Tucker & Dale vs. Evil (2010)

He's heavy for half a guy.

På en av de senaste träffarna med Filmspanarna diskuterades Tucker & Dale vs. Evil lite kort. Jag har för mig att Sofia var mycket förtjust i den bland annat. När dessutom Firefly-favoriten Alan Tudyk spelade en av huvudrollerna så blev jag intresserad. Det kommer bli svårt att skriva om denna film utan att riskera spoilerage, så om du inte vill veta något om handlingen i filmen, sluta läsa nu.

Filmen bygger på ett stort och smart skämt. Tucker och Dale är två godhjärtade hillbillies som köpt en "cabin in the woods", en "fixer upper" som ska fungera som sommar- och fiskestuga. På väg till stugan stöter de på ett gäng collegestudenter. Det är en grupp med de vanliga stereotyperna; en störig snobb, en som bara vill röka på och partaja, den dumma blondinen osv. Ungdomarna är fyllda med förutfattade meningar där bönder och mördande våldtäktsmän ingår i dessa meningar. De lyckas hetsa upp sig över Tucker och Dale och tror illa kvickt att de är perversa kannibaler. Därför måste de lite lätt klumpiga ungdomarna "försvara" sig, och som den gamla devisen säger "anfall är bästa försvar". Det blir blodigt och köttigt.

Detta är en hysterisk film. Det är gore och humor i en saligt sörjig blandning. Filmmakarna blinkar hejdlöst åt åskådarna och det känns som att ingen inblandad tagit filmen helt på allvar. Vilket är bra! Är detta en spoof-film? Njae, den har lite mer kött på benen, det är mer en kärleksfull komedi som skämtar om slasher-film. Jag har inte sett The cabin in the woods än, men med tanken på snacket runt den filmen känns Tucker & Dale som en mindre sofistikerad "kusin" till den omtalade Joss Whedon-produktionen.

Jag var helt klart underhållen av Tucker & Dale vs. Evil, men det är inte en film som jag älskade. Den påminner lite i stil och ton om Zombieland, och det är en film som var mycket bättre. Se hellre den.

Jag ger Tucker & Dale vs. Evil tre missförstånd av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Filmens kanske roligaste scen "flismaskinen"

Kolla vad Sofia tyckte om filmen här.

Whale Rider (2002)

My name is Paikea Apirana, and I come from a long line of chiefs. 

Nu har vi kommit till den fjärde filmen av sex som jag och Fiffi recenserar samtidigt. Denna vecka är det den nyzeeländska filmern Whale rider från 2002. De tidigare filmerna har varit Schultze get the blues, In America och Lost and delirious. Det har varit blandad kompott. Jag hade givetvis hoppats på att Fiffi skulle gilla alla filmerna, men förra veckans Lost and delirious föll inte alls henne på läppen. Stor besvikelse. Jag kan dock förstår hennes åsikter och om jag rannsakar mig kan jag själv tycka att Lost and delirious förlorat en del av den glans som den hade när jag såg den första gången.

Men nu till denna veckas film. Whale rider handlar om Paikea en tolvårig maorisk flicka som växer upp i en liten fiskeby på östa Nya Zeeland. Hon är dotterdotter till den andliga ledaren i den lokala maoriska befolkningen, Koro. Den gamle mannens viktigaste uppgift på ålderns höst är att hitta sin efterträdare. När hans son inte vill bli sitt folks ledare söker Koro vidare i nästa generation, men där är den förstfödde, Paikea, inte en son utan en dotter. Än idag får inte flickor göra traditionella maoriska "manliga" saker som att lära sig att slåss, sjunga krigssången, sitta i kanoten osv. Koro söker efter en ledare, men han söker på fel plats, och han trycker ner Paikea gång efter gång.

Keisha Castle-Hughes var 12 år då hon gjorde Whale rider och hon blev snabbt den yngsta skådespelare genom tiderna som nominerades för en oscar för bästa kvinnliga huvudroll. Hon är otroligt bra i denna film. Speciellt med tanke på hur mycket kameran fokuserar på hennes ansikte och minspel.  Hon utstrålar en självsäkerhet som få. Under stora delar av filmen utsätt hon för mer eller mindre renodlad mobbning av sin farfar. Hon viker inte ned sig en enda gång. Hon beter sig hela filmen som att hon är det självklara valet och Keisha övertygar mig helt och hållet att hon är en född ledare. Det finns flera underbara små scener där hon beter sig som den ledare hon är istället för det barn hon också är.

Paikea: Maori women have got to stop smoking. We've got to protect our childbearing properties. 

Vid ett tillfälle följer Paikea med pojkarna när Koro ska undervisa dem. Hon sätter sig längst fram och man ser hur Koro inte tycker att hon ska vara där alls. Han verkar dock inte vilja kasta ut henne, så han kräver att hon ska flytta sig och sätta sig längst bak istället. Paikea ser helt oförstående på honom. Hon kan inte förstå vad han menar. Hon sitter ståndaktigt kvar på sin plats tills farfar Koro exploderar och kör ut henne. Då måste hon lyda honom, han är ju den nuvarande ledaren. Senare frågar en av pojkarna Paikea varför hon inte bara satt sig längst bak? Paikea ser bara frågande på honom också som om hans förslag vore tokigt. Han är en efterföljare, hon en ledare.

Filmen har en magisk stämning. Legender och myter flyter ihop med dagens miserabla liv. Koro och hans familj lever på det gamla traditionella sättet, men ibland tränger sig det moderna samhälle på. Kulturkrockarna är tydliga men inte omvälvande, det är en långsam förintelse av de gamla sedvänjorna. Regissören Niki Caro har skrivit manus efter en känd nyzeeländsk bok med samma namn. Hon har valt att lägga in flera sekvenser med på de mytomspunna valarna i filmen. Det ger den en ännu mer kontemplativ stämning.

Jag gillar också att filmen inte blir en orgie i misär. Vilken normal 12-åring som helst hade blivit helt krossad av den mobbning Paikea får utstå. Istället för att detta blir en underdog-story där hon trycks ned, lider, sörjer och sedan kravlar sig upp igen, är detta en overdog-story! En historia om en stark liten flicka som bara är och bara gör det som hon måste. Filmen har några riktigt rörande partier men i slutändan är det en film jag blir upprymd av.

Paikea: My name is Paikea Apirana, and I come from a long line of chiefs stretching all the way back to the whale rider. I'm not a prophet, but I know that our people will keep going forward, all together, with all of our strength. 

Jag ger Whale rider fyra valtänder av fem möjliga.

Betyg: 4/5


Jag hoppas på en revansch för förra veckans magplask. Kan Fiffi ha gillat denna film? Inget är säkert i filmåsikternas värld. Filmen tog god tid på sig att komma igång och risken är att Fiffi blivit uttråkad i början. Jag måste ha haft ett mycket större tålamod med filmer för tio år sedan! Blev Fiffi uttråkad? Blev hon fascinerad av Paikea? Blev hon tagen av Keisha Castle-Hughes? Jag hoppas att hon hade en trevlig stund framför filmen i alla fall. Se hennes revy här.

Killer Elite (2011)

Who the fuck are you? 

Förra helgens besök av kompisen Frans innebar flera sena nätter med film. En rulle som vi båda hade tummat på och var sugna på att se var Killer elite. Det är en actionthriller med Robert De Niro och Clive Owen. Måste ju vara bra tänkte jag, tills jag såg revy efter revy som skrev ner filmen. Förväntningarna var därmed rejält sänkta inför visningen.

Enligt eftertexterna bygger den på verkliga händelser. Det vill jag hålla öppet för filmen verkar tämligen overklig. Jason Statham och Robert De Niro spelar legosoldater som tar ett uppdrag att döda några brittiska elitsoldater som hämnd för att de dödat en arabisk shejks söner. Clive Owen spelar en före detta SAS-soldat som tagit på sig rollen att skydda sina kamrater. En viss storpolitik om oljerättigheter och sånt antyds också.

Filmen var överraskande bra. Den är inte alls den kassa glassiga actionrulle som jag trodde. Istället är den en tät action-thriller i rimligt tempo. Vi får en rak procedurberättelse om vad som (eventuellt) hände och filmen påminner mer om Spielbergs Munich än modern action à la Safe house. De Niro har givetvis endast en liten roll, detta var väl bara en pay check för honom. Istället får vi följa Jason Statham och Clive Owen. Jag vet inte vad jag tycker om Statham, han är inte usel, men han är ingen Michael Fassbender heller. Owen som brukar vara kapabel spelar en ganska sliskig person i filmen. Detta är en film som för omväxlings skull är utan tydliga hjältar och skurkar som det verkar.

Actioninnehållet är filmens behållning, den levererar på det planet. Till slut blev det en positiv överraskning med tanke på att jag trodde att den kunde varit en flopp.

Jag ger Killer elite tre filosofiska lönnmördare av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Kent - Cirkus, Stockholm (2012)

Kent, Cirkus, Stockholm lördagen den 26:e maj 2012.

Jag och Sveko lyckades få tag på biljetter till Kents uppvärmningskonsert på Cirkus som gavs i lördags. Inför sommarens stora turné spelar Kent en 5-6 konserter i små klubbar och lokaler. Cirkus är den ultimata konsertarena med en kapacitet på cirka 2000 i publiken. Vi hade perfekta platser i mitten på rad fem på läktaren rakt fram. Vi valde att inte stå nere på parkett då det är stökigt och man ser oftast inte lika bra.

Detta var fjärde gången jag såg Kent tror jag. Jag lyssnar mycket på deras musik och det är alltid mycket trevligt att gå på konserter, men egentligen är Kents musik inte speciellt bra anpassad till live. De lägger ner så otroligt mycket tid på produktionen, mixningen och arrangemang att låtarna lätt låter plattare live. När de dessutom sällan gör om dem inför konserterna blir det oftast samma låt men med lite sämre ljud, sång eller sound. När de väl gör om en låt kan det dock bli hur bra som helst, mer om det nedan.

Före konserten startade spekulerade vi över vilken typ av sound från Kent vi gillar mest. Jag gillar den gitarrbaserade varianten som gällde på Vapen & ammunition, Sveko är ett stort fan av synth-soundet från skivor som Röd. Vi pratade om att en gitarrist hoppat av och att de nu bara är fyra stycken kvar. Fast de har ju en synthare och en gitarrist med sig, gamla kompisar från Eskilstuna, som extramusikers. Man kan ju undra varför de två inte får vara med i Kent helt och hållet, om de nu ändå alltid är med på konserterna. Självklart handlar det om pengar. Då blir det mindre deg över till Jocke Berg och de övriga. Mer om det senare också.

Så startade då konserten, på klockslaget 20.00. Under hela showen användes uteslutande ljus från scenen ut mot publiken. Killarna i bandet syntes bara som siluetter. Några gånger mellan låtarna tändes ljus så att man såg Jocke och de övriga lite tydligare. Ljusshowen, eller vad man nu ska kalla den, var lite cool ett tag men blev snart tradigt. Trist att sitta bländad av starka lampor under stora delar av låtarna.

Överlägst bästa låten var den grymt tunga Musik non stop. Den inleds med en tung basgång och jag kände inte igen låten! Sen körde de en otroligt maffig version. Såvitt jag minns var den också bästa låten på någon av de tidigare konserterna jag sett med Kent. I övrigt var de flesta låtarna ganska ordinära. Redan efter en timme och tjugo minuter var det slut. "Underbart är kort" förkunnade Jocke Berg. Rip off tänkte jag.

Det blev ett extranummer. Inför första låten hände en lustig grej. Jocke sa att låten var dedikerad till den som antagligen sett flest Kent-konserter. Och så pekade han ner i publiken på Hans, och frågade hur många shower han sett. 134 blev svaret. Otroligt många tänkte jag.

Jag och Sveko ska se Kent live på Sjöhistoriska i augusti. Då hoppas jag på fint väder, ta en öl i gräset och en längre konsert. Då får de gärna experimentera lite mer med låtval och ge oss lite annorlunda versioner, inte bara köra låtarna som de låter på skivorna.

Som avslutning sa Jocke något högtravande till publiken om att ta hand om varandra och inte vara så egoistiska. Jag undrade stilla vad de två extramusikerna tänkte då, om egoism och sådant...


Låtlistan (som jag hittade på ett Kent-forum):
999
VinterNoll2
Kevlarsjäl
Celsius
Beredd på allt
Den döda vinkeln
Petroleum
Sjukhus
Jag ser dig
Låt dom komma
Isis & Bast
Kärleken väntar
Ingenting
Musik non stop
747
---
Halka
Det finns inga ord
Mannen i den vita hatten

Top 10 films of 2004

Oj vad svårt det var att ranka filmerna från detta år! I topp ligger två filmer som är lika bra men helt olika. Jag borde se om dem båda två för att kunna avgöra vilken som är mest värdig förstaplatsen. Jag kunde inte bestämma mig, men till slut var jag så illa tvungen. Som vanligt får man nog ta filmernas placering på listan med en nypa salt. Detta är ju en lista som reflekterar mina minnen av filmer som jag inte sett på många år. Tag det för vad det är.

10. Masdjävlar

En så ovanlig sak som en svensk film på min topplista. Maria Bloms andra film var en frisk fläkt på filmfestivalen 2004. Som inflyttad till Stockholm från Skövde på den västgötska slätten skrattade jag gott åt igenkänningshumorn. Humor och allvar i en salig blandning. Filmen förtjänar absolut att lyftas upp en lista som denna.


9. Innocence

Vinnaren av 2004 års Stockholms Filmfestival var en annorlunda filmupplevelse. Den franska filmen av Lucile Hadzihalilovic var lika obegriplig som stimulerande. Den går kanske inte hem "i stugorna" som det heter, men jag gillar filmer som får en att tänka, fundera och undra. Det efterföljande Face 2 face med regissören höjde upplevelsen ytterligare.


8. The Bourne Supremacy

Kanske den svagaste delen i Bourne-trilogin, men jag tycker att den fått ett orimligt dåligt rykte. Den är ju nästan lika bra som ettan! Nyskapande actionfilm. Fantastisk trilogi.


7. Anchorman: The legend of Ron Burgundy

Den första av två renodlade komedier på denna lista. Som Will Ferrell fan passade denna som handen i handsken. Filmen har något av ett dream team från tidigt 2000-tal med sagde Will Ferrell, Paul Rudd och Steve Carell. Med en bättre kvinnlig "lead" hade den kunnat komma ännu högre upp på listan.


6. Garden State

American Independent är min favoritgenre och denna film levererade. Zach Braff och Natalie Portman är sköna att se. Det enda felet med denna film är att den är något svagare än den tio år äldre filmen som är precis likadan: Beautiful girls.


5. Harry Potter and the Prisoner of Azkaban

Kanske den mest omtittningsbara filmen från Harry Potter-serien. Jag tror att det är den starkaste delen, men jag har inte sett om alla än. Gary Oldman som Sirius Black konkurrerar med Alan Rickman som seriens bästa skådespelare. Och vi börjar redan i denna film ana vem som är seriens riktiga hjälte (hjältinna)...


4. Kill Bill, vol 2

Kliché? Nej, Tarantino är så bra. Den avslutande delen av Kil Bill-sagan är dessutom starkare än ettan. Börjar bli sugen på att se om denna dubbelfilm.


3. Eurotrip

Filmen jag sett överlägset flest gånger på denna lista. 2000-talets bästa komedi enligt mig. Hysteriskt rolig. Fånerier men rolig som satan. Och glöm aldrig: Scotty doesn't know.


2. Before sunset

Richard Linklater's uppföljare till Before Sunrise (1995). Vadå, bara tvåa!? Orimligt. Jag vet, men 2004 gav oss två av 2000-talets bästa filmer. Vad göra? Se om båda och låta dem gå en "death match" mot varandra? Before sunset är till och med bättre än sin föregångare. En solklar femma i min bok.

1. Eternal sunshine of the spotless mind

Det som fick mig att ranka denna film som nummer ett är dess originalitet och regissör Michel Gondry's fantasifullhet. Att jag gick och höll på denna film så länge att jag inte trodde att den skulle kunna leva upp till dess rykte, men ändå levde upp till detsamma gör att jag rankar den så högt. Att den visar en sida av Jim Carrey som jag inte trodde fanns gjorde mig ödmjuk inför vilken jobbig skådespelare som helst. Jag bör nog se om denna film för att få veta om den är så bra som jag minns den.

Jag hittade fyra filmer som nästan kom in på topplistan och de får nöja sig med ett hedersomnämnande:
Collateral (mycket bra Michael Mann-thriller med Tom Cruise)
Man on fire (Stark Tony Scott-thriller med Denzel och en fullständigt lysande Dakota Fanning)
I, robot (Schysste sci-fi action med Will Smith, bygger på Asimovs böcker som jag gillar)
Dodgeball: a true underdog story (Skön Vince Vaughn-Ben Stiller-komedi)



Som vanligt uppmanar jag dig att skriva in din egen topplista samt tipsa om filmer som jag missat. Vilka är dina favoriter från filmåret 2004?

Jag vet att jag borde se Miyazaki's Howl's moving castle.



2004 års största besvikelse: Ocean's twelve

En rolig kategori. Jag blev mycket besviken när jag såg den hyllade Napoleon Dynamite, men den besvikelsen är inget emot Soderberghs uppföljare på Ocean's eleven. Trots alla dessa duktiga och underhållande skådespelare lyckades den så kapable Soderbergh fucka upp filmen totalt med ett obegripligt manus. Årets flopp för mig var: Ocean's Twelve.


2004 års sämsta film: Resident evil: Apocalypse

Jag borde lärt mig redan efter första Residen Evil-filmen att detta inte var något för mig, men jag var tvungen att se andra filmen i serien häromåret. Det var två timmar jag aldrig får igen. Nej, denna filmserie är inte bra. Och det säger jag inte för att det är en skräckfilm. Jag skulle nog beskriva den som en actionfilm om något, långt från riktig skräckfilm. Figuren på bilden var en stor orsak till att filmen fallerade så katastrofalt.

Holiday (1938)

When I find myself in a position like this, I ask myself what would General Motors do? And then I do the opposite! 

När jag och Frans kollar på film tillsammans brukar det bli en faslig blandning, gammal och nytt. Den första filmen vi såg under hans besök i helgen var komedin Holiday från 1938. Cary Grant och Katharine Hepburn gjorde fyra filmer tillsammans och två av dem var från 1938. Vilken biljett. Tala om ett dream team.

Katharine Hepburn och Cary Grant i lekrummet.

Den andra filmen från 1938 med detta dream team är screwball komedin Bringing up baby. Det är en av få filmer jag skrattat till så att jag bokstavligen gråtit. Förväntningarna var därmed något sneda. Detta är inte en screwball utan det är en romantisk komedi uppblandad med politisk satir. En annorlunda mix sannerligen.

Holiday kretsar kring Johnny och Julias kommande bröllop. De har träffats på semester i Lake Placid. Väl hemma upptäcker Johnny att Julia kommer från en mycket förmögen familj. Han slits mellan karriär samt rikedomar och drömmen om att resa ut i världen för att finna sig själv och meningen med livet. På förlovningsfesten träffar så Johnny sin fästmös familj och hennes storasyster Linda. Karusellen kan börja.

Julia, Linda, Johnny och Ned i lekrummet

Filmen tar lång tid på sig att sätta upp karaktärerna och kärnfråga. För lång tid, den är ganska seg under första halvan. Men efter Hepburns entré i handlingen tar det fart rejält. Hon vägrar gå på festen och stannar uppe i lekrummet där mycket av filmens handling utspelar sig. Lekrummet är den stora vattendelaren i filmen. De som gillar rummet är de som är livsbejakande och "crazy"; Linda, bror Ned, Johnny och Johnnys kompisar professor Potter med fru. De som inte gillar rummet är de traditionella tråkmånsarna; Julia, fadern och de kyliga kusinerna. 

Linda tillsammans med paret Potter. Observera Hepburns hatt, liknande den hon hade i Bringing up baby

Som romantisk komedi är Holiday långt ifrån perfekt. Den är lite seg och inte så humoristisk som jag väntat mig. Det som lyfter filmen är dess samhällskritik. Endast ett decennium före de antikommunistiska vindarna som senator Joe McCarthy drog igång leker Holiday med vad som är amerikanskt eller ej, vad förväntas man göra med sitt liv och vad är framgång i livet. Denna krydda gör filmen mycket intressant. 

Skåpespeleriet är också en av filmens styrkor. Cary Grant spelar den kapable men lite lätt rådville Johnny helt perfekt, men detta är ändå Katharine Hepburns film. Såklart. Hon är en naturkraft som inte går att stoppa och helt underbar att se gång på gång. Här får hon spela den viljestarka och modiga kvinna som hon spelade så bra. Det är en roll som är väldigt lik hennes roll i Bringing up baby och likaledes hennes roll i parets mästerverk The Philadelphia story (en film jag måste se om så att jag kan jacka upp betyget till en femma).

Jag tyckte att Holiday inte nådde upp till den komiska höjde från Bringing up baby. Den har heller ingen chans mot The Philadelphia story, men den är mycket sevärt, inte minst för den underbara duon Hepburn-Grant. Den kommer antagligen växa vid en omtitt, och den innehåller flera scener som jag skulle kunna tänka mig ta fram och titta på bara för att få en "pick me up". Jag ger Holiday tre livsavgörande beslut av fem möjliga.

Betyg: 3/5 

Lost And Delirious (2001)

But now, this is much more home to me than home. Like the lost boys in Peter Pan, right? Except we are the lost girls, right? Lost and Delirious. 

Nu har vi kommit fram till den tredje filmen av sex som jag gav till Fiffi. Jag ser dem igen för första gången på många år och det är väldigt spännande att se hur jag upplever dem denna gång, samt kul att läsa Fiffis revyer om hennes upplevelser.

Denna vecka är det Léa Pool's Lost and delirious från 2001. Filmen utspelas på ett kanadensiskt internat för flickor i nutid. Vi får följa tre tonårstjejer på väg in i vuxenlivet. Pauline (Piper Perabo) är den rebelliska och starka, Victoria (Jessica Paré) är den svaga som inte kan slita sig från traditioner och förväntningar och Mary (Mischa Barton) är den osynliga nykomlingen som fungerar som historiens berättare.

Huvudpersonerna är i den ålder då saker i livet förefaller antingen obegripliga eller självklara. En tid i en ung människas liv då en första förälskelse kan upplevas, rätt eller fel, som den enda förälskelsen som någonsin kommer drabba en. Tjejerna är i den fragila fasen före de slocknar och stelnande träder in i vuxenlivet.

Lost and delirious är inte en perfekt film, den har sina brister. Men den beskriver sanna och absoluta känslor som inte kan tas ifrån karaktärerna i filmen. Detta är ett kärleksdrama som lever på dess skådespelare. Piper Perabo är mäktig i huvudrollen som "Paulie". Hade den rollen spelats av en svagare skådespelerska hade filmen inte alls levt upp på samma sätt. Perabo spelar med en naken ärlighet de flesta känslor man kan tänka sig, livsglädje och sorg, ömhet och vrede, kärlek och desperation. Många scener hade fallit rakt ner i ostfonduen om det inte varit för henne.

Perabos motspelerska Jessica Paré är jag inte riktigt lika imponerad av. Hon gör i och för sig rollen mycket trovärdigt, men i vissa scener levererar hon inte fullt ut. Om det är skådespelerskan eller regissören som man ska skylla på vet jag inte. Men hon osar av sexualitet och det är trots allt en drivande faktor på flera plan i filmen så hon fungerar väl i rollen. Filmens berättare och "jag" är Mary spelad av "OC"-stjärnan Micha Barton. Hon var bara femton år då hon gjorde denna film och hon var perfekt som blyg och grå som en mus. Till de tre unga damerna ser vi Jackie Burroughs, Mimi Kuzyk och Graham Greene i roller som rektor, lärare och trädgårdsmästare. I stort är skådespelarensamblen filmens stryka.

Regissören Léa Pool var okänd för mig. Hon gör ett bra jobb men det jag inte gillar är att i vissa scener har hon överarbetat det. Ett exempel är en scen med Victoria och hennes lillasyster som förstärks med slow motion och enerverande och påträngande musik. Om Pool hade låtit scenen bara varit, och låtit åskådaren själv får ta in karaktärens reaktion, hade resultatet antagligen blivit så mycket starkare.

Men till slut måste jag säga att detta är en mycket bra film, en av de bättre kärleksdramer jag sett. Framför allt har filmen ett otroligt bra slut. Ett slut som hänger kvar i luften efter eftertexterna slutat rulla, ett slut som hänger kvar lång tid efter filmvisningen.

Det har gått mer än tio år sedan jag såg filmen på filmfesten. Nu är jag glad att jag såg den igen och den håller väl än idag. Men det är nog inte en film som är lika bra vid andra titten, en hel del i den nerviga historien gör sig bäst vid första titten. Trots detta har den inte tappat speciellt mycket på betygskalan, men lite ändå. Jag ger Lost and delirious fyra kärleksbevis av fem möjliga.

I will make me a willow cabin at your gate, and call upon my soul within the house...
I rush into the secret house...

Betyg: 4/5

Som vanligt inför dessa tvillingrevyer med Fiffi är jag omåttligt nyfiken på hur hon har uppfattat filmen i fråga. Har hon låtit sig förföras av miljön, stämningen och de intensiva känslorna? Var det till och med dammigt i rummet hos Fiffi? Eller, har hon skjutit ner filmen? Fann hon den pretentiös och osann? Vem vet? Enkelt, kolla hennes revy här.

A Life In Music - 1994

Det finns få ögonblick från 1994 som slår os-finalen i hockey mellan Sverige och Kanada generellt, och Foppas straffar mer specifikt. Det är synd att hans karriär slogs kort av skador.

Jag började lyssna på Johnny Cash under 90-talet ungefär när hans skivserie "American recordings" började komma ut. Hans sångröst är fantastisk! Jag har börjat gilla "outlaw country" på gamla dagar och jag tycker att Johnny Cash's melankoli passar in med mina övriga melankoliska favoriter som Bowie, Neil, Cure, Pinkan osv. Första skivan i serien heter rätt och slätt: American Recordings, låten Redemption.

Neil hade några mycket produktiva och kvalitativa år i början av 90-talet. 1994 kom den senaste skivan som var riktigt, riktigt bra. Sen dess har han släppt ojämna studioplattor, men en hel del bra live-skivor samt den majestätiska The Archives volume 1. Men 94 kom Neils svar på Kurt Cobains självmord Sleeps with angels. Jag väljer en lång låt, skivans "center piece"... Change your mind.

Pink Floyd senaste (sista?) studioalbum: The division bell. Pink Floyd utan Roger Waters är ett annat djur och jag tycker att Dave, Nick och Rick inte fick till det helt med deras första egna Floyd-platta A momentary lapse of reason. Ryktet säger att det ska komma en ommixad version av den skivan. En mix som inte andas så mycket 80-tal utan mer Floyds patenterade tidlöshet. The division bell är i alla fall en mycket bättre skiva. Jag väljer skivans första låt, en instrumental och ljuvlig låt. Det går rysningar genom kroppen av Davids gitarr vid 3:48. Otrolig musiker, otrolig musik: Cluster one. Är de instrumentala låtarna värda att tas med på en lista som denna? Jag vet inte.

Grunge-eran går redan här mot en populärisering och det blir mer och mer radioskval av det hele. Soundgarden gjorde den komerisella Superunknown som kändes lite tråkigare än deras tidigare alster. Men det är fortfarande en bra skiva och Chris Cornell sjunger ju som alla vet väldigt bra. Jag väljer en av de mest lättlyssnade Fell on black days.

Bonuslåtar:

En annan bra låt för förfesten, eller efterfesten. En låt som ofta letar sig in på partyblandningar jag gör. The Offspring Self esteem.

En av årets största låtar, eller hur? Låten släpptes på någon obskyr vinylsingel 1993 för att Beck inte trodde att den kunde bli något. Men sen släpptes den på cd tidigt 1994 och blev en jättehit. Jag gillar den i alla fall, Beck Loser.

Madonna släppte ett ganska trist album Bedtime stories, men den innehåller en otroligt bra låt så den får vara med här. Human nature.

Årets video här.

Nästa år blir det 1995 och då ska vi få möta en underbar, UNDERBAR, ung tjej från Homer, Alaska. Till det får vi träffa en mogen dam och en kedjad flicka. Plus mycket mer. Ha de! 

Tower Heist (2011)

We're not criminals. We don't know how to steal...

Min kompis Frans från England var och hälsade på över långhelgen. Det var trevligt. Trivseln skruvades upp än mer då vår gemensamme studiekamrat från Uppsala, Sir Per, bjöd oss på middag hemma hos honom och Lady Lotta ute på Lidingö. Det bjöds på grillat rött kött med en röd bordeaux och sen paj på röda bär.

Mätta och belåtna kom vi hem till lägenheten framåt midnatt och både jag och gästen var sugna på en film. Vad kan passa bättre i en sådan situation är en dum actionkomedi från Hollywood? Vi valde Tower heist och förväntade oss ungefär lika lite som vi fick.

Ben Stiller spelar huvudrollen i detta försök att återuppväcka 80-talets typiska actionkomedi. Han spelar chefen för den personal som arbetar i ett fiktivt lyxiöst lägenhetskomplex i New York. Ben Stiller, en tvärhand hög, är inte som klippt och skuren för roller som handlingskraftiga ledare i actionfilmer. Jag har svårt att köpa honom i den rollen. Samtidigt beror det givetvis inte bara på hans höjd över havet. Det är något i hans minspel när han ska vara arg eller beslutsam som inte funkar.

Egentligen borde denna film gjorts på 80-talet. Tänk er Michael J Fox i Ben Stillers roll. Ännu en kort person, men han skulle passa perfekt i denna film! Och den burduse småskurken som ska hjälpa våra menlösa svennar med rånet skulle passa perfekt för Eddie Murphy då när han var ung och såg ut som sig själv. Nu för tiden ser han bara konstig ut. Vem bytte ut den rolige Eddie mot denna förvridna version av honom själv?

Filmens behållning var istället Matthew Broderick som trots silvergrått i håret och en och annan dubbelhaka var sig tämligen lik. Han gör den nervösa bankmannen med den äran. Casey Affleck har jag aldrig gillat så mycket, men här är han helt ok. Alan Alda såg trött ut som filmens Madoff-figur. Som den kvinnliga FBI-agenten såg vi Téa Leoni. Frans gillar henne då hon både är bra och vacker men jag behöll lugnet.

Filmens handling är vanvettigt korkad och "heisten" som de genomför är både orimlig och ologisk. Detta betyder egentligen inte att filmen per definition är dålig, men i en för övrigt dålig film är det inte bra att handlingen är ologisk.

Tower heist fyllde sitt syfte, lite lagom lättsmält underhållning att spendera några timmar på då magarna arbetade i högvarv med den mustiga och kanske inte alltid lättsmältna maten.

Jag ger Tower heist två svaga, svaga Ocean's eleven rip-offs av fem möjliga.

Betyg: 2/5

A Life In Music - 1993

Forsränning i Uppsala. Studierna på Teknikum var över och examen inhämtad. Jag läste vidare på ekonomlinjen (ett tag). Jag dröjde mig kvar några år i Uppsala eftersom jag med den senioritet många års studier innebar hade kommit fram i studentlägenhetskön. Jag flyttade in i en trea på Djäknegatan.

Och så har vi till slut kommit till Catherine Wheel's andra album, den majestätiska skivan Chrome. Den innehåller en av de vackraste låtarna jag någonsin hört. Den handlar om innerlig och obeveklig kärlek...

There's a shark shaped fin
In the water of my dreams
An alligator screams from the depths there
I'd swim with you there
I'd swim with you there, yeah yeah

In the house that I use
There's a psycho on the loose
He's playing with the fuse of a bomb there
I could live with you there
I could live with you there

Bye bye long day
I need to sleep so much
You shine on me
Too much is not enough

On the sheets and pillow case
In my bed for heaven's sake
The devil's dancing until late in my head there
But I could sleep with you there
I could sleep with you there

Always
Always

Bye bye long day I need to sleep so much
Nineteen hours straight
Too much is not enough
Too much is not enough
Too much is not enough
Too much is not enough

Too much is not enough
Undivide your love
Undivide your love 

Fripp

Det var bland Expressens musikrevyer jag fann en revy som bara sprudlade av superlativ. Skivan var Siamese Dream av Smashing Pumpkins. Jag skyndade mig ner till skivaffären i korsningen St Olofsgatan och Svartbäcksgatan i Uppsala och köpte den. Cherub rock.

Ett band jag kom att lyssna på väldigt mycket de kommande åren släppte detta år sin första skiva. Den är inte lika bra som de två kommande mästerverken, men den innehåller en litet lustig låt... Radiohead Pablo honey Creep.

Jag tar med Alice in chains EP Jar of flies på grund av den otroligt bra låten Nutshell.

Bonuslåtar:

En del kommentarer antyder att det finns många Nirvana-fans som läser denna blog. Här får ni då!
Heart shaped box.

Årets Depeche Mode: I feel you.

Kommer ni ihåg denna? Nej? Äsch, den är inget bra ändå... 4 Non blondes What's up.

There's colors on the street...

The Godfather of Grunge & Pearl Jam på 1993 MTV Music Video Awards Rockin' in the free world
Då kan ni förresten se denna frantiska version av Pearl Jam av samma låt, efter en drygt två minuters improv av Eddie... Pearl Jam Rockin in the free world live på Pink Pop Festival 1992. Vad står det i kommentaren? Frantic.

Catherine Wheel Ursa Major Space Station.

Ok, så nästa gång går vi vidare med den fantastiska året 1994 och då får vi möte några gamla favoriter för sista gången men också en man i svart, några grymma kvinnor (en häxa och en virgin), en förlorare, några som saboterar och en arg yngling som har dålig självkänsla. Ha de!

In America (2002)

Welcome to America.

Som tack för all den hjälp jag fick av Fiffi med filmrummet gav jag henne sex favoritfilmer från tidigt 2000-tal. Förra veckan hade hon sett Schultze gets the blues, och jag såg om den filmen. Till min stora, men kanske malplacerade, förvåning var inte Schultze som jag kom ihåg den. Jag gillade den fortfarande, men inte riktigt lika mycket som jag trodde, och dessutom var mina minnen från filmen i vissa fall helt felaktiga. Hur skulle det då bli med de övriga filmerna? Hur skulle mina filmval stå sig, och skulle jag fortfarande tycka att de är bra då jag nu åter besöker dem?

Denna vecka valde Fiffi Jim Sheridan's självbiografiska film In America från 2002. Jag och Josqen såg den på filmfesten 2003 och jag gillade den skarpt. Den var inte en smash-hit, men den växte och växte och blev med tiden en av de filmer från året som jag höll högst. Igår slog jag mig ner i en av filmrumsfåtöljerna och stiftade åter bekantskapen med den fattiga irländska familjen som någon gång på 80-talet flyttar till New York för att börja om.

Det hade inte gått ens fem minuter innan det blev väldigt dammigt i rummet. Scenen när familjen passerar gränsen mellan Kanada och USA högg direkt tag om hjärtat. Jag kände mig genast lugnare. Mitt minne hade inte spelat ett spratt med mig som det gjorde med förra veckans film!

Filmen som löst bygger på verkliga händelser i Jim Sheridans liv handlar om hur familjen flyttar till Manhattan, och ett nedgånget kvarter i Hell's Kitchen. Paret har två döttrar Christy och Ariel och efter sig lämnar de minnet av Frankie, sonen som dött i cancer. Eller, har de lämnat minnet av Frankie? Filmen berättas från äldsta dottern Christys perspektiv då hon iaktar hur de övriga familjemedlemmarna behandlar sin sorg över Frankie.

I den sjaskiga lägenhetsbyggnaden lär de känna knarkare, transvetiter ("No, Ariel, they don't wear womens cloths only at Halloween. All the time. All the time."), och en konstnär som lever ett avskilt liv i väntan på det oundvikliga.

In America. Detta, mina damer och herrar, är en bra film. Manuskriptet är skrivet av Jim Sheridan tillsammans med hans två döttrar Naomi och Kirsten. Det är långt från manipulativt effektsökerier, utan här har vi äkta vara som spirar ur egna personliga erfarenheter. Manus blev oscars-nominerat. Skådespeleriet är bländande. Paddy Considine spelar den arbetslöse skådespelaren och familjefadern Johnny. Han gör det bra, han lyckas förmedla den köld och avstängdhet som hans karaktär råkar ut för när Frankie dör. Något som inte är speciellt bra för en skådespelare som söker jobb.

Men filmens stora (små) stjärnor är Samantha Morton som Sarah (oscars-nominerad kvinnlig huvudroll), Djimon Hounsou (oscars-nominerad bästa manliga biroll) och de alldeles makalösa systrarna Sarah och Emma Bolger som spelar Christy och Ariel.

Samantha Morton är väldigt bra i denna film. Jag har sett henne några gånger tidigare men aldrig "sett" henne. Här är hon så otroligt vacker i sin Sinead O'Connor-frisyr. Hon var fortfarande kortklippt, en bieffekt från inspelningen av Minority Report.

Barn på film är ett eget kapitel. Det är svårt att veta om det är deras egen förtjänst eller om det "bara" är regissörens förtjänst. Systrarna Bolger som var tio respektive fem år när In America spelades in är verkligen fantastiska. De har varsin tear jerker-scen som de sätter perfekt var för sig. Dammigt i rummet igen.

Sentimentalitet säger du? Ja, kanske det, men det är skillnad på sakerna här. Sentimentala filmer som har platta karaktärer och dåligt grundade situationer kan kännas både manipulativa och cheesy. Men som här när det är djupa och "äkta" karaktärer som befinner sig i "verkliga" och väl grundade situationer, då har jag inga problem med sentimentaliteten. Först stretar jag emot, som många av oss gör. Men efter ett tag inser jag att det är ingen fara att låta sig sköljas iväg. Är det bra, så är det bra!

Denna gång är jag mycket nöjd mer att jag sett om filmen, den vann på det. Den var så bra som jag kom ihåg den, och lite bättre. Jag ger In America fem blodtransfusioner av fem möjliga.

Betyg: 5/5

Jim Sheridan skriver i eftertexterna: Dedicated to Frankie Sheridan.

Post scriptum: hur har Fiffi uppfattat denna film då? Jag är lika ovetande som jag var förra veckan och denna gång är jag än mer nyfiken. Jag hoppas och tror också att hon gillade denna ganska mycket. Jag vågar inte tro på en femma men man vet ju aldrig. Du läser hennes revy på hennes alldeles egna blogg här.

Battle Royal (2000)

Here's your list of friends in the order they died.

Som en del av er vet har jag flyttat till en ny lägenhet och däri har jag inrett ett filmrum. Jag har fått mycket hjälp, både med idéer och designval men också bokstavlig hjälp av filmbloggarkompisen Fiffi. Jag hade glädjen att få bjuda in Fiffi och några till i lördags till visning av hur filmrummet blev. Det var mycket trevligt. Vi tog givetvis tillfället i akt och tittade på en film också. Valet var enkelt, det blev Battle Royale.

Varför var valet enkelt? Jo, den film som vi behandlade i Filmspanarna, där både jag och Fiffi deltar, förra månaden var den omtalade The hunger games. När vi satt på puben efter filmen och snackade om den kom vi givetvis snart in på den japanska filmen från år 2000, Battle Royale. Likheterna mellan de två är så slående att jag håller det tämligen osannolikt att den amerikanska författarinnan av The hunger games inte kände till Battle Royale. Fler av de övriga i Filmspanarna hade inte sett filmen och den delen av diskussionen dog ut.

Nu såg jag den för andra gången. Fiffi hade också redan sett den, men för några av de andra var det premiärvisning. Battle Royale är en djäkligt intressant film. Först och främst är det en svidande satir över ett samhälle inte allt för olikt dagens. De vuxna är rädda för och arga på sina egna barn. Samhället anser att barnen inte följer de regler som satts upp. Som en slags hämnd lottas en högstadieklass per år fram som måste delta i överlevnadsspelet Battle Royale. Alla barnen sövs, fraktas till en ö, får ett halsband med en liten sprängladdning i och sedan är det en kamp. Den sista som lever vinner spelet och blir fri (?). Om barnen försöker fly eller på annat sätt inte går med på "spelet" kan halsbandet lätt sprängas av tävlingsledningen. Remote control.

Vad som drabbade mig första gången, och nu igen vid andra titten, är att skådespelarna är så unga som de karaktärer de spelar. Detta gör att filmen ovanlig, den blir både mer absurd men också mer stötande. "Lyckligtvis" är blodbadet som följer stilistiskt och "over the top". Dvs det blir inte så realistiskt eller skrämmande som samma film med en annan ton skulle kunnat bli. Battle Royale är dock klart mer blodig än den barntillåtna The hunger games där man väjer för att visa något realistiskt våld alls. I Battle Royale reagerar de olyckliga barnen på ett mer realistiskt sätt. Alla blir rädda, någon vägrar att delta och tar inte ens vapen, några begår självmord i ren desperation (filmens starkaste scener) och några blir aggressiva och gör allt för att vinna. Några skapar allianser och ärar de vänskapsband som fanns före spelet, några bryter dem som om de inte vore värt ett lingon. Många hämnas år av mobbing och orättvisor som odlats inom den speciella grupp som en stor skolklass utgör. Jag var lite frågande vid titten på den andra, nyare filmen att ungdomarna som lottades fram i den inte visade mer ren och skär skräck och dödsångest. Detta behandlas bättre i Battle Royale.

Handlingen i Battle Royale är ibland lite ologisk. Varför förvinner tex alla militärer från ön i slutet av filmen? Skulle de inte frakta vinnaren in till fastlandet och de väntande journalisterna? Men detta är inte en film som man ska sätta sig ner och dissekera på det viset. Den är mer som ett grymt men vackert poem.

Vi får följa de olika klasskamraterna en efter en. Vi får ofta se en tillbakablick från deras tidigare liv och sedan kastas vi rakt in tillbaka till den otäcka tävlingen. Speciellt en scen med flickan som springer i skogen är otroligt stark. Hon drömmer sig bort och fantiserar om hur hon är ute och springer och samtidigt smågnabbas med sin pojkvän som cyklar efter henne. Kameran fokuserar på hennes ansikte när hon går från minnet till nutid och man ser chocken när hon inser var hon befinner sig. Sen blir hon mördad.

You just have to fight for yourself, no one's going to save you. That's just life, right? 

Jag låter mig fascineras av Battle Royale och ger den fyra grytlock av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Kolla här vad Fiffi tyckte om filmen.

Everything You Always Wanted To Know About Sex* (*But Were Afraid To Ask) (1972)

Before you know it, the Renaissance will be here and we'll all be painting.

I går morse blev jag helt plötsligt sugen på att återuppta mitt insomnade Woody Allen-projekt. Jag plockade fram en av hans tidigare alster Everything you always wanted to know about sex* (*but were afraid to ask). Jag hade inte sett filmen men ändå kände jag till två av segmenten, dels den där Woody spelar en nervös sperma och dels den där Gene Wilder blir kär i ett får.

Just precis, detta är en helt galen film. Crazy! Det är också en film av fristående, men tematiskt sammanhållna, segment. Andra filmer som också utnyttjar denna teknik är Paris, je t'aime, New York, I love you och The Ten (producerad av Paul Rudd). Denna typ av film är ganska ointressant tycker jag. De upplevs lätt fragmenterat och det ska mycket till för att jag ska tycka att en segment-film är lika bra som en vanlig långfilm med samma kvaliteter. Jag pratar nu inte om filmer med många historier som går ihop med varandra, dem gillar jag oftast mycket mer.

Woody Allens film är av den varianten med fristående segment och den lider av just detta. Den är otroligt ojämn. Vissa segment är dåliga och vissa är roliga, ja till och med hysteriskt roliga. Först och främst var det kul att se Woody, fortfarande relativt tidigt i sin karriär, spela hans numera patenterade "nervös intellektuell man" i olika scener. Ett exempel är den inledande scenen då han spelar en hovnarr som försöker belägra drottningen men stöter på problem då kungen försett henne med ett rejält kyskhetsbälte. Eller som när Woody spelar en osäker och nervös sperma i det avslutande segmentet. Han oroar sig för att mannen kanske masturberar och då kommer de alla hamna i taket istället för vid det eftertraktade ägget. Eller tänk om detta är en homosexuell förbindelse!

Filmen är oväntat vågad må jag säga. Den är väldigt politiskt inkorrekt i vissa delar. I segmentet Are the Findings of Doctors and Clinics Who Do Sexual Research and Experiments Accurate? snackar de om ett gang-bang med tjugo scouter och en ung kvinna utan att höja på ögonbrynen.

Segmenten om mannen som klär sig i kvinnokläder, det gigantiska bröstet som rymmer och löper amok på landsbygden och den med Gene Wilders fårälskare var verkligen inte bra, även om Wilder gör det bra i den udda rollen.

De två bästa segmenten är dels den om kvinnans orgasm där Woody spelar den nygifta och oroliga italienaren, Fabrizio, som tagen ur en Fellini-film. Han kan inte tillfredsställa sin fru, Gina. Woody och Louise Lasser som spelar Gina gör hela segmentet på italienska. Hans cigarettrökande och solglasögonprydde italienska stekare kommer jag sent glömma. Det andra segmentet jag skrattade högt åt var den korta svartvita parodin på "game shows" på TV - What's your perversion?.

Dessa två segment är i sig värda priset för en biobiljett, men i stort är filmen för ojämn och jag gillar verkligen inte formatet.

En liten sista detalj. Denna film hade inte förtexternas vanliga svarta bakgrund med vit text. Dåligt! En bländande vit färg med en massa kaniner var inte alls lika bra. Jag antar att han själv insåg det...

Jag ger Everything you always wanted to know about sex * but were afraid to ask tre perversioner av fem möjliga. Jag kan ju trots allt lätt rekommendera filmen på grund av dess höjdpunkter.

Betyg: 3/5

A Life In Music - 1992

Jaha, vad hände 1992 egentligen? Jag bodde i alla fall i studentrum på Rackarberget. Jag flyttade dit efter några år i dito i Flogsta. Därför tog jag med en bild från ett kök i Flogsta. 

1992 kom debutskivan från de brittiska "shoegazing"-bandet Catherine Wheel. Tänk er en naturlig förlängning och förnyelse av vad Cure gjort och stod för under 80-talet. Jag fick en kassett av syster Pillan med Ferment på ena sidan och The Verve på andra sidan. Catherine Wheel blev ett av mina absoluta favoritband. De släppte sex skivor och en massa singlar innan de lades ner av sångaren Rob Dickinson. På wikipedia beskrivs de som influerade av Pink Floyd, Husker Du, Queen, Black Sabbath, Rush, The House of love och Talk Talk. Debuten Ferment ligger inte uppe på spotify, men en av singlarna finnes där: I want to touch you.
Men deras "magnum opus" är Black metallic.

The Cure släppte sin senaste riktigt bra skiva i och med Wish. Det är tio år sedan de gjort något fantastiskt! Skärpning Robert! Jag lyssnade på skivan en hel del, och såg dem live på Globen under Wish-turnén. Här kommer en lite mörkare låt From the edge of the deep green sea, och en lite poppigare Friday I'm in love.

Alice in Chains andra skiva Dirt är deras bästa och en skiva som alla musikälskare borde ha i sin samling. Jag börjar lite lugnt med låten Rooster. Kolla in Layne Staleys sång! Grymt skön! Låten Would? var med på soundtracket till Ameron Crowes film Singles och den är nog deras kändaste låt numera.

Madonna började gör mer och mer stabila skivor. Hon utvecklades mer och mer till att bli en riktigt bra musikartist, inte bara en bra underhållare och show woman. Skivan Erotica innehåller favoriten Deper and deeper.

Bonuslåtar denna gång:

Lisa Nilsson stod för det svenska undret. Den perfekta dejtinglåten Himlen runt hörnet.

Whitney Houstons cover på Dolly Partons I will always love you är kanske uttjatad, men ack så bra!

Screamin Trees med ytterligare en låt från det excellenta soundtracket till Singles Nearly lost you.

Min kompis Sverker uppmärksammade mig på Dream Theater för en tio år sedan. Han bjöd mig på konsert med dem på Globen. Världens längsta låtar. Min favoritlåt kommer från 1992 och skivan Images and words: Pull me under.

Ännu en ösig förfestlåt. Arga killarna i Rage against the machine Killing in the name.

Årets video stod Madonna för... Erotica.


Nästa gång tar vi oss an 1993 och då möter vi Fripp och får möta två nya band. Ha de!