Stockholms Filmfestival 2014 - Sammanfattning

Stockholms Filmfestival 2014

Lite lätt försenat kommer här en sammanfattning från Stockholms Filmfestival 2014. I år hann jag med 12 filmer vilket jag tycker är helt ok med tanke på att jag arbetade fulltid och dessutom åkte på semesterresa direkt efter festivalens slut (vilket drog fokus ifrån filmer lite mot slutet). En film per dag festivalen pågick i medel får vara ok.

Jag ska här sammanfatta med en topp-12 lista. Den ligger nederst i detta inlägg. Innan vi kommer till den ska jag dela ut de så hett eftertraktade Fripp Awards.

Ok, låt oss börja med bästa skådespelarinsatser...

Bästa manliga skådespelare

De nominerade är idel engelskspråkiga. Jag uppskattade den nakne Edward Norton i Birdman, kombatanterna Miles Teller och J K Simmons i Whiplash, en galen Jake Gyllenhaal i Naightcrawler och en uppriven James McAvoy i The disappearance of Eleanor Rigby: Them. Tadam. Vinnaren är till slut given: hans maniska intensitet och magnifika övertygelse.

Vinnare: Jake Gyllenhaal

Bästa kvinnliga skådespelare

Här har jag lite spridning med två asiatiskor som är med och kämpar om priset. Självklart nomineras den rödhåriga från Eleanor Rigby, Emma Stone som imponerade stort i Birdman, den underfundige och så sorgsne Kinko Kikuchi som Kumiko, den komplexa Doona Bae i A girl at my door samt den majestätiska Rene Russo i Nightcrawler. Alla gjorde riktigt fina insatser. Vinnare överraskar ingen som läst mina revyer från årets fest.

Vinnare: Jessica Chastain

Trivia-priser

Bästa inledningsscen: The disappearance of Eleanor Rigby: Them - springnotan från restaurangen (var den inte lite udda med tanke på att Conor ägde en egen restaurang?)

Bästa avslutningsscen: Liveframträdandet i Whiplash.

Bästa dialog-scen: Middagsscenen mellan Jake Gyllenhaal och Rene Russo i Nightcrawler, tja, ni vet vilken jag menar...

Största besvikelse: Northern soul slår A hitman's solitude before the shot på fingrarna här.

Största positiva överraskningen: Whiplash, att en film om en jazztrummis kunde vara så spännande trodde jag aldrig.

Största ljuget: Northern soul, det slås stort på trumman (blink, blink) om att Steve Coogan är med i filmen och så är han bara med i två futtiga scener.

Mest surrealistiska film: Detta år innehöll flera surrealistiska filmer. En ny kategori blir därför mest surrealistiska film: Reality vinner detta i hård kamp med A hitman, Birdman och eftersläntraren Kumiko.

Obekvämaste stolarna: Park har mött sin överman inom denna föga ärofyllda utmärkelse. Numera är det Reflexen som är allra mest stygg mot våra blåslagna rompor.


Nog med trivia-utmärkelser. Ge oss topplistan! Ok. Här den är.

Topp-12 från Stockholms Filmfestival 2014

12. Northern soul

Förstod inte vad de sa och blev ändå ointresserad av vad de hade att säga ganska snart.



11. A hitman's solitude before the shot

Rolig idé som blev gammal efter en 10-15 minuter. Höll inte för en långfilm.



10. Kumiko, the treasure hunter

Svart komedi eller svart tragedi? Uppfattade den mest som en tragedi. Filmen hade varit bättre om den givit oss lite mer om Kumiko. Den var för snål på information.



9. Reality

Galenskaper. Tyvärr är den mer lik Wrong än Wrong cops i avseende "braighet".



8. A girl at my door

Långsam och komplex koreanare som överraskar med förankrade och naturliga skådespelarinsatser. Växer på en.



7. Dear white people

Va? Vad sa hon? Va sa han? Det lät som det var himla roligt...



6. Appropriate behaviour

En lesbisk hipster i Brooklyn. Kan också beskrivas som en blandning mellan Girls och Woody Allens filmer från NYC. Underbart helt enkelt.



5. Land ho!

Land i sikte.



4. Birdman or (The unexpected virtue of ignorance)

Antagligen ett osannolikt F*** You till Christian Bale. Några lysande skådespelarinsatser i en mycket underlig film. Vad är idén med filmen? Oklart!



3. Nightcrawler

Jake Gyllenhaals psykopat. Som om Donnie Darko fått växa upp och hamnat på glid, fast ännu mer creepy. Jakes bästa insats i karriären! Förstora bilden, klicka på den, kolla in hans ögon. Så såg han ut hela filmen! Creepy!



2. Whiplash

Smygande intensivt drama med ett extatiskt slut.



1. The disappearance of Eleanor Rigby: Them

Jag ville inte lämna världen filmen visade upp Detta var den bästa filmen jag såg på årets filmfest. Jessica Chastain, vilken kvinna, vilken karriär.






Tja, vad tror ni, kan en två-tre av dessa filmer slå sig in på årets Topp-10 ? Lite svagare utdelning än normalt... Vi får se när det närmar sig att sammanfatta året någon gång i vår. Vi ses på festen i höst igen. Ha de!

Decennier - omstart inför 1980-talet

Välkomna tillbaka till mitt och Movies-Noir's gemensamma filmprojekt Decennier. Vi tittar på filmer vi missat från filmhistorien, filmer vi velat se men som aldrig har blivit av. Nu har vi kommit fram till åttiotalet. Det var det decennium då jag började gå på bio (mer än bara enstaka gånger). Från och med 80-talet känns filmhistorien som min egen samtid. Tidigare filmer har alltid varit "gamla". Från och med 80-talet kommer också det bli färre och färre filmer som jag uppenbart missat, då jag sett det mesta som jag velat se. Men det finns en hel hög med filmer som jag vill se, ingen fara, ni behöver inte vara oroliga.

Nu kör vi 80-talet i december. Sedan blir det vila och en hel del 2014-filmer under januari och februari. Vi återkommer sedan med 90-talet i mars månad för att sedan avsluta projektet med 00-talet i maj. Då kommer projektet vara slut och vi har nästan kört i två år. Varför köra små projekt när man kan köra mastodont istället?

Som vanligt kommer fredagarna förgyllas med gemensamma filmer. Jag och Movies-Noir har efter viss möda hittat fyra filmer som vi nu enats om. Vi kommer som vanlig få sällskap av vice-sheriffen Jojjenito och vi är glada att välkomna både Fiffi och Bilder och Ord-Sofia som gästskribenter. Det skulle vara jättekul om fler av er läsare skulle vilja hänga med på lustigheterna. Det är bara att skicka mig ett mail om ni vill delta. Här är de fyra filmerna och deras recensionsdatum:

Den 5:e blir det en skruvad biopic med Bill Murray och musik av Neilan i Where the buffalo roam
Den 12:e sätter vi oss till bords med Vizzini i My dinner with André
Den 19:e ska vi umgås med Werner Herzog och hans "best fiend" Klaus Kinski i Fitzcarraldo
Den 26:e blir det en "road trip" med en ung Kevin Costner i kultfilmen Fandango

Mina ambitioner för detta decennium är cirka sexton filmer, vilket skulle betyda torsdag-söndag under alla veckor i månaden. Vi får se hur det blir. Jag har några givna "blind spots" som måste ses, några ungdomskomedier som missats, en och annan animerad och en som jag vill se bara för att den ska ha ett underhållande audio commentary (vilket gör att jag kommer se den två gånger!).

Ok, hänger ni med?

Kila nu över till Movies-Noir och kolla in hans introduktionsinlägg.

Nymphomaniac (2013)

Månadens tema är Orgier och det är det 27:e temat vi kört inom Filmspanarna. Det är ungerfär två och ett halvt år vi har hållit på med de populära Filmspanartemana.

Ok? Vad kan vi göra av detta då? Det kan finnas många sorters orgier, typ målorgier eller matorgier, men jag tänker givetvis på sexorgier. För det blir roligare så. Lista? Kan jag göra en lista på sexorgier? Hmm, tyvärr inte. Här kommer jag att tänka på John Cameron Mitchells festivalsnackis från 2006 Shortbus som gav oss mer än vad vi ville se, Kubricks Eyes wide shut med storstjärnan som gav oss mindre än vad vi ville se, den gamla Caligula som jag inte sett och den kommande Fifty shades of grey som jag antagligen kommer se. Nej, någon lista kunde jag inte prestera denna gång. Istället får det bli att sudda ut en filmhistorisk "blind spot". Jag tog mig an Lars von Trier's Nymphomaniac. Båda delarna. Director's cut. Oh la la, fem och en halv timme med nymfomani, med en sex addict.

Detta var första filmen jag sett från Lars von Trier. Bara en sådan sak. Jag har aldrig lockats av hans skandalomsusade filmer, till synes provokativa för provokationens skull. Men nu ville jag se vad all the fuss is about...

Nymphomaniac är inte en trevlig film. Man blir inte speciellt uppiggad direkt. Är det inte tredje delen i hans ångesttrilogi? Och det passar för att ångest ligger närmare till hands än någon annat psykologiskt tillstånd. En kort bit in i filmen ser jag filmens slut inför mina ögon. Men nej, så kan det väl inte gå? Inte är von Trier så banal att han väljer den vägen? Det skulle dröja några dagar tills jag fick reda på hur historien slutade...

Filmen går i vågor. En så lång film är ganska självklart lite ojämn. Den första delen är 2,5 timmar och jag såg den vid tre sittningar, nästan som om det vore en tv-serie. Den andra delen är 3 timmar jämnt och den såg jag i en enda maratonsittning på en fredagskväll. Om alternativet hade varit att se Idol kan man säga att jag valde den kompletta motpolen till det glassiga fredagsunderhållningsprogrammet.

Samtidigt som Nymphomaniac dryper av ångest, speciellt mot slutet, har den en svart humor som lättar upp lite då och då. Humorn i filmen är välkommen, ganska väntad med tanke på det absurda i filmens handling. Men tyvärr har den inte en äkta värme. Jag känner mig aldrig under hela filmens speltid trygg i regissörens händer. Jag är hela tiden på min vakt, spärnar emot lite mot att låta mig dras in i Joe's historia. Samma sak med humorn. Jag litar inte på von Trier. Hans humor är påklistrad känns det som.

Vad ska man säga om Charlotte Ginsburg som Joe? Bättre på att sjunga än skådespela? Och vad har vi på Stellan? Han gör väl ganska bra ifrån sig, men jag tycker att trots allt naket att von Trier aldrig riktigt sätter skådespelarna på riktiga emotionella prov. Han verkar inte lita på att de kan bära en scen utan gimmickar i form av bilder på gubbar som fiskar i en fors och så vidare. Jag får i alla fall sällan känslan av riktigt vassa skådespelarprestationer i denna film. Men modiga är de, i alla fall några av skådisarna är ju nakna och har sex. Eller har de det? Jag slog lite förstrött på internet om det efter jag sett filmen och såvitt jag förstått är det riktiga penetrationer man får se men att von Trier använt sig av sex-doubles, dvs porrstjärnor har agerat body doubles för de "riktiga" skådespelarna. Eller riktiga och riktiga, även porrskådisar är ju riktiga skådespelare, och ofta än mer riktiga än de andra...

Det är klart att det var kul att ha sett detta chabrak till film. Det finns partier i filmen som är hyperintressant. Vissa av delar av dialogen mellan Joe och Seligman är intellektuellt stimulerande. Vissa av Joes eskapader är fantasieggande, men knappast speciellt upphetsande (trots allt naket, eller på grund av allt naket?). Men som helhet var den inte lika mäktig som jag någon stans i mitt huvud trodde att den skulle vara...

Däremot var den grotesk i några scener. Tänker på en scen på ett köksgolv och en sorglig en på ett sjukhus...

OK, I did it! Seen it.

Sen slutade hela filmen exakt som jag trodde i början. Bra? Eller bara dåligt?

Jag ger Nymphomaniac, parts I and II (Director's cut) två hål av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Nu ska det bli jättespännande att se vad de andra filmspanarna har kokat ihop på temat Orgier.Skriver alla om sexorgier, eller är jag ensam om det till och med?

Flmr
Filmitch
Jojjenito
Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis Filmtajm
Absurd Cinema

The Disappearance of Eleanor Rigby: Them (2014)

Ojojoj, här finns det mycket att prata om. The disappearance of Eleanor Rigby: Them är skriven och regisserad av Ned Benson. Honom måste jag hålla koll på i framtiden. Han har sjösatt ett ofantligt, OFANTLIGT, spännande projekt. Egentligen är det två filmer, med ändelserna :Him och :Her. De har en löptid på 90 respektive 100 minuter. Man ska se historien ur hans perspektiv först och sedan ser man samma historia ur hennes perspektiv och då faller bitarna på plats, så att säga. Dessa filmer turnerade Benson med under förra året, som "work in progress". Filmfolk gillade vad de såg, var det kanske Weinsteins?, och man beslutade att klippa ihop filmerna till en helhet -> :Them. Den nya filmen är drygt 120 minuter.

Jag älskade The disappearance of Eleanor Rigby: Them. Den var helt otroligt bra och den konkurrerar med Whiplash om bästa film på årets festival. Hur det går i den kampen får ni se i sammanfattningsinlägget från festivalen då båda filmerna har sjunkit in lite mer. Det enda jag är lite ledsen över är att jag misstänker att det hade varit ännu häftigare att sett filmerna som det var tänkt ursprungligen, dvs Him och Her. Jag tycker att det är otroligt svagt av Filmfestivalen att de inte fixade hem originalfilmerna utan istället bara visade den ihopklippta versionen som ändå säkert kommer göras mer tillgänglig än de två. Många på festivalen hade säkert älskat att få se detta häftiga experiment i sin fulla prakt.

Handlingen är enkel och inte själva essensen i filmupplevelsen. Jag ska inte spoila här. Filmens kärna är de två karaktärerna och skådespelarna som får dem att leva upp. Mannen spelas av James McAvoy och han är habil. Jag har aldrig varit överförtjust i honom men har gör inte bort sig. Däremot har vi creme de la creme of female actors i den kvinnliga huvudrollen. Jessica Chastain. JESSICA CHASTAIN. Hon är min absoluta favorit nu. Vilken människa, kvinna, skådespelerska!

För en sådär sju år sedan såg jag Juno på filmfesten och tyckte att Ellen Page var frejdig. Den "förälskelsen" gick över på några veckor. För fem år sedan på festen såg jag An education och då tyckte jag att Carey Mulligan var bäst. Den "förälskelsen" har utvecklats till att bli en varm kärlek till en av de bästa unga kvinnliga skådisarna vi har idag. Jessica har jag sett och gillat i flera stora filmer de senaste tre åren; Take shelter, The tree of life, Zero dark thirty, Lawless och nu senast Interstellar. Hon är alltid bra. Men det är som Eleanor Rigby som hon tar det stora språnget. Japp, min nya "förälskelse". Underbar är hon och underbart är känslan jag fått.

Chastain är alltså super-duper i denna rulle. Den handlar om ett förhållande som bryts isär så det är hela paletten av känslor som får spelas upp, både sådana som kommer ut och än mer de som hålls kvar därinne. Hon är sååå bra! Hon är sååå otroligt snygg också. När hon har den korthåriga frisyren undrar jag om hon är den vackraste kvinnan jag sett på film... Någonsin.

Filmen har givetvis riktigt bra biroller också. Herr och fru Rigby sticker här ut. Isabelle Huppert spelar den ständigt vinpimplade franska modern Mary Rigby och the maestro William Hurt spelar Julian Rigby.  Hurt's pappa Rigby spelar en åldrande akademiker och han gör det så bra. Han står och går som en man från den akademiska världen. Se själva! Viola Davis, Bill Hader och nykomlingen Jess Weixler gör också bra roller.

The disappearance of Eleanor Rigby: Them är en American Independent av yppersta klass. Det är egentligen precis denna typ av film som jag söker efter på Filmfestivalen. Det är de där guldkornen som finns någonstans i Fiffis formel. Man söker med ljus och lykta i höstmörkret och till slut finner man. Detta var den nästa sista filmen på festivalen för mig i år.

Jag ger The disappearance of Eleanor Rigby: Them ett avvaktande betyg. Jag måste se de två tidigare versionerna av historien först. Antagligen är de bättre som upplevelse. Som enskild film kan dock denna var bäst. Jag tror också att Them ligger mycket närmare Her än Him...

Nu får det bli en stark fyra. Men jag förbehåller mig rätten att jacka upp betyget vid senare tillfälle!

Betyg: 4+/5

Jag såg filmen med min gode filmspanarvän Jojjenito. Läs hans revy här.

Dear White People (2014)

Dear white people är Justin Simien's debutfilm. Simien är en ung amerikansk svart filmskapare. På ett F2F efter visningen berättade han lite om bakgrunden till filmen. Han ville göra en film om svarta karaktärer där de inte är ute på ena extremen, antingen överdrivet snälla eller offer alternativt slavar, utan bara helt normala folk. Han ville också göra film med en blandning av vita och svarta, då många filmer från Hollywood som har svarat huvudkaraktärer har svarta i alla roller ner till sista lilla statist. Det är inte riktigt realistiskt det heller nämligen..

Dear white people är en utmanande titel och samtidigt namnet på en radioshow på universitetsradion som en av filmens huvudkaraktärer har. Filmen utspelas på ett prestigefyllt universitet och drivet i filmen roterar runt problematiken med hur studenterna lottas ut till de olika studenthemmen. Filmens dramatiska crescendo nås när ett studenthem med mestadels vita studenter har ett Halloweenparty där alla ska komma utklädda som svarta... Simien har tryckt in precis allt han vill säga om livet på campus, om rasism (åt alla möjliga håll), om positiv och negativ särbehandling, om relationen mellan föräldrar och deras barn (förväntningarna!), om gay-frågan, om kärlek, besvikelser och skuld. Puh, det var till och med utmattande att skriva den meningen!

Filmen är rolig som attans i vissa delar, men tyvärr föll en del av skämten bort då jag inte förstod alla detaljer i vad som sas på grund av mycket slang och dialog i stökiga miljöer. Lustigt det där med att det ska vara så svårt att förstå vissa filmer som visas otextade. Både Whiplash och The dissapearance of Eleanor Rigby sågs också otextade med med dem hade jag ingen som helst problem. Efter visningen snackade jag och Jojje lite med regissören ute i Parks foajé och jag nämnde då att jag nog skulle se om den och då med subtitles och han skrattade och sa att det var samma kommentar han fått hemma i USA också. Det är tydligen inte bara jag som inte hängde med i all dialog.

Alla de dramatiska delarna förstod vi dock helt ok. Och det finns som sagt en hel del av den varan. Detta var en film som hade hög densitet av innehåll. Jag tycker att han skulle sparat på några av trådarna för senare filmer. Filmen hade vunnit på att varit lite enklare i sin handling så att han istället gett sig tid att utveckla karaktärerna och deras relationer mer. Vi fick till exmpel en skärva av problemet med en nedtryckande far som kräver akademiska framgångar i en två-tre scener. Det gjordes ju nästan en hel film på bara det enda ämnet i Döda poeters sällskap. Vi hade problemet med en gay svart journaliststuderande som försökte passa in. Han försökte hitta sin röst och var han var relevant. Också det kunde vara innehåll nog för en hel film.

Men som debutfilm var detta en mycket intressant film. Det fanns många bra partier, även om helheten blev lite rörig. Jag gillade speciellt två skådespelare som var nya för mig, de två huvudpersonerna; Tyler James Williams som Lionel och Tessa Thompson som Sam. Dessutom älskade jag att återse Kyle Gallner, ni vet Cassidy Casablancas från Veronica Mars.

Efter filmen hölls ett ganska långt F2F. Regissörens svar och berättelser om sin film var jätteintressanta. Den mycket nervösa tjejen som gjorde intervjun var dock helt misslyckad. Dels babblade hon på i jättelånga haranger om sig själv och hennes åsikter om filmen. Det är lite trist att Filmfestivalen inte sätter in mer erfarna intervjuare då ämnet och Simien var värd en bra intervju. En förvirrad intervjuare kan vara charmigt, men problemet denna gång var att Simien var bubbligt glad, humoristisk och allmänt uppåt (hans film hade ju mottagits bra) men tjejen fångade inte den vibben och pratade bara om rasism (samt sa the n-word i en bisats vilket till och med chockade mig) och lät allmänt allt för allvarlig i hela sin ton. Hon kom från en förening med svenska färgade skådespelare och hon ville så gärna berätta för sitt intervjuobjekt att det var lika illa i Sverige som i USA. Eller något sånt.

Vid det korta snacket efter filmen frågade jag Justin om han sett tv-serien Friday Night Lights då jag tycker att den serien på ett så bra sätt behandlar unga svarta i dagens samhälle. Han hade sett den och höll med. Det var lite kul. Han tyckte också att svarta presenterades bättre i tv-serier än i långfilm av idag rent generellt sett.

Jag gillade filmen men den kunde ha varit mycket bättre om han skalat ner ambitionerna och fokuserat på kärnan i handlingen. Som det blev nu ger jag Dear white people tre protester av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Om visningen: Både jag och Johan S var lite sena till bion så när vi kom in hade Jojje och hans bror tagit platser till oss. Tack Jojje. När jag slog mig ner bredvid Jojje såg jag dock något stort. Tjejen framför mig hade på sig en toppluva! Jag anade genast oråd. Hon kunde väl inte ha tänkt sig...? Det är väl självklart att hon kommer ta av...? Nej, det är inte en bra idé att chansa här... Jag lutade mig fram och knackade henne på axeln och frågade om hon skulle ta av sig mössan och fick svaret: Nej. Jämmer och elände. Snabba beslut krävdes. Jag hoppade helt sonika upp och bytte plats, satte mig bortanför Johan S helt enkelt. Nu blev det en ledig stol mellan mig och Johan och Jojje och hans bror men det fick bli så. Senare kom en eftersläntrande tjej in och tog denna plats, trots att jag varnade henne om dålig sikt. Hon blev också förtvivlad och hon knackade också på tjejens axel och frågade henne om hon kunde ta av sig mössan och fick svaret: Nej. LOL. Vilka jävla maniacs som går på bio ibland!

Hoppa nu gärna över och läs Jojjenitos upplevelser av filmen och visningen. Hans revy finner du här. To "hårknuta" or not to "hårknuta", that is the question...

A Hitman's Solitude Before The Shot (2014)

Ni vet hur det är när man säger att en film borde varit en kortfilm istället? Så är det med A hitman's solitude before the shot. Detta är en tysk cinema absurd. Den har en rolig idé men den lyckas bara klämma ur sig en tre-fyra roliga scner. Resten är dödkött, långtråkigt, transportsträckor, eller vad man än vill kalla det. Vår hjälte Koralnik är en lönnmördare anställd av EU som efter 9/11 ville skydda sig. Åtta år senare möter vi Koralnik och då är han rejält uttråkad (vi har dock inte hunnit bli det än). Detta är det första skämtet. Väntan och inga uppdrag. Men som den gode soldaten han är väntar han och väntar mer. När han till slut får ett uppdrag är det inte direkt den fiende man hade kunnat vänta sig. Det finns ett ironiskt skämt här, andra skämtet i filmen. Samtidigt råkar Koralnik ut för en con woman och han blir dragandes med henne som om de vore Jason och Marie. Lite galenskaper och sedan är det slut. Inte speciellt jätteroligt, men heller inte helt uselt. Japp, ni vet redan betyget...

Jag ger A hitman's solitude before the shot två ensamma skämt av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Jag såg filmen med Johan. Vi hade just sett Birdman och sedan tagit en lättare måltid på Espresso House vid Stureplan. De var mycket otrevliga där inne IGEN. Kommer försöka undvika det stället härefter. På väg mot Zita träffade vi på Erik och Markus. Vi hamnade först i kön och tog bra platser i den lilla salongen på Zita 2. Men innan vi hann sätta oss till rätta kom det in en kille från festivalen och bad alla att flytta in längst in på raden då man bara kunde gå in från ena sidan och han ville att de som kom för sent skulle få lättare att hitta platser. Han tjatade om detta tills han blev otrevlig och nästan skällde ut en kille som inte flyttade sig. Killen, som likt vi kommit i tid hade satt sig i mitten på raden framför oss. Det visade sig att han inte kunde svenska! Då började idioten från festivalen yra på engelska om att alla var vänner och att vi måste flytta in, till sämre platser. Eftersom han stod och beordrade publiken om det så länge blev filmen till och med lite försenad. Dessutom var det så att ingen publik kom senare. Alla var ändå på plats och då blev det helt orimligt varför han gormade så. Han log hela tiden på ett så där vansinnigt sätt, helt klart en psykopat under utveckling. Samtidigt som han orerade där framme var det till och med några som tråcklade sig ut från sina platser för att gå på toaletten eller något sådant. Hela situationen var bisarr och lite lätt irriterande, inte för att det var så olägligt utan för att det var så meningslöst. Typiskt festivalen.