Blood Simple. (1984)

Andra filmen i Shinypodden säsong 3 är bröderna Coens debutfilm Blood simple. Jag och Carl försöker bena ut vad som händer i filmen som ändå är rakt berättad. Fokus flyttas från karaktär till karaktär allt efter filmens gång. Vi ställs inför fler viktiga frågor. Hur snabbt snurrar fläkten? Hur många kulor är det i pistolen? Vem är skyldig? Är någon oskyldig? Vem är mest svettig? Hur definieras film noir?

Efter första titten 2011 var jag vagt positiv och gav den betyget 3/5. I denna omtitt blommade filmens stämning ut. Vilket tajt driv i handlingen den har! Det är fortfarande så att jag har lite svårt att känna för karaktärerna. Jag tycker helt enkelt att de är lite för korkade för att jag ska helt kunna hänge mig åt dem.

Men bröderna Coens handlag är det inget fel på. Filmen håller oss tittare i ett fast grepp hela filmen igenom. Filmen är kanske dock mer intressant än spännande. Jag är hela tiden nyfiken på vad som komma skall för jag hade förstås glömt det mesta av vad som skulle hända sedan jag såg den senast. Denna gång la jag också märke till filmmusiken på ett positivt sätt.



Filmen kan kanske kallas en neo-noir. Den tar film noir genren och gör en egen twist på genrens grepp och troper. Är Abby en femme fatale, kvinnan som snärjer den olycklige och drar ner honom i fördärvet? Eller är hon helt enkelt filmens huvudkaraktär? Är skurkarna så farliga och dödliga som de omtalas som? Eller är de bara vanliga ganska misslyckade bonnläppar? Nästlar sig huvudpersonerna in i ett nät av lögner och förvecklingar de inte kan ta sig ur? Eller är de bara usla på att kommunicera?

Som debutfilm är detta tämligen imponerande. Bröderna visar redan här att de kan sina saker. Denna typ av mörk crime-film kommer de förädla i filmer som Fargo och No country for old men. Det var också riktigt kul att se en unga Frances McDormand i hennes debutroll. Det är som alltid kul att se en skådespelare som man lärt känna som vuxen i en yngre upplaga.



Jag och Carl diskuterar detta och mycket mer i Shinypodden. Ladda ner, prenumerera och kommentera på shinypodden.se.

Jag ger Blood simple en stark trea eller en svag fyra. Äh, känner mig generös då filmen etsat sig fast efter denna titt. Den får fyra borttappade tändare av fem möjliga. Vilket betyg tror ni Carl gav den?

Betyg: 4/5 

 

Blockers (2018)

En kvinnlig American pie? Tre tonårstjejer som går i pakt om att förlora sin oskuld på "prom night". Hinder på vägen! Tja, detta kan ses som en variant på American pie, fast inte lika rolig och en lägre ambitionsnivå.

Blockers är ändock en komedi som bjuder på överraskande mycket hjärta. Alla filmer som handlar om tonåringar och deras eventuella sexliv riskerar att falla i diverse fällor. De kan vara för pryda och få en uppfostrande ton. Men de kan å andra sidan också bli för extrema åt andra hållet och gå över gränsen till dålig smak och rena fånerier vilket humorn inte heller hjälps av.

Jag tycker att denna film på ett bra sätt balanserar mellan fallgroparna med något enstaka undantag. Scenen med "butt chugging" var kanske filmens svagaste. För orealistisk och för uppenbart effektsökande. Den var inte upprörande, bara tråkig.

Resten var roligare. Vi fick en kul variant av den klassiska konflikten mellan mor dotter och huruvida dottern kommer förstöra sitt liv genom att ha sex en gång... Vi har pappan som är överbeskyddande och bufflar sig mot dotterns pojkvän. Och så till slut pappan som försöker vara cool och smälta in bland ungdomarna.

Leslie Mann spelar mamamn vars handlingar eskalerar och till sist går över styr. Hon är bra i denna typ av komedi, en sub-genre som hon nästa mutat in som sin egen. Hon bjuder på sig själv till hög grad vilket är en förutsättning för att det ska kännas som att filmen har hjärtat på rätt ställe. Scenen i slutet när hon försöker torka läppen från tårar med sin tunga är hysterisk.

På tal om skådespelare som verkligen bjuder på sig själv har vi John Cena. Ni vet han som var det roligaste med Trainwreck? Här juder han på sig själv hela filmen igenom, via flertalet gråtattacker och en ölenema.

Sen har vi Ike Barinholtz. Mycket lik Mark Wahlberg!

En positiv överraskning var att alla tre tonårskillarna var schyssta mot sina dejter. Går tvärt emot det man förväntar sig... vilket är absurt egentligen. I vilket fall var kanske filmens höjdpunkt Gary Cole och Gina Gershon som Austins sexgalna föräldrar?

De unga damerna spelas av Kathryn Newton, Geraldine Viswanathan och Gideon Adlon vars mamma Pamela Adlon spelade Marcy Runkle i Californication. Filmen är regisserad av Kay Cannon som skrivit manus för Pitch Perfect-filmerna. Detta är hennes regidebut. Seth Rogen är en av filmens producenter.

Popkulturella referenser. Julie vill ha en perfekt natt då hon ska förlora oskulden och hon jämför med den "romantiska komedin" American beauty. LOL. Austin svarar: "You watched the whole thing?" LOL again.

Leslie Mann och John Cenas scen när hon peppar honom inför inbrotten. "Bottom of the third. Not much left of the game." ??? Han börjar opponera sig. "FOCUS!" "YES coach! One Hail mary pass..." LOL.

(Tupp) Blockers är helt klart en ganska underhållande komedi som funkar bra. Extra kul att så många stör sig på filmen på imdb's "user comments". Trångsinta idioter.

Jag ger Blockers tre aubergine-emojis av fem möjliga.

Betyg: 3/5 

Barton Fink (1991)

Ny poddsäsong igång! Shinypodden säsong 3 med mig och Carl handlar om Coens filmer, eller i alla fall hälften av deras filmbiografi.  Självklart kommer jag skriva några rader om varje film också, men lyssna gärna på podden för mer utförlig diskussion om filmen. Vi tar oss an några frågorna under podden. What's in the box? Är Barton en älskvärd karaktär? Och vad betyder kvinnan på stranden?

Första gången jag såg Barton Fink förstod jag inte mycket av filmen. Den är rik på symbolik och dolda undermeningar. Nu har jag sett om den och jag förstår fortfarande inte vad filmen egentligen handlar om!



Jag och Carl pratar om filmen och försöker bena ut vad den handlar om. Även om vi inte till fullo förstår bröderna Coens budskap med filmen kommer vi en bra bit på väg med vår analys. Och även om vi inte fattar all symbolik är vi i alla fall helt överens om att filmen är bra gjord. Coenbröderna är mästerliga på att få till en säregen stil för sina filmer. Men de gör det som vi ibland slarvigt kallar ”film-filmer”.

Skådespeleriet och rollbesättningen är kanske filmens största styrka. Huvudpersonen Barton spelas av John Turturro och han äger verkligen sin karaktär. Turturro är så bra som Barton att det känns svårt att se någon annan spela rollen. Men det är ändå i birollerna filmen lever upp och det är från dem mycket av humorn levereras. Det är inte renodlad komedi utan svart satir och humorn kommer ofta från skådisarnas leverans.



Bartons granne Charlie spelas av den väldige John Goodman. Han är uppenbarligen en av brödernas favoritskådis. Goodman är som alltid bra, men ändå inte filmens bästa. Istället blir den för mig okända Michael Lerner i rollen som filmbolagschefen Jack Lipnick filmens stora positiva överraskning. Han spelar över men på det bra sättet. Lipnick är en karaktär som ska spelas ”over the top”.

Det finns fler bra biroller som vi berör på podden.

Carl har intressanta funderingar om kopplingarna till bibeln. Jag deltar intresserad i samtalet men jag bidrar nog tyvärr inte så mycket i just den frågan. Däremot närmar jag mig en teori om huruvida Charlie existerar eller ej. Kanske sker det mesta i Bartons huvud bara? Spectaculaire!



För vad har vi här egentligen? Filmen förefaller länge vara en svart dramakomedi för att mot slutet kliva över gränsen till surrealism. Dessutom förefaller vissa scener vara verkliga och vissa scener är mer drömska. Kan det vara så att vi får se både vad Barton råkar ut för i Los Angeles (möten med Lipnick och Mayhew) och vad han upplever i sitt huvud (allt om grannen Charlie och kvinnan på stranden) kanske?

Samtidigt som jag gillar filmen med sin tunga stämning och skumma handling blir jag aldrig helt engagerad i filmen. Jag tror till och med att jag nickade till en kortis mitt i filmen. Ett problem kan vara att Barton själv är så osympatisk. Det finns ingen i filmen att känna starkt för. Det skumma inslagen är också allt för diffusa. Den kan kanske jämföras med Lynch´s filmer i detta avseende men jag finner hans skumma filmer mer intressanta då de går, och är roliga, att analysera.



Besök gärna Shinypodden.se och ladda ner, lyssna eller kommentera avsnittet.

Jag ger Barton Fink tre drömkvinnor på stranden av fem möjliga. Men vilket betyg tror ni Carl gav filmen? Allt avslöjas i podden.

Betyg: 3/5

Filmerna i ordning som vi ska prata om under denna poddsäsong:
23/7: Barton Fink
30/7: Blood simple.
6/8: True grit
13/8: The ladykillers
20/8: Inside Llewyn Davis
27/8: Miller's crossing
3/9: The hudsucker proxy
10/9: Hail, Caesar!

Ready Player One (2018)

Var nyfiken på filmen då jag hört både positiv och negativ kritik om den. V gillade den mycket men D stängde av efter en kort stund då den gjorde för mycket våld på boken som enligt D ska vara bra. P har också läst boken men han såg i alla fall hela filmen, på bio inte mindre om jag inte helt misstar mig.

Men jag var nyfiken. En omtalad sci-fi-film från Steven Spielberg blir man ju såklart lite sugen på. Men jag hade ganska tempererade förväntningar på den trots allt. Och det blev ljummet men inte uselt. Det är en underhållande och välproducerad äventyrsfilm. Tyvärr känns allt plastigt och jag blir aldrig riktigt engagerad av filmen. Jag bryr mig inte speciellt mycket om karaktärerna helt enkelt.

Det hjälper inte att alla karaktärer är animerade avatarer i mer än halva filmen. Kul att tekniken finns men blev resultatet verkligen så bra? Under andra halvan av filmen påminde den mig om den gamla Total Recall, ni vet den med Arnold? Den har ganska sunkiga specialeffekter om man jämför med moderna filmer, men den har en själ och hjärta som jag saknade i Ready Player One. Så för mig ligger det inte i hur tekniskt fulländat det är utan hur historien berättas och hur mycket själ en film har.



Det jag gillar mest med Ready Player One är alla underbara popkulturella referenser, det är som ett varmt sommarhav omsluter en med åttiotalsnostalgi. Favoritscenen är den oväntat långa sekvensen från the Overlook Hotel. Vilken tur att jag tog mod till mig och såg den filmen för inte så länge sedan. Den var inte ens speciellt läskig för övrigt! Snopenheten. Fler helt uppenbara gäster från popkulturen var the Iron Giant, dinosaurien, en DeLorean DMC-12 och mycket mer. Jag skulle kunna tänka mig att se om filmen med någon form av läsanvisning till filmens alla referenser, tja varför inte en bild-i-bild på blu ray till exempel?

Jag ger i alla fall Ready Player One en svag trea. Låt oss säga tre superhjältenamn av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Hey, det är ju hon! Ghost, från Ant-Man!

Shinypodden om Bowie, sista avsnittet

Ground Control to Major Tom

Commencing countdown, 

engines on

Check ignition 

and may God's love be with you...

So... it has ended.

Olof och jag sammanfattar upplevelsen med att minnas tillbaka på säsongen. Vi kontemplerar vad vi lärt oss om Bowie, och hur det har känts att vara fullständigt indränkt i Bowie-musik under ett drygt halvår. Vi listar favoritomslag och avslöjar i samband med det hemligheten med omslaget till "Blackstar".

Under avsnittet spelar vi våra några av våra personliga favoritlåtar från David Bowie och till slut listar vi alla album från sämst till bäst.

Ni hittar avsnittet här. Gå in på shinypodden.se för äldre avsnitt och gamla säsonger, såsom Buffy och Marvel...

Ant-Man and the Wasp (2018)

Ant-Man and the Wasp är den tjugonde filmen i Marvel's Cinematic Universe. Grattis filmserien! Filmen avnjöts i goda vänners lag. Under efterföljande middag satt vi; jag, Johan och Markus, och myste över hur lättsam och kul filmen var. Vi kontemplerade också hur viktigt det var med filmseriens kontext och bakgrund för just denna film. Om den stått helt på egna ben hade jag kanske inte tyckt att den var mer än en kul underhållning för stunden, men nu har den inte bra kopplingar bakåt till den första Ant-Man, den knyter an till Civil War och Infinity War också. Som jag ser det blir alla filmer i serien starkare för att jag gillar serien som helhet.

Vi gick in till denna film med ett antal frågor. Vad hände med Scott efter Civil War och varför syntes han inte i Infinity War? När skulle denna film utspelas? Före, under eller efter Infinity War? Knappast inte efter för det är en för "liten" film för att kunna ta hand om allt som Infinity War lämnade efter sig. Men kanske parallellt? Och hur skulle det då påverka filmen att hela Jorden var i fara? Och mer specifikt, hur skulle de hantera det som sker i det absoluta slutet av Infinity War? Dessutom undrade jag om de på något sätt skulle blicka framåt mot Captain Marvel, nästa film som kommer ut mellan denna och nästa Avengers.



Vi får ju svar på det mesta av ovanstående frågor på ett eller annat sätt. Ant-Man-filmerna är de minsta av de små filmerna inom MCU och så är det fortfarande. Inga större trådar från serien avslutas eller ens behandlas i en film som denna. Istället bjuds vi på en lättsam familjekomedi med Scott, Hope, Hank, Luis och de andra. Filmen bättrar på det mest jämför med sin föregångare. MCU är en serie där flera av uppföljarna är bättre än de tidigare filmerna, men inte alla.

Hur ser det ut egentligen med den saken? Vilka är de bästa inom serierna inom Marvel's Cinematic Universe? Mina favoriter är; Iron Man 3, Thor 1 eller 3 beroende på humör, Captain America 3 (även om 2 är superb också), Guardians 1, Avengers 3 och 1 samt Ant-Man 2 nu då...



Här i Ant-Man and the Wasp umgås vi med flera kul karaktärer. Skönast är FBI-agenten Jimmy Woo, snacksalige Luis samt Scott och dottern Cassie (en barnskådis som funkade). Av någon konstig anledning tyckte jag att både Paul Rudd och Michael Peña var roligare i denna film än i den förra. De var kanske inte lika överdrivet "over-the-top"? En av de roligaste scenerna var när Scott blev förminskad till halv storlek på dotterns skola, scenen då han gömde sig i en blå hoodie. Jag skrattade utan att kunna hejda mig. Det är ovanligt.

Dessutom måste jag höja att detta är den första film i MCU som haft en kvinnlig hjältes namn i titeln. The wasp får flera bra actionsscener vilket är trevligt... När tusan får vi en film om Black Widow? Det är long over due... Dessutom #2 så har denna film en mycket spännande kvinnlig villain i Ghost. Hon slår skurken i första Ant-Man på fingrarna utan problem.

Detta var "minor MCU" för att göra travesti på Bernard Berkman men det duger ändå för en trevlig biokväll med vännerna.

Jag ger Ant-Man and the Wasp tre coola bilar av fem möjliga.

Betyg: 3/5