Bone Tomahawk (2015)

Bone Tomahawk var Niklas val för gemensam film inför Specialens retrospektiv av filmåret 2015. Han tyckte det passade sig att vi alla skulle se S. Craig Zahlers westernskräckis! Och det gjorde han rätt i. 

Jag hade länge tänkt se filmen ändå men det hade helt enkelt inte blivit av än. Hans namn hade nämnts av filmentusiaster med något glittrande i ögonen när de snackat om hans våldsamma och "tuffa" filmer.

Nu fick jag till slut njuta av Kurt Russel med en mustig mustasch fajtas mot grottlevande kannibaler i den vilda vilda western. Kul variation jämför med John Ford kan man ju inte annat än säga! 

Filmen inleds med en våldsam scen där några mystiska demoner i bergen introduceras utan att vi riktigt får grepp på vad det var. Men resten är ett westerndrama med vetskapen om en skrämmande avslutning som retar och kittlar åskådarens medvetande. Klart effektivt, och mycket bra val att inte visa monstren allt för tydligt allt för tidigt (tänk Predator, Alien, Hajen).

Storyn är enkel som ofta funkar bäst i denna genre (tänk Predator, Alien, Hajen). Här har vi ett gäng vita som blir kidnappade från tryggheten i den lilla staden Bright Hope. Resten av filmen följer de fyra som rider ut i vildmarken för att rädda gisslan från monstren.

De fyra är sheriff Hunt (Kurt Russell), den gamle vicesheriffen Chicory (Richard Jenkins), Brooder den dödligt farlige gentlemannen (Matthew Fox) samt Arthur (Patrick Wilson) vars fru Samantha (Lili Simmons) är en som rövats bort.

Gruppen är kul att följa även om filmen sackar i tempo rejält. Det känns som att deras transportsträcka till bergen där grottfolket håller hus aldrig ska ta slut. Filmen är 132 minuter lång och det känns som att Zahler lätt hade kunnat skala av en halvtimme utan problem.

Men till sist kommer gruppen fram till skådeplatsen för ursinnigt våld. Och så serveras vi det. Ingen lär går oberörd från visningen av filmen. Även de mest perversa fetischer lär bli uppfyllda med råge.

Favoriten i filmen blev något överraskande Matthew Foxs karaktär med sin German, en dyrbar teleskopkikare konstruerad med de tyska ingenjörernas precision. Självklart var det himla kul att följa Kurt Russell också. Denna film spelades in parallellt med Tarantinos The Hateful Eight. Russells karaktärer i filmerna påminner mycket om varandra.

Mitt hjärta ömmade mest för Lili Simmons karaktär. Hon drog på många sätt nitlotten i denna film. Fanns andra som inte klarade sig speciellt bra också. Ibland blir jag mer känslosam över de som råkar illa ut men det tonas ner och underspelas jämfört de stackare som utsätts för de mest spektakulära våldshandlingar vilka ofta känns så överdrivet. Men självklart skulle man inte vara så pigg på den behandling de manliga fångarna råkade ut för heller...

Betyg: 3/5

Lyssna på Shinypodden där poddar finns, eller här.

Kaili Blues (2015)

I Speicalen tittade vi tillbaka på filmåret 2015 och vi fick ta med en film var som vi alla fyra skulle titta på och sedan diskutera i podden. Carls val blev den kinsesiska Kaili Blues.

Jag slog mig ner med stora förväntningar på filmen. Jag hade ingen aning om jag skulle gillade den men jag förväntade mig att få se något annorlunda, speciellt om man jämför med "vanliga" Hollywood-filmer. Och dessa förväntningar uppfylldes med råge.

Filmen är ett svårbeskrivet poetiskt drama som rör sig mellan drömmen och verkligheten. Man pratar om magisk realism och denna film är full av det. Vi får följa en man som beger sig ut på en resa för att hämta hem sin brorson som blivit såld av sin far. På resan möter vår huvudperson personer från sitt liv, från förr, från nu och från framtiden. Den döda frun är nu ung kvinna, lilla poken är nu vuxen och så vidare. Mycket speciellt.

Detta om vad som händer i filmens andra halva förstod jag förstås inte under titten, det är något jag fått läsa mig till på Wikipedia i efterhand. Under titten blev jag sömnigare och sömnigare och kunde inte hålla mig vaken. Precis som under en konsert med klassisk musik föll jag in i en dvalan mellan vaket och fullt sovande tillstånd. Jag spolade tillbaka filmen om och om igen för att försöka fatta vad som skedde men lyckades inte besegra dåsigheten. Lustigt nog såg jag en ny film senare på kvällen och då var jag inte dåsig över huvud taget längre. Det var något med sättet Kaili Blues var berättad på och dess tempo som fick mig att gå in i dimman.

Detta var en film som jag tycker var mer intressant på pappret än hur jag upplevde den i mitt halvsovande tillstånd. Men om man gillar denna typ av art-film kan den vara ett ett tips.

Betyg: 2/5

Lyssna på Shinypodden där poddar finns, eller här.

Inside Out 2 (2024)

Inside Out 2? Är detta en bra idé? Jag var nog lite tveksam. Men kanske kunde Pete Docter överraska oss med en smart och inspirerande andra historia om Riley? 

Nähä? Det är ju inte Pete Docter som skrivit eller regisserat. Pixar håller på att lämna över från kreatörerna från pre-Disney till ett nytt gäng! Ja, men det kan ju inte gå dåligt på något sätt... 

Låt oss fundera, hur har Star Wars gått efter Disneyfieringen (2012)? Hur har MCU gått efter Disneyfieringen (2015)? Well...

Tyvärr är Inside Out 2 en mycket dålig film. Den bidrar inte med något nytt efter första filmen, istället tar den fasta på de svagaste delarna av originalet och double down. Problemet består i att Rileys inre känslor beskrivs som kompletta karaktärer var för själv med ett helt känsloregister inom sig samt att de, känslorna, motarbetar och går bakom ryggen på varandra. Detta känns som en saga om ett gäng personer med respektive olika temperament och känsloregister, inte som en del av en ung tjej i puberteten.

Första filmen kom undan med vaga problem av denna sort, mycket på grund av att det var en fräsch ny idé. Denna idé har för övrigt Pixar kört om och om igen i ett antal filmer som handlar om vår väld plus en annan parallel värld på sidan.

För att Inside Out 2 skulle fungera skulle de behövt skaka om konceptet rejält och givit oss något nytt.

Istället får vi tre nya känslor som belyser svagheten i konceptet på ett smärtsamt sätt. Lustigt nog hade inte de vuxna i den första filmen dessa vuxna känslor vilket hade varit ett snyggt grepp. Men denna uppföljare har såklart kommit upp som idé långt efter Peter gjorde filmen om sin dotter ursprungligen.

Dinsey står nu för tiden för det värsta av Hollywood och att piska en häst till döds verkar vara deras nmelodi, dvs köra sequels och re-makes in absurdum.

Jag fann i alla fall att jag var helt oengagerad i Joy, Sadness, Anger och de övriga och än mer ointresserad av de nya karaktärerna Anxiety, Envy eller Embarrassment. Det är inte annat än att jag önskar att de gjort något smart och engagerande med de tre nya känslorna. Hur Envy gör Joy mindre, hur Embarrassment gör Anger större eller hur Anxiety gör Disgust och Sadness större...

Sidohistorien om Riley på hockeyläger och den trötta tropen om ungdomar som måste välja mellan den "snygga/populära" gruppen och "de riktiga vännerna" är så genomlyst av John Hughes att denna film inte adderade ett lingon i frågan.

Betyg: 1/5 

Lyssna på Shinypodden där poddar finns, eller här.

Shinypodden Special - Toppfilmer 2015, del 2

 

De bästa filmerna från 2015 - ett retrospektiv

Vi fortsätter resan fram mot vår gemensamma etta från filmåret 2015.

I detta avsnitt pratar vi om de filmer som fått plats på två eller fler listor, våra "consensus picks".

Vi kommer till slut fram till vår gemensamma etta, årets film enligt Specialen.

Lyssna på Shinypodden där poddar finns, eller här.

An Inspector Calls (2015)

Även om Green Room inte blev en kandidat för min uppdatering av listan för 2015 så hittade jag guld med den brittiska tv-filmen An Inspector Calls. Detta var en stor positiv överraskning.

Jag är just nu inne i en Agatha Christe-fas och nu när jag sett klart Suchets majestätiska och omfattande tv-serie är jag ständigt på jakt efter nya Branagh-adaptioner eller andra filmer i samma genre... "Whodunnit?" eller pusseldeckare som det också kallas. Pysseldeckare hade varit ett roligare namn men icke.

Ok, så vad är då An Inspector Calls? Well, det ska jag väl inte avslöja här. Men det är inte en berättelse lik Poirot, åtminstone inte på ytan. Jag kan tillstå att ett fåtal Poirot framkallar liknande känslor som denna film men den är i grunden långt från det jag känner till från Agatha Christies verk i alla fall.

Filmen bygger på en teaterpjäs med samma namn av brittiske J B Priestley. Dramat i tre akter uruppfördes 1945, i Moskva av alla ställen. Den är starkt kritisk till borgarklassen och de feta kapitalisterna så valet av premiärort är kanske inte så konstigt (men jo det är konstigt så in i helvete ändå...).

Filmen liknar Green Room i och med att i princip hela handlingen utspelas på en enda plats, matsalen i familjen Birlings gigantiska hus utanför Brumley, Midlands.

Vad som skiljer denna film från Green Room är att alla karaktärer är magnetiska, engagemanget hos mig slår i toppen många gånger om. Handlingen är vanvettigt spännande och skådespelarinsatserna är briljanta. Som filmad pjäs för tv får vi endast nöja oss med två lite kändare namn med David Thewlis som the Inspector och Miranda Richardson som Fru Birling. Men jag vill hävda att alla skådespelarna är av yttersta toppklass, såsom brittiska teaterfolk ofta är. Varje blick, varje lilla rörelse som säger så mycket och varje minimala paus i leveransen av dialogen säger oss åskådare allt vi behöver veta. Detta är en film som inte tar åskådarna för idioter utan litar på att vi förstår, känner in och lider med filmen.

Detta är en fantastisk film och en stark rekommendation till alla som gillar brittiska kostymdramer med utsökt manus och tillika perfeka skådespelarinsatser.

Betyg: 4/5

Green Room (2015)

Green Room är en dramathriller med en hel del våld, dvs en typisk Jeremy Saulnier-film. Den var ganska hypad när den kom ut som efterföljare till hans Blue Ruin och nu inför retrospektivet över 2015 års bästa filmer klippte jag den för att kolla om den var något för min nya topplista.

Filmen är bra, spännande och lite ruskig i partier. Vi får följa ett slarvigt punkband som råkar hamna ute på vischan för en hastigt ihopdragen spelning på en bar för nynazister. Anarkipunkarna och nynazisterna går inte ihop så bra och det slutar med dödande, tandagnissel, knivar, skjutvapen och mördarhundar. Punkare och nazister går åt i parti och minut. Några enstaka vandrar vidare i livet dagen efter med obra minnen och sargade kroppar.

Filmens styrka är också dess största svaghet, filmens lokation. Efter en kort inledning utspelas allt på en enda plats, baren ute på vischan. Stora delar av filmen utspelas dessutom endast inne i rummet där bandet förbereder sig inför spelningen, väntrummet, the green room. Filmen är samtidigt spännande men också lite långtråkig på grund av den snäva lokationen. Kanske skulle filmen ha vunnit på några karaktärer som man kunde sympatisera med? Jag vet inte, men detta är ofta avgörande för en film.

Jag kan inte klaga på skådespelarinsatserna men det kändes lite udda när endast "the bad guys" var intressanta, men med skådisar som Patrick Stewart och Macon Blair på den sidan är det kanske inte så konstigt. Punkarna och deras sida representerades av Anton Yelchin och Imogen Poots. Nej, det duger inte.

Men spänningen att få veta hur det går tar filmen en bra bit på vägen ändå. 

Betyg: 3/5

Shinypodden Special - Toppfilmer 2015, del 1

De bästa filmerna från 2015 - ett retrospektiv

John Ford-podden får vänta ytterligare två veckor innan den fortsätter! 

Efter Specialen om albumåret 1979 kommer här Specialen tillbaka med filmåret 2015, ett retrospektiv nio år senare. 

Om hösten sammanstrålar Jojje, Carl, Niklas hos Henke och pratar om våra favoritfilmer från 2015. Del ett med våra "outliers" denna vecka och del två med våra "concensus picks" nästa vecka.

Lyssna på Shinypodden där poddar finns, eller här.

Deadpool & Wolverine (2024)

Precis som förväntat är Deadpool & Wolverine mycket rolig. Om man gillar metahumor. Fick både skrocka förnöjt för mig själv och skratta högt när jag tittade på filmen hemma i filmrummet. Jag är inte ett stort fan av Wolverine/Hugh Jackman men här fungerade han perfekt som "the straight guy" i relation till Deadpool/Ryan Reynolds som driver humorn.

"Marvel Jesus!"

Sannerligen!

Filmens handling är en ren McGuffin, det är något om parallella universum och hotet är att alla dessa universum ska upphöra att existera. Allt i filmen är skämt, och dess handlin är också ett skämt i sig, de driver hejdlöst med MCU och Phase 4-6 med dess multiverse saga. Jag håller helt med och skrattar så att tårarna rinner ibland. Det lär inte vara en hemlis att jag tycker Feige och hans gäng gått helt fel med Phase 4-6. De som gillar tv-serien Loki kanske gillar att få återbesöka TVA.

I princip alla skämt är meta och Reynolds bryter den fjärde muren så ofta att det känns som att han helt nedmonterat den i denna film. Den slår rekord i sammanblandning av filmens värld och åskådarens värld. Det är som att Deadpool sitter bredvid mig i gästfåtöljen och förgyller titten med satiriska repliker om MCU filmen igenom.

Reynolds har också lyckats få med flera andra stjärnor. Extra roligt blir det när några Avengers från Phase 1-3 dyker upp, eller gör de det? Den som tittar får se. Det blir roligt i alla fall.

Jag gillar också att Deapool fiskar upp fallna Marvel-hjältar som inte fått vara med i MCU tidigare. Det blir både en introduktion av dem (flera karaktärer som är på väg in i MCU) men också en massa metahumor om dem. Som när Deadpool säger till de tre:

Deadpool: "Welcome to the MCU. You're joining at a bit of a low point."

Sannerligen!

Förutom skämten, metahumorn och alla referenser till andra filmer och popkulturella fenomen har filmen mycket litet innehåll. Denna tredje film har ännu tunnare handling än vad ettan eller tvåan hade och man har helt skippat de lite mer känslosamma scener som vi hade en del av i de två första filmerna. Men ett gott skratt förlänger ju livet, som det sägs, och då är denna film guld värd.

Betyg: 4/5

Pink Floyd: The Wall (1982)

Pink Floyd: The Wall är en annorlunda filmupplevelse. Det är inte en konsertfilm men det är absolut en musikfilm mer än en spelfilm. Behållningen ligger i musiken, narrativet som framförs medels sångtexter och till detta bilder och intryck som förstärker de två.

Vi ser Bob Geldof i rollen som den avstängde rockstjärnan Pink, Eleanor David som Pinks fru som han distanserar sig så ifrån att hon till slut söker sig bort med otrohet som det självklara resultatet och Bob Hoskins som Rock and Roll managern som endast vill att stjärnan ska ta sig upp på scenen hur mycket det än tar emot.

Alan Parker har filmat en suggestiv ström at scener. Det är flashbacks, flashforwards och en oklart och bruten nutidslinje. Dessutom adderas Gerald Scarfes fantasifulla animationer som förstärkning av Pinks mardröm.

Filmen kan ses bokstavligt där alla som gjort Pink illa bidrar till hans fall ner i galenskap och instängdhet bakom muren. Det är pappans död i andra världskriget som används som förklaringsmodell till det mesta av det onda men också en överbeskyddande mor, en pennalistisk skollärare, en otrogen fru och en alienering från världen han befinner sig i.

Jag föredrar dock att tolka filmen som att allt är tankar och känslor i Pinks huvud. Hela filmen utspelas i hans hjärna. Bygget av muren är givetvis symboliskt men det känns säkert mycket verkligt för honom i hans förvirrade tillstånd.

Att Pink själv blir en fascist som vuxen känns omtumlande när Pinks/Rogers pappa dödades när han stred på Europas stränder i kampen mot fascismen. Det blir sedan rejält ironiskt när Roger Waters nu på gamla dagar har kommit ut som både Putinsympatisör och antisemit. För mig innebär detta en sorg, som en gammal vän som man glidit ifrån och inte känner sig komfortabel att umgås med längre.

Nostalgiskt är dock upplevelsen stark och de tre "normala" musikerna i bandet balanserar det hela mycket bra. Pink Floyds musik är så mycket mer än bas och lyrics. För mig är Gilmours gitarrspel och sång, Masons trummor och Wrights synthesisers absolut nödvändiga element för helheten. Detta bevisades till slut när Waters hoppat av bandet 1983 och hans solomaterial inte känns som Pink Floyd, medan Gilmour-ledda Pink Floyd efter 1983 i allra högsta grad känns som "the real thing".

Svårt att bedöma betyget på grund av allt ovan. Men det är en häftig film som är något av ett unikum. Plus en massa nostalgi. Japp, så får det bli...

Betyg: 4/5

Lyssna på Shinypodden Special om albumåret 1979.

Shinypodden Special - Bästa albumen från 1979, del 2

Andra delen av Shinypodden Special om albumåret 1979 är här. Kommer Henke och Niklas åter igen att ha samma album som etta? Spänningen är olidlig!

Lyssna på Shinypodden där poddar finns, eller här.