er med en fråga. Döpte Lucas verkligen den tjocke stridspiloten hos rebellerna till "Porkins" av alla namn?

Jag tvekade en kort sekund på betyget, men insåg att det bara fanns ett betyg för mig just i denna stund. Låt det bära eller brista. Man får hänge sig ibland... Jag ger Star Wars fem arbetare på dödsstjärnan av fem möjliga.

Betyg: 5/5