Re-watch: Prometheus vs. Alien: Covenant

I söndags var jag på bio med Måns och Lovisa då vi såg den nya Alien-filmen. Innan dess hade jag och Måns förberett oss med att se om respektive se Prometheus och Alien: Covenant. Dessa två filmer har jag redan skrivit om på bloggen så jag sammanfattar endast tankarna om de båda här i ett "ramblings"-inlägg.

Trots att jag gillade båda filmerna när jag såg dem på bio 2012 och 2017 respektive har de båda fallit tillbaka i efterhand och jag hade inga stora förväntningar på någondera av dem inför omtitten. Jag trodde nog ändå att Prometheus var den mindre dåliga filmen, den kom jag ihåg som stämningsfylld och snygg i alla fall. Covenant kom jag ihåg som riktigt svag.

Så klart visade det sig att det var tvärtom! Det är därför man med fördel kan se om filmer. Åsikter kan glida på sniskan över tid. Covenant är ganska tydligt en bättre film. Dels gillar jag att den är en alien-film, det finns alien i filmen. Har för mig att Ridley Scott inte hade rättigheterna att använda alien när han gjorde Prometheus, eller något sådant.

Prometheus är snygg och vissa delar har en nice stämning men den är ganska usel. Manus och handlingen är filmens svaga delar. Besättningen ska bestå av en massa vetenskapsmän och -kvinnor, förmodade vassa på sina områden, men nästan ingen i hela filmen beter sig som sådana. Mer eller mindre alla tar det ena huvudlösa beslutet efter det andra. Detta förtar närvarokänslan i filmen totalt. Man tar inget på allvar när personerna på duken är så sinnesslöa... Typ.

Den enda som står ut är roboten David. Tyvärr handlar allt om David (både i Prometheus och Covenant) om var aliens kommer från och det är helt onödigt och i högsta grad oönskat inslag i filmserien. Hade varit bättre att låtar ursprunget av arten förbli ett mysterium. Jag väljer att försöka glömma så mycket som möjligt om detta, även när jag ser Alien: Romulus.

I Covenant följer vi en bunt med "vanlisar". De är kolonisatörer, förvisso med vissa skills, men de presenteras i alla fall inte som "experter". Vid denna omtitt tycker jag att de flesta beter sig tämligen rimligt i situationerna. Plus att det dessutom finns en alien i filmen, inte som i Prometheus endast ett derivat av densamma.

Jag har uppdaterat min interna ranking av filmerna!

Nu är rankingen: Alien/Aliens, Alien 3, Alien: Resurrection, Alien: Covenant, Prometheus. AvP tar vi någon annan gång. De är inte med i filmseriens kanon enligt wikipedia.

Prometheus (2012)
Betyg 2012: 4/5
Betyg 2024: 2-/5

Alien: Covenant (2017)
Betyg 2017: 3/5
Betyg 2024: 2,5/5

Shinypodden - Pale Rider

Äntligen har den nya datorn kommit på plats och poddarna kan åter flöda. Folket jublar! 

Här har vi Frasses andra val som är den första western under denna säsong. Mycket nöje.

Shinypodden hittas där poddar finns, eller här.

Bloggen tar semester

Nu tar bloggen semester några veckor tills bloggens ägare fått hem den nya datorn. Den gamla datorn har lämnat oss för de sälla jaktmarkerna.

Shinypodden tar paus

Shinypodden tar nu en oplanerad och oannonserad paus några veckor på grund av ett sällsamt datorhaveri som omkullkastat alla noggrant uträknade planer. 

Vi hoppas vara i luften igen om 3-4 veckor...

Yellowstone - Season 2 (2019)

Yellowstone är en otroligt bra dramaserie som det inte finns så himla mycket att skriva om ttrots att den är så bra. Bra drama helt enkelt, rakt upp och ner.

Andra säsongen om John Dutton (Kevin Costner) och hans tre vuxna barn som gnabbas, älskar och hatar varandra och alla andra är snäppet mer thrillerartad då de utmanades av de galna bröderna Beck. Slutet av säsongen var explosivt med kidnappning, vridande av händer och shoot-outs.

För övrigt fortsätter Beth (Kelly Reilly) att vara otroligt hård mot alla, framför allt sin bror Jamie (Wes Bentley). Hon visade också att hon hade de största kulorna i familjen när hon blev attackerad av bröderna Becks hejdukar. Den yngsta sonen Kayce (Luke Grimes) är tämligen intressant att följa även om hans familjeliv är serien tråkigaste element än så länge.

Många gillar tydligen Rip (Cole Hauser) men jag har inte riktigt knutit an till honom än. Däremot gillar jag Jimmy (Jefferson White) och den ökande rollen han verkar få.

Första säsongens villain Dan Jenkins (Danny Houston) blev mer och mer sympatisk under säsongen vilket jag tyckte var härligt, och till slut nästan en bundsförvant till the Duttons.

Serien är förbaskat bra och jag ser fram emot att fortsätta med säsong 3 när höstens vardagsrutiner har satt klorna i mig igen.

Betyg: 4/5

Shinypodden - The Eiger Sanction

Clintanpodden har nått mittpunkten av innevarande säsong, film fem av nio. Vi har kollat in Clintans bergsklättrarfil The Eiger Sanction från 1975. Joel valde filmen.

Lyssna på Joel, Frans och Henke försöka besegra Eigers norra vägg.

Ni hittar Shinypodden där poddar finns, eller här.

Jag skrev om filmen redan 2016 och ni kan läsa den revyn här.

Hit Man (2023)

Richard Linklater är en av mina favoritregissörer med fantastiska filmer som Boyhood, Before-trilogin och Dazed and confused i bagaget. Så det var klart att jag ville se hans senaste alster, komedin Hit man.

Men det fanns ändock en liten klocka som plingade längre bak i mitt huvud. Detta är en actionkomedi som bygger lite grand på verkliga händelser. Vi har Gary Johnson, en psykologilärare på universitetet som extraknäcker hos polisen med att snärja kriminella genom att låtsas vara en "hit man for hire".

Jag är helt klart kluven till dessa "based on a true story". De kan vara superba som Spotlight, Erin Brocovich, Interstellar och The Blind Side (även om den filmen har fått en kontrovers på halsen på senare år), men lika ofta är det lite halvkasst som... Tom Cruise som pilot i American Made, Matthew McConaughey som letar guld i Gold eller Tom Hanks som härjad kapten i Captain Phillips.

Hit man hamnar i kategorin halvkass. Den tar inga chanser och håller sig inom det rimliga. Förvisso är den verkliga historien lite lockande för dess crazyness, men den är inte så "far out" att filmen kan leva på det rakt upp och ner. Storyn blir allt för blek och snarast ganska tråkig. Mot slutet trodde jag att filmen åtminstone skulle bjuda på någon twist men den tuffade på i sina gamla tråkiga spår ända in i mål.

Glen Powell i huvudrollen som Gary var bra, eller i alla fall kul i alla sina Fletch-inspirerade "under cover"-karaktärer. Jag gillade speciellt när han skapade den karismatiske och snygge karaktären Ron och då såg ut och agerade som Brad Pitt. Det var festligt och jag hoppas att det var meningen från produktionen. Klockrent i mina ögon i alla fall.

Garys love interest Madison spelas av Adria Arjona som jag har sett tidigare men som jag aldrig lagt märke till speciellt. Hon har tydligen varit med i tv-serierna Andor och True detective S4 samt filmen 6 Underground (den med Ryan Reynolds). Jag tyckte inte att hon var speciellt bra i denna film, förutom att hon var väldigt lik en ung Jami Gertz. Kommer ni ihåg henne?

Filmen blev något av en besvikelse, men i ärlighetens namn får jag kalla den "helt ok". Det blir en tvåa.

Betyg: 2/5

Vad har vi på BOATS, "Based on a true story"? Om jag håller mig undan från rena krigsfilmer,  sportfilmer och renodlade biografier likt Lincoln...

Tio inte så himlans bra BOATS:
Gold, American made, 127 hours, A beautiful mind, The imitation game, Captain Phillips, Hustlers, The Bling Ring, Hillbilly Elegy, American Gangster

Tio exempel på väldans bra BOATS:
Spotlight, Erin Brocovich, The blind side, Zodiac, The Wolf of Wall Street, Moneyball, Adrift, Only the brave, Darkest hour, Charlie Wilson's war

Letters from Iwo Jima (2006)

Letters from Iwo Jima blev något av en besvikelse för mig. Denna film bygger på en bok som samlat brev från japanska soldater på Iwo Jima hem till sina nära och kära hemma i Japan. Och följaktligen är det nog de delar av filmen som fokuserar på soldaternas privatliv och deras familjer som är filmens styrka. Men filmen spenderar inte speciellt stor del på dessa bitar. Jag kan nästan tycka att den skulle gått all in för det personliga perspektivet och skippat slaget helt och hållet.

När det kommer till slaget ur japanernas perspektiv var filmen en grav besvikelse. På grund av filmens snäva budget, cirka 20% av budgeten för Flags of our fathers, får vi en fattigmansbeskrivning av slaget. Jag får aldrig känslan av att detta var ett slag med fler än 20.000 stridande på vardera sidan. Istället får vi följa små grupper av soldater och vi ser aldrig mer än en handfull soldater i bild. Det blir urvattnat och tamt. Dessutom lyckas inte Clintan med team att få ordning på slaget varken koreografiskt eller logistiskt. När är de där och när är de här? Plötsligt ska några korsa ön... Men varför och hur? Det mesta från slagfältet var undermåligt.

Filmens inledning då japanerna förbereder sig inför slaget var något bättre men även här saknar jag fokus på vad de egentligen utförde. Vi har här ett försvar av en ö mot överlägsen fiende där försvararna höll ön i 35 dagar istället för de maximalt 5 dagarna det skulle ta att inta ön (enligt amerikanarnas beräkningar). Väldigt lite av strategin och taktiken som försvararna genomförde kom fram i filmen. Detta kanske beror på att man helt enkelt inte har dokumenterat hur det gick till, eller så är det på grund av den låga budgeten. Det enda alternativet jag kommer på vore att det nedprioriterades av Clintan och hans gubbar.

Ett exempel är tunnlarna som japanerna grävde ut, cirka 18 km tror jag det var. Detta var också som vi såg i första filmen en stor överraskning för anfallarna. Det enda vi fick se av det bygget var några få mån som stod och duttade med gamla hackor som tagna från Chaplins The Goldrush, långt från en industriell utgrävning av tunnlar i defensivt syfte... Som historiskt dokument kändes denna scen, likt många andra, mycket grumligt.

Överlag en besvikelse. Filmen gav mycket lite insikt om de japanska soldaternas inre liv och den gav ännu mindre om slagfältet och hur slaget gick till.

Betyg: 2/5

Shinypodden - Letters from Iwo Jima

Andra filmen i Clintans 2-filmsprojekt om slaget om Iwo Jima under andra halvan av WWII. Detta var den andra filmen Henke valde. Joel och Frans hjälper Henke att förstå galenskaperna.

Lyssna på Shinypodden där poddar finns, eller här.

Beverly Hills Cop: Axel F (2024)

Jaha, de har gjort en ny Snuten i Hollywood-film... Sugen? Nja, nyfiken i alla fall. Dags för fan service bonanza kanske?

På resa till Frankrike och besök hos syster. En kväll, spelledigt i EM, blev jag och svågern sugna på att återbesöka Axel Foley och hans vänner. Syster valde att läsa sin bok.

Vi grabbar tog oss an filmen med gott mod och vi fick en trevlig stund framför tv'n. Filmen lever till en stor grad på nostalgi såklart. Jag tror inte att någon hade höjt på ögonbrynen om den kommit ut idag utan de tre föregångarna från 80- och 90-talen. 

Vi kan direkt konstatera att de har tonat ner Axel och hans munläder. Det kändes lite synd men antagligen hade det blivit uttjatat om Eddie Murphy gått på i exakt samma manér som tidigare. Filmen fokuserar mer på Axels problematiska relation till dottern Jane (Taylour Paige) och hennes käresta Detective Bobby (Joseph Gordon-Levitt). Trots att all drama handlar om hur Jane blir hotad och kidnappad sticker varken hon eller Detective Bobby ut. Axel är också någorlunda nedtonad som noterats.

Istället hamnar min fokus mest på fan servicen och att åter träffa Billy (Judge Reinhold som lyckas se både gammal och ung ut), Taggart (John Ashton som bara ser gammal ut), Jeffrey (Paul Reisner) och såklart favoriten från förr Serge (Bronson Pinchot som aldrig gör en dålig roll, va?).

Filmens klart roligaste scen var när Serge och gänget låtsades vara intressenter på en lyxvilla där i Beverly Hills. Mäklaren Ashley De La Rosa (Nasim Perad) var mycket lustig. Om de gör en uppföljare på denna uppföljare, låt oss hoppas att de låter liket ligga, men gör de det får hon gärna vara med igen.

Filmens skurk Captain Grant spelades av Kevin Bacon och det är i princip inte ens en spoiler att skriva det här så övertydligt var det att han var en "dirty cop". Han verkade ta detta jobb med en klackspark. Inget speciellt engagemang men det var ju en "pay check" i alla fall. Filmen hade vunnit på om de ansträngt sig lite mer med filmens "villain". 

Allt som allt var det en trevlig om än lättglömd och oförarglig titt i sällskap med Eddie Murphy.

Svågern som är en obotligt 80-talsnostalgiker (han älskar fortfarande AC/DC) gav den en stark 4/5. Jag nöjer mig med en tvåa.

Betyg: 2/5