Parasite (2019)

Parasite är en intressant film. Bong Joon Ho som tidigare bland annat gjort Snowpiercer har här ännu en film som behandlar klasskampen mellan de rika och de fattiga. Denna gång gör han det inte lika tydligt vilken grupp som är de moraliska vinnarna. I denna film är karaktärerna i en gråskala, inte så svart och vitt som det presenterades i Snowpiercer. Det som gör filmen lite intressant är att den vann det största priset i Cannes filmfestival och de flesta filmkritikerna verkar hylla den något våldsamt. Själv tyckte jag den var ganska tråkig. Visst var huset häftigt och något av ett arkitektoniskt mirakel, men det behövs lite mer än så för att filmen ska bli bra.

Det andra som är fascinerande med filmen är hur folk diskuterar om den. Jag lyssnade på Filmspottings snack om filmen och tyckte att de var fel ut flera gånger när de förklarade regissörens mening med olika saker. Det kändes som att de misstolkat flera scener för att få det att passa in deras känsla om filmen. Mycket intressant.

Familjen Kim (de fattiga) är filmens huvudpersoner och med tanke på hur negativt de är presenterade under filmen är jag ytterst tveksam till om vad regissörer egentligen vill mena med filmen. Det är ovanligt att se film med huvudpersoner som är klandervärda och uppvisar riktigt uselt beteende under alla filmens tre akter. De gör den ena svinaktiga saken efter den andra och de blir aldrig bättre under filmens gång. Som om de för alltid var fast i sina personligheter. Något vi alla är. Hur mycket man än skulle vilja ändra på sig är det något av det svåraste som finns.

Det lustiga är att killarna i Filmspotting inte alls verkade känna av denna tvetydighet. Det var också slående att i princip allt som paret Park (de rika) gjorde hade varit trivialt, och till och med ganska rimligt, om inte regissören presenterade det som stora "dödssynder". Jag fann inte dessa synder underbyggda alls och då skär det sig rejält när det känns som att regissören manipulerar åskådaren att känna på ett visst sätt under filmens slutakt. När regissörer far fram och manipulerar mina känslor så uppenbart reser jag taggarna utåt. Vill tänka själv! Även om det också kan vara ett falsarium vill jag i alla fall inte vara medveten om manipulationen!

Nej, detta blev inte speciellt bra i mina ögon. Men visst om man skulle mäta en films värde efter hur mycket man kan diskutera om filmen skulle denna film får högre poäng. Om någon vill diskutera filmen med mig passar det nog bäst över en flaska rödvin på lämplig krog.

Betyg: 2/5

Snowpiercer (2013)

Mason: Know your place. Accept your place. Be a shoe.

På pappret är denna film hur dum som helst! Bang! Ganska neggig inledning, va? Jorden har i en nära framtid gått in i en ny istid och alla människor har dött förutom de som åker på det långa supermoderna tåget Snowpiercer som kör i en rasande fart varv efter varv runt jorden. Tåget är ett slutet och självuppehållande system. Inne i denna moderna version av Noaks ark delas människorna upp i klasser, de privilegierade i de främre vagnarna till de utstötta smutsiga och svältande i de bakre regionerna. Givetvis vill de där bak ta sig fram (här i livet). Uppror, inbördeskrig, utveckling.

Filmen är gjord av den sydkoreanska regissören Joon-ho Bong som bland annat gjort filmen The host (som jag inte sett). Han har i Snowpiercer lyckats blanda en klart asiatisk vibbav martial arts-fajting med västerländska kända skådespelare. Förutom Chris Evans ser vi John Hurt, Jamie Bell och en kraftigt förklädd Tilda Swinton bland andra.

Ok, idén är lite på den fåniga sidan, men film som denna blir bra eller dålig mer beroende på regissör, skådespelarnas karisma och dialogen. Jag menar den är inte allt för avlägsen från idéerna bakom klassiker som Mad Max 2: The road warrior eller Escape from New York. Det är dystopier. Där finns hjältar, Max, Snake och här Curtis i Chris Evans skepnad.

Hur står den då upp mot sina äldre kusiner från 80-talet. Helt ok skulle jag säga. Den är inte alls lika cool i persongalleriet eller dialogen, men vilka moderna filmer är det? Däremot är den lite råare i tonen och våldet är filmens starkaste kort, utan att den för den delen gå in i gore-genren. Filmen är brutal. Och det vinner den på. Den är också hysteriskt komisk i vissa delar och jag gillar blandningen. Däremot är jag inte så imponerad av de delar där den försöker vara filosofisk eller känslig. De bitarna håller inte.

Såklart att man inte ska överanalysera en film som denna! I know, I know, I know. But, damn it. Det blir så fånigt när alla människor på jorden har dött förutom de som lever på tåget. De kunde ju med en liten ändring i manus helt sluppit denna nagel i ögat. Varför inte låta människor på tåget tro, eller veta, att andra människor har överlevt i skyddsrum under marken. Då hade också filmen fått ett ännu bättre slut. Eller?

Slutord. Jomenvisst, jag gillade vad jag såg. Filmen engagerade så länge den spelade. Men dess djup var inte så stort som filmmakarna kanske ville få oss att tro. Den är en actionstänkare som underhåller för stunden. Tja, ganska likvärdig med Doomsday som jag nyligen skrev om här på bloggen. Blir nog samma betyg också. Japp så får det bli.

Jag ger Snowpiercer tre Adam och Eva av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Jojjenito har också sett Snowpiercer. Smälte han inför filmen eller var han kall som en isglass?