Buffypodden avsnitt 32: Buffybot och vampyrerna

 Så var vi igång med säsong 6. Vi inleder med att snacka om dubbelavsnittet Bargaining och efterföljande After life. De tre episoderna hänger ihop tycker vi.

Dessutom blir det lite sammanfattning om vad som hänt sedan sista och så vittjar vi den stora inboxen.

Gå in och lyssna, ladda ner och läs show notes på Buffypodden.

L'avenir (2016)

L'avenir heter Dagen efter denna i Sverige.

Den uppskattade skådespelerskan Isabelle Huppert spelar huvudrollen i Dagen efter denna. Så, slut på revyn!

Mer behövs väl inte? Hehe, i vissa kretsar räcker detta för att folk ska gå och se filmen. Men nåväl, låt mig berätta lite mer om den. Huppert spelar Nathalie, en författare och gymnasielärare i filosofi med nästan vuxna barn som drabbas av livsavgörande events under filmens första halva. I efterdyningarna försöker hon hitta riktning och fart i det nya livet. Jag tror att filmen handlar om att lyckas starta om mitt i livet och finna ut vem man själv är. Egentligen finns det inte så mycket mer att säga om filmen utan att avslöja handlingen.

Filmen är ett rakt drama. Den typen av film som det finns många av i Frankrike känns det som. Filmen är inte snustorr men den kan inte kallas komedi. Den är mer varm än kall, men de riktigt laddade eller tunga scenerna saknas. Samtidigt som jag kan njuta av Hupperts skådespeleri och fascineras över att hon upplevs så olika i olika scener filmen igenom blir jag aldrig helt engagerad i hennes öde eller filmen som helhet. Det är lite konstigt för filmen är som en kvinnligare fransk version av några av Woodys mer dramatiska dramer. Det handlar om den intellektuella eliten i någon storstad i västvärlden. Det borde falla mig på läppen, men det är något som saknas mig.

Filmen passar för alla som längtar efter ett modernt franskt drama med scener både från Paris och Provence.

Jag ger dagen efter denna två "fundamental events" av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Jag såg denna film under Malmö Filmdagar tillsammans med några av filmspanarna och här under kommer det dyka upp länkar till deras recensioner när de finns tillgängliga:
Jojjenito
Fiffis Filmtajm

28 Days Later... (2002)

Låt oss starta med att ta en paus och begrunda vilken cool poster denna film har...

28 days later... är en intressant film. Den revitaliserade zombiegenren när den kom ut 2002 känns det som, men vad vet jag? Den största anledningen jag blev sugen på filmen är för att manus är skrivet av geniet Alex Garland. Filmen är dock regisserad av Danny Boyle som är en mycket kompetent regissör men en regissör som jag sällan blir speciellt övertygad av. Det är ofta något med hans filmer som stryker mig mothårs. De känns kalla på något sätt.

Med detta sagt kan jag sammanfatta att 28 days later... är en bra film där manus är dess svaga punkt och regin dess starka del. Haha, som det kan gå.

Filmen inleds otroligt bra och mer än halva filmen är bra skit. Inledningen med en ensam man som vaknar upp i ett övergivet sjukhus känner jag igen från första säsongen av The walking dead som kom ut åtta år efter denna film. Oavsett uppenbara efterapningar är detta i vilket fall ett bra koncept.

A hard rain's a-gonna fall

Under den inledande delen är stämningen och atmosfären i filmen lysande. Jag gillar scenerna med ett tomt London. Det är kusliga scener. När sedan vår hjälte Jim, spelad av den där fågelskrämman Cilian Murphy, träffar på två plus två andra överlevande är filmen i högform. Jag gillar Naomie Harris som bad assen Selena. Henne har vi sett i de senaste Bondfilmerna. Brendan Gleeson som Frank är alltid stabil. Glöm inte skyddsglasögonen för all del.

Filmens svaga del är från och med att vi får lära känna den käre doktorn (who?) och hans muntra pojkar. Här rämnar manus för mig totalt. Jag blir så less på denna trötta story med ett litet förband soldater som inom en månad efter att hela landet förintats har omvandlats till överkåta hormonstinna fotbollshuliganer. Det känns i alla fall fruktansvärt långsökt. Åter igen blir jämförelsen med The Walking dead lite relevant faktiskt. Där lever de överlevande i en tajt liten grupp som mer liknar en familj, om än med interna motsättningar. Att soldaterna här i 28 dagar later... helt skulle överkommit sina näras och käras död, hela landets sammanfall och rädslan för sin egen omedelbara säkerhet och istället bli dreglande kåtbockar som utan tanke tycker att det är en bra idé att våldta första bästa kvinna och flicka de ser. Suck. Uselt manus. Tyvärr Alex Garland, jag ger dig inte ett fripass denna gång. De som önskar sig en kamp mellan könen kan säkert tycka att denna stereotypiska skräckis som eldar på förutfattade meningar är bra dock.

Dessutom är sista biten av filmen helt orimlig då Jim får styrkor och förmågor som på inget sätt har förtjänats eller förklaras. Han går från att vara en ganska normal kille, typ ett cykelbud, till att bli en annan John McClane. Lite orimligt tyckte jag.

Jag är kluven som du hör, men filmen är ändå klart trivsam medan den rullar. Det är mest i eftertankens kranka blekhet som svagheterna med manus och slutet gör sig hörda.

Jag ger ändå 28 days later... tre korkade soldater av fem möjliga.

Betyg: 3/5 

Angel - Season 2 (2000-2001)

Det känns lite orättvist för Angel tv-serien säsong 2 att den gick samtidigt som den magnifika säsong 5 av Buffy. Tonen i de två seriena där de befinner sig är så olika. Att tänka sig att Angel S02E22 No place like... sändes direkt efter Buffy S05E22 The gift är mindboggling. Vilket disharmoni i tittarnas känslor...

Angel säsong 2 är ändå ett klart steg framåt från säsong 1. Gänget flyttar in i det mysiga hotellet som jag så tydligt kom ihåg från första titten för tio år sedan. Favoritkaraktären The Host aka Lorne introduceras och kvar har vi Cordy, Wes och Angel. Även Gunn är helt ok och han blir nu en "regular". Angel serien må ha sina svagheter men för mig är det en bra serie för att den har så många av de karaktärer jag älskar från Buffyverse.

Angel som serie är till exempel inte lika kreativ eller varierande som Buffy-serien. Den håller en allmän sett hög nivå men saknar de solklara topparna som Buffy bjuder på. Totalt sett blir säsongen därmed lite orättvist sämre än Buffy S5. Angel har nästan inga avstickande "monster of the week"-avsnitt utan det mesta handlar om långa story arcs.

Första halvan fokuserar generellt sett på Angels kamp mot Wolfram & Hart och speciellt på Angel och Darla. Det är småmysigt. Angel blir mörk, inte i form av Angelus, bara rejält deppig och mörk. Han förskjuter sina vänner i teamet och serien lider verkligen av detta. Den sektionen har dock några avsnitt som helt klart höjer sig över mängden, tex Reunion med Darla och Drusilla som lever rövare i Los Angeles. Jag älskar det avsnittet. Sista scenen är bad ass.

När Angel, Cordy, Wesley och Gunn kommer ihop igen känns det mycket bättre. Säsongen avslutas med fyra mycket besynnerliga avsnitt. Cordy blir insugen i en portal och försvinner till Pylea, en parallell dimension. Hela gänget följer efter henne för att rädda. Det är bra och mestadels kul med en hel del "fish out of water" humor. Det är mest kul för att avsnitten är så annorlunda, och de innehåller en del hysteriska sekvenser. Detta ska kanske vara Angel seriens variant av konstnärlig frihet? Men riktigt riktigt awesome blir det inte. Bra men inte great.

Sekvensen har dock tre saker som är lite fantastiska:
- Numfars dance of joy. Ni vet väl att det är herr Joss Whedon själv som spelar Numfar?
- Vi introduceras till Fred! Awwwww.
- Sista scenen med Willow i hotellvestibulen... Gråtattack någon?

Jag försöker hålla ordning på mina favoritavsnitt och för denna säsong finns många bra och dugliga avsnitt men inget enda slår sig in i de allra högsta sfärerna.


Min topplista för Angel Säsong 2 (väldigt svårt att ranka dessa fem så det är en ungefärlig ordning:

1. Ep 10. Reunion (Tim Minear) - Darla och Drusilla på mördarspee i Los Angeles. Sista scenen i Holland Manners vinkällare!

2. Ep 22. There's no place like Plrtz glrb (David Greenwalt) - Sista avsnittet. Wes är okaraktäristiskt (?) stenhård som upprorsmännens general. Sista scenen med Willows möte det glada gänget i hotellets vestibul. Gråtattack!!

3. Ep 16. Epiphany (Tim Minear) - Angel får ett annat uppvaknande efter att han fick ligga denna gång.
Gunn: What, you just wake up and Bang? 
Angel: It was sort of the other way around.

4. Ep 6. Guise will be guise (Jane Espensen) - Wesley går under cover som Angel och skyddar rödhåriga Virginia, dotter till galen och ond wizard.

5. Ep17. Disharmony (David Fury) - Harmony gör bejublad entré i Los Angeles och sover på Cordys soffa...



Hedersomnämnanden i nummerordning
Ep 1. Judgement - Hej Lorne. Hej Hyperion!
Ep 2. Are you now or have you ever been - flashback till 1952 och paranoia-demonen
Ep 7. Darla - systeravsnittet till "Fool for love", flashbacks till Angels och Darlas historik
Ep 8. The shroud of Rhamon - mycket lustigt avsnitt där alla blir elaka pga av svepan
Ep 9. The trial - sista scenen när Drusilla turnar Darla. Rysningar.
Ep 11. Redefinition - sista scenen när Angel sätter eld på Darla och Drusilla. Rysningar.
Ep 15. Reprise - en repris och en mycket bra scen när Virginia dumpar Wesley.
Ep 19. Belonging - Hej Winifred!
Ep 21. Through the looking glass - Hej Numfar!


Betyg: 4/5

Buffy The Vampire Slayer - Season 5 (2000-2001)

Buffy säsong 5 är en otroligt bra säsong. Den är jämnare än tidigare säsonger och har en klart högre lägstanivå. Dessutom känns serien mer vuxen och mörkare. Sofia jämförde med Harry Potter där den femte boken var mörkare än de fyra första och jag håller med. Buffy S5-7 är mörkare precis som Harry Potter bok 5-7 är mörkare (och mer vuxna).

Styrkan i Buffy The Vampire Slayer är karaktärerna och deras utveckling och inbördes relationer. Nu i säsong 5 har vi fått full utdelning av den långa resan som vi följt karaktärerna på. Denna tv-serie är inte lika direkt i sina belöningar som en modern serie som Game of Thrones. GoT har få men otroligt massiva avsnitt där oftast minst några scener är bad ass. När den serien är off är avsnitten dock ganska tunna. Det finns inte så jättemycket mer att fundera på mellan säsongerna... Dany är bad ass, Tyrion är cool, "shame"-nunnan är äcklig osv...

Buffy jobbar helt annorlunda med vårt psyke. Här finns det en myriad av saker att fundera på och diskutera. Varje avsnitt innehåller karaktärsutveckling och lång story arc oavsett om vi lägger märke till det eller ej. Serien lever på symbolik och liknelser och tolkningsföreträde ges till viss del till tittaren. Även de svagare, långsammare eller de avstickande "Monster of the week"-avsnitten bidrar till helheten i slutet. När man kommit in i Buffy är summan av delarna otroligt mycket större än varje enskild säsong eller avsnitt. Det är som att läsa en fantastisk roman. Det går oftast inte att plocka ut ett kapitel ur romanen och värdera det separat, men som en del av helheten är det kapitlet och alla andra kapitel fantastiska...

Det finns många element i säsong 5 som gör den till en favoritsäsong. Relationen mellan Buffy och Mr Giles utvecklas ljuvligt till en vuxen och ömsesidigt respektfull relation mellan "far" och "dotter". Mycket av det som är mest spännande är också Buffys utforskande av vad det innebär att vara en slayer. Hennes möten med Dracula och The First Slayer är snygga "book ends" av säsongen nästan, och hennes utfrågning av Spike om tidigare slayers är höjdpunkter då det gäller den story arcen.

För övrigt är säsongens viktigaste tema Familjen. Buffys kärlek till Riley slocknar innan den hinner tändas och hon riktar sin fokus på sin syster Dawn istället. Säsongens avslutning är magnifik.

Säsongen är mestadels mörk, allt är inte ljust och glatt i Sunnydale. Utvecklingen för Joyce, Buffys mamma, är lika smärtsam som bra och vissa anser att avsnittet The Body kanske till och med är världens bästa tv-serieavsnitt alla kategorier!

Favoritkaraktärer under säsongen är för mig Mr Giles, Anya och Buffy.

I sista avsnittet för säsongen av Buffypodden listade jag, Johan och gästen Mats Strandberg våra favoritavsnitt. Min lista ser just nu ut så här:

1. The Body
2. The Gift
3. No place like home
4. Fool for love
5. Intervention
6. Checkpoint
7. The weight of the world
8. I was made to love you
9. The replacement
10. Buffy vs. Dracula
11. Listening to fear

Betyg: 5/5

Julieta (2016)

Julieta är Pedro Almodóvars nya film. Jag är lite kluven inför hans filmer. Samtidigt som de har en unik känsla har jag inte blivit helt betuttad i de få jag sett. Jag vet inte riktigt vad det är som saknas mig i Pedros filmer. Visst, han har ofta fokus på kvinnor i sina filmer, men det är inte det som är problemet. Jag älskar en regissör som till exempel Nicole Holofcener som gör filmer med kvinnor i fokus. Hennes filmer liknar dock favoriten Woody Allens filmer mer än Almodóvars. Det är något annat som är skevt. Det kanske har att göra med att jag ibland finner hans filmer lite tillgjorda...

En film om fragila människor

Såvitt jag förstår skriver Almodóvar alltid manus till sina filmer. Denna gång bygger dock den nya filmen på förlaga av författarinnan Alice Munro. Det känns som att det kanske var ett bra val! Julieta är en rakare och mindre tillkonstrad film. Den handlar om förhållandet mellan en kvinna och hennes vuxna dotter. Vi får i "nutid" och i långa tillbakablickar långsamt se hur och varför de två glidit ifrån varandra. Filmen spelas nästan som en thriller där vi i publiken nyfiket väntar på förklaringar om varför livet blivit som det blivit för filmens huvudperson Julieta.

Filmen behandlar väldigt generella mänskliga frågor som sorg, depressioner, livsval som ifrågasätts flera år senare och andra ofrånkompliga saker i våra liv. Jag var helt klart berörd av karaktärerna på duken. Filmen är mycket välgjord och Almodóvar har full kontroll på handlingen. Skådespelarna är också överlag bra. Adrian Ugarte och Emma Suárez som spelar den unga respektive den äldre Julieta är jättebra. De påminner om varandra så mycket att någon i gänget nästan trodde att det var samma skådespelerska som sminkats ung och gammal. Men nej.

Som alltid färgglatt i Pedros filmer

Vad jag kanske saknade lite var en tydligare resolution rörande dotterns val att fly från sin mor. Speciellt hur mycket den sektliknande gruppen hon hamnade hos hade med saken att göra. Självfallet är detta en film vars värde ligger i berättelsen, "resan", fram till slutet, men jag hade gärna fått lite mer kött på benen än vad jag fick nu. Ibland föredrar jag helt öppna slut, men denna gång gick jag ut från salongen lite otillfredsställd.

Detta var den första filmen för mig på Malmö filmdagar och som sådan var det en bra film. Den satte tonen inför flera emotionellt uttömmande filmer under de tre intensiva dagarna.

Jag ger Julieta tre livsomskakande förluster av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Jag såg denna film under Malmö Filmdagar tillsammans med några av filmspanarna och här under kommer det dyka upp länkar till deras recensioner när de finns tillgängliga:
Rörliga bilder och tryckta ord
Jojjenito
Fiffis filmtajm

Community - Season 6 (2015)

Vilket trist öde serien Community gick till mötes. Det började så bra med de två första säsongerna. Det var nytt och fräscht. Jag älskar den typen av humor som finns här, serien hade flera sköna karaktärer och skådespelare och dessutom gillar jag typen av popkulturella referenser som Dan Harmon öser över showen.

Under säsong 3 tappade den lite för att i säsong 4 blir rent utav sagt dålig. Det var då seriens skapare inte var med längre. Detta syntes direkt. I säsong 5 var han tillbaka och jag hoppades att de två avslutande säsongerna skulle vara så bra som ryktet gjorde gällande. Men tyvärr var säsong 5 inte speciellt bra, lite smålustig och med ett roligt inhopp av Nathan Fillion. Jag såg klart S5 i mars för ungefär ett halvår sedan. Sedan dess har jag försökt ta mig igenom den sjätte säsongen, men det har verkligen tagit emot då det varit så uselt. Det finns inget värre än komediserier som slutar vara roliga.

Vad är det som har hänt? Seriens show runner Dan Harmon verkar ha tappat det. Humorn är ansträngd och fånig. Det är en skugga av vad som gjorde S1 och S2 bra. En uppenbar skillnad mot de tidigare säsongerna är skådespelarensamblen. Borta är tre av de sju huvudrollerna. Ingen Chevy Chase (Pierce), ingen Donald Glover (Troy) och ingen Yvette Nicole Brown (Shirley). Istället får vi mycket mer av en av de jobbigaste i serien Chang som spelas av Ken Jeong. Dessutom har vi två nya karaktärer Frankie spelad av Paget Brewster och Elroy spelad av Keith David. De är supertråkiga. Helt meningslösa i denna serie.

Jag är en som gärna ser allt i en serie och nu har jag tagit mig ända i mål med Community, men det som i början kändes som en blivande komediseriefavorit är nu något annat. Den var bra S1-3 men sedan är det mestadels skit.

Även de ordinarie huvudkaraktärerna har tappat mycket. Kanske behövdes Troy, Shirley och Pierce mer än vad man först förstod. Britta är otroligt kass i denna säsong och den så ofta pålitliga Annie har blivit nästan osynlig. Jeff och Abed har också använts i mer och mer desperata försök att skruva till serien. Tyvärr funkar i princip inget här i S6. Inte ens Dean Pelton har varit lika fyndig som han brukade vara.

Jag försöker alltid att notera extra bra avsnitt. För S6 var det svårt att hitta något som stack ut på ett positivt sätt. Jag var länge inställd på att säsongen helt skulle sakna något avsnitt som var värt att nämna, men så kom det "obligatoriska" paint ball-avsnittet och det livade upp lite i alla fall. Kanske mest på grund av nostalgiska skäl. Tyvärr räcker det avsnittet inte långt för att rädda hela säsongen.

Vad kan man säga om sista avsnittet då? Harmon skojjar uppenbarligen med sig själv, showen och publiken och hela avsnittet handlar om hur karaktärerna låtsas att deras liv är en tv-show och så fantiserar de om hur säsong 7 skulle vara. Känns som ett koncept som känns bättre på pappret än hur det blev. Men det är väl som sången säger i slutet att ibland är showen för smart för sitt eget bästa. Changs prutt för S4 var dock kul.

Jag undrar till och med om Harmon ens vill att serien skulle förlängas en säsong till. Om det skulle komma fram att han medvetet gjorde S6 så dålig han kunde, bara för att stoppa fansen att tjata till sig en säsong till så skulle jag inte bli det minsta förvånad.

Betyg: 1/5

Suspiria (1977)

Blev tipsad om Dario Argento's Suspiria från 1977 av någon som är mer bevandrad än mig inom genren skräckfilm. Jag drog iväg ett mess till Jojjenito om moraliskt stöd och så hände det att vi satt där och tittade på filmen i filmrummet tillsammans. Vilken annorlunda och rolig film!

Man kan snart konstatera att det är lika bra att kasta alla förhoppningar om en avancerad handling eller bländande skådespelarprestationer ut genom fönstret för denna film handlar uteslutande om stämning och estetik. Och inom de områdena är den bländande. Filmen excellerar i det som Jimmy ofta lyfter upp, mis-en-scène, eller bäst översatt till "iscensättning". Suspiria innehåller ett antal minnesvärda scener där varje liten detalj i form av färger, detaljer, rekvisita och rummets form och rymd är intressanta att titta på.

Jag kan lista flera scener som satt sig fast i minnet; ankomsten till flygplatsen, taxifärden i regnet och skogen, akademin, den röda fasaden, introduktionen av Miss Tanner, likmaskarna, den blinde mannens öde på ett stort torg, Sarahs öde, och slutfajten såklart.

Speciellt miss Tanner, spelad av Alida Valli, var en härlig karaktär. Hon var som tagen ur en Bondfilm och klippt och skuren för en Bond villain.

Handlingen är enkel. Suzy Bannion är en lovande balettdansös från USA som åker till Tyskland för att under tre år studera på en känd balettakademi. Väl där inser hon snart att allt inte står rätt till. En efter en av studenterna på akademin blir mördade eller försvinner och så har vi de mystiska stegen om natten och det pipande snarkandet. Ondskan huserar i det stora röda huset.

Filmens huvudperson Suzy Bannion spelad av Jessica Harper och jag satt frustrerad under större delen av filmen och undrade vem hon så starkt påminde mig om. Till slut kom jag på det. Är hon inte väldigt lik Annie Banks i Brudens far? Kimberly Williams... Vad tusan hände med henne egentligen?

På tal om att påminnas om saker. Ett sätt att beskriva hur Suspiria är kan vara att nämna vilka filmer jag kommer att tänka på när jag ser filmen. Först och främst påminns jag av Alejandro Jodorowsky's El Topo med tanke på färgerna, blodet och avsaknaden av handling men fokus på mis-en -scène. El Topo har jag skrivit om på bloggen. Jag tycker nog att Suspiria är den mer lättillgängliga filmen av de två.

Den andra filmen som påminner mig om Suspiria är Lucile Hadzihalilovic's film Innocence från 2004, filmen som vann bronshästen på SFF det året. Båda filmerna handlar om internatskolor och över båda ruvar något skrämmande. Det är inte filmernas handlingar som påminner om varandra, mer en allmän känsla. I Suspiria är hotet tydligt nog (i slutet av filmen) medan i Innocence krävs en lång efterbehandling för att man ska förstå vad som menas... Jag funderar fortfarande på Innocence, vilken är den klart bättre filmen av de två, den är riktigt najs.

Jag gillade Suspiria en hel del! Som skräckfilm är den inte speciellt skrämmande utan filmen känns mer som om man tagit hallucinogena droger. Filmmusiken är gjord av Goblin och den var påträngande och hysterisk. Som om man tar den mest experimentella och dåliga Pink Floyd-musiken och skruvar upp volymen till smärtnivån.

Jag ger Suspiria tre kobrahuvud av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Johan skriver också lite om filmen idag:
Jojjenito