Here's your list of friends in the order they died.
Som en del av er vet har jag flyttat till en ny lägenhet och däri har jag inrett ett filmrum. Jag har fått mycket hjälp, både med idéer och designval men också bokstavlig hjälp av filmbloggarkompisen Fiffi. Jag hade glädjen att få bjuda in Fiffi och några till i lördags till visning av hur filmrummet blev. Det var mycket trevligt. Vi tog givetvis tillfället i akt och tittade på en film också. Valet var enkelt, det blev Battle Royale.
Varför var valet enkelt? Jo, den film som vi behandlade i Filmspanarna, där både jag och Fiffi deltar, förra månaden var den omtalade The hunger games. När vi satt på puben efter filmen och snackade om den kom vi givetvis snart in på den japanska filmen från år 2000, Battle Royale. Likheterna mellan de två är så slående att jag håller det tämligen osannolikt att den amerikanska författarinnan av The hunger games inte kände till Battle Royale. Fler av de övriga i Filmspanarna hade inte sett filmen och den delen av diskussionen dog ut.
Nu såg jag den för andra gången. Fiffi hade också redan sett den, men för några av de andra var det premiärvisning. Battle Royale är en djäkligt intressant film. Först och främst är det en svidande satir över ett samhälle inte allt för olikt dagens. De vuxna är rädda för och arga på sina egna barn. Samhället anser att barnen inte följer de regler som satts upp. Som en slags hämnd lottas en högstadieklass per år fram som måste delta i överlevnadsspelet Battle Royale. Alla barnen sövs, fraktas till en ö, får ett halsband med en liten sprängladdning i och sedan är det en kamp. Den sista som lever vinner spelet och blir fri (?). Om barnen försöker fly eller på annat sätt inte går med på "spelet" kan halsbandet lätt sprängas av tävlingsledningen. Remote control.
Vad som drabbade mig första gången, och nu igen vid andra titten, är att skådespelarna är så unga som de karaktärer de spelar. Detta gör att filmen ovanlig, den blir både mer absurd men också mer stötande. "Lyckligtvis" är blodbadet som följer stilistiskt och "over the top". Dvs det blir inte så realistiskt eller skrämmande som samma film med en annan ton skulle kunnat bli. Battle Royale är dock klart mer blodig än den barntillåtna The hunger games där man väjer för att visa något realistiskt våld alls. I Battle Royale reagerar de olyckliga barnen på ett mer realistiskt sätt. Alla blir rädda, någon vägrar att delta och tar inte ens vapen, några begår självmord i ren desperation (filmens starkaste scener) och några blir aggressiva och gör allt för att vinna. Några skapar allianser och ärar de vänskapsband som fanns före spelet, några bryter dem som om de inte vore värt ett lingon. Många hämnas år av mobbing och orättvisor som odlats inom den speciella grupp som en stor skolklass utgör. Jag var lite frågande vid titten på den andra, nyare filmen att ungdomarna som lottades fram i den inte visade mer ren och skär skräck och dödsångest. Detta behandlas bättre i Battle Royale.
Handlingen i Battle Royale är ibland lite ologisk. Varför förvinner tex alla militärer från ön i slutet av filmen? Skulle de inte frakta vinnaren in till fastlandet och de väntande journalisterna? Men detta är inte en film som man ska sätta sig ner och dissekera på det viset. Den är mer som ett grymt men vackert poem.
Vi får följa de olika klasskamraterna en efter en. Vi får ofta se en tillbakablick från deras tidigare liv och sedan kastas vi rakt in tillbaka till den otäcka tävlingen. Speciellt en scen med flickan som springer i skogen är otroligt stark. Hon drömmer sig bort och fantiserar om hur hon är ute och springer och samtidigt smågnabbas med sin pojkvän som cyklar efter henne. Kameran fokuserar på hennes ansikte när hon går från minnet till nutid och man ser chocken när hon inser var hon befinner sig. Sen blir hon mördad.
You just have to fight for yourself, no one's going to save you. That's just life, right?
Jag låter mig fascineras av Battle Royale och ger den fyra grytlock av fem möjliga.
Betyg: 4/5
Kolla här vad Fiffi tyckte om filmen.
