L'enlèvement de Michel Houellebecq (2014)

Kidnappningen av Michel Houellebecq är en fransk dramakomedi som jag närmast kan beskriva som absurde cinema. Den visar vad som kunde ha hänt om författaren Michel Houellebecq kidnappats. En tänk om-film av och med den tanige, lille farbrorn.

Michel spelar sig själv, känd men åldrande och kedjerökande författare i Paris. Han är cynisk och ganska livstrött som det verkar. Filmen inleds med en dokumentär känsla där vi får följa Michel under några vanliga och tämligen tråkiga dagar. Sedan tar filmen fart då han helt sonika blir kidnappad av tre snubbar och förd ut på vischan. Resten av filmen är mer som en traditionell dramakomedi. Michel lär känna sina kidnappare och värdparet. De bor alla i en av killarnas föräldrars hus ute på landet.

Filmen är lika delar torr och lite tråkig och lika delar hysteriskt rolig. Den bygger på en händelse som beskriv så här på wikipedia:

The film was inspired by a rumour which occurred while Houllebecq was promoting his novel The Map and the Territory. For some time, he appeared to give no signs of life, which made newspapers in France speculate that he had been kidnapped. In reality he only had some trouble with his Internet connection.

Michel engagerar sina kidnappare i filosofiska debatter, de lär mer om varandras innersta och utvecklas till en ganska härlig grupp som spenderar några veckor på landet. En av kidnapparna lär Michel MMA fighting. En annan ger Michel en stund med en prostituerad tjej som födelsedagspresent. Tonen i filmen absurd mest hela tiden. Michel uttrycker till exempel oro i början över att kidnapparna inte bär masker. Han konstaterar torrt att det brukar vara ett dåligt tecken, men en av kidnapparna föreslår att Michel kan ju låtsas att de hade masker på sig. Haha.

Ok, kan jag rekommendera denna film? Jo men visst, den är ganska rolig på sina ställen. Den växer under hela dess speltid. Inledningen är klart svagast så det finns risk att folk hemma i stugorna som råkar testa denna stänger av för tidigt. På visningen ner i Malmö var det ganska välbesökt och folk satt och skrattade högt i raderna. Men det lustiga var att vi alla skrattade på olika ställen. Absurd humor slår igenom på olika sätt hos olika åskådare.

Jag gillade denna lite skaviga och udda komedi. Jag ger Kidnappningen av Michel Houellebecq tre cigarettändare av fem möjliga.

Betyg: 3/5

     

Tusk (2014)

Premiärfilm på Monsters of film. En yster skara filmspanare på plats. Hej Markus! Kevin Smiths nya film Tusk. Förväntningar och spänning i luften. Finns det något Kevin Smith fanboy i salongen? Jaaaaaaaa. Jag har alltid gillat hans filmer. De brukar pendla mellan treor och starka fyror. Hög lägstanivå. Nya filmen Tusk har en story som Kevin Smith och Scott Mosier kommit på under ett av deras SModcast-avsnitt. Jag gick in till filmvisningen med ett stort och stabilt förtroende för Kevin Smith. Förtroende för hans känsla för humor, stora hjärta och filmiska bedömningsförmåga.

Det var då det. Förtroendet som jag hade FT, Före Tusk. Detta var fan det mest bisarra jag sett på länge. Jag gillar bisarrt lika mycket som vilken filmnörd som helst, men inte denna typ av skymf mot mig som åskådare. Det är som att Kevin Smith givit mig fingret. "Fuck you, Mr Henke, best regards, Mr Smith..."

Första halvan av filmen är riktigt bra. Skön Kevin Smith-dialog med en massa kul skämt om podcasts och amerikanarnas syn på Kanada. Justin Long är en favorit och Michael Parks var ju suverän i Smith's senaste film Red State. En bit in i filmen har de två några bra scener där jag framför allt gillade Parks minspel då han pendlar mellan snäll farbror, galen maniac och elakare än döden. Han har tex svårt att hålla sig för skratt när Wallace (Long) upptäcker att hans ben blivit amputerat. En hel del roliga scener.

Men sedan ballar filmen ur rejält. Men vad kunde man vänta sig när man går på en film som handlar om en massmördare som bygger om sina offer till valrossar...? Nåväl, filmen kunde fortfarande ha haft sina poänger med roliga scener och bra skådespeleri. Filmen hade ännu inte brutit mot sina egna logiska lagar. Ni vet det där som jag ibland tar upp... att en film måste förhålla sig till det ramverk av lagar och logik som den etablerat. Tusk är en cinema absurde och det är ok. Men tyvärr faller botten ur filmen och dess historia med det otroligt dåliga slutet.

Det finns en scen som innehåller ett blänkande shot gun i händerna på den lustiga gubben med lösnäsa och rolig dialekt. Där fanns en vägval och Smith valde fel väg. Med detta fåniga slut var det som att Smith gav oss fingret. Han hade lyckas få med oss, alla sina fans, på resan ända in i mål. Han hade lyckats få oss att acceptera valrossen! Men sedan vänder han oss ryggen. Han överger oss i och med detta slut. Fuck you, audience. You made a mistake to trust me.

Nä, sorry, jag litar inte på Kevin Smith längre. Han är dock fortfarande rejält rolig!

Pappa Kevins dotter och Pappa Johnnys dotter:

Döttrarna

Detta var ett slag i ansiktet och jag tycker att Smith har slösat sina resurser och sin kreativa talang på fel projekt. Jag ger Tusk två besvikelser av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Känner du igen honom?

Blev någon av mina vänner omvandlade av filmen?

Fiffis Filmtajm

Har du inte sett den?-Johan
Jojjenito

The Skeleton Twins (2014)

Om en vecka släpps programmet till Stockholms Filmfestival och om en månad kommer festivalen vara i full gång. Den kommer tidigt i år. Den sektion jag älskar allra mest i festivalen heter American Independent och nu har en film premiär på svensk biografer som skulle passat mycket väl från just den sektionen. För alla er som likt jag älskar American Independent har vi The skeleton twins. För er som inte fallit för genren än kan den kanske vara en film värd att testa?

Min kompis Plymschen som jag varit bundis med ändå från Skövde-tiden hänger ibland med på festivalen och vi brukar gilla AI-sektionen. Efter några år på festivalen kunde vi sammanfatta tre grundelement som vi tyckte återkom ofta. Det är självmord medelst rakblad, homosexualitet och knarkande. Hehe, det är mest på skämt då vi säger att "alla " AI innehåller dessa tre element, men ofta är det faktiskt bara två av dessa som täcks in! Anledningen till att jag kommer att tänka på detta nu är att The skeleton twins har alla tre elementen! Genial!

Varför går då denna varma, mörka, sorgliga, förhoppningsfulla dramakomedi upp på bio kan man undra. Varför vågar det pengahungrande distributionsbolaget skicka ut just denna AI på turné? De brukar ju inte alltid gå upp på biograferna så att säga. Det kan vara på grund av kända skådespelare. Kristen Wiig från Bridesmaids och Bill Hader från Forgetting Sarah Marshall spelar tvillingarna och Luke Wilson från Home fries spelar en av de största birollerna. Alla AI-älskare ser också genast att filmen är producerad av bröderna Duplass. Tunga namn inom AI...

Nåväl, filmen handlar om två tvillingar, Milo och Maggie,som inte sett varandra på många år efter en incident när de var unga. Samma dag, dagen då filmen startar, funderar de båda på att ta livet av sig. Detta leder till att Milo flyttar hem till Maggie och hennes fästman som bor kvar i barndomsstaden. Sedan sker en massa härliga möten, dialoger och underfundiga situationer i god AI-anda. För oss åskådare blir det en resa med smärtsamt påträngande ingenkänningskänslor, leenden åt livets tokigheter, gapflabb åt huvudpersonernas underbara personkemi och komiska tajming samt en välkomnad tagg i hjärtat där det så erbjuds.

The skeleton twins är en mycket bra American Independent. Om du vet att du gillar genren ska du söka upp denna film. Om inte får du fan skärpa dig och tänka om.

Jag ger The skeleton twins fyra förväntningar av fem möjliga.

Betyg: 4+/5

Jag listar en bra AI från varje år jag besökt SFF:
The anniversary party (2001)
Love Liza (2002)
The shape of things (2003)
The beautiful country (2004)
Thumbsucker (2005)
Little miss Sunshine (2006)
Waitress (2007)
The brothers Bloom (2008)
Adam (2009)
happythankyoumoreplease (2010)
50/50 (2011)
Hello I must be going (2012)
Enough said (2013)


Jag kommer inte ihåg om någon av mina medresenärer såg denna film nere i Malmö, men om det dyker upp revyer på filmen länkar jag till dem här:

Hallonbåtsflyktingen (2014)

Hej igen. Låt oss återvända till sensommaren trevliga resa till Malmö Filmdagar. På fredag har tre filmer premiär som jag såg förhandsvisningar av där nere i Skåne. Idag skriver jag om den nya svenska romantiska komedin Hallonbåtsflyktingen, imorgon blir det American independen-dramakomedin The skeleton twins och på lördag blir det fransk cinema absurde...

Hallonbåtsflyktingen är Jonas Karlsson och Josephine Bornebusch's nya romantiska komedi. Karlsson spelar finnen Mikko som under hela sitt liv velat vara svensk. Han får chansen att byta identitet med Mikael, en deprimerad svensk man. Väl på plats i Sverige måste han försöka övertyga Mikaels syster (Bornebusch) och gamla mor (Suzanne Reuter) om att han är Mikael. Något sånt var det tror jag.

Suck, detta var som förväntat. Det var ett bra tag sedan jag såg filmen nu men jag kommer i alla fall ihåg vad jag tyckte om skådespelarnas insatser. Nu var nog alla inblandade skådespelare av tämligen hög kaliber så jag tror att mycket av skulden till denna films svagheter bör läggas på manuskriptet.

För det första har vi en farsartad historia som är så hejdlöst over the top osannolik att den inte inte ens är värd att kritisera. Kvar blir då en meningslös historia som endast kan räddas av skådespelarnas förmåga att göra roliga, dramatiska eller känslosamma sketcher. Tyvärr är det glest mellan dem också. Det finns några roliga scener från Mikkos uppväxt i Finland om den lille pojken som emot sin fars vilja hejjar på Sverige i hockeyn och så vidare.

I filmens nutid inleder Mikko en krystad kärlekshistoria med Frida Hallgrens karaktär Lotta. Den gav mig inte mycket heller. Alla scener med Jonas Karlsson slaktas av hans försök att spela finne som försöker spela svensk. Japp, hans försök till lustig dialekt förstör allt nöje av hans annars avsevärda talang inom humorområdet.

Den enda som klarar sig med hedern i behåll är Josephine Bornebusch som faktiskt tar med oss på en antydan till resa där hennes karaktär utvecklas och lär sig något. Hon har dessutom en otroligt bra tajming i humorsketcherna. Bra jobbat där.

Suzanne Reuter spelar gamla modern med dålig hörsel och vass tunga. Hon borde hållit sig borta från detta projekt.

Handlingen i övrigt? Sorry guys, jag kommer knappt ihåg något från handlingen i filmen. Jag väntade för länge med att skriva denna text.

Josephine är alltid fin på duken, det måste jag erkänna, och jag ger därmed Hallonbåtsflyktingen två njurar av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Övriga filmspanare som skrivit om filmen:
Fiffi
Jojjenito

Please Give (2010)

Ohh no. No no no no  no. NO! Inte Kalifornien längre? Nooo.

Tredje filmen på tre dagar från Nicole Holofcener och nu har hon flyttat från det varma och soliga Kalifornien till ett New York City under hösten. Miljöerna och livet i Kalifornien var några av de starkaste delarna i Holofcener's övriga filmer. Nu är ju i och för sig New York City inte en dålig plats för en film precis, men det ger den en liten annorlunda vibb i alla fall.

Detta är Holofceners fjärde film och för hennes övriga tre filmer har trenden varit desto yngre film desto bättre och Please give hamnar lydigt exakt på rätt plats! Det vill säga, denna film var bättre än de två jag sett nyligen men den kommer inte alls upp i hennes senaste alster Enough said. Och nu säger jag inget mer om det...

Förutom detta. Vad är då skillnaderna mellan de tidigare och enligt mig lite svagare filmerna och de två yngre? För det första är handlingen mer fokuserad på ett fåtal personer, speciellt i Enough said. Det gör att vi får lära känna karaktärerna så mycket bättre. Även i Please give är handlingen mer fokuserad på något sätt. Denna film handlar om Catherine Keener's mamma och de två systrarna i grannlägenheten spelade av Rebecca Hall och Amanda Peet. Resten är biroller; mannen, dottern, den gamla gumman med den vassa tungan.

Den andra stora skillnaden är att i de två förra filmerna hängdes handlingen upp på olika nojjor, utseendefixering respektive pengar. I denna film är det jämna plågor så att säga. Allt möjligt avhandlas. Rädsla för döden, rädsla för att bli äldre och mindre attraktiv, äldre människor, hur svårt det är med en femtonåring (för alla), otrohet, antikviteter samt om man ska ge en peng till en tiggare eller ej (ej om "tiggaren" är en svart man som står och väntar på att få sitt bord på restaurangen...)

Jag antar att ni alla med Fiffi i spetsen förfärats över mina nedklankanden om icke naturliga karaktärer i de två tidigare filmerna? Det problemet känner jag inte alls av i denna film. Jag köper dem med hull och hår. Även i denna film har karaktärerna sina "issues" (minst sagt) men jag upplever inte lika påtagligt att det är konstigheter för konstigheternas skull.

Jag gillar denna film förbehållslöst. Typ. För den har fortfarande ett långt kliv upp till nivån med Enough said. I mina ögon söker Holofcener fortfarande efter sin ton i denna film. Ofta kan filmer som handlar om vanliga människor mitt i livet inte behöva så mycket handling, men i detta fall hade jag gärna sett en sammanhållen historia. Karaktärerna klarade sig inte riktigt på egen hand helt utan handling. Vi får bara öppna slut på de små trådarna som spinns. Här bör jag kanske tillägga att jag kan älska öppna slut när de används på rätt ställe och på rätt sätt. Denna lilla film hade dock mått bra av en handling. Så tycker jag. Yuck.

Please give. Varför hette den så? Planschen visar Cathy böja sig ner och skänka en peng till en uteliggare. Detta hände i filmen men hade det en så central betydelse som antyds av planschen? Har jag missat något här eller är det bara ett förvirrat produktionsbolag som tagit första bästa bild? Ge mer av sig själv och sin kärlek? Ge mer av sina pengar? Mer troligt det första vilket skulle passa in i handlingen, tex hur systrarna behandlade sin mormor. Men varför den bilden då?

Jag velade länge, det vore ju så symmetriskt att ge den fjärde filmen en fyra, men... Japp, det är klart att Please give är värd fyra höstlöv av fem möjliga! De är ju så vackra. Höstlöven, alltså...

Betyg: 4/5

PS, Oliver Platt var bra som mannen och Kevin från American pie-filmerna har vuxit upp till en riktig snygging (men han är för kort!). Den gamla tanten var helfestlig. Bra barnskådespelare också, tyckte jag kände igen henne men verkar varit falskt alarm.

Lovely & Amazing (2001)

Den andra filmen av tre från Nicole Holofcener blev hennes andra långfilm Lovely & amazing. Denna gång är det inte karriär, pengar och livsval som kvinnorna ojjar sig över. Nu är det självbild, självförtroende och utseendefixering som står på agendan. Ganska snart började jag längta lika mycket efter Friends with money som jag längtade efter Enough said när jag såg den förra.

Lovely & amazing handlar om kvinnor (och en liten flicka) i tre generationer som har neuroser om sina utseenden. Catherine Keener och Emily Mortimer som spelar två vuxna systrar. Deras mor är änka efter sin andra man och hon har på ålderns höst adopterat en sexårig svart flicka vars mor inte var i stånd att ta han om henne för att...

Annie: She's a crack addict.

Jag älskar ju denna genre! Det är en sort American independent som närmast kan klassas som drama-komedier där dramat ofta skär djupt in i mitt centrum för känslor och komedin i bästa fall är karaktärsdriven samt svart och inåtriktad. Filmer i denna genre bygger ofta på karaktärerna och dialogen. För att filmerna då ska funka behövs minst två element. För det första behövs karaktärer som jag kan tro på och för det andra måste jag kunna sympatisera med karaktärerna, trots alla deras svagheter och dåliga sidor. Om jag inte tror på karaktären eller inte sympatiserar med dem innerst inne, skit samma om de gör misstag eller är dumma, då kommer en film som denna att falla, i alla fall i mina ögon. För att ge filmen dessa två element måste man ha ett bra manuskript och bra skådespelare som gör sina karaktärer mänskliga. Det är ibland upp till skådespelaren att genom sin rolltolkning få åskådaren att känna sympatier för karaktären, även om vi inte alltid håller med om hennes val.

Filmen handlar om kvinnans nojjor om utseende. Modern är för tjock tycker hon, yngsta dottern är knubbig vilket inte gör något (glöm aldrig Little miss Sunshine!) men tyvärr också odräglig, Mortimers karaktär är spinkig och osäker på gränsen till absurdum. Catherine Keener spelar den mest förankrade karaktären även om hon också har sin beskärda del av bekymmer. Det är lustigt på en metanivå att Mortimers karaktär är skygg om sin kropp och mycket självmedveten och ändå har vi en scen i filmen där Mortimer kör en full frontal nude-scen. Starkt av henne och scenen var rimlig med tanke på handlingen, dvs inte bara spekulativ. Hennes karaktär oroade sig om sina överarmar, jag imponerades av hennes mustiga "bush". Den kunde konkurrera med The Zohan's om störst i världen!

I Lovely & amazing är flera av karaktärerna om möjligt än mer osympatiska än i gårdagens film. Emily Mortimers karaktär kan kanske finnas i verkligheten, men hon är enligt egen utsago narcissistisk på det värsta sättet. Precis som sin mor tar hon hand om vilsna "puppies" mest för att fylla sitt eget bekräftelsebehov. Hon är osäker och jobbig. Inte speciellt intressant heller.

Barnskådespelare. Det är underbart när de är bra, men det blir mycket tydligt när de inte håller måttet. Jag tycker att den lilla flickan som spelar den vid filmens handling åttaåriga Annie inte höll måttet (som skådis!, inte bara runt midjan). Hon har lika lite liv i ögonen som Noomi Rapace. Vissa tycker kanske att total avsaknad av uttryck är hemlighetsfullt och spännande men jag finner det bara undermåligt.

Åter igen var det Catherine Keener som gjorde filmens mest sympatiska och intressanta karaktär. En annan sak som jag gillade med denna film, Friends with money och Enough said, är miljöerna. Holofcener har med dessa filmer etablerat sig som en av de främsta berättarna från södra Kalifornien och den övre medelklassen. Det är underbara miljöer som jag känner igen från Curb your enthusiasm och L.A. story.

Det lustiga är att jag brukar gilla Emily Mortimer, men här var hon inte bra alls. Detta var kanske helt enkelt inte en film för mig. Det kändes mer som att tjuvlyssna på en syjunta när tanterna drar igång sitt kackel om sladdriga magar och gäddhäng under armarna. Tråkigt.

Jag ger Lovely & amazing två Donnie Darkos av fem möjliga.

Betyg: 2/5

PS, Ok, så börjar vi se ett mönster här? Nicole Holofcener har gjort fem filmer till dags dato... Hennes femte film har legat och grott till sig till en 5/5 vid det här laget, hennes tredje film gav jag 3/5 och hennes andra film gav jag 2/5. Det lovar gott inför hennes fjärde film (Please give) medan prognosen för hennes första film (Walking and talking) inte är lika ljus.

PPS, mycket blått i bilderna ovan och nedan? Jag kommer ihåg filmen i varma röda, orangea och gula färger.

Friends With Money (2006)

Förra årets glimrande Enough said gjorde mig nyfiken på filmens regissör. Det visade sig vara en kvinnlig regissör och manusförfattare som låg bakom filmen, Nicole Holofcener. Enough said visade sig vara hennes femte film. Även filmbloggarkompisen Fiffi blev supersugen på Nicole.

Nu har jag kommit till skott med att se några av Holofcener's tidigare filmer. Jag börjar med Friends with money vilket är en film jag ägt på dvd länge men aldrig kommit mig för att se. Vi får följa fyra kvinnor runt fyrtioårsåldern som verkar vara kompisar från skolåldern. Tre är gifta och de är alla rika i varierande grad. En är singel, fattig och arbetar som "maid" hos rika familjer.

Skådespelarlistan är tämligen imponerande med Jennifer Aniston, Frances McDormand, Chaterine Keener och Joan Cusack i huvudrollerna. Aniston spelar den fattiga Olivia. Hon är stabil som vanligt utan att göra bort sig men också utan att det direkt sprakar runt henne. Joan Cusack har jag aldrig hyllat då hon väl alltid spelat flamsiga och överdrivna karaktärer (pga manus eller skådespelaren?). Här upplever jag henne kanske för allra första gången som en vuxen person men nu har hon blivit en tantig tant istället. Hon såg lite konstig ut i ansiktet, som en ödla nästan. Konstigt. Frances McDormand är bra som vanligt även om hon spelar en avskyvärd person. Jag gillar inte karaktären och där tycker jag att både manusförfattaren och skådespelaren måste dela ansvaret. Jag tror nämligen inte att det är menat att man ska ogilla hennes karaktär, men McDormand lyckas inte få mig att känna sympati för karaktären, bara äckel. Den enda som jag känner något lite mer positivt för är Holofcener's favoritskådespelerska Chaterine Keener. Hon funkar bra i filmen.

Otroligt snygga kläder (ärligt). Och vilket tyg! (ironiskt)

Jag brukar inte bry mig om vilket kön en regissör har, det borde kvitta. Det kvittade för filmen Enough said. Men i denna film blir det påträngande uppenbart. Fokus i filmen ligger på de fyra kvinnorna, och det är i sig fine, men de manliga birollerna är väldigt konstigt skrivna. Med ett undantag kan de mycket väl vara män som Holofcener känner fast hon skruvat till dem lite/mycket. De framställs som okänsliga och frånvarande. Jason Isaac och Scott Caan platsar in här. En trött förenkling och allt annat än djupa tredimensionella karaktärer.

Den enda manliga karaktären som till en början var intressant är Aaron spelad av Simon McBurney. En gay-ig superkänslig man som är intresserad av design, kläder, och tyger. Han är ljuvlig med sitt barn och ömsint som äkta make. Han är överseende med sin frus hatiska beteende och stödjande som vän (till de övriga kvinnorna). Hahahaha.... Jaja. Ungefär lika realistisk som om Holofcener kastat in en hobbit i denna dramafilm... Ni måste se filmen innan ni börjar klaga på mig här. Hehe, den karaktären var nåt alldeles extra.

Aaron

Jag fann mig också tycka att de flesta i filmen var ganska vidriga, egocentriska och neurotiska, men inte på det bra viset. Ta Aniston's huvudperson till exempel. Hon spelar den där vilsne personen som inte vet vad hon vill eller kan göra med sitt liv. En riktig slacker som har hoppat av sitt jobb för det var för jobbigt. Hon röker på så ofta hon kan (drogliberalism?). Arbetar som städerska men vill inte ta sig själv i kragen. Jag har sett karaktären som kille många gånger och inte alltid tyckt att den karaktären är speciellt härlig. I denna film är hon ändå den mest sympatiska. Vinner väl i och för sig mer eller mindre på walk over. Frances McDormands karaktär till exempel är äcklig, arg och ber alla hon ser att dra åt helvete. Ok, Holofcener, hon går igenom en 40-årskris. We get it!

Denna film hade behövt ett starkare slut. Stora delar av filmen handlar om hur olika rika karaktärerna är. Filmens avslutning knyter an detta tema. Jennifer Anistons karaktär träffar en överviktig arbetslös slacker och man tror omedelbart att filmens budskap ska bli något om att kärleken kan finnas överallt, att det inte har med pengar att göra. Men så blir det inte. Nej, Holofcener har en twist i bakfickan som gör att filmen faller ännu mer platt på sitt ansikte.

Tyvärr, detta var långt långt från lika bra som Enough said. Jag tyckte att den var ganska meningslös till slut. Visst, den kanske vänder sig till en kvinnlig publik, en publik som vill grotta ner sig i neurotiska kvinnors 40-årskriser. Hoppas då att filmen hittar till den publiken. Personligen känns detta som en kvinnlig västkustvariant i den genre Woody Allen regerar i. Och det finns något i filmen, där under ytan som är ganska bra men totalen håller inte ihop.

Nu har det gått en hel dag sedan jag såg filmen och den har redan ramlat ner från en stark trea till en svag dito. Trist. Jag var tvungen att skynda mig att skriva denna text så att betyget inte skulle hinna glida än längre ner. Jag ger Friends with money tre dyra hudkrämer av fem möjliga.

Betyg: 3-/5

Fiffi gillade denna film bra mycket mer än jag. Hon skriver i sitt inlägg dessutom om två andra filmer från Holofcener som jag också kommer se. Om vi tycker mer lika om de filmerna får du reda på om du besöker min blogg de närmaste dagarna...

Japp! Jennifer Aniston. Maid!

Död Snö (2009)

På onsdag startar den lilla och unga filmfestivalen Monsters of Film här i Stockholm. Festivalen pågår i fem dagar och på lördag kommer vi ha månadens filmspanarträff på festivalen. Denna gång ska vi se två filmer och däremellan äta och dricka gott i mysigt utrymme i Gamla Stan. Eftersom vi ska se Död Snö 2, uppföljaren till den uppmärksammade norska nazizombiefilmen från 2099 tyckte jag att det kunde passa att den första filmen som förberedelse. Sagt och gjort. Död snö.

Det visade sig snart att jag hade lite fel uppfattning om filmen. Jag trodde att den skulle ha mer svart och galen humor och mindre skräckelement, att den skulle vara en smart populärkulturell kommentar i samma anda som The cabin in the woods. Så var det nu inte. Filmen är helt klart ryslig under första halvan med smygande runt husknutar i ett vintrigt mörker, scare jumps och föraningar om vad som komma skall. Den delen var helt ok, även om en sådan inledning alltid färgas av hur filmen levererar under andra halvan. För oavsett hur ryslig inledningen än är blir filmen inte bättre än hur den levererar under andra halvan. Typ.

Under andra halvan slafsas det på ordentligt. Nazizombierna var roliga och en del svart humor bjöds på, men framför allt en massa scener med inälvor som slets ut ur norska studenter. Det blev till slut lite tradigt. Dels kände jag lite för lite för karaktärerna för ryckas med när tarmarna ryckes ut, dels så fokuserade inte filmmakarna på den svarta humorn tillräckligt. Det kändes som att vi fick lite humor, någon lustig kommentar här och där, en dråplig scen då och då, men samtidigt försökte de behålla känslan av riktig fajt och en spänning över om någon av ungdomarna skulle klara sig.

Ok, det var kanske för mycket att hoppas på att di norske skulle göra en film i nivå med The cabin in the woods, men de kunde väl åtminstone orkat med en film i nivå med Tucker & Dale vs. Evil. Nåja, vi kan ju alltid hoppas att Död snö 2 blir ett steg framåt. Kanske annan inävlsmat än bara tarmar?

För bättre filmer inom genren kollar du med fördel in; The cabin in the woods, Tucker & Dale vs. Evil eller Zombieland.

Jag ger Död snö två arga nazizombisar av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Filmspanarna Tema #25: Regn

Direkt när jag fick redan på att månadens tema var Regn, vilket bra tema förresten, tänkte jag LISTA! Denna gång blir det en lista på bra regnscener från filmer jag gillar i lite allmänt kaotisk ordning. Det kändes inte relevant att ranka dem så jag listar dem i den ordning jag kom att tänka på dem istället, i någon mening.

De första och sista regniga scenen i min lista var de två första som poppade upp ihuvudet på mig. Den sista scenen är regnscenen numero uno. The best bad asss rain scene:n som finns.

Den första scenen är från en bortglömd actiondängare från det fina 90-talet. Det är filmen The last boy scout med Bruce Willis och Damon Wayans. I inledningen av filmen har de en ljuvlig scen från en amerikansk fotbollsmatch. Eftersom NFL just startat sin säsong kändes det som en passande startscen för denna lista. Visste du att The last boy scout är regisserad av Tony Scott?




Ok, vissa av de mest minnesvärda regnscenerna jag kommit på gick inte att hitta på youtube så de platsar inte på denna lista. Om någon av er därute hittar dem får ni gärna länka i kommentarerna. Jag har tre scener som jag kommer ihåg som regniga som jag INTE hittat. Först och främst är det scenen ur Aliens när the space marines kommer fram till nybyggarnas komplex. På väg mellan the space shuttle och byggnaden regnar det en hel del. Andra scenen var en scen i Take shelter som jag sökte och sökte men inte kunde hitta. Till sist försökte jag hitta lämpligt klipp från slutet av Angel heart men alas, no success.

Nu till tre redigt klassiska regnscener. Låt oss diska av dem i ett svep, som blommans blad som dras med av störtfloden ner i avloppet...

Visst är Jurassic Park väldigt bra och bland de väldigt bra scenerna är kanske regnscenen den allra bästa...

En annan otroligt maffig regnscen är den ur The Matrix Revolutions. Filmen är kanske den svagaste av de tre i trilogin men fajtscenen i regnet är en av de många coolaste fajtscenerna i serien.

Den tredje tunga och ikonsika regnscenen jag slänger in här är givetvis slaget vid Helms Deep i The Two Towers. Att slaget är alldeles för långt och alla fånerier från Gimli och Legolas kan vi bortse från. Det är skrämmande och mäktigt när orcherna anfaller i regnet...





Men vi ska väl inte bara ha med fajter och ond bråd död i regnet? Man kan ju älska i regnet också. Och på det temat poppade John Cusack direkt upp i mitt minne. Scenen jag tänker på är den i High Fidelity när han flyr från sin käresta och blir upphunnen av bilen och då kastar sig i gyttjan bakom ett staket. När man tänker efter lite, och surfar på youtube, visar det sig att John Cusack står i regnet och ser bedrövlig ut lika ofta som Brad Pitt tuggar på något gott eller som Tom Cruise springer med stela armar (armformen!). Här kommer ett litet collage av den gode Cusack i regn...




Om vi ändå är inne på kärleken så måste vi ta med Audrey Hepburn och George Peppard, och en liten katt, från den festliga Breakfast at Tiffany's. Åhh, de är kära i varandra. Trevligt.




Det var härliga bilder. Men nu gott folk ska jag berätta. Man kan faktiskt dansa i regnet också. Och du, dansa kan man göra på många sätt...

Dansa och sjunga...

Dansa med svärdet i handen...




Och dansa på racingbanan...





Kryddar med lite extrascener

...för de kärlekskranka...




...för stridspittarna...




...samt för filmnördarna...





Nu har jag kommit till slutet av min lilla regnodyssé. Nästan. Den första av de sista klippen är från Kathryn Bigelows Point break. Vilket sagolikt slut!




Till sist, the mother of all rain scenes. Slutet av Blade runner. Monologen. Harrison Fords vresiga min. Rutger Hauers tårar i regnet...

Nu var det slut egentligen, men jag måste ju också länka till den fina lilla kortfilmen som vi har nämnt några gånger på filmspanarträffarna. All summer in a day. Se den och gråt.

Plaska nu över till de övriga dyblöta filmspanarna och spana in vad de har hittat i regnet:

Har du inte sett den? (blogg)
Fredrik on film
Jojjenito
Mackans film
The Velvet Café
Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis Filmtajm