Det är en högst ironisk skröna om en hyperteatralisk teaterchef och hans mest framgångsrika skådespelerska. Tur att det är ironi i alla fall? John Barrymore spelar den äldre demonregissören Oscar Jaffe som uppenbarligen tror sig ha rätten att göra vad han vill mot och med alla sina kvinnliga skådespelerskor. Han behandlar alla som skit förutom dem han vill ligga med, dem behandlar han som än mer skit.
Hans donna är den korkade och talanglösa Lily Garland som spelas av Carole Lombard. Hennes karaktär heter egentligen Mildred men Oscar döper om henne mot hennes vilja. Et av många övergrepp på henne. Tyvärr skapar hon inte mycket sympati hos mig heller. Det är inte så speciellt intressant att se två korkade individer, vara en är en psykopat, i en romantisk komedi. Jag köper inte relationen för fem öre.
Så fort något går emot Oscar beter han sig som en barnunge och spelar över som den teaterapa han är. Han tror att om han bara uppför sig med yviga gester kommer han få sin vilja igenom. När hans kärleksintresse inte längre vill vara inlåst på hotellrummet hotar den egoistiske och i högsta grad svartsjuke Oscar med att ta livet av sig. Lyckligtvis struntar hon i hans fånerier, men såvitt jag uppfattade fick han aldrig lära sig den läxa han så mycket behövde. Fanns det några konsekvenser av hans handlande så missade jag dem. I så fall får jag stå med skammen i hörnet ett tag.
Det finns ganska lite att älska i denna film. Manus är svagt överlag även om det finns sekvenser som är roliga för att de är så knasiga. Oscars överdrivna sätt att föra sig är oftast tröttsamt men då och då lite kul.
En stark etta!
Betyg: 1,5/5
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar