Fripps Filmrevyer tar sommarlov

Nu tar bloggen ledigt några veckor för att återkomma med nytt innehåll redan i augusti. Simma lugnt!

Sabotage (2014)

Caroline: I've known some cops in my time, but your people don't seem like cops.
Breacher: Good. They're the best undercover agents in the DEA.

Filmen inleds med en scen där en kvinna blir torterad och tvingad att om och om igen be John att komma och hämta henne. Man kastas rakt in i en brutal och skoningslös värld där kampen mellan polisen och drogkartellerna knappast har någon klar vinnare. Scenen skaver och känns mycket obehaglig. Känslan från den scenen hänger kvar under hela filmen och den ger mig ett större engagemang och intresse för huvudkaraktären John än vad det verkar som att många andra känt. Detta är en film många verkar hata. Jag älskar den.

Arnold gjorde comeback förra året som huvudrollsinnehavare i och med filmen The last stand. Därefter kom den något svagare Escape plan där han spelade andrafiolen till Sly Stallone. Den nyvunna aktiviteten har gett oss ännu en actiondängare med Arnold i klockren huvudroll. Detta är en gammal hederlig våldsfilm med allas vår Arnold. Den är purfärsk och ändå får jag nostalgivibbar.

Sabotage är en mycket brutal polisfilm om ett gäng narkotikapoliser som anklagas för stöld av beslagtagna pengar. Efter internutredningen avslutats börjar en efter en av poliserna råka illa ut. Det verkar som att narkotikakartellen inte gillar poliser som lägger sig i.

Arnold spelar polisenhetens ledare John "Breacher" Wharton. Han börjar se ganska gammal ut nu, den gode Arnold, men det funkar här då han spelar en åldrig gammal krigare. När han trycker upp en av de yngre och mycket större kollegorna mot väggen i ett internt gräl tror jag på scenen ett hundra procent. Det finns en självklarhet i Arnolds fysiska aktioner som jag helt köper.

Så filmen påminner lite om den där Dödlig Vapen-filmen där poliserna dödas en efter en i attentat. Hon som hoppar i poolen via trampolinen, ni kommer ihåg. Men denna är bra mycket brutalare. Fastspikad människa i taket och så vidare. Men filmens mest brutala sekvens är historien om Whartons fru och son som fångats och dödats av drogkakartellen. De skickar honom videos av tortyren tillsammans med brev efter brev med kroppsdelar. Bilderna som jag spelar upp i mitt huvud är mångt mycket värre än de jag får se på duken i denna film.

Filmen är intressant och mycket bättre än vad idioterna skriver på imdb där den fått en massa extremt negativa "user comments". Jag antar att om man hatar Arnold eller denna typ av actionthrillers kan man säkert tycka att den var dålig. Jag är rimligen i filmens målgrupp men jag fann den ändå överraskande bra. Självklart är detta kanske inte den mest filosofiska film som gjorts men jag tyckte att flera av filmens teman hanterades klart intressant. Whartons familjs öde, kampen mellan polis och drogkakarteller samt stressen i Whartons grupp då de utsätts för systematisk utrotning var tillräckligt mycket men inte mer att sätta tänderna i.

Olivia Williams spelar polisen Caroline som utreder morden på Johns team. Det är en ganska hyfsad personkemi mellan henna och Arnold.

Vid sidan av Arnold föll jag för Sam Worthington i rollen som James "Monster" Murray. Va fan, kan han spela? Jag har nästan avskrivit honom efter hans bleka insatser i Avatar och Terminator: Salvation.

Filmspanare! Kommer ni ihåg tjejen som spelade Connie O'Mara i Gangster Squad? Hon som spelade Josh Brolin's fru! Mireille Enos heter hon och jag kommer ihåg att många tyckte att hon var bra. Samma skådis spelade också Brad Pitts fru i World War Z. Här är hon jättebra som polisgängets mycket nerviga och utflippade kvinnliga under cover cop.

Jag gillar't och pendlar mellan två betyg men eftersom jag redan nu skulle vilja bjuda hem både en och annan filmkompis och kolla på filmen igen sträcker jag mig till det högre betyget. Jag ger Sabotage fyra "he came back" av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Movies-Noir har också sett filmen. Gillade han den nedklippta versionen eller tycker han att filmbolaget har saboterat filmen?

Snowpiercer (2013)

Mason: Know your place. Accept your place. Be a shoe.

På pappret är denna film hur dum som helst! Bang! Ganska neggig inledning, va? Jorden har i en nära framtid gått in i en ny istid och alla människor har dött förutom de som åker på det långa supermoderna tåget Snowpiercer som kör i en rasande fart varv efter varv runt jorden. Tåget är ett slutet och självuppehållande system. Inne i denna moderna version av Noaks ark delas människorna upp i klasser, de privilegierade i de främre vagnarna till de utstötta smutsiga och svältande i de bakre regionerna. Givetvis vill de där bak ta sig fram (här i livet). Uppror, inbördeskrig, utveckling.

Filmen är gjord av den sydkoreanska regissören Joon-ho Bong som bland annat gjort filmen The host (som jag inte sett). Han har i Snowpiercer lyckats blanda en klart asiatisk vibbav martial arts-fajting med västerländska kända skådespelare. Förutom Chris Evans ser vi John Hurt, Jamie Bell och en kraftigt förklädd Tilda Swinton bland andra.

Ok, idén är lite på den fåniga sidan, men film som denna blir bra eller dålig mer beroende på regissör, skådespelarnas karisma och dialogen. Jag menar den är inte allt för avlägsen från idéerna bakom klassiker som Mad Max 2: The road warrior eller Escape from New York. Det är dystopier. Där finns hjältar, Max, Snake och här Curtis i Chris Evans skepnad.

Hur står den då upp mot sina äldre kusiner från 80-talet. Helt ok skulle jag säga. Den är inte alls lika cool i persongalleriet eller dialogen, men vilka moderna filmer är det? Däremot är den lite råare i tonen och våldet är filmens starkaste kort, utan att den för den delen gå in i gore-genren. Filmen är brutal. Och det vinner den på. Den är också hysteriskt komisk i vissa delar och jag gillar blandningen. Däremot är jag inte så imponerad av de delar där den försöker vara filosofisk eller känslig. De bitarna håller inte.

Såklart att man inte ska överanalysera en film som denna! I know, I know, I know. But, damn it. Det blir så fånigt när alla människor på jorden har dött förutom de som lever på tåget. De kunde ju med en liten ändring i manus helt sluppit denna nagel i ögat. Varför inte låta människor på tåget tro, eller veta, att andra människor har överlevt i skyddsrum under marken. Då hade också filmen fått ett ännu bättre slut. Eller?

Slutord. Jomenvisst, jag gillade vad jag såg. Filmen engagerade så länge den spelade. Men dess djup var inte så stort som filmmakarna kanske ville få oss att tro. Den är en actionstänkare som underhåller för stunden. Tja, ganska likvärdig med Doomsday som jag nyligen skrev om här på bloggen. Blir nog samma betyg också. Japp så får det bli.

Jag ger Snowpiercer tre Adam och Eva av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Jojjenito har också sett Snowpiercer. Smälte han inför filmen eller var han kall som en isglass?

Okuribito (2008)

Daigo Kobayashi: [to the grieving family] The right of encoffinment is to prepare the deceased for a peaceful departure. Please come closer and watch. I will now wipe the body.

Första gången jag såg Avsked var på Stockholms filmfestival 2009. Min väninna Diana hade valt filmen. Det var en sådan där för film perfekt novemberkväll. En stor latte i handen. Ganska lite folk i salongen, den där gamla biografen som ligger borta vid Skanstull, ner mot vattnet åt höger. Jag hade ingen aning om vilken film vi skulle se. Ibland blir filmvisningar magiska och detta var en sådan. Filmen var vacker, sorglig och innerlig. Det brände till i ögonen och jag tror bestämt att det blev dimmigt också några gånger. En känsla av renhet infann sig när vi gick ut i Stockholmsnatten efter visningen. Sedan dess har jag rankat denna film som en av årets bästa.

Nu när vi skulle göra 2008-listor blev jag fasligt sugen på att se om filmen och det gjorde jag tillsammans med fellow filmspanare Fiffi, se länk nedan för hennes revy av filmen.

Denna gång blev jag inte lika drabbad av filmen som vid första titten. Jag visste ju så mycket mer om filmen, även om jag hade hunnit glömma en del detaljer. Under inledningen av filmen tyckte jag att skådespeleriet var tillgjort. Jag har inget minne av att jag kände så förra gången. Men den känslan går bort desto längre in i filmen man kommer.

Daigo och Ikuei flyttar tillbaka till Daigos hemstad i norra Japan efter han förlorat jobbet som cellospelare i en symfoniorkester i Tokyo. Väl hemma måste han hitta ett jobb. Efter ett missförstånd då han tror sig få jobb på en resebyrå får han ett välbetalt jobb där han tar hand om nyligen avlidna människor och transporterar dem till begravningsbyrån. Detta anses tydligen som ett smutsigt jobb i Japan och det är behäftat med stor skam. Daigo är väl inte helt tydlig med vad hans nya jobb är inför frun.

Filmen är både rolig, en svart och ofta torr humor som kryper på en, och väldigt sorglig. Daigo är en konstnär ut i fingerspetsarna och med lika stor känslighet och passion som han spelade cello, lika bra bli han på att hantera de döda och ge dem ett värdigt avsked. En tradition i Japan är att familj och vänner tittar på när Daigo och hans gamle buttre boss arbetar med kropparna. Givetvis är de scenerna ofta mycket känslosamma. En del av de anhöriga reagerar med ilska, en del med bara sorg. Daigos stillhet och totala hängivenhet till hantverket gör dock underverk i dessa scener.

Filmen innehåller många bra karaktärer. Daigo och hans fru är supergulliga mot varandra även om de utsätts för en svår kris när det kommer fram vad han arbetar med. Daigos boss och den hårda sekreteraren är en skön liten grupp. De alla hänger på det lokala badhuset efter uträttat förvärv och det är en fantastisk miljö som jag verkligen kan tro på som äkta. Det verkar så mysigt att gå på ett sådant badhus. För övrigt är alla miljöer fantastiska, det är ett gammalt Japan blandat med det moderna. Det är också jättefestligt med olika absurda maträtter de äter. Vi får en scen med en livs levande bläckfisk och en scen där de äter av något vitt äggliknande som de tar från grillbordet.

Filmen överraskade mig inte lika mycket denna gång, såklart. Den är smärtsamt fin och mot slutet skulle det kunnat bli än mer dammigt i rummet om inte något hade hindrat mig från att släppa loss alla känslorna. Filmen innehåller så mycket, allt från oförätter mellan generationerna, förståelse och förlåtelse, till respekt till de döda, stolthet och hantverksskicklighet. Jag kan med varm hand rekommendera denna fina film.

Jag ger Okuribito fyra vita stenar av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Jag såg filmen ihop med Fiffi från Fiffis Filmtajm. Omfamnar hon filmen eller vi hon ta avsked till den? Kolla in hennes revy här.

Rachel Getting Married (2008)

Kym: I am Shiva the destroyer, your harbinger of doom this evening.

Jag hade inte koll på vad Rachel getting married handlade om egentligen. Så när jag såg filmen följde jag händelserna i filmen med stigande nyfikenhet. Varför var filmens huvudpersom Kym så "konstig"? Vad dolde sig bakom den arga fasaden? Jag blev genast mycket intresserad.

För att inte bestjäla er glädjen att se denna film med för mycket info kommer jag försöka skriva denna revy helt utan handlingsmässiga spoilers. Hoppas att jag lyckas.

Anne Hathaway har varit en skådespelerska jag gillat mer och mer allt eftersom jag sett mer av henna. Här spelar hon Kym som åker hem från rehab för att delta på sin storasyster Rachels bröllop. Väl hemma har hon svårt med de flesta av relationerna i familjen, med sin syster, sin pappa, sin frånvarande mamma, sin systers kompis och så vidare. Varför Kym har så svårt att hantera dessa möten avslöjas senare under filmen, men den första 45 minuterna var för mig som åskådare jobbiga och inte så lite awkward. Tidigt i filmen har brudparet en rehearsals dinner och den klassiska känslan av att det kröp under huden på mig kom flera gånger då Kym gjorde bort sig mer och mer. I alla fall kändes det av och till så.

Filmen är regisserad av Jonathan Demme som bland annat gjort en dokumentärfilm om Neil Young. Hans gryniga och handhållna kamera gör att det känns som att man nästan är med i rummet. Det påminner om en film jag såg nyligen, Nights and weekends, men också om äldre filmer som Woodys Husbands and wives.

Allt eftersom börjar jag förstå Kym mer och mer och det är en otroligt sorglig och hemsk historia som ligger till grund för den livskris hon går igenom. Jag kände så starkt för henne mot slutet av filmen att jag faktiskt satt och såg det som naturligt om hon skulle vilja avsluta allt. Men till slut tror jag ändå att Kym hade den styrka inom sig som behövdes för att ta sig igenom skärselden.

Anne Hathaway är otroligt bra i denna film. Hon imponerar på mig i ännu en film. Hennes frisyr? Störde mig inte det minsta. Var bara annorlunda än vad vi är vana att se henne i, men störande? Inte alls. Rosemarie DeWitt spelar Rachel och hon är också mycket bra. En välkommen överraskning var att Debra Winger spelar systrarnas mor, frånskild och frånvarande. Hon är som vanligt mycket intressant. Här spelar hon en kvinna som antagligen fortfarande befinner sig i chock. En detalj som jag fann lustig var att Rosemarie DeWitt och Debra Winger nästan är identiska även om åldersskillnaden syntes såklart. Perfekt casting som mor och dotter Samma näsa, samma hår. Otroligt lika helt enkelt.

Pappan spelas av en ny bekantskap, Bill Irwin. Han är hysteriskt lustig i rollen som excentrisk far till systrarna. Hans gester och minspel under förberedelserna och senare bröllopet var underbara. Skådespelarna som spelade Sydney (Tunde Adebimpe) och best man Kieran (Mather Zickel) var också bra. Ja fan, låt oss säga att alla var bra! Till och med typerna som spelade enerverande musik hela tiden. Och hunden. Alla!

Bröllopet i sig var också fantastiskt i all sin multi-kulti. Bruden Rachel kommer från en judisk familj i Connecticut. Brudgummen Sydney kom från en afro-amerikansk familj. Bröllopet hölls av oklar anledning i ett indiskt tema och det avslutades med latinsk sambadans. Färgsprakande.

Personligen satt jag mig med ett ryck upp i fåtöljen under bröllopsceremonin. Brudgummen Sydney sjöng då a cappella en sång för Rachel. Jag kände igen sången direkt men det tog några sekunder att orientera mig och sortera in vad jag hörde. Det var en udda version som dessutom hade vissa rader ändrade för att passa in på bruden. Vilken sång undrar du? Jo, Neils Unknown legend. "She drives a Harley Davidson. Her long blond hair colliding with the very air she breaths...". Sagolikt.

She drives a Harley...

Fripp noterar: Karaktären Sydney är musiker och till bröllopet är några musiker bjudna. Dessa musiker spelar sina instrument oa brutet hela filmen igenom, en gnisslande fiol här, gitarrplock där, några trummor, ett konstant ljud som ibland är rofyllt men ibland oroande. Lite beroende på Kym's sinnestämning. Bra utnyttjnde av musik i filmen av Demme. Han har helt klart ett öra för det.

Från filmens finaste scen...

Detta var en mycket intressant och bra film. Anne Hathaway levererade ännu en gång. Hon är en favorit. Jonathan Demme lät filmen ta den tid den behövde - modigt! Detta är en film som minst hamnat som en bubblare i topplistan över 2008. Nästa gång jag uppdaterar den listan kommer nog Rachel getting married till och med in på topp 10.

Jag ger Rachel getting married fyra starka skäl till ångest av fem möjliga.

Betyg: 4+/5 

Wendy And Lucy (2008)

Security Guard: You can't get a address without an address. You can't get a job without a job.

Kommer ni ihåg Meek's cutoff? Den långsamma men så spännande westernfilmen från Kelly Reichardt. Hon har gjort en fyra-fem långfilmer totalt sett. Jag har varit nyfiken på henne sedan jag hörde om henne på Filmspotting och nu med 2008 i fokus tog jag och såg hennes Wendy and Lucy. På annan tid och plats såg filmbloggarkompisen Fiffi också denna film och vi bloggar båda om denna idag i en liten mini-blogathon.

Filmen har en mycket enkel handling. Indie-drottningen Michelle Williams spelar Wendy en ensam ung tjej på drift genom nordöstra USA på väg mot Alaska och förväntat jobb inom fiskeindustrin. Alaska representerar den sista platsen man kan ta sig för att bygga ett liv. Förr var det "go west" mot Kalifornien.

Med sig på sin resa har hon sin älskade hund Lucy. I en liten håla i Oregon rasar bilen ihop, Wendy åker dit för snatteri och Lucy försvinner medan Wendy sitter inne på polisstationen en hel dag.

Det händer inte så mycket i denna film. Wendy går omkring och letar efter sin hund. Hon pratar med en vakt utanför ett shoppingcenter. Detta är amerikansk diskbänksrealism i högsta grad vilken inte är samma sak som den svenska diton, men vissa likheter skönjs. Wendy har en mycket snål budget för sin resa och det verkar som att hon inte har en enda person att ty sig till i världen. Hon ringer hem till sin syster och svågern men det verkar som att den relationen inte är på toppen. Hur gammal är hon? Är hon ens fyllda arton?

Stämningen i filmen är sorgsen, känslor av hopplöshet och melankoli. Allt eftersom kryper Michelle Williams tolkning av Wendy in under huden på mig. Filmen växer obemärkt och jag blir indragen i historien mer. I filmens första scen nynnar Lucy för sig själv, som om att hon försöker trösta sig. Den lilla melodin återkommer under filmen och dess innebörd blir till slut klar. Wendy lever inte ett bra liv. Hon är hela tiden precis på gränsen att bryta ihop känns det som. Som en stor anspänning ruvar under ytan.

Den enda gång fasaden rämnar är då hon flytt in på en toalett på macken efter ett nattligt möte med en massmördare. Efter att hon förlorat sin bil har hon tvingats sova ute i en liten skog. Plötsligt vaknar hon av att han står över henne och pratar för sig själv, resonerande om han ska slå ihjäl henne eller ej. Bilden av total utsatthet är brutal.

Det är som att så länge Wendy känner att hon kan ta hand om hunden, Lucy, är allt "under kontroll". Åtminstone kan hon lura sig själv att tro det. Sedan slarvar hon bort hunden och till slut tvingas hon till ett svårt val efter insikten kommit ikapp henne.

Usch. Ett miserabelt öde för flickan. I denna film kastas vi in i Wendy's historia mitt i, precis som i Meek's cutoff. Den gången funkade det bra. Allt vi behövde veta fanns i historien och i karaktärerna. I Wendy and Lucy har vi mycket mindre att arbeta med. Denna gång hade jag velat veta lite mer om bakgrunden för att helt grunda mina sympatier med Wendy. "Varför" och "hur" är inte helt ointressanta frågor givet det vi fick se i filmen.

Filmen slår sig knappast in på min topplista från året men den var helt klart en bra film. Jag ger Wendy and Lucy tre hjärtskärande scener av fem möjliga.

Betyg: 3+/5 

Vad tyckte då Fiffi om denna bistra historia om den desperata unga tjejen? Skulle Fiffi ge henne några dollars om hon mötte henne på gatan? Sju dollars kanske? Kolla här.

Filmspanarna Tema #22: Man som springer

Brad Pitt äter, Jack Nicholson flinar överlägset, Al Pacino skriker, Johnny Depp gör fåniga miner och Tom Cruise springer. Eller hur?

Men är det verkligen så? Till min stora bestörtning har jag insett att Tom inte springer i varje film han är med i. Ojoj. Vi vill ju alla se honom i full fart med perfekt armform.

Armform? Jo, då menar jag när armarna pendlar som pistonger bredvid torso. Helst med utsträckta händer som små yxor som hugger sig fram i luften. Det är den perfekta armformen jag söker i detta inlägg.

Jag tog tjuren vid hornen och gjorde en liten genomgång av Toms springande i film. Här kommer listan med tillhörande klipp från filmerna. Njut av klippen och sök den perfekta armformen med mig!





Vi börjar med de filmer han inte springer alls i. Fy skäms, Tom. Det blir betyg nolla för dem...

Betyg 0: No running

Valkyrie (2008)

0/5, No running

Magnolia (1999)

0/5, No running

Lions for lambs (2007)

0/5, No running

Tropic thunder (2008)

0/5, No running

Interview with the vampire (1994)

0/5, No running?






I vissa filmer springer Tom inte mer än några få steg eller förstör stämningen med något annat menlöst. De filmerna får betyget etta för sitt springinnehåll.

Betyg 1: Menlöst

The color of money (1986)

1/5, Några steg i ett bar brawl. Dåli, Tom. Vi vill ha mer running.

Losin' it (1983)

1/5, Några steg in i bil. Nej, det var inte bra, Tom.

A few good men (1992)

1/5, Ett kort joggande. JoAnne, I apologize!

Top gun (1986)

1/5, Springer två steg upp för en porch. Dåli, Tom.

Eyes wide shut (1999)

1/5, Extremt kort joggande. Vad tänkte du på, Tom?

The outsiders (1983)

1/5, Cirkusartisteri mellan vardagsrum och raggar rock-bil. Duger inte!

Endless love (1981)

1/5, Några sekunder soccer. Dåli Tom.

Rock of ages (2012) 1/5

1/5, Hoppar omkring inne i ett sovrum. Stripppåle?







I följande filmer får vi lite mer springande men ofta lite för kort eller långsamt. Fortfarande långt från perfekt armform.

Betyg 2: Ok, men för lite eller för långsamt eller för dålig armform

Taps (1981)

2/5, Springer med en grupp hemvärnssoldater. Svårt att se vem som är Tom.

The last samurai (2003)

2/5, Lek och hukande sping, men en liten spurt när hären attackerar

Rain man (1988)

2/5, Springer till och för Raymond. Never hurt baby Charlie Babbitt!

Legend (1985)

2/5, Springer omkring i skogen med en sköld. Tönt!

Born on the fourth of July (1989)

2/5,  Joggning i träning och combat. Sen springer han inget mer (vaken).

Jack Reacher (2012)

2/5, En kortis, lite hukande under beskjutning. Tråkigt, Tom.

Far and away (1992)

2/5, Mestadels fladdrigt springande. Dåli armform, men det går åt rätt håll i alla fall.

Days of thunder (1990)

2/5, Joggande och en kort running på racebanan mot en gammal man.

All the right moves (1983)

2/5, Running på fotbollsplan gillas inte! En tveksam run i natten i slutet. Otydlig regi, Tom?

Cocktail (1988)

2/5, Aldrig full fart. Vi vill ha full fräs. Ju.

Vanilla sky (2001)

2/5, Fin form när han springer i öde stad men scenen klipps för mycket. Fy, filmklipparn.







Nu har vi lämnat de dåliga spring-filmerna bakom oss och vi börjar skönja ljuset. Njut av Toms springande!

Betyg 3: Nu börjar det ta sig! Armform.

War of the worlds (2005)

3/5, En hel del springande, mycket joggande dock. En full fräs mitt i klippet.

Knight and day (2010)

3/5, Bra springande och form på en takås och på en brygga. Ganska kort dock.

Risky business (1983)

3/5, En tidig fin form när han springer in i skolan, men tyvärr bara bakifrån. Bra film. Bra score!

Jerry Maguire (1996)

3/5, En snygg rush och en för ovanlighetens skull fin slow mo running

Minority report (2002)

3/5, Jagad av diverse typer. Full intensitet.

Mission impossible II (2000)

3/5, Dåligt med spring i slow motion, fy filmmakare, men otroligt snyggt med springet genom duvorna.







Nu är det bara de bästa springsnuttarna kvar. Det ska gå fort och glöm inte armformen. Som små yxor som hugger i luften!

Betyg 4: Jättefort! Fin armform.

Oblivion (2013)

4/5, En massa springande i sand. Extra bonus för att han skriker "Wait! Wait". Spring med hopp framför explosion också. Handformen inte perfekt dock, det fladdrar för mycket.

Mission impossible (1996)

4/5, Springer med bra form i dimmig natt. En klassiker.

Collateral (2004)

4/5, Kort men bra form! Full fart i sjukhus, i trapport, på gata och i tunnelban.

Vi har nått fram till den helige graal. Vi har topp 3 kvar. 5/5. Tom springer med perfekt armform.

Betyg 5: Perfekt armform!

Mission: impossible - Ghost protocoll (2011)

5/5, Mycket springande! Kutar med fin handform i en tunnel. Jagad av exploderande brunnslock. Encroyable! Springer nedför en glasbyggnads fasad! Quelle surprise! Springer på en Plaza jagad av ett sandmoln med nästan perfekt handform! Extraordinaire! Springer snabbt i en trafikjam.

Mission impossible III (2006)

5/5, Mycket springande och i princip perfekt form i scenen som startar 3:00 in i klippet. Action utan slut gillar vi. Tom är en super star.

The firm (1993)

5/5, Mother of all Tom Cruise runnings i inledningen, vilken handform! Mer bra running i övriga scener också, enda smolken i bägare är att han håller en portfölj i handen

Bonus

Detta var ett inlägg i Filmspanartemat Män som springer. För att avnjuta de övrigas alster i detta tema rekommenderas ni klicka på länkarna:
Jojjenito
Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis Filmtajm
Filmitch
The Nerd Bird
Har du inte sett den? Krönika
Fredrik on film
Except Fear
The Velvet Cafe

Doomsday (2008)

Homage? Eller ren stöld? Var går gränsen? Låt oss återkomma till den frågan lite längre ner.

Jag blev tipsad om denna actiondängare av filmbloggarkompisen Sofia. Neil Marshall har regisserat och det är klart att hjärtat klampar lite snabbare då. The Descent var en frejdigt svettig och mörk actionthriller. Neil Marshall har också haft framgång med två omtalade och spektakulära avsnit i serien Game of Thrones (S02E09 Blackwater samt S04E09 The Watchers on the Wall).

Miljön är ett postapokalyptsikt Storbritannien efter att halva kungadömet drabbats av ett dödligt virus. Hela Skottland är satt i karantän som upprätthålls med hjälp av en stor mur. När viruset landar i London en sådär 30 år efter engelsmännen övergav sina skotska bröder beslutar de onda politikerna att skicka upp en kommandogrupp till norr för att leta efter någon form av räddning emot viruset. Bad-ass polisen Eden Sinclair väljs ut att leda gruppen.

Miljön under inledningen av filmen påminner om den i 28 days later. Det är grådaskigt och brittiskt tråkrealistiskt. Men så snart gruppen tar sig in i Skottland börjar scener spelas upp som jag sett förut. Som jag sett på 80-talet. Först är det scener från Aliens då soldaterna åker bepansrade fordon, hoppar ut, letar, blir överfallna, dör, kämpar för att komma tillbaka till vagnen och sedan flyr. Till och med den scenen när the space marines skyttel crashar replikeras då en av soldaternas bandvagnar förstörs.

Efter besöket hos Aliens tar vi oss vidare till Flykten från New York. Här i Doomsday finns också en kultur av fritänkande individer i lustiga frisyrer och illa sittande kläder. En scen från någon sorts teater där en måltid ska tillagas påminner mycket om scenen i teatern i Flykten från New York. Hela konceptet att mura in ett område till fängelse respektive karantän återkommer i båda filmerna (Manhattan - London).

Efter ett tag hoppar vi vidare till filmen The warriors då vi får en scen i Doomsday som nästan replikerats bild för bild då några av våra hjältar flyr längst en gata och onda killar kommer åkande i en skolbuss. De har till och med en kille som sticker ut genom framdörren som svingar en baseball bat.

Senare under filmen möts vi av en annan gammal favorit, Mad Max 2: The Road warrior då vi får en biljakt mellan en Trans Am-liknade bil som försöker undfly hemmagjorda Road Warrior-kreationer. Även här utförs scenerna lika med kille som hamnar under fordon och går sönder, onda killar som hoppar över till de godas bil och så vidare.

Däremellan finner vi ett parti ur filmen som mer påminner om en blandning av Robin Hood och Game of Thrones inklusive en fajt på en slottsgård mellan hjälte och stor man i rustning. The Mountain and the viper någon? Jo visst, det avsnittet kom långt efter Doomsday, men de är lika ändå...

Hahaha, denna film går över alla tänkbara gränser för homage. Det är såklart ren stöld, men det görs så överdrivet och utan tvekan (känns det som) så det är helt ok.

Rhona Mitra i rollen som Eden är tyvärr inte ett bra val. Hon var inte helt trovärdig i rollen som bad ass. Sen har vi han, den där killen som var med i den där värdelösa Stanley Kubrick-filmen en gång för länge sedan. Fasen vilka risiga roller han får. Men det med rätta för han är ju helt kass. Med eller utan rödvinsnäsa.

Rödvinsnäsan!

Filmen är som Sofia sa mycket riktigt "hyfsad underhållning för stunden". Jag behövde i alla fall inte mota bort John Blund när jag kollade på filmen.

Jag ger Doomsday tre Ellen Ripleys av fem möjliga.

Betyg: 3/5


Länk till Sofias revy på Doomsday.

Albert Runcorn från Harry Potter 7!