Triangle of Sadness (2022)

Det är ju ändå kul att en svensk film blev nominerad som bästa film i Oscarsgalan, men jag hade hoppats på en film jag kunde tycka mer om. Nej, jag är inget stort fan av denna film. 

Hela filmens idé känns juvenil och ointressant. Efter lite funderande på varför jag känner så, och ett intressant samtal med filmkompisen Carl tror jag att det beror på att jag inte ser människor som en anonym del av en identitetspolitisk gruppering. Herr Östlund hänger sig åt en identitetspolitisk analys faller filmen platt i mina ögon. Och eftersom filmen inte bryr sig om individerna gör inte jag det heller och därmed blir de chockerande elementen i framställningen tråkiga och utdragna.

För mig är det inte konstigt att personer från olika delar av samhället är assholes, eller att en person som gör en "klassresa" under filmens gång också visade sig vara ett asshole. Filmen är ingen ögonöppnare eller ger någon wow-känsla över smart studie av klasskampen anno 2023.

Istället tycker jag att filmen var hysterisk och obehagligt spekulativ och effektsökande med sina groteska scener som finns där endast för att chockera. Det är som ett Östlund står med en megafon två decimeter från mitt huvud och skriker ut sitt budskap. Inte en underbar upplevelse direkt.

Samtidigt är filmen välregisserad som jag uppfattar det. Östlund får nog fram exakt det resultat han ville ha. Men med idel förkastliga människor som gör den ena konstiga eller vidriga saken efter den andra blir aldrig indragen i filmen. Tyvärr hade jag svårt att finna någon engagerande skådespelarinsats heller. Det var roligt att se Henrik Dorsin i filmen. Han verkade spela i någon gammal 90-talsfilm från Killinggänget. Vad Woody Harrelson gjorde i filmen har jag ingen aning om. Han är bättre än så. Charlbi Dean spelar Yaya och henne kan jag givetvis inte kritisera då hon hastigt gick bort efter filmen spelades in. Hon var bra. Och påminde om Rachel Weisz, bara en sådan sak.

Här vill jag dock poängtera att jag har inga som helst problem med elaka människor på film som gör vidriga saker om historien som berättas känns genuin. Men om det känns konstlat och jag får en vajb att karaktärerna i filmen gör sakerna endast för att det står så i manus hamnar jag utanför filmens sfär. Jag blir en iakttagare på avstånd. Så blir det med denna film. 

Kvar blir bara en massa kräks och en olustig känsla av att antingen ha helt missat filmens poäng eller att ha sett en pretentiös exercis i att chockera för chockerandets skull. Och ska det vara så bör filmen vara lite rolig i alla fall.

Betyg: 1+/5

Körkarlen (1921)

Körkarlen är en fascinerande film. Fascinerande inte minst för att den är över hundra år och trots det känns duglig än idag. Den är otroligt suggestiv och gripande.

Vi får i tillbakablickar följa slumsyster Ediths kamp för att rädda David Holms själ. Det är högtravande dramatiskt vilket passar in för. Filmen är en adaption av Selma Lagerlöfs roman. Filmen har mycket symbolik om godhet, ondska, förlåtelse och ånger. Hela sagan är biblisk i sitt tonfall.

Sagan är också kuslig och dramatisk som en thriller. Filmtekniskt bjuder den på ett fint hantverk där framför allt de dödas genomskinlighet höjer filmen.

Sagan berättas med en massa hopp i tiden. Allt utspelas under ett år men det är svårt att hänga med i början. För mig var filmen länge intressant men lite rörig, för att i tredje akten blir riktigt bra. Dess avslutning är magnifik.

Filmens musik och ljudeffekter gör också att titten blir mycket bättre än filmer från eran helt utan musik eller ointressant sådan.

Filmen gjorde starkt intryck på Ingmar Bergman och har säkerligen inspirerat många efterkommande filmer som; Det sjunde inseglet, It's a wonderful life och The Shining.

Jag är nöjd med mig själv att jag nu checkat av denna svenska filmklassiker, en gång för alla.

Betyg: 3+/5 

Jag och Måns pratar om filmen i Shinypodden Filmskolan.

Sherlock Jr. (1924)

Det var inte länge sedan jag såg min första Buster Keaton-film då jag såg "The General" efter att blivit inspirerad av Carl då han hade med den på sin Sight & Sounds-lista. Och nu fick jag Keatons "Sherlock Jr." i hemläxa i Filmskolan. 

Också denna film lyser upp av Keatons fantastiska stunts, men denna film har nog en lite aningens roligare historia med biografoperatören som drömmer om att bli en privatdetektiv likt Sherlock Holmes. Sekvensen när han somnar och i drömmens värld kliver in i filmduken och kastas mellan olika drömska scener är mycket vederkvickande och får en att tänka på "Purple Rose of Cairo" och "The Last Action Hero" bland många andra filmer.

Men det är stuntsen som står ut! Fyra scener sticker ut speciellt. Motorcyckelscenen när Keaton åker på styret:

Sen har vi scenen när han dyker igenom en ring och får på sig en hel kvinnomundering inklusive hatt i dyket. Samt när han firara ner sig från taket medelst en bom. Den fjärde scenen är biljardscenen

Filmen är en klassiker och jag kan verkligen förstå varför. Keaton spelar alla sina vansinniga stuns med ett oberört ansiktsuttryck, 100% dead pan. Men för mig personligen blir filmen mestadels beroende av hans stunts och det är endast en krydda i en film för mig. I jämförelse med den nadra ikonen från eran, Charlie Chaplin, gillar jag den senare mycket mer då hans filmer är humanistiska drama- och relationskomedier med ett stort hjärta. 

"Sherlock J." var snäppet bättre än "The General" men båda hamnar ändock på samma betyg.

Betyg: 3/5

Jag och Måns pratar om filmen i Shinypodden Filmskolan.

Forgotten Silver (1995)

Forgotten Silver är en mockumentär om en bortglömd pionjär från filmens barndom. Jackson upptäcker till sin förtjusning att nya zeeländaren Colin McKenzie upptäckt ljudfilmen, färgfilmen, flygkonsten och så vidare. Men så hade han otur och allt föll i glömska.

Jag är inte ett stort fan av genren där "one louder" är det enda rätta, där Borat lever, och där Christopher Guest är kungen. Visst finns det några bra filmer här och där, men genrens problem väger oftast över...

Det kan vara briljanta idéer, som i denna film, men de passar oftast mer i en kortfilm tycker jag. Istället dras det ut på det in absurdum. För mig blir det ofta repetitivt och lite långtråkigt. Så är det med denna film. Den första akten är briljant, den andra akten blev mindre och mindre intressant och den tredje akten sov jag mig igenom.

Det kändes dessutom ganska weird att se Harvey Weinstein bre ut sig som intervjuobjekt i filmen. Att också får njuta av att Sam Neill bjöd på sig själv hjälpte inte. 

Jag gillar "This Is Spinal Tap" mest för att det ger mig nostalgiska känslor över åttiotalet. Den bästa filmen jag sett i genren är Guests "Best In Show". Den är briljant rakt igenom och ingen risk att man somnar!

"Forgotten Silver" är kul och bygger på en rolig idé, men den hade inte content nog för en långfilm.

Betyg: 2/5

Jag och Måns pratar om filmen i Shinypodden Filmskolan.

Shinypodden Filmskolan: Körkarlen

Det femte avsnittet av Filmskolan är här och nu går vi in i andra delen av kursen som bahandlar stumfilmseran. I veckans avsnitt avhandlar  Måns och Henke fem filmer. 

Först kommer vi i stämning med Peter Jacksons mockumentär Forgotten Silver från 1995. 

Sedan snackar vi om kortfilmen Suspense av Philip Smiley och Lois Weber från 1913 och Cecil B. DeMilles drama The Cheat från 1915. 

Efter det tar vi oss an en av Buster Keatons mest berömda filmer, Sherlock Jr. från 1924. 

Vi avslutar avsnittet med den svenska stumfilmsklassikerna Körkarlen av Victor Sjöström, som kom ut 1921.

Lysnna på Shinypodden i din egen favoritapp, på Spotify, eller här.

Slow Horses - Series 2 (2022)

Låt oss ta oss an en spionserie som levererar istället!

Slow Horses första säsong som går på Apple TV+ var en mycket positiv överraskning. Och nu mindre än ett år senare kom andra säsongen ut. Serien bygger på Mick Herrons bokserie vilket skapar goda förutsättningar att kvaliteten kan hållas uppe. Säsong 2 är också i samma nivå som den första säsongen. Det är positivt och glädjande. Säsong tre och fyra har redan blivit beställda!

Under denna säsong får vi följa Jackson Lamb (Gary Oldman) när han går upp emot sin gamla nemesis från den ryska underrättelsetjänsten. Stämning, teman och miljöer skriker John Le Carré och det är bara positivt i mina ögon. 

Mick Jagger har fortfarande skrivit en härlig signaturmelodi till serien, River Cartwright (Jack Lowden) misslyckas fortfarande med sina uppdrag men får på något sätt till det ändå till slut och farfar Cartwright i Jonathan Pryces skepnad ser fortfarande ut som George Smiley (och har samma roll!).

Detta är ännu en brittiska serie som är otroligt mysig. Det är en intelligent karaktärsdriven serie, inte en dum actionserie. Det hjälper att ha giganten Gary Oldman som motor, men alla skådespelare är mycket bra och hela produktionen känns gedigen.

Jag kommer hänga på låset när tredje säsongen har premiär. Tack Josqen för tipset!

Betyg: 4/5

The Night Manager - Mini Series (2016)

The Night Manager är en miniserie som bygger på en känd spionroman av mästaren John Le Carré. Jag tänkte se den när den var ny men så blev det inte av och serien glömdes bort ett tag.

Det första jag slås av är att vinjettmusiken och dess design påminner om vinjetten för Westworld. Det är dock inte samma kompositör och jag har ingen aning om vilka som designat dem, så jag kan bara spekulerar. Man kan tänka sig att någon blivit influerad av någon annan. The Night Manager hade premiär före Westworld i vilket fall.

Serien blev en stor besvikelse. Trots överlag jättebra skådespelare med kända namn som Tom Hiddleston, Olivia Coleman, Hugh Laurie, Tom Hollander och Elizabeth Debicki lyfter aldrig serien. Den puttrar på men har ingen nerv. 

Storyn påminner om Le Carrés The little drummer girl där en kärleksrelation är motorn i spionhistorien. I det fallet funkar kärlekshistorien till perfektion men här känns den helt ointressant, ingen gnista, kemi eller glöd. Dessutom är resten av spionstoryn inte speciellt spännande heller. Det handlar om utredningen av en rik brittisk industriman misstänkt för illegala vapenförsäljningar till mindre nogräknade regimer i mellanöstern. Regin står danska Susanne Bier och det känns som att hon är ute på för djupt vatten.

Tom Hiddleston spelar huvudrollen som en nattportier som dras in i spionvärlden av den brittiska underrättelsetjänsten. Han är alltid kul att se så det går an att se serien, men den blir aldrig riktigt bra. Men hyfsat låg lägstanivå i alla fall. Däremot kan detta ses som en audition inför valet av nya James Bond istället. Han skulle funka!

Istället blir seriens bästa delar de om Olivia Colemans spionchef på mellannivå. Det är när vi får följa henne hemma i London som serien lever upp lite mer. Men det är alldeles för få scener med henne. Tala om "missed opportunity"! De delarna påminner oss om den nya serien Slow Horses (mer om den imorgon här på bloggen).

Det är lite oklart hur denna serie kunde bli så menlös. Enligt den store Frans, en konnässör av Le Carrés böcker, är spionromanen av yppersta klass. Jag har dock inte läst boken själv. 

Ok, inte så bra som hoppats och knappast en serie jag skulle rekommendera till någon förutom de som vill ha sett allt som görs på Le Carrés verk.

Till sist, är det inte härligt med våra brittiska vänner ändå? Vad gör de så fort de råkar ut för en upprörande situation eller det strular till sig? De sätter på en kanna te!

Betyg: 2/5

Why Didn't They Ask Evans? - Miniseries (2022)

En ny adaption av en Agatha Christie roman? Sign me up!

Denna version har skrivits och regisserats av brittiske skådisen Hugh Laurie. Han spelar också den obehaglige Dr. Nicholson. Detta är en fristående historia, dvs varken Hercule Poirot eller Miss Marple dyker upp för att lösa mordgåtan. Istället får vi följa en ung ex-militär och en ung förmögen kvinna som känt varandra sedan barnsben. De undersöker ett mord på en i bygden okänd man och undersökningen leder dem till insikter om något de vetat hela tiden, dvs att de gillar varandra och skulle vilja typ ligga sked ihopa... 

I huvudrollerna ser vi Will Poulter, känd från The Maze Runner, Midsommar och We're the Millers. Den kvinnliga rollen spelas av Lucy Boynton som vi såg i Kenneth Branaghs Murder on the Orient Express.

Will Pulter har "äntligen" vuxit upp eller in i sin vuxna kropp. Han är nu en ståtlig ung man helt enkelt. Fascinerande att se. Han har sett så ung och barnslig mest hela tiden förr. Lucy Boynton har jag inte sett i lika mycket men jag fascineras av henne också då hon har liknande aura och energi som den lite mer kända Emma Stone.

Miniserien är mycket välproducerad och extremt lättsedd. Miljöerna är magnifika, som alltid med denna typ av serier från landsbygden i England. Det är "top notch" när det gäller mysfaktorn. Flera kannor te sattes på spisen.

Tyvärr lyfter det inte riktigt för mig. Den är bra men inte jätte. En viss skärva av Agathas mörker tittar fram men överlag är denna historia harmlös, i denna adaption i vilket fall. Seriens behållning blev "spänningen" över hur Bobby och Frankie skulle få ihop det. Det var mysigt att följa deras uppvaktningsdans under tiden som de löste mordmysterium. Fint helt enkelt.

Betyg: 3/5

The Palm Beach Story (1942)

Preston Sturges hysteriska screwball comedy The Palm Beach Story med Claudette Colbert och Joel McCrea i huvudrollerna.

Storyn är kanske inte så väsentlig, värdet ligger i detaljer, biroller och en vass dialog. Men här möter vi Gerry (Claudette Colbert) och Toms (Joel McCrea) med sin orimliga uppfinning att bygga tak på städer och använda taket som flygplats. Gerry lämnar Tom och åker tåg ner mot The Palm Beach för att fixa pengar till hans projekt. På resan träffar hon på världens rikaste man J. D. Hackensacker III spelad av Rudy Vallee. Tom jagar efter och så blir det förvecklingar.

Filmen är fasligt ojämn. Jag har tre favoritsekvenser men överlag är filmen inte superstark. Jag gillar scenerna när Gerry möter the Weenie King, tågresan när hon reser med the Ale and Quaile Club där hon möter Hackensacker, samt scenen i den exklusiva modebutiken då Hackensacker köper kläder åt Gerry. Scenerna på tåget påminner mig om Some like it hot och scenen i butiken påminner såklart om Pretty Woman. Denna film har ändå något när två så bra filmer kopierar från denna.

Även om jag gillade Claudette Colberts insats som Gerry kunde jag inte undgå att fantisera om att casta om henne med Marilyn Monroe. Joel McCrea är dock väldigt tråkig. Oavsett om hans roll är skriven så blev han oändligt tråkig att titta på. I hans roll skulle jag tänka mig Cary Grant. Det hade varit något!

Egentligen är kanske filmens inledande "titles sequence" mest intressant. Under förtexterna ser vi en hel film i snabbrepris som det känns. Det verkar vara en annan screwball comedy där två identiska kvinnor kämpar om en man. Den slutar dock med att mannen och en av kvinnorna gifter sig, Tom och Gerry. Förtexterna avslutas med "And they lived happily ever after... or did they?". Kul ide att sätta upp slutet av denna film då det visar sig att Gerry har en tvilling. Och att Tom också har en tvilling och att dessa tvillingar gifter sig med Hackensacker och hans syster respektive. Ett par blir tre par! Only in the screwball comedies.

Kul att ha sett. Två gånger till och med. Tänkte ge den en trea efter första titten men nu efter en omtitt inom kort tid ger jag den en tvåa, helt ok.

Betyg: 2/5

Lyssna på Shinypodden där jag och Carl har ett längre samtal om filmen. Hittas här.

Shinypodden säsong 13 - Bröderna Coen, del 2

Shinypodden tjuvstartar en ny säsong! Vadan detta undrar ni nu. Jo, Filmskolan har tagit paus en vecka då Måns är på sportlov. Istället för ett nesligt avbrott i podden på måndagsmorgonen så har jag och säsongens medvärd Carl beslutat att vi drar igång med säsong 13 - Coen del 2 redan nu.

Under denna säsong ska vi titta på och prata om de tio återstående filmerna från brödernas filmografi, de filmer som vi inte behandlade under första säsongen som vi producerade redan hösten 2018.

Denna första vecka med Coen bjuder på Raising Arizona från 1987 med parhästen The Palm Beach Story från 1942.

Övriga filmer under säsongen kommer inkludera Fargo, The Big Lebowski, O brother where art thou?, The man who wasn't there, Intolerable cruelty, No country for old men, Burn after reading, A serious man samt avslutningen The Ballad of Buster Scruggs.

Nästa avsnitt av säsong 13 Bröderna Coen del 2 kommer nästa gång Filmskolan tar en vecka ledigt. Typ.

Avsnittet finns i alla vanliga poddläsare, på Spotify eller här.