Profondo Rosso (1975)

Deep Red eller Profondo Rosso i original är den andra Dario Argento filmen jag har sett, båda ur Giallo genren. Jag gillar stilen, färgerna och stämningen i hans filmer. Det är en slasher och seriemördarfilm men den kan knappast anses som ryslig eller ens äcklig om man inte har en osedvanligt klen mage.

Vi får följa pianospelaren Marcus som tillsammans med journalisten Gianna försöker få tag på en kvinnomördare. David Hemmings, som för övrigt i vissa scener påminner en hel del om en samtida Paul McCartney, ger ett splittrat intryck men i slutändan är han bra i rollen som Marcus. 

Tyvärr kom den inte upp i samma nivå som Suspiria som hade en ännu bättre stämning och dessutom bjöd på häxor! 

Denna film bjöd istället på flera lustiga scener och den kan vara ett bra exempel på hur genrer blandas på ett bra sätt.  Vi har scenerna med Giannas lilla bil där passagerarsätet är sönder, det säte Marcus får sitta i. Slapstick som Argento återupprepar om och om igen. Men det är inte den enda scenen som får mig att sitta och le och mysa.

Vi har den glada mannen med den gigantiska italienska flaggan som springandes ropar "Heja Italien". Vi har telefonkiosken inne på caféet som står precis bredvid den tjutande espressomaskinen, vilket gör konversationer per telefon omöjliga. Och så har vi har den egensinniga coca-colamaskinen som vägra lämna ut en enda flaska till polischefen. Det finns säkert fler hysteriska scener som dessa. 

Ibland undrar jag om det är skräckis eller Monty Python jag tittar på. Men för att vara ärlig kan jag hålla med om att inlednigsscenen med en "flashback" till någons barndom är mycket bra, den är weird på ett obehagligt sätt och den sätter upp mysteriet bra. Sen tycker jag att vissa scener i det övergivna slottet är effektiva. Kalla kårar längst ryggen!

Betyg: 3/5

Suspiria (1977)

Blev tipsad om Dario Argento's Suspiria från 1977 av någon som är mer bevandrad än mig inom genren skräckfilm. Jag drog iväg ett mess till Jojjenito om moraliskt stöd och så hände det att vi satt där och tittade på filmen i filmrummet tillsammans. Vilken annorlunda och rolig film!

Man kan snart konstatera att det är lika bra att kasta alla förhoppningar om en avancerad handling eller bländande skådespelarprestationer ut genom fönstret för denna film handlar uteslutande om stämning och estetik. Och inom de områdena är den bländande. Filmen excellerar i det som Jimmy ofta lyfter upp, mis-en-scène, eller bäst översatt till "iscensättning". Suspiria innehåller ett antal minnesvärda scener där varje liten detalj i form av färger, detaljer, rekvisita och rummets form och rymd är intressanta att titta på.

Jag kan lista flera scener som satt sig fast i minnet; ankomsten till flygplatsen, taxifärden i regnet och skogen, akademin, den röda fasaden, introduktionen av Miss Tanner, likmaskarna, den blinde mannens öde på ett stort torg, Sarahs öde, och slutfajten såklart.

Speciellt miss Tanner, spelad av Alida Valli, var en härlig karaktär. Hon var som tagen ur en Bondfilm och klippt och skuren för en Bond villain.

Handlingen är enkel. Suzy Bannion är en lovande balettdansös från USA som åker till Tyskland för att under tre år studera på en känd balettakademi. Väl där inser hon snart att allt inte står rätt till. En efter en av studenterna på akademin blir mördade eller försvinner och så har vi de mystiska stegen om natten och det pipande snarkandet. Ondskan huserar i det stora röda huset.

Filmens huvudperson Suzy Bannion spelad av Jessica Harper och jag satt frustrerad under större delen av filmen och undrade vem hon så starkt påminde mig om. Till slut kom jag på det. Är hon inte väldigt lik Annie Banks i Brudens far? Kimberly Williams... Vad tusan hände med henne egentligen?

På tal om att påminnas om saker. Ett sätt att beskriva hur Suspiria är kan vara att nämna vilka filmer jag kommer att tänka på när jag ser filmen. Först och främst påminns jag av Alejandro Jodorowsky's El Topo med tanke på färgerna, blodet och avsaknaden av handling men fokus på mis-en -scène. El Topo har jag skrivit om på bloggen. Jag tycker nog att Suspiria är den mer lättillgängliga filmen av de två.

Den andra filmen som påminner mig om Suspiria är Lucile Hadzihalilovic's film Innocence från 2004, filmen som vann bronshästen på SFF det året. Båda filmerna handlar om internatskolor och över båda ruvar något skrämmande. Det är inte filmernas handlingar som påminner om varandra, mer en allmän känsla. I Suspiria är hotet tydligt nog (i slutet av filmen) medan i Innocence krävs en lång efterbehandling för att man ska förstå vad som menas... Jag funderar fortfarande på Innocence, vilken är den klart bättre filmen av de två, den är riktigt najs.

Jag gillade Suspiria en hel del! Som skräckfilm är den inte speciellt skrämmande utan filmen känns mer som om man tagit hallucinogena droger. Filmmusiken är gjord av Goblin och den var påträngande och hysterisk. Som om man tar den mest experimentella och dåliga Pink Floyd-musiken och skruvar upp volymen till smärtnivån.

Jag ger Suspiria tre kobrahuvud av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Johan skriver också lite om filmen idag:
Jojjenito